Någon som kallar sig jag älskar dig

By Annika Holm

Amanda har återvänt hem till Chile, men det går inte en dag utan att hon saknar Sverige och sin Olle. I Sverige känner Olle lika stark saknad efter Amanda. De skickar brev till varandra för att lindra saknaden något. Men brev är inte samma sak som att vara tillsammans och de båda längtar till den dag de ska få träffa varandra igen."Någon som kallar sig jag älskar dig" är den femte delen i bokserien om Olle och Amanda.Handlar om Olles liv alldeles innan och under tidiga tonåren.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788726968187

Book preview

14 juli, Stockholm

Som om det inte vore nog att leva utan Amanda.

Som om det inte vore nog att det snart är höst och högstadium.

— Räkna inte med mej som barnvakt bara, säger Olle och försöker låta bli att titta på Mamma och Erland.

Han reser sig från bordet och flyttar sin långt ifrån tomma tallrik till diskbänken. Lämnar köket men blir tillbakaropad:

— Olle!

Han stannar till men vänder sig inte om.

— Är det allt du kan säga? Tycker du inte att det ska bli roligt?

— Varför skulle jag?

— Olle!

Rösten låter så ledsen att han måste vända sig om.

Mamma och Erland sitter mitt emot varandra vid bordet, men som han står ser han bara mamma, inramad av dörrkarmen. Hon lutar hakan mot sin knutna vänsterhand och tittar ner i bordet. Det ser ut som en tavla men nu reser hon sig och tavlan blir film. Hon går fram och tillbaka mellan bord och diskbänk och än har hon åtminstone ingen tjock mage.

Olle suckar.

— När kommer den?

— På juldagen. Tror vi.

Det hugger till i magen, eller om det är i bröstet. Mammas baby ska komma när det har gått ett år sedan Amanda for. Precis på dagen! Tänk om det kunde vara Amanda som kommer i stället! Han säger det högt, utan att vara medveten om att han säger det.

Mamma står plötsligt nära honom, intill honom i hallen står hon och försöker få tag i hans blick.

— Det kan inte fortsätta så här, Olle. Hon är där och du är här. Du kan inte flytta, och det kan inte hon heller. Du måste lära dej att fatta det. Du är stor nog att göra det.

Mamma pratar med hög röst, nästan ropar:

— Det är inte roligt. Men det är som det är. Du kan inte ändra på det!

Han vet att hon har rätt och han hatar det. Och han hatar henne när hon säger det som han redan vet. Han vill inte bli påmind. Han vill tro att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Att Amandas frånvaro är som vattkoppor eller påssjuka. Ohyggligt plågsam medan den pågår, men av övergående natur. En sjukdom som drabbar men försvinner. Som man blir alldeles frisk från. Eller, annorlunda uttryckt: som man kommer tillbaka från.

Nu har hennes frånvaro varat i sju månader. Men det finns sjukdomar som är mycket långvariga, det har han läst i Läkarboken som står i nedersta bokhylleraden, intill Svensk Flora, Våra matsvampar och Stora Sångboken. Och som man ändå kan bli helt frisk från. Därför vill han kunna tro att Amandas frånvaro är övergående. En dag, när han är som minst beredd på det, kommer hon att sitta i klassrummet igen, på sin vanliga plats längst ner i raden intill fönstren. Han ser henne inte genast när han kommer in, för bänklocket är uppfällt.

Men sedan ser han. Och då…

Om detta säger han naturligtvis ingenting till sin snart tjocka mamma, som nu ser så oroligt på honom i halvmörkret i den trånga hallen. Han föser undan henne och går in i sitt rum. Men innan han stänger dörren om sig säger han att han väl kan vara barnvakt nån gång, om han får betalt. För han håller på att spara till en resa, som hon ju vet.

Han säger inte detta ovänligt, tvärtom, men mamma suckar i alla fall när hon går tillbaka till Erland i köket. Hon suckar så högt att Olle hör det genom den stängda dörren och musiken som han knäpper på.

Men han gör sig okänslig. Gå där och sucka bara, tänker han så ilsket han kan. Det är du själv som har ställt till det. Förresten är du alldeles för gammal för att skaffa barn. Två barn räcker. Det är lagom. Då blir det ingen folkökning och ingen folkminskning heller.

De pratade om det den gången Amanda hade fått en syster. Olle och Amanda hade sprungit hem på långrasten för att titta på Ana-Lia som var mindre än en vecka gammal och alldeles luden på skallen.

Ar hon inte söt, hade Amanda frågat och Olle hade tyckt att han aldrig hade sett något sötare. Kanske hade han också varit lite avundsjuk på Amanda för att hon hade fått något så oerhört litet och mjukt i huset.

Men det var då det. Det var länge sedan. På den tiden livet var något att ha. På Amandatiden. Länge trodde han att den tiden skulle pågå i evighet. Då, innan Amandas hemska mamma plötsligt bestämde sig för att flytta till Chile med sina två barn. Jag måste hem, sa hon bara. Och Amanda och Ana-Lia var tvungna att göra som hon.

Man borde tänka på det varenda sekund, tänker nu Olle. Att vara glad medan man har något att vara glad åt. Nu finns ingenting alls att vara glad åt. Inte en enda sekund har han varit glad på hela det här året. Redan medan han tänker tanken vet han att den inte är riktigt sann, men han tänker den i alla fall. Om det har varit roligt nån kvart då eller nån halvtimme då under året som gått, så är det ändå mindre än ingenting, och ingenting att egentligen räkna med. Någon enstaka liten rolighet kanske, men vad är det?

När de sprang maran i våras, och han och Mats och Annalotta kom i mål samtidigt och sju minuter före alla andra. Då var det lite roligt, inte bara på mållinjen utan medan de sprang. Själva springandet var roligt. Alla sju kilometrarna. Det kan han faktiskt minnas.

Lite kul var det möjligen också den dag Erland flyttade in på riktigt. När de bytte rum med varandra allihop i en enda lång röra och fick ett helt nytt hem på några timmar. När de baxade den stora kaktuskrukan från rum till rum och ingen ville ha den fast ingen ville säga det. Erland hade den med på flyttlasset och de beundrade den ljudligt när han lassade av den:

— Va stor! Nästan ända till taket!

— Och grön!

Och tjock! Och — aj! — taggig!

— Hur gammal är den?

Men i varje rum stod den i vägen. Den var för hög, och för bred, och för taggig. Fast det sa ingen. Alla, till och med Klara, stånkade och flyttade kaktusen. Ur rum, i rum. Till sist blev det Erland som kom på lösningen:

— Vi sätter ner den i soprummet.

Och det gjorde de: kaktusen fick åka hiss för andra gången samma dag, men ända ner i källaren.

Redan några timmar senare såg de kaktusen igen. Men inte i soprummet utan hos familjen Forsman en trappa upp. Den fyllde hela fönstret i deras vardagsrum och ljuset silade vackert mellan de täta gröna bladen.

— Folk slänger så mycket nu för tiden! Tänk, vi hittade den i soprummet! sa mamma Forsman och vacklade mellan att vara upprörd över folks beteende och stolt över sitt fynd. Olle fann för gott att inte säga annat än Snygg blomma! innan han backade ut genom dörren med sitt instängda skratt och tejpen som han kommit för att låna.

Jo, den dagen var ganska bra, och sedan kom Erland hem med eken och det var inte heller tråkigt. Han hade den i en kruka, en pytteliten alldeles riktig och knotig ek, med tjock stam och flera grenar.

En riktig ek, kan du fatta? skrev Olle till Amanda. Som en gammal ek, men inte ens två decimeter hög. Det beror på att nån har planterat ett ekollon och så klippt plantan medan den växt, varje vecka i snart tjugo år. Den är helfestlig. Synd att du inte kan se den.

Han hade ritat av den och det hade blivit en ganska bra teckning. Det tyckte Amanda också, åtminstone skrev hon det:

— Du kan ta jobb på Sparbanken och rita en ny reklamek åt dom. Din är mycket snyggare än deras.

Att hon kommer ihåg den! tänker Olle när han läser om hennes brev och kommer till raden om reklameken som står i brev nummer 25. För det mesta läser han alla hennes brev — hittills 28 stycken — varje gång han själv ska skriva, vilket är lika ofta som hon skriver. En gång i veckan. Varje tisdag sedan första veckan i januari. Idag är det tisdag. Det är nu han ska skriva. Stackars Amanda, det blir ett tråkigt brev idag. Bara om tråkiga saker kan det handla.

Vet du, skriver han, att när mamma fyller fyrtio så ligger hon kanske på BB. Hon fyller år dan före nyår och nu säger hon att hon ska få en baby på juldagen. Visst är det fånigt att skaffa barn när man är så gammal! Och Erland! Han som inte ens har några barn! Skaffa ett först nu! Kunde han inte ha tänkt på det tidigare? Medan han var ung. Undrar vad pappa kommer att säga? Han kanske blir ledsen? Vad tror du?

Han kan fråga Amanda om det, för hon vet vad han talar om. Hennes mamma och pappa är också skilda och båda har fått barn efteråt, med andra. Konstigt att de aldrig pratade om det, Amanda och han. Om kanske pappan blev lite ledsen i alla fall när Ana-Lia kom? Ana-Lia som är så söt. Om kanske han är ledsen för att hon inte är hans barn också? Och mamman? Gjorde det ont i henne när pappan fick sitt barn i Västerås? När Amanda hade en bror som Marisol inte var mamma till.

Varför pratade vi aldrig om såna saker? skriver Olle och försöker avsluta brevet med saker som hänt under veckan. Men ingenting har ju hänt! Han har gått omkring i den gamla vanliga svenska sommarvärmen bland de gamla vanliga husen i den gamla vanliga förorten. På söndag ska han åka till pappa på Gotland, men om det kan han ju inte berätta förrän i nästa brev.

När han kommer tillbaka från brevlådan sätter han sig inte genast framför teven som han brukar när det är tisdag och klockan är åtta. Han drar in telefonen i sitt rum och ringer till pappa. De pratar ganska länge om det ena mer ointressanta än det andra, innan han vågar fråga om pappa vet. Nej, pappa vet inte. Vad är det han ska veta?

— Att mamma och Erland ska ha barn. På juldagen.

Det blir tvärtyst i luren när Olle berättat det. Har pappa svimmat? Det var det här Olle befarade! Att pappa ändå skulle bli ledsen. Nej, inte alls! Olle