Drakbarnen

By Annika Holm

Isabel och hennes kompisar är fortfarande bara barn, men har genomlevt mer än många vuxna. De bor i ett Nicaragua som äntligen kan pusta ut efter åren med Somozaregimen. Isabel ska sätta upp en revy med vännerna och den är tänkt att vara baserat på deras egna upplevelser under frihetskampen. Men det dröjer inte länge innan ryktena börjar gå. Stridigheterna är på väg tillbaka i och med att amerikanerna understödjer Contras.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726968231

Book preview

Cover: Drakbarnen by Annika Holm

Annika Holm

Drakbarnen

SAGA Egmont

Drakbarnen

Copyright © 1987, 2021 Annika Holm och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726968231

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

D et var tidigt i mars. Dammet på vägarna i stadens utkanter yrde i vinden och landade som fint stoft över allting, ute och inne. Det knastrade när barnen tuggade på riset men när de försökte spotta ut protesterade mammorna: Nej, nej! Låtsas att det är kanel!

1.

Skrattet mullrade mellan väggarna i det fönsterlösa rummet, skuggan i taket växte och svällde. Nu föll den rakt över henne. Isabel snodde in sig i lakanet och kröp ihop.

Men skuggan föll inte ner och skrattet dog bort. Det var morgon.

Hon låg kvar en stund tills hon var säker på att drömmen var borta. Då klev hon ur sängen, trädde fötterna i plastsandalerna och trevade sig i riktning mot tuppens ihärdiga galande. Det var mörkt och tyst och bara tuppen försäkrade henne om att det faktiskt var morgon.

Hon öppnade dörren och klev ut i ljuset. På andra sidan bananträdet som växte mitt på den lilla gården, inne i köket, stod moster Maria och värmde ris.

— Godmorgon, har du sovit gott?

— Jadå, ljög Isabel som vanligt.

Hon skulle inte kunna berätta sina mardrömmar även om hon hade velat. Drömmarna, som fick henne att kasta sig i sängen och gråta av fasa, var bara tydliga när hon sov och i de korta ögonblick då hon vaknade till på nätterna. Men då fanns ingen att berätta för. På morgonen kunde hon aldrig gripa tag i drömmen, den hade inte längre några konturer, innehöll inga gestalter och inga ord. Bara en dov fasa fanns kvar på morgonen och den kunde hon inte berätta om.

Moster Maria ställde fram fyra tallrikar och lika många skedar på bänken vid spisen.

— Du ger mej pojken, bad hon och lyssnade ut mot gården. Från hängmattan i hörnet kom ilskna skrik. Isabel gick dit och plockade upp Camilo. Han var våt och kletig och fäktade ilsket med armarna. När han såg Isabels ansikte ovanför sitt eget slutade han omedelbart att skrika och fäkta. Isabel log mot hans leende och satte honom på sin vänstra höft.

— Vi behöver duscha båda två, sa hon och klev in bakom plastskynket intill hängmattan. Hon tog av Camilo hans tygblöja och vred på vattnet. Så kom hon ihåg sina egna kläder och tog ett snabbt steg ur vattenstrålen. Hon satte Camilo på golvet, krånglade sig ur klänningen, plockade upp pojken och klev in i strålen igen.

Det svala vattnet strilade bort nattens svett och ångest. Hon vände ansiktet mot dropparna och blundade. Hon tvålade in sig och Camilo och han tjöt av skratt och välbehag.

I tre år hade Isabel bott hos sin moster och morbror men hon hade ännu inte lärt sig att betrakta duschen som något självklart. För henne var den ett underverk. Ett rör i taket i den lilla skrubben, en ratt på väggen, vatten som rinner, ja forsar! Inga hinkar och burkar att släpa på, inga baljor att snubbla på och spilla ur. Till och med ett hål i golvet för vattnet att rinna ut genom!

Tänk om mamma hade vetat att det fanns något sådant!

Hon stängde av vattnet och sträckte ut den plaskvåta Camilo.

— Här har du, hojtade hon och moster Maria tog emot sin son i en handduk. Isabel skakade vattnet ur håret och tassade bort till klädstrecket för att ta ner sina skolkläder: en vit blus och en blå kjol som hon en gång sytt av ett par jeans som moster Maria inte kunnat laga mer. De tygbitar som inte var alltför slitna räckte precis till en kjol som från början hade nått ner över knäna på Isabel. Nu stannade kjolkanten en decimeter ovanför knäna men Isabel tyckte bättre om det så, det gav större rörelsefrihet. Hon knäppte kjolen och försökte stoppa blusen innanför linningen men lyckades inte. Med en suck satte hon sig på en stol och sträckte sig efter en tallrik med ris.

— Jag måste skarva blusen. Den når inte ner. Titta.

Moster Maria såg bekymrad ut.

— Det är bättre att vi spar den till Camilo och försöker hitta en annan till dej. Kanske kan jag få tag på nånting.

Hon tittade häpen på Isabel som redan rest sig och stod vid vasken för att skölja av tallriken.

— Det var värst vad du har bråttom. Är det något särskilt idag?

Isabel hade munnen full med ris och kunde inte svara. Medan hon svalde de sista riskornen funderade hon. Var det något särskilt idag? Egentligen inte. Ändå kändes det så. Hon ville iväg snabbt till skolan.

— Klockan är bara lite över sex. Du har nästan en timme på dej.

—Jag vet, log Isabel och kramade sin moster. Det är bara det att jag har sån lust att gå till skolan redan nu.

Ute var det ännu svalt. Solen skickade sneda morgonstrålar genom tamarindens smäckra bladverk och lyste på några röda hibiscusklockor som ännu inte drabbats av torkan. Isabel skuttade iväg under träden, ner mot stadens centrum. Hon hejade på barn som satt i dörröppningarna och tuggade på en tortilla eller sög på en apelsinhalva, på mammor som sopade sin bit av trottoaren, på pappor som klev över sina barn ut genom dörren på väg till dagens jobb.

När hon passerade bron saktade hon farten och spanade mot gatan som gick till höger. Skulle hon gå svängen runt kyrkan och förbi Davids hus? Hon stod stilla en stund och funderade. Men säkert hade David redan gett sig iväg.

På marknadsplatsen var det ännu ganska lugnt. Några försäljare höll på att duka upp sina fruktfat, några lastbilar stod parkerade vid ingången till kötthallen, folk bar fat tungt lastade med kött och bröd. Inom en halv timme skulle både moster Maria och Davids mamma vara här med sina varor. Och efter skolan skulle hon själv stå här och sälja.

— Hallå där!

En apelsin kom flygande och landade framför henne. Hon tog upp den och skrattade mot killen på lastbilsflaket. Han skrattade tillbaka och ropade:

— Hur går det med revyn? Ska ni öva ikväll?

Isabel gick fram och tog två apelsiner till ur det väldiga gulröda berget på flaket.

— Till David och Victor! förklarade hon och fortsatte:

— Vi ska öva ikväll på Kulturhuset. Orlando har lovat titta.

— Bäst att ni inte kommer för sent då, sa han, för han ska med oss på vår spelning ikväll. På ett möte en bit utanför stan.

— Vi kommer så fort vi har jobbat klart. Tack för apelsinerna. Adios!

Hon vinkade och fortsatte in på gatan där skolan låg. Hon studsade lite när hon gick, av ingen annan orsak än att hon var på så bra humör. Det här skulle bli en fin dag, det kände hon bestämt.

2.

Victor, Victor!

Farmor ruskade Victor men han vaknade inte. Hon ruskade honom en gång till och ropade en gång till. Nej, Victor sov vidare.

Farmor satte sig på den låga britsen, sträckte ut båda armarna och drog upp Victor i sittande ställning. Sakta vaggade hon honom några gånger och så reste hon sig snabbt. Victor klippte till med ögonlocken och satt kvar. Han hade vaknat.

— Jag har strukit dina kläder men först måste du gå ut och leta efter ägg. Jag misstänker att det kan finnas några i halmen bakom lilla huset. Eller i busken nedanför apelsinträdet.

Victor reste på sig, plötsligt klarvaken. Vad kunde klockan vara? Ojojoj, varför var han en sådan sovfantast på morgnarna? Han rusade ut på gården och började leta ägg. Skönt, det låg verkligen två i halmen bakom lillhuset. Men inget nedanför apelsinträdet. Hönorna kacklade retsamt vid hans fötter och gav inte minsta ledtråd när han yrde runt och letade. Jo, där låg ett, vid pumpen. Konstigt ställe att lägga ägg på.

In med äggen till farmor, ut till pumpen igen, vatten i ansiktet och på överkroppen, in igen, kläderna på, iväg.

Men nej. Farmor hade han glömt. Frukosten.

Victors farmor var lite ovanlig. Hon tyckte annorlunda om mat än de flesta andra mammor Victor träffat på. Det fanns inte mer mat i farmors hus än i andra hus, ibland till och med mindre. Men hon var omutlig när det gällde frukosten. Victor skulle äta riktig mat tlll frukosten, mat av flera sorter. Ägg och pressad apelsin. Farmor talade om vitaminer och proteiner, sånt som ingen annan som Victor kände nånsin talade om.

— Nog för att vi är fattiga, brukade Victors farmor säga, men svälta ihjäl av rent oförstånd ska vi i alla fall inte göra. Särskilt inte du.

Hon ägnade mycket tid åt att sköta om de tillgångar de faktiskt hade. Hon luckrade runt apelsinträden och flyttade hönsens och grisens spillning dit med jämna mellanrum. Hon vattnade majsplantorna flitigt och försökte bota hönorna när de blev sjuka, hon kliade grisen under hakan så att den skulle leva glad medan den levde.

— Men jag hinner inte äta idag, protesterade Victor när farmor ropade in honom.

— Hjälp mej att pressa apelsinerna i stället, svarade farmor lugnt och hällde äggsmeten i pannan. Du springer mycket fortare till skolan om du har fått mat i dej, det vet du. Sen ska du inte glömma att du har lovat hjälpa farfar med symaskinen i eftermiddag. Kanske har han lyckats få tag i den där manicken som fattas.

Victor älskade sin farmor, han älskade