Allt för Astorp

By Sara H. Olsson and Anton Körberg

Astorp är det lilla samhället som går på tomgång. Sedan urminnes tider har invånarna försökt utmana grannbyn Rosdal, som ständigt vill hävda sig som störst, bäst och vackrast. Korpfotbollsmatcher, skoluttagningar, fajten om den högsta julgranen – Astorp kommer alltid ut som förlorare.

I byn bor tolvåringen Silvia. Under sommarlovet cyklar hon ständigt runt och betraktar invånarna på avstånd. När hon en dag får punktering söker hon hjälp i Mickes bilverkstad, där han mest bygger miniatyrbilar då kunderna hellre åker till Mekonomen i Rosdal. Deras tråkiga, ensamma sommardagar gör att en oväntad vänskap växer fram.

När lokaltidningen utlyser tävlingen “Årets småort i Halland” ser de en chans för Astorp att äntligen få revansch. De bestämmer sig för att samla upp byn och bygga Sveriges största midsommarstång – och vinna över Rosdal en gång för alla.

“Allt för Astorp” är en feelgoodroman om vänskap, gemenskap och om att inte ge upp. Sara H. Olsson är även författaren bakom den populära Hallavikserien.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 17, 2022
• ISBN: 9789180002752

Book preview

Allt för Astorp

Sara H. Ohlsson

Copyright © Sara H. Olsson & Word Audio Publishing, 2022

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-275-2

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1 – Silvia

Det frasade i det torra gräset när cykelhjulen lämnade den spruckna asfalten och gled ner på genvägen mot idrottsplanen. Skuggan i dungen var skön och gav en svalkande paus i den annars så tryckande värmen. Sommaren skulle definitivt gå till historien som en av de varmaste någonsin.

Silvia drog efter andan och tog ett hårt tag om styret när cykeln gjorde ett hopp efter att ha kört över en gren som låg tvärs över stigen. Men ingenting hände annat än att grenen knäcktes på mitten. Mormors cykel var stor och stark, ingenting verkade kunna skada den.

En bit framför till höger låg Mickes verkstad, där det alltid stod blanka och fina veteranbilar utmed husväggen. De var nog Mickes egna, för de stod alltid där.

Silvia följde vägen svagt åt vänster och lyssnade efter ljud bortifrån planen, men det var oroväckande tyst. Strax var hon ute på cykelvägen och rullade ner mot målet. Bilarna var redan på väg därifrån. I en släpig och sorgsen lång rad körde de från parkeringen. Som ett begravningsfölje. Ingen ilska, inga utbrott. Bara uppgivenhet. Silvia bromsade hårt och vände cykeln, hon hade ingenting mer att hämta på platsen. Allt var som vanligt; Astorp IF hade förlorat matchen.

De hade mötts för första gången i början av nittiotalet. Astorps då nybildade korpfotbollslag mot Rosdals – laget från grannsamhället. Och visst hade de kämpat väl, men inte en enda gång under de trettio åren sedan dess hade Astorp vunnit. Inte en enda gång. Ändå gav de aldrig upp. Kanske började supportrarna på läktaren göra det efter år av förnedring, men än gick de flesta på hemmamatcherna på Astorps idrottsplan för att stötta sitt lag. Även om helgerna blev aningen tråkigare efter ännu en storförlust.

Silvia lämnade området och trampade på uppför backen där lekplatsen fanns. Om där var tomt skulle hon stanna en stund och äta sin chokladbit. Fast inte om där var någon. Ibland hade hon sett flera av de två år äldre tjejerna i sjuan som tjuvrökte bakom eken. Och då ville hon absolut inte stanna cykeln.

Uppe på krönet fick hon överblick över lekplatsen. Den var tom. Silvia sladdade in på gruset och stannade cykeln vid trädet. Något stöd hade den inte, kanske hade det aldrig funnits något på mormors cykel. Hon lutade den mot staketet i stället.

Chokladbiten hade smält och var en rinnande massa när Silvia öppnade pappret. Hon fick slicka i sig och svälja utan att tugga. Men den smakade gott ändå, som resterna på botten av Oboyglaset som man åt med sked. Silvia slickade rent pappret noga innan hon sträckte sig mot papperskorgen och slängde det. Tungan smakade fortfarande socker.

Hon tittade på mobilklockan, än ville hon inte åka hem. Så länge det inte kom någon till lekplatsen kunde hon sitta där en stund till. Och sedan cykla den långa rundan förbi Tvätt-Gunnar, epa-tvillingarna och Simen Sund. Då kom hon ända till kolonilotterna. Och kanske hade mamma maten klar när hon kom hem. Tänk om hon till och med hade sådan tur att de andra redan ätit, så att hon kunde få lugn och ro vid matbordet.

Inte ett ljud hördes från huset när Silvia öppnade ytterdörren. Tystnaden förvånade henne och hon stod stilla på hallmattan en stund för att försöka ta in stämningen. Dörren hade varit olåst, så någon borde vara hemma. Men hon hade räknat med fullt bråk med svärord och knytnävar mot träpanelen.

Hallå? ropade hon. Det lät svagt.

Här, hördes hennes mammas trötta röst från vardagsrummet.

Silvia gick in. I mörkret satt Annie med fötterna uppe i den trånga fåtöljen. Hon var puffig runt ögonen och mascaran hade smetats ut i svarta streck mot tinningarna.

Det finns mat på spisen, sa hon utan att vända blicken mot sin dotter.

Har han gått? frågade Silvia. Hon hoppades att hennes mamma skulle svara ja på den frågan.

Annie nickade stilla.

Jag sa att han inte skulle komma tillbaka.

Silvia visste inte vad hon skulle svara. Ville inte säga fel. Annie tittade ner på sina händer som hon kramade i knät. Så harklade hon sig, men sa ingenting mer. Silvia lät henne sitta kvar i mörkret och gick själv in i köket för att undersöka vad som var lämnat åt henne. I grytan fanns ljummen köttsoppa. Silvia kände med fingret, kanske borde den värmas lite för att bli god? Men hon orkade inte ta omvägen via mikron, hon hällde upp en portion och satte sig vid köksbordet.

Runt kanten av den djupa tallriken fanns handmålade initialer och bilder från kronprinsessans bröllop 2010. VD stod det. Victoria och Daniel. Annies favoriter i kungahuset. Hon hade betalat en halv månadslön för tallrikarna på en auktion förra sommaren och förstod inte alls varför familjen lyfte på ögonbrynen när hon visade upp fynden. Silvia hade aldrig förstått vad det var för speciellt med de kungliga. De var väl som alla andra, hade bara råkat födas av rätt föräldrar. Men Silvias mamma var rojalist ut i fingerspetsarna. Hon älskade alla kungligheter och kunde det mesta om Nordens kungahus, framför allt det svenska.

Tre barn hade Annie. Naturligtvis döpta efter kungar, drottningar och prinsessor ur den svenska historien. Silvia var äldst, och tätt efter kom Victoria och Gustav.

Silvia lyssnade upp mot andra våningen, där hon anade att syskonen satt på varsitt rum och gjorde läxor eller byggde med lego. De brukade hamna där när föräldrarna bråkade. Där hade de åtminstone ett eget utrymme, även om moderns vassa stämma skar genom väggarna när hon försökte sätta sin sambo på plats. Utan att lyckas, för det gjorde hon aldrig. Fredrik bet tillbaka. Jämt. Och bråket var i gång.

Kanske skulle de göra verklighet av hoten om att skilja sig. Fast det hade varit tomma ord så länge nu, den verkliga dödsstöten för förhållandet kom aldrig. Inte som när Silvias pappa flyttade för fem år sedan. Då hände det över en natt och var så chockartat att Victoria slutade prata i två månader. Mitt i semestern packade han och bara gick. Tre dagar senare hämtade han sina barn och bjöd på bullar i sin nya lägenhet utanför Rosdal. Glad var han, och skrattade. Som om ingenting hade hänt. Silvia hade aldrig riktigt förstått det. Och aldrig hade de pratat ut om det heller. Nu bodde han i Stockholm med sin nya fru. Och Annie hade träffat Fredrik, som flyttade in och ersatte pappa. Då var det bra ett tag, fast inte så länge. Silvia ville bara ha det lugnt och skönt, en vardag utan bråk och tårar. Kanske skulle det äntligen bli så nu.

Kapitel 2 – Micke

Garageporten åkte upp med en smäll och släppte in sommarvärmen i Micke Gunnarssons verkstad. Med vindpusten följde även katten Skorpan, som gled in och lade sig till rätta under svetsmaskinen. Micke gick efter katten och satte sig på knä bredvid.

Är du törstig? frågade han och klappade Skorpan över ryggen. Kände vant med fingrarna genom pälsen efter fästingar. Han drog skålen närmare och fyllde på med nytt vatten från sin sportflaska. Skorpan vände trött huvudet åt andra hållet och kurade ihop sig. Micke lät henne vara. Hon hade förmodligen jagat hela natten.

Morgonkaffet hade droppat klart i bryggaren och Micke tog en mugg med sig ut på gårdsplanen. Satte sig vid cafébordet och vände ansiktet mot junisolen. Han blundade och försökte frammana bilden och ljudet av en bil eller två som körde in på gruset. Ett jobb. Men det gick inte. Det enda ljud som nådde honom var fågelsången från björkdungen bortanför tomtgränsen. Och grannens jakthund som stod i rastgården och morrade. Inga ljuva toner från trasiga motorer eller håliga avgassystem på väg för att få hjälp. De kom bara inte.

Micke suckade och tog en klunk av kaffet. Hans verkstad var tom. Inga projekt stod och väntade utanför. Inget fordon stod upphissat på bilrampen. De stod förmodligen på parkeringen utanför Mekonomen på andra sidan Rosdal. Det var dit de flesta åkte som behövde hjälp med bilen. Så hade det alltid varit och ingen var villig att ändra på det bara för att Astorpssonen Micke Gunnarsson startade egen firma. När allt hade funkat så bra hos Mekonomen i alla år, varför prova något nytt? Jäkla bakåtsträvare!

Micke såg sig omkring på sin prydliga gårdsplan. Gruset hade han krattat dagen innan, och ännu hade ingen bil kört över de snygga linjerna. Förmodligen skulle det inte komma någon under dagen heller, det skulle se lika oklanderligt ut när han drog ner garageporten på kvällen. Men det var inte det han ville. Micke ville ha en lite rörig gårdsplan. Med bilar och maskindelar som låg huller om buller i brist på plats eftersom han hade så mycket att göra. Tänk att ha en rörig gårdsplan, det var svårt att föreställa sig. Just nu var det rörigaste han såg en av Skorpans leksaksbollar som rullat ut från garaget.

Hur skulle han ändra på situationen? Hur skulle han få sina grannar att förstå att Micke Gunnarssons verkstad gav samma resultat som Mekonomen? Utan någon kö. Det fanns ju bara fördelar. Men det verkade inte nå fram. Han hade annonserat både i sociala medier och i lokaltidningen. Ingenting hjälpte, kunderna uteblev.

Kaffet var slut och Micke gick in och diskade ur koppen. Skorpan låg kvar under svetsen och sov, hon verkade helt utmattad. Micke tittade hoppfullt ut genom garageporten en sista gång innan han gav upp och i stället öppnade bakdörren till verkstaden och klev ut på en uteplats med trädäck. Den var nybyggd och luktade fortfarande spån. I en plastbox förvarade han sitt senaste projekt. Han gick dit, öppnade locket och lyfte ut en bricka som han satte på bordet. Där stod fyra plåtbilar i miniatyr. Omsorgsfullt skapade som detaljerade kopior av verkliga modeller. Micke lyfte upp Saaben. Det var bara däcken som saknades på den innan den var helt färdig. En identisk kopia av hans egen röda 9–3 från 1999 som stod på gården.

I brist på sysselsättning hade Micke börjat skapa miniatyrer av fordon och byggnader som han förvarade i plastboxen i väntan på en idé kring vad han skulle göra med dem. Det var roligt att putsa och fila på de små bilarna, han kunde sitta en hel eftermiddag och pyssla med projektet. Det var åtminstone någon typ av fordon han kunde mecka med. Så länge de stora lyste med sin frånvaro fick han rå om de små.

Däcken till Saaben hade Micke beställt från Tyskland och de skulle komma inom en vecka. Till dess skulle han passa på att bättra på färgen på de andra tre bilarna. Micke tog brickan och gick genom verkstaden igen till den solvarma framsidan. Han behövde skaffa sig en bekvämare stol att sitta på när han grejade, men tills vidare fick det duga med caféstolen i gjutjärn. Alternativet var utemöblerna på altanen, som visserligen var bra mycket bekvämare, men som både var på skuggsidan och på fel sida om huset. Micke borde rimligtvis höra en potentiell kund även om han satt på baksidan av verkstaden, men han ville inte ta risken. Han ville vara redo när de kom. Om de kom …

Det brakade till i dungen och en tjej i tolvårsåldern kom farande lite för fort på en aningen för stor damcykel. Ringklockan på cykeln plingade till varje gång hon körde över en ojämnhet i marken. Micke brukade se henne, hon körde förbi hans gård minst två gånger om dagen. Alltid ensam. De hade aldrig hälsat, hon tittade bara på vägen framför sig och aldrig åt hans håll. Han visste dock att hon var Annie Svenssons dotter. Annie hade gått ett par klasser över honom på Astorpskolan. Hon var en tjej man aldrig glömde. Som hade en påklistrad bild från kungaparets bröllop på sin mattebok och kunde babbla i timmar om drottningens klänning på Nobelmiddagen. Hon visste sådant som ingen annan i årskurs tre hade koll på, eller brydde sig om för den delen. Annie brydde sig. Jättemycket.

De hade tävlat tillsammans i distriktsmästerskapet i schack för mellanstadiet en gång. Micke mindes att Annie hade varit ett riktigt ess och hade vunnit alla sina matcher i tävlingen. Det hade gått bra för dem alla i Astorpslaget, dock inte lika bra som för Rosdalskolan, som – precis som vanligt – fick lyfta bucklan som vinnare i ett mästerskap. Micke mindes den smärtsamma besvikelsen när de fick gå av scenen till förmån för de malliga eleverna från Rosdal. Och att deras malliga föräldrar applåderade och skrek i publiken gjorde inte saken bättre. Micke hade inte spelat schack en enda gång sedan dess.

Han funderade på hur det hade gått för Annie Svensson. Han visste att hon var skild från barnens pappa. Och sedan hade en ny karl flyttat in, Micke hade sett dem i mataffären. Men hon såg trött ut, inte särskilt lycklig. Det gjorde inte karln hon hade med sig heller.

Tjejen på cykeln var ute ur dungen på andra sidan nu och Micke tog upp en av veteranbilarna från brickan. En Chevrolet. Micke ville försöka göra den så lik sin pappas klenod som möjligt. Originalet var i oklanderligt skick och stod i föräldrarnas garage, skulle miniatyren bli likadan fick han inte darra på handen när han målade. Det var svårt. Ännu en gång spanade Micke över gårdsplanen mot infarten från vägen. Det kom ingen. Han suckade och skruvade av locket på färgburken.

Kapitel 3 – Henny

Fåtöljen var vänd mot det stora vardagsrumsfönstret med utsikt över Astorp. Villaområdet låg närmast, där de blommande trädgårdarna var i fin ordning och vackra att titta på. Bakom låg stora vägen med biblioteket och livsmedelsbutiken på andra sidan. Och bortanför dem skymtade idrottsplanen med den bruna tegelbyggnaden bredvid. Astorpskolan.

Henny Svensson flyttade blicken och dunkade handen i fåtöljen. Hon var irriterad, otroligt irriterad och rastlös. Och hungrig. Hade det varit en vanlig tisdag skulle hon ha stått i denna stund och provsmakat sin färdigkokta köttfärssås från