Sinnesvilla

By Susanne Schemper and Gunilla Leining

När Janne drabbas av ryggskott och blir ofrivillig fånge i hemmet föds en idé. Han avskyr sin chef och får för sig att fejka en utmattningsdepression för att förlänga sjukskrivningen. När han sedan oväntat blir arbetslös får sömnlöshet och ångest honom att missbruka sprit och medicin. Han hamnar i en ond spiral och beter sig alltmer oberäkneligt. Enda ljusglimten är besöken hos sjukgymnasten Lena, som dessutom visar sig vara hans nyinflyttade granne.

Vanessa lever ensam medan pojkvännen Richard arbetar till sjöss. Mörkret och tystnaden skrämmer henne och i ett försök att bryta isoleringen bestämmer hon sig för att lära känna sina grannar. Detta beslut leder till oväntad vänskap, men också till flera skrämmande händelser.

En av grannarna är den äldre kvinnan Alice. I hennes förflutna finns ett mörker som hon gör sitt bästa för att trycka undan.

Lena känner sig illa till mods i Jannes sällskap, samtidigt som hon är underligt attraherad av honom. I ett svagt ögonblick välkomnar hon Janne i sitt hem. Och därefter förändras allt, inte bara för henne.

”Sinnesvilla” är den tredje, fristående delen i Susanne Schempers populära Solingeserie. Det är ett mörkt psykologiskt drama om tre kvinnor som får nog när deras gemensamma granne går över alla gränser.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 16, 2020
• ISBN: 9789180001335

Book preview

SINNESVILLA

Susanne Schemper

Copyright © Susanne Schemper och Word Audio Publishing, 2020

Omslag: Maria Sundberg

ISBN: 978-91-8000-133-5

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Bitterness leads nowhere. It turns back on itself. It is the eternal cul-de-sac.

Agatha Christie

Kapitel 1

Janne rullade försiktigt på nacken och greppade om fåtöljens armstöd i ett försök att sträcka ut ryggen. Han grimaserade. Smärtan kom direkt, som om den legat på lur och väntat på att få hugga till. Hur länge satt ett ryggskott i? Sakta kom han upp till en ställning som påminde om sittande, snett framåtlutad, med en hand på varje lår. Han reste sig, stönade högt och andades korta andetag. Det gick fortfarande inte att stå upprätt, det var helt omöjligt. Sträckte han på sig var det som om någon stack en kniv i ländryggen på honom, snabbt och skoningslöst. Nu kunde han i alla fall röra på sig och han antog att han var på bättringsvägen. Han tog ett par prövande steg. Tittade ut på den lugna gatan. I samma sekund svängde en svart Volvo av nyare modell runt vid vändplatsen för att sedan parkera precis utanför huset mittemot. Huset som stått tomt länge nu. Han hade haft koll på visningarna, det hade nog i alla fall varit fyra stycken under vintern. Då hade spekulanterna flockats, säkert en hel del av ren nyfikenhet. Husen här uppe på höjden var speciella och lockade även folk som inte var seriöst köpsugna. Men nu var det alltså dags för inflyttning. Janne tog ett haltande steg närmare fönstret.

En man klev ur bilen först och började direkt att lyfta väskor och flyttlådor ur bagageutrymmet. Han såg rätt gubbig ut, hade knappt något hår på huvudet och det som fanns var tunt och grått. Janne strök omedvetet handen genom sitt eget hårsvall. Om det var något han var nöjd med så var det håret: tjockt och rågblont, inte ett enda grått hårstrå. När han var ung brukade han ha det axellångt och tjejerna hade älskat att leka med hans lockar. Han fortsatte dra handen genom håret. Det kändes fett och platt efter många dagar utan tvätt.

Nu klev en kvinna ur bilen. Hon gick runt den och ställde sig mitt i gatan med ryggen mot honom. Backade sakta, som om hon spanade in sitt nya hus på lite avstånd. Hon var fin. Snygg på det där sportiga, fräscha sättet. Hon var kort och klädd i tighta träningsbyxor som satt som en smäck över hennes kraftiga lår. På fötterna hade hon träningsskor och upptill en ljusrosa munkjacka. Hennes hår var klippt i en ganska kort och rufsig frisyr.

Janne hasade närmare fönstret och pressade handflatorna mot den svala ytan. Ett pirr i kroppen, något som vaknade till liv vid åsynen av den nya grannen. Kvinnan satte händerna på höfterna och gungade lite från sida till sida med rumpan, nästan som om hon visste att han såg på henne. Som om hon ville visa upp sig. Han svalde.

Hej snygging, viskade han i exakt samma ögonblick som hon vände sig om.

Hon glodde rakt på honom. Inte för att hon kunde se honom förstås. Jalusierna, så kallade visual protection screens, erbjöd det absolut bästa insynsskyddet den svenska marknaden kunde erbjuda. De var värda varenda krona. Han kunde nämligen se ut, utan att själv synas. Så fort Nina lämnat honom beställde han dem. Under flera år hade just insynen varit en källa till irritation för honom. Om han kände för att gå runt i enbart kalsonger i sitt hus ville han kunna göra det. Nina hade vägrat att ens hänga upp tunna gardiner. Men nu var det han som bestämde. Han och bara han.

Kvinnan tog ett steg mot hans hus, mot honom, och han backade omedvetet. Rörelsen fick det att hugga till i korsryggen. Förtrollningen var bruten. Han knep ihop ögonen av smärta och när han öppnade dem igen hade kvinnan vänt sig om och var nu på väg mot sitt nya hem.

Janne satte sig försiktigt ner i fåtöljen och fortsatte att nyfiket iaktta sina nya grannar när de flyttade in.

Kapitel 2

Där framme ska du svänga.

Lena pekade och Mattias nickade och log.

Jag vet. Du behöver inte vara min gps. Jag har varit här precis lika många gånger som du.

Hon svarade inte, tittade bara ut genom bilrutan på sin sida. De hade passerat det lilla samhället och befann sig nu på raksträckan mellan centrala Solinge och Solås. En landsväg med vidsträckt åker på var sida. Där åkern slutade tog skogen vid. En flock tranor trippade runt på sina spinkiga ben i skogsbrynet och Lena log för sig själv när hon såg dem. Ett säkert vårtecken. Ljusgrå dimma dansade runt de stora fåglarna, rann spöklikt över marken, svepte över landsvägen.

Visst är det spännande? Lena vände sig mot Mattias. Vår nystart. Inga ungdomar i hemmet. Bara du och jag. Ingen stor trädgård att sköta om. Inget evighetslångt staket att skrapa och måla. Inget företag att driva.

Mattias nickade till svar och blinkade höger. De var framme vid den branta långa backen som ledde upp till Solås.

När området anlades och utvecklades kallades det i folkmun för Slös-ås. Ett skrytprojekt uppfläkt mitt i skogen, ett försök att locka nya invånare till Solinge. Området hade marknadsförts hårt. Pendelavstånd och motorväg både till Halmstad och till det attraktiva köpcentrumet Hallandia där man erbjöd allt från shopping till underhållning, som biograf och lekland. Solås lockade med trendigt boende i lantlig idyll, med skön natur inpå knuten. Moderna hus i olika storlekar och lägenheter som krävde minimalt med underhåll. Flera fina badsjöar och mysiga Solinge centrum på cykel- och gångavstånd. I centrum fanns små butiker, ett flertal bra restauranger, en trygg och modern skola.

Mattias växlade ner och körde sakta in i området. Det fanns bara en bilväg in och det kändes som om man körde rakt in i skogen i cirka hundra meter. Men sedan glesnade skogen och området framträdde. Den första delen, det som kallades för Lägre Solås, bestod av ett antal kvarter med större parhus. De var alla byggda i samma stil, och i träslag och färger som harmoniserade så väl med skogen runt omkring att de knappt syntes. Här bodde mest barnfamiljer. Om man i stället för att fortsätta uppför backen tog till höger kom man till några kvarter med charmiga tvåvåningshus. I dessa fanns moderna lägenheter som var populära bland pensionerade par som flyttat från större hus nere i samhället. Den delen av Solås var områdets hjärta; här fanns busshållplats, en stor lekplats och en liten närbutik. Allra längst upp, i Övre Solås, låg de små kubformade husen med sina uppseendeväckande glasfasader och ytterväggar av grå sten. De hade varit väldigt omskrivna när de uppfördes. Akvariehusen kallades de av Solingeborna. Det var ett av dessa som Mattias och Lena hade köpt. Längst in på Syrengränd, en lång gata som slutade i en återvändsgränd där skogen återigen tog vid och omslöt området, skulle de skapa nya rötter. Lena hade drömt om att bo i Solås ända sedan det byggdes. Hon tyckte att det var mysigt att så mycket av naturen fått vara kvar och att husen smälte in i den omgivande skogen med sina vackra stenbumlingar och stubbar. Skogen var nära utan att vara påträngande, vägen till och från området var bred och hade både cykel- och gångbana. Och det var nära till Solinge centrum. Hon hade räknat ut att det skulle ta henne cirka en kvart med cykel till det nya jobbet i centrala Solinge, längre på hemvägen i och med uppförsbacken. Solinge var en del av henne, hon var född och uppvuxen i samhället, men det var väldigt många år sedan hon bott här. Hennes mamma bodde kvar i en mindre lägenhet i centrum och det var en annan fördel med flytten: närheten till en åldrande förälder. Hennes pappa hade gått bort alldeles för tidigt för många år sedan och som enda barn kände hon ansvar för sin mamma.

Det kittlade till i magen. Det var fantastiskt att känna den känslan när man befann sig mitt i livet. Tiden var rätt för förändring. Båda barnen var nyligen utflugna åt varsitt håll. Amanda till Uppsala för att plugga till veterinär och Emma till London för att jobba på restaurang.

Hon sträckte ut handen, lade den på Mattias överarm, sa inget utan lät den bara ligga där. Kände hans trygga välbekanta värme. Hon hoppades att flytten skulle leda till en nytändning för dem. Mattias hade haft mycket på jobbet på sistone, varit stressad och tystare än vanligt.

Hennes funderingar avbröts av makens röst.

Nu är vi nästan framme.

Husen på gatan låg i kluster om fyra hus och mellan dem fanns mindre grönytor som lättade upp känslan av bebyggelse. En syrenhäck markerade gränsen mellan deras nya hus och närmaste granne. Lena längtade efter tiden då syrenerna skulle blomma.

Deras hus låg sist till vänster på gatan, precis vid vändplatsen. Mattias svängde runt och parkerade.

Jaha. Då var vi hemma då.

Lena klev ur bilen och tog några djupa andetag. Det luktade granskog och luften var frisk. Mattias hade redan gått fram till ytterdörren och låst upp. Flyttlasset skulle inte komma på någon timme. Lena gick runt bilen och ställde sig mitt i gatan, ville se på sitt nya hem. Ta in att det var deras nu.

Hon noterade hur tyst det var. Mattias och hon flyttade från ett stort gammalt hus i utkanten av Halmstad där ljudet från E6:an alltid varit närvarande i bakgrunden. Men här hördes bara ett svagt sus från trädkronorna och fågelkvitter.

Nu såg hon Mattias gå runt inne i huset. Hon kunde se honom och hela rummet tydligt. De hade pratat om det här med insynen ett par gånger, om de skulle ha gardiner eller jalusier, eller någon annan lösning. Det såg ut som om de flesta på gatan hade någon form av insynsskydd. Men Lena ville inte det, panoramafönstren var ju en av de saker hon verkligen gillade med huset. Vinterträdgård hade mäklaren kallat det, en förlängning av vardagsrummet. För inomhus och utomhus skiljdes bara åt av glasväggen med skjutdörrar som ledde till en altan.

Hon backade lite till och fortsatte spana in sitt nya hem på håll. Nu fick hon syn på Mattias på övervåningen. Han gick fram till det stora fönstret och vinkade till henne att komma in. Det rummet skulle bli deras sovrum och hon insåg att de behövde ha någon sorts gardin där åtminstone. Men inga förhastade inköp, hon skulle välja tyg och modell med omsorg.

Lena snurrade runt och fäste blicken på huset som låg mittemot deras. Det var identiskt. Men helt och hållet utan insyn, för det stora glaspartiet på bottenvåningen var täckt av stålgrå heltäckande jalusier. Jalusierna verkade sitta fästa på utsidan och gav hela huset ett kallt och ogästvänligt intryck. En fördragen gardin hindrade insynen på övervåningen.

Hon tog ett steg närmare grannens hus, lite sugen på att knacka på och presentera sig. Men hon tvekade. Det var något som fick henne att känna sig illa till mods. Hon lyfte återigen blicken mot fönstret på övervåningen, förväntade sig nästan att se ett par ögon stirra tillbaka.

Vad håller du på med Lena? Kom nu, vi ska ju bära in väskorna.

Hon släppte grannhuset med blicken, vände sig i stället mot sitt nya hem. Det var dags att flytta in.

Kapitel 3

Janne stirrade in i kylskåpet, oförmögen att fatta ett beslut. Det gick inte att tänka när smärtan knep och högg, det gick inte att bestämma sig när mattheten fick honom att svaja. Han stängde kylskåpet, öppnade i stället frysen och tog fram en förpackning med lakritsglass, plockade åt sig en sked från diskbänken och hasade tillbaka till sin fåtölj. Det var där han levde sitt liv just nu. I fåtöljen. Hans elektriska reclinerfåtölj i mörkbrunt mjukt skinn hade räddat honom de här dagarna.

Janne ställde glasspaketet och vattenglaset på sidobordet innan han började det mödosamma jobbet med att sätta sig. Han satte ner rumpan på kanten, en skinka i taget, gled lite bakåt och lutade till sist ryggen mot det mjuka breda ryggstödet. Telefonens signal fick honom att rycka till. Mobilen vibrerade ilsket på bordet och han stirrade på displayen. Chefen. Helvetes skit. Han slöt ögonen i ett par sekunder, tryckte på svara och satte på högtalarfunktionen.

Ja, det är Janne.

Janne. Hej. Hur är det med dig?

Han rös till, det var något med hennes röst.

Jo, vad ska jag säga? Jag vet inte riktigt.

Är det bättre? Rör du på dig? Du vet att det inte är bra att sitta still. Då stelnar man till ännu mer. Blodcirkulationen blir lidande.

Hennes forcerade prat och självgodhet fick det att krypa i kroppen på honom. Janne vände på telefonen, lade den upp och ner i knäet så att han slapp se hennes namn på displayen. Han fick syn på en stor fläck på de grå byxorna, kanske var det tomatsås från gårdagens middag. Han pillade på fläcken och svarade:

Mm, visst.

Hon verkade inte lägga märke till hans ofullständiga svar utan ångade på som vanligt.

Janne, jag har bokat in dig hos företagshälsovården. Du får fem samtal, du måste prata med någon. Det är en förutsättning för att du ska kunna jobba igen. Det är ju uppenbart för mig, ja för alla, att du inte mår bra. Eller hur?

Va? Janne lyfte upp telefonen, tryckte bort högtalarfunktionen och satte luren mot örat.

Vad då prata med någon? Tror inte att snack botar ryggskott.

Han vred lite på sig. Skinnfåtöljen knarrade när han rörde på sig.

Det är ju inte bara ryggen Janne. Du har ju själv sagt det. Eller hur?

Var hon tvungen att säga ju i varje mening? Var hon tvungen att avsluta alla frågor med eller hur? Hur kunde människan få vara chef, hon var helt inkompetent.

Jag tänker inte prata med någon. Jag vet inte vad som får dig att tro att jag behöver någon sorts hjärnskrynklare, någon som ska in och peta i mina tankar och funderingar. Du misstar dig där lilla Sofia.

Han bet sig i tungan. Han skulle inte kallat henne lilla Sofia. Hon var så jävla känslig. Typiskt en sådan grej som dagens kvinnor går igång på, det hade han lärt sig den hårda vägen.

Hennes röst var gäll när hon fortsatte:

Ok, Janne, men nu är det jag som har arbetsgivaransvaret eller hur? Och som din chef anser jag att situationen är ohållbar. Vi kanske inte ska prata vidare om detta på telefon.

Han försökte svara, ville fråga vad hon menade med ohållbar, men hon bara fortsatte.

Då gör vi alltså så här nu: du kurerar dig på ditt håll, ring mig efter ditt besök hos läkaren och så tar vi och bokar ett möte för att prata vidare om … om situationen.

Hon lät andfådd och han fick en stark känsla av att hon ville avsluta samtalet fort, att hon redan tröttnat på honom. Att han bara var en parentes i hennes arbetsdag och att det fanns mycket viktigare uppgifter att ta itu med. Han ville definitivt inte prata mer med henne heller, men han ville inte att hon skulle styra upp allt. Någon måtta fick det vara. En liten snärta knappt fyllda trettio skulle inte komma här och läxa upp honom. Han hade väl rätt att vara hemma med ryggskott utan att hon skulle komma och insinuera att det var något fel på hans psyke. Han greppade skeden, viftade med den i luften när han tog till orda.

Vet du vad? Det är nämligen lite kränkande att du som min chef jagar mig och verkar misstro anledningen till min sjukskrivning. I min generation tar vi ansvar och jobbar hur vi än mår, och du kan vara säker på att jag hade kommit till jobbet om jag kunnat röra mig. Du kanske ska vara tacksam för att det finns några av oss kvar, lojala medarbetare som levererar, som inte vabbar och tjabbar och flexar ut tidigt hela jävla tiden. Eller hur?

Han hade god lust att bara trycka bort henne, han ville verkligen få sista ordet. Men hon hade redan dragit in luft, så djupt att han nästan kände vinddraget genom telefonen.

Ok Janne. Vi kommer inte längre nu. Krya på dig.

Så tryckte hon bort honom. Hon tryckte bort honom. Utan att säga hej då. Den bitchen! Och hon hade antytt att det var något fel i skallen på honom. Fy fan alltså. Var det tacken? Hade inte han i princip sopat banan för henne när hon varit ny som chef? Curlat henne som en småunge?

Han sträckte sig efter glasspaketet, ryckte bort locket och lät skeden sjunka ner i den svarta glassen som nu börjat smälta. Irriterat rörde han runt i paketet och glassen förvandlades till en mörk klumpig soppa. Han släppte skeden, lät den drunkna i sörjan. Sedan tryckte han på knappen som fick ryggstödet på fåtöljen att fällas bakåt, lät kroppen följa med, försökte slappna av. Den tunga tröttheten var där igen och det var hennes fel. Lilla äckliga Sofia. Hon sög musten ur honom. Det var det hon gjorde, det var hennes talang. Fy fan vad trött han var. På henne, på jobbet, på kollegorna. Han var värd så mycket mer.

Hela organisationen var åt helvete. Inget var längre som förr och han vantrivdes. All den kunskap han hade i bagaget, all den erfarenhet han samlat på sig genom åren värderades inte. Det var som om han inte räknades längre.

Han knäppte på tv:n i ett försök att skingra tankarna en stund, för nu hade tystnaden börjat gå honom på nerverna. Han zappade runt en stund men hittade inte något som lockade. Fastnade några minuter i en dokusåpa, Kärlek på prov, eller något annat ointelligent. Två brudar med sådant där tvinnat smutsigt hår satt på en parkbänk och kysstes. Han stängde av skiten.

Återigen gick tankarna till jobbet och till den där dagen då han skämtat vid fikabordet och det blivit helt tyst. När den nyanställda mörkhyade tjejen rest sig upp, gett honom en blick så full av avsmak att han nästan baxnat. För att han skojat. Ett oskyldigt kul skämt om lesbiska tjejer och fotboll. Det var helt vansinnigt hur jävla stel hans arbetsplats blivit. Så politiskt korrekt att man nästan ville spy upp fredagsfikans ekologiska morotskaka rakt ut över bordet. Man vågade ju inte säga någonting längre. Och det var nog i den vevan som den stora tröttheten rullat in. Likt en våg