Tre hjärtan

By Lilly Emme

Wilma Sjögren har blivit kallad till anställningsintervju på Halmstads mest fashionabla spa Tre Hjärtan. Visst har hon hört ryktet om att den järnhårda affärskvinnan Feodora Ripa, som driver Tre Hjärtan, mutade sig till bygglovet när de tog över lokalerna till den gamla flickskolan från 1890-talet. Och hon vet mycket väl att de stora ombyggnaderna inte fallit kommuninvånarna i smaken. Men när Wilma blir erbjuden jobbet är det en chans hon inte vill missa, så hon tackar ja på stående fot. Samtidigt driver damligan med Junis Carlsson i spetsen omkring på Tre Hjärtan. Damerna var alla elever på den gamla flickskolan och var starkt emot att spaet skulle öppna i den historiska byggnaden. Nu är de fast beslutna att sätta dit Feodora för bygglovsfusk, vilket visar sig vara svårare än de trott. Men de ger inte upp i första taget och planeringsmötena i ångbastun blir allt fler och fler, samtidigt som både Junis och Wilma ställs inför nya prövningar. Vem ska vinna slaget om Tre hjärtan? "Tre hjärtan" är en humoristisk feelgood-roman, med en rapp handling och fylld av charmiga karaktärer.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 25, 2023
• ISBN: 9788728340646

Book preview

Lilly Emme

Tre hjärtan

SAGA Egmont

Tre hjärtan

Copyright © 2023 Lilly Emme och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728340646

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

Wilma

Wilma Sjögren slog ihop laptoppen och sträckte på ryggen. Hon fångade upp sitt blonda, långa hår och fäste det med en snodd. Sedan stirrade hon håglöst ut mot ån utanför fönstret.

En ensam motorbåt puttrade uppströms längs Nissan. Den äldre fiskaren som styrde båten hade sin gubbkeps långt neddragen över öronen. Det blåste snålblåst här vid hamnmynningen och Wilma fortsatte stirra på gubben tills han försvann i riktning mot slottet.

Hon kunde inte låta bli att tänka på sin morfar, som också älskat att fiska. När han levde var han jämt ute med båten i Haverdal där han och mormor bott. Deras vackra lilla hus stod fortfarande kvar, orört sedan de båda gått bort. Ingen i familjen hade tittat till det på flera år och Wilma hoppades att huset stod pall för de hårda vindarna som drog in från havet nu i januari.

Hon vände ryggen mot stället där den gamla mannen försvunnit och greppade en stor chokladkaka. Det här var exakt vad hon behövde efter att hon sökt ännu ett jobb. Hon slet upp det lila omslagspappret och bet av en stor bit. När den kolafyllda chokladen for runt i gommen slappnade hon av, satte sig ned på stolen och slängde upp fötterna på köksbordet.

Den moderna bostadsrätten hon bodde i låg på tredje våningen och ägdes av hennes föräldrar. De hade visserligen aldrig bott i den eftersom de höll till i New York. Så ofta de kunde tjatade de på Wilma att hon också skulle lämna grådaskiga Sverige och komma över till pulsen i storstaden. Än så länge hade hon vägrat. Efter flera framgångsrika år som mäklare behövde föräldrarna inte längre arbeta lika mycket, de höll igång sitt fastighetsimperium på distans. Det krävde inte så mycket, så de kunde istället göra lite som de ville med sin tid. Exakt vad de också önskade för Wilma eftersom det fanns pengar i överflöd inom familjen.

Varje månad dök det upp en rejäl insättning på hennes bankkonto. Ingen av föräldrarna förstod varför det bara var en nödlösning i Wilmas ögon. Allt hon ville göra var att få ett jobb och hitta sin egen plats i samhället. Någonstans där hon kunde få känna sig behövd.

På sätt och vis hade hon behövt de här åren sedan studenten och fram tills nu för att bygga upp sig själv igen. Nu var hon mer än redo att kasta sig ut i världen på nytt, problemet var bara att det fanns för få lediga jobb för outbildade tjugotreåringar.

Hon tittade åter ut genom fönstret. Den grå och kalla ån rörde sig ilsket upp och ned i blåsten; januarivädret var minst sagt bedrövligt. Ruskigt, blåsigt och regnigt. Hela Halmstad kändes som en grå sörja och ändå ville Wilma inte vara någon annanstans än just här.

Staden som hade tre hjärtan som kommunvapen kallade liksom på henne. Hon kände sig jordad här, i staden där folk fortfarande hälsade på en när man klev in i en butik och där man kunde nå havet på fem minuter nästan var man än bodde. Dessutom fanns det ingen bättre frihetskänsla än att blicka ut över Kattegatt och drömma sig bort. Visst var det lite otäckt nu när de inte gjorde annat än att prata om den där försvunna mannen på nyheterna. Han som arbetat på byggnadsnämnden i kommunhuset, men som gått upp i rök för några veckor sedan. Trots att hela staden engagerat sig och letat efter honom var han som uppslukad av jorden.

Trots det obehagliga mysteriet skulle hon aldrig flytta ifrån staden; och det var ett av de där bra besluten som kändes ändå in i själen.

Tids nog skulle lägenheten också kännas mer som hennes egen. Hon hade inte kommit sig för att inreda den efter eget huvud ännu, men nu var hon på gång med det också. För här bredvid henne stod en söt gul byrå. En byrå som Wilma otroligt nog fyndat strax utanför bostadshusets återvinningsrum. Den förra ägaren hade antagligen varit för lat för att bära in den i själva rummet. Wilma tänkte sätta ut den i hallen där den skulle pigga upp den annars så sterila inredningen som hennes föräldrar älskade.

Hon mulade in den sista biten choklad, knölade ihop pappret och slängde det i soporna. Något hopp om att bli kallad till intervju för jobbet hon nyss sökt som receptionist på spaet Tre hjärtan hade hon inte. Det var alltid sjukt många sökande på vartenda litet jobb som kom ut, men hon var tvungen att försöka. Wilma vägrade att fortsätta se sig själv som ett offer som bara blev sittande hemma, rädd för allt och alla.

I huset där spaet låg hade det en gång i tiden legat en flickskola. Det hade varit mycket skriverier i tidningen när spaet öppnades för snart ett och ett halvt år sedan. Då hade många invånare i kommunen rasat över att den gamla anrika byggnaden i Östra förstaden byggdes om. Alla i Halmstad skvallrade om spaets ägare, Feodora Ripa, och hennes hemska metoder för att få vad hon ville. Till och med Wilmas mamma hade hemska berättelser om Feodora som hon gärna pratade om. Wilma ville inte tänka på det nu, hon var tvungen att vara modig om hon någon dag skulle kunna bryta den här destruktiva cykeln av att leva på föräldrarnas pengar.

Hon sträckte sig efter muggen som stod på bordet bredvid henne. Drack upp den sista colan som fanns i den, och funderade på om hon kanske skulle ta och diska muggen nu, eller vänta en stund.

Precis när hon bestämt sig för att spara diskningen till senare plingade mejlkorgen på mobilen till. Sekunden därpå låste hon upp skärmen.

Hej Wilma! Tack för din ansökan. Vi här på Tre hjärtan tycker ditt cv låter mycket intressant och vill bjuda hit dig på en anställningsintervju.

Kapitel 2

Junis

Vädret var under all kritik. Inte ens pälsen Junis hade på sig värmde tillräckligt mycket. Hon hade frusit sedan hon lämnade lägenheten på Söderkaj.

Till sommaren var det tre år sedan hon gett upp sekelskifteshuset i Snöstorp och flyttat hit till söder. Ett beslut hon inte ångrat en enda sekund. Visst älskade hon gamla byggnader, men att gräva i trädgården, byta proppar i källaren och leka hustomte på egen hand, ja, det saknade hon verkligen inte. Åttioåtta år var visserligen inte någon ålder på en häst, eller på henne heller för den delen. Ändå var det skönt att slippa ränna runt själv i det stora huset och ordna med allt.

Hon drog pälsen tätare om sig och svor till. Det var så här vinterdagarna i Halmstad såg ut, och det fanns inget hon kunde göra åt den saken. Den raska promenaden hjälpte knappast; hon hade promenerat så skyndsamt hon bara kunde och ändå var hon iskall. Det var tur att hon strax var framme vid Tre hjärtan.

Junis tänkte med tårar i ögonen på den anrika vackra byggnaden, den som en gång i tiden varit Halmstads stolthet, men som efter den senaste ombyggnaden mest liknade ett arkitektoniskt experiment från yttre rymden. Den hemska utomhuspoolen stack ut som ett rymdskepp längs ena sidan och de moderna fönstren runt hela byggnaden gjorde sitt bästa för att förfula vad de kunde. För att inte tala om fasaden, den hade bytts ut till en hemsk stålvariant som redan såg sönderrostad ut. Och det gamla mansardtaket hade fått lämna plats för ett flackt tak som var det perfekta stället för fiskmåsar att häcka och skapa nya fiskmåsar på.

För ungefär ett år sedan hade damligan haft ett sammanträde och bestämt att något behövde göras åt Tre hjärtan. Innan det där mötet hade Junis aldrig haft en tanke på att söka medlemskap på ett sådant här vräkigt ställe, men nu fyllde medlemskapet ett högre syfte.

Nu var hon så nära att hon kunde skymta förstörelsen med egna ögon. Det fanns inte längre några spår av Högre Flickskolan, som huserat här mellan 1889 och 1970-talet. Flickskolan där Junis och resten av damligan haft många lyckliga år när de var barn.

Hon drog in ett djupt andetag och fortsatte framåt medan vinden virvlade runt hennes vita hår hit och dit. Något som fick den lätta huvudvärken hon dragits med i flera dagar att kännas värre än den var.

Värken hade kommit när hon tidigare i veckan blivit kontaktad av några släktingar till sin bortgångna make. Konrads fruktansvärda fostersyster Marianne hade nyligen dött och nu hade hennes hemska söner hört av sig.

Junis hade aldrig stått ut med Marianne och hennes burdusa sätt. Inte när hon levde och absolut inte nu när tantjäveln var död. Trots den frostiga stämningen mellan de båda svägerskorna hade Junis snällt och beskedligt (okej, kanske inte alltid helt beskedligt om man skulle vara petig), ekiperat Marianne med de mest fantastiska damkläderna från sin egen butik i Halmstad. För det var så goda släktingar gjorde för varandra. Marianne hade alltid fått det bästa, trots att hon alltid gav gliringar till Junis så fort hon kunde.

När Marianne inom loppet av fem år fött fyra friska och framförallt levande söner hade Junis velat skrika högt, eftersom hon och Konrad själva inte välsignats med en enda liten levande unge. Marianne hade sagt att det säkert var Junis fel att inga ungar fastnade. För hennes älskade fosterbror kunde absolut inte ha några defekter, det förstod väl alla?

På det viset hade hon jämt pratat, och Konrad hade låtit sin syster hållas. Alltid sagt att det var synd om Marianne som fått flytta från hem till hem innan hon som åttaåring hade kommit till hans familj. Något som enligt Junis bara var skitsnack rent ut sagt. Bara för att man drogs med tung ryggsäck fick man faktiskt inte bete sig hur som helst!

Men det tjänade inte något till att vara ilsk längre. Marianne hade dött för tre veckor sedan. Och hennes barn, som tyvärr var lika enfaldiga, hade gett Junis en hemsk huvudvärk när de ringt och berättat att svägerskan testamenterat något till henne. Helst ville hon strunta i det, men hon hade lovat sönerna att komma senare idag och hämta vad det nu än var som Marianne lämnat efter sig. Men först var det dags att åla sig in i baddräkten igen och göra vad hon kunde för att rädda den gamla flickskolan undan dess fruktansvärda öde.

Kapitel 3

Wilma

Wilma rynkade näsan där hon stod innanför dörröppningen. Hon hade inte varit beredd på den starka doften, men hon skakade snabbt av sig den. Strax skulle hon gå in på sin första arbetsintervju, och då gjorde det inget att kloren stack i näsan, att himlen var askgrå, eller att en kort tant klädd i päls nyss hade prejat henne utanför ytterdörren.

Hon fäste om sin tofs och tittade sig sedan nyfiket omkring i byggnaden. Det här var alltså den gamla flickskolan, den som alla i Halmstad talat om. De vita väggarna var uppenbarligen nymålade och de stora, dramatiska svarta tavlorna var moderna. Wilma visste att byggnaden stått färdig någon gång på 1890-talet, men av det syntes inte ett spår här innanför dörren. Hon sträckte ut handen och la den på väggen bara för att känna om någon historia möjligtvis hade fastnat i den.

Wilma Sjögren?

Hon for runt och där bakom henne stod en kvinna i femtioårsåldern. Hon hade en vit rock och vita byxor på sig och hennes bruna, glänsande hår låg i stora vackra lockar runt axlarna. Vid hennes fötter stod en rufsig hund och tuggade på en bit falukorv. Wilma kastade en nervös blick ned mot sina jeans och gympadojor. Hon hade funderat på att sätta på sig en kavaj, men tänkt att det hade varit för mycket. Nu önskade hon att hon ändå gjort det. Den här kvinnan, som måste vara Halmstads mest ökända affärskvinna, osade stil och klass.

Öh, ja, det är jag, sa Wilma tafatt och slängde fram handen för att hälsa – och hoppades att Feodora inte sett hur hon nyss stått och klappat väggen.

Den strama kvinnan la armarna i kors utan att hälsa och Wilma stoppade kvickt ned sina båda händer i jeansfickorna.

Ja, där ser man, det är alltså jag som är Feodora Ripa, och det här är Doris, sa hon och pekade mot hunden.

"Åh … vad söt", ljög Wilma.

Hon gillar inte främlingar.

Feodora tog falukorven ur hundens mun och slängde iväg den i korridoren.

Spring, snutten, spring, ropade hon med ljus röst, och den tilltufsade hunden for genast iväg som ett skott.

Hittehund från Rumänien. Kostade mig sextio papp att få hit, men det var det väl värt, sa Feodora. Bara jävligt omöjlig att borsta eller klippa så hon får se ut så där.

Wilma nickade nervöst, hon ville så gärna göra ett så bra och stabilt intryck som det bara gick. Det här gällde hennes framtid och hennes eventuella biljett ut från tristessen i lägenheten.

Wilmas mamma hade berättat om den gången då en kollega till henne försökt sälja en fastighet åt Feodora och saker och ting hade gått rejält åt skogen. Anbuden hade varit mycket lägre än vad Feodora hade förväntat sig och hon hade förvandlats till ett monster. Ringt och skällt på mäklaren i flera veckors tid och sagt att hon inte gjorde ett tillräckligt bra arbete. Till slut hade Feodora hotat med att kidnappa mäklaren och gömma henne på djurkyrkogården uppe på Galgberget om inte anbuden höjdes. Visst lät det otäckt med sådana rykten, men det var just sådant som Wilma inte hade råd att tänka på. Tvärtemot, hon var tvungen att vara modig och ge både Feodora och Tre hjärtan en chans.

I det ögonblicket flög ytterdörren upp med en rejäl smäll och tre äldre damer stormade in.

Usch, inte de där igen, sa Feodora och drog ned mungiporna.

Damerna blängde som hastigast och skyndade sedan målmedvetet bort i korridoren.

Låt oss gå in till poolområdet så kan jag intervjua dig samtidigt som jag kastar några getögon på de där, sa Feodora bestämt.

Receptionen var inredd i mörka, burriga färger och bakom en svart marmorskiva stod en lång man i vita kläder. Han tittade som hastigast på Wilma med sina glittriga ögonfransar, och sedan vände han sig mot Feodora.

Här, nu är de organiserade i datumordning.

Mannen förde över en stor bunt med dokument till Feodora. Hon drog snabbt sina långa naglar över dem och smackade belåtet.

Bra, då kan du lägga dem i förrådet.

Fixar jag, svarade mannen och drog snabbt ned dokumenten bakom disken.

Wilma kunde inte låta bli att titta på honom. Hans vita kläder var oklanderligt strukna och inte den minsta lilla fläck syntes. Precis lika propert klädd som Feodora. Wilma svalde nervöst, det syntes att det var hög klass som gällde här. Även om ryktena i staden mest handlade om hur ful byggnaden blivit så var det också många som svor på att bättre spa hade det aldrig funnits i Halmstad. Att spaets centrala placering och fantastiska kundmottagande var en del av alla framgångar.

När några nya damer dök upp i receptionen delade mannen bakom disken ut något slags kort till dem. De ryckte dem ur handen på honom och hastade snabbt bort till några bommar längre fram där de blippade dem i en maskin.

Kort till omklädningsskåpen om du inte förstod det, sa mannen med uttråkad röst.

Wilma kände hur kinderna hettade till, hon måste helt klart ha sett ut som den nybörjare hon var. För att inte fortsätta avslöja sina röda kinder vände hon uppmärksamheten till butiksdelen, den som låg till höger om receptionen. En aromdiffuser stod och puttrade på ett lågt bord i mitten av butiken. Det måste vara den som spred doften av bergamott. Wilma motstod en impuls att hosta till när hon kom för nära ångorna. En Buddha i svart granit fångade hennes uppmärksamhet