Ödets trådar

By Ingrid Kampås

På ett barnhem i den peruanska regnskogen arbetar svenskan Maria. Det finns inga vägar in i staden och den heta, fuktiga luften är inget man vänjer sig vid i första taget. Ändå har hon gjort sig hemma och till och med blivit lite smått förälskad. Det där sista försöker hon tänka bort, men att ignorera känslorna för den charmige Juan är inte direkt lätt. En dag dyker en okänd flicka upp på barnhemmet. Hon presenterar sig som Rosy och är i desperat behov av skydd. Snart visar det sig att hon befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle och är på flykt från en ökänd gringo, vars brutalitet satt djupa spår i lokalbefolkningen. Trots att det betyder att de måste sätta sina egna liv på spel så väljer Maria och hennes vänner att hjälpa Rosy. Men när flickan plötsligt försvinner spårlöst hamnar de i en kamp mot klockan. Kommer de hitta henne innan det är försent? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 21, 2019
• ISBN: 9788726137415

Book preview

Egmont-koncernen

Ödets trådar

Den tropiska natten är överraskning, tänkte Maria. Den är som att släcka en lampa, plötsligt är det mörkt. Trots att hon visste att det varje kväll vid halv sju-tiden växlade på några minuter mellan natt och dag, så hade hon ändå så svårt att vänja sig. Hon frågade sig om det var den nordiska skymningen hon saknade mest hemifrån, men slog bort tanken. Just nu hade hon inte krafter att ens längta hem. Hon måste koncentrera sig på att samla sig inför mötet med Juan som hon väntade på. Hon hoppades intensivt att han skulle kunna hjälpa henne med hennes bekymmer. Det var fortfarande bortåt fyrtio grader varmt, det var sällan kvällen gav svalka, och hon torkade svetten ur ansiktet med en servett. Nyss, innan hon gick hemifrån, hade hon duschat, för en gångs skulle hade det funnits vatten på eftermiddagen, men nu var hon lika klibbig igen.

Hon satt på baren Nueve Masons uteservering. Den låg vid den långa boulevarden, Iquitos paradgata som bara var till för flanörer och inte bilar. Gatan var stensatt med ljus betong, upplyst av gulskimrande gatlyktor som spred sitt sken över turister, försäljare och skoputsarpojkar. Vid en av planteringarna syntes en pappa som höll sin lille son i handen, han hade fått en färgglad vindsnurra som han blåste på medan fadern var inbegripen i livligt samspråk med en annan man. En mindre fontän kastade sina kaskader över två flickor i tioårsåldern som med förtjusning lekte med ett hopprep i vattenstrålen. Bakom den höga balustraden anades den mäktiga Amazonasfloden. Mitt emot den, bakom henne, låg raden av stenhus målade i pastellfärger som med sin koloniala charm, med gallerier, kreneleringar och utsmyckade fönsterkarmar, återspeglade Iquitos glansdagar på artonhundratalet. Det var under gummiboomen när de så kallade gummibaronerna strödde pengar omkring sig som de tjänat på fattiga indianers arbete.

Var blev Juan av? Hon slog efter en mygga och såg sig om. Där var turisterna, hon kunde efter några veckor i Iquitos redan se vilka som var amerikaner och vilka som var tyskar eller från andra länder. Amerikanerna var som mannen som stod och talade med sin hustru, han var klädd i kortbyxor och skjorta, hon i tunn bomullsklänning. Antagligen diskuterade de vilken restaurang de skulle gå på. Amerikaner hade den uppsyn som människor får som inte behöver vara rädda för något. Men det var inget ont i dem, oftast var dessa resande människor vänliga och ville väl, de kunde inte rå för att de i modersmjölken fått med sig sin självsäkerhet. De kunde också vara två kvinnor i par eller ungdomar som såg sig om i världen. De andra turisterna var mer som svenskar, tyckte Maria. De kunde vara vilket som, antingen stöddiga och oförskämda, eller djupt gripna lika mycket av Amazonas skönhet som av fattigdomen. Så fanns det de vinddrivna existenserna, de som flydde från något, om så krav, dåligt klimat, eller sig själva. För den som sökte ett liv utan ansvar kunde Iquitos vara ett paradis.

En av gatuförsäljarna närmade sig hennes bord med sina varor som han höll upp i händerna, det var skedar i det röda träslaget palo sangre. Hon skakade lätt på huvudet åt honom. Precis som hon nyss vänligt sagt nej till den eftersläntrande skoputsarpojken. Hon hade redan putsat skorna. När hon en halvtimme tidigare slagit sig ner på baren hade pojkflocken kommit, hon hade tagit fram tärningen och lotten hade fallit på vilka två som denna dag skulle få putsa hennes skor. Hon hade aldrig haft så välputsade skor som nu och försökte alltid ha skor på sig, just för att få möjligheten att ge pojkarna en chans att tjäna en slant. Ofta bidrog de till hela familjens försörjning. Första dagen hon var i Iquitos hade Esmeralda sagt:

- Du kan inte hjälpa någon, allra minst barnen, genom att dela ut pengar. Har

du fem framför dig som får en sole var, så kommer det nästa minut att vara tjugo, nästa hundra ungar runt dig. Det slutar med att du bara blir orättvis. Vill du hjälpa så låt dom putsa dina skor, eller köp något av dem.

Det var då Maria hade börjat med äggen. Hon visste att de kallade henne

Äggtanten numera. Varje kväll gick hon hit ner till ett internetcafé, varje kväll hade hon ett dussin kokta ägg med sig som hon delade ut till barnen som kom först. Det fungerade, att äggen tog slut var något de kunde acceptera.

Hennes tankar återgick till den märkliga stad som Iquitos var och de människor som bebodde den. Innan hon fick syn på anslaget i kyrkan dit hon följt sin mor en söndag, hade hon inte haft en aning om att det i nordöstra hörnet av Peru fanns en stad mitt i djungeln dit inga vägar ledde, bara flyg eller osäkra vattenvägar. Det hade stått att en av församlingens präster hade kontakt med en sjuksköterska i staden som drev ett barnhem. Hon behövde en svensk volontär som kunde tala spanska. Kanske var det det där med spanskan som fått Maria att haja till, hennes bortgångne far hade varit chilenare. Hon behövde hålla språket vid liv. Maria hade varit i Chile några gånger, som välmående turist, men aldrig i någon annan del av Sydamerika. Hon hade blivit lockad. Trott på sina egna självbedrägerier om att hon ett år skulle ut i världen för att hjälpa andra