Solgårdarna

By Mary Andersson

Det är 1940-tal och andra världskriget härjar. Männen är mobiliserade. I hemmen är kvinnor, barn och åldringar kvar och kämpar för att få vardagen att gå runt. Det blir en omställning till ett nytt liv. Flickan Magdalenas tvingas växa upp i raketfart och får ta ett större ansvar än hon någonsin trott.Magdalenas vardag vävs samman med kvinnorna Maria, Jenny, Vera och Klara. De måste kombinera hemmets slit med jobb på fabriksgolvet. Utmaningarna är många, men det är även belöningarna."Solgårdarna" är ett färgstarkt porträtt av en ny verklighet i skuggan av kriget.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 1, 2023
• ISBN: 9788726911381

Book preview

Mary Andersson

Solgårdarna

SAGA Egmont

Solgårdarna

Omslagsfoto: Shutterstock, Pixaby, Unsplash

Copyright ©1986, 2023 Mary Andersson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726911381

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

Efter riksdagsbeslutet byggdes Barnrikehusen-Solgårdarna på 30-talet på initiativ av paret Alva och Gunnar Myrdal (se deras bok Kris i befolkningsfrågan). I Stockholm kom husen att kallas Myrdalshusen och i Malmö kallades dom för Barnrika.

Husen skulle ersätta de slumbostäder som många stora barnfamiljer tvingats bo i tidigare. Eländiga kyffen på bakgator och gårdar dit varken sol eller måne nådde.

De nya Solgårdarna skulle ge sol, ljus och rymd. Liksom blomman behöver även människan denna treenighet. Annars blir stammen svag och bräcklig och hon slokar med kronan. Människan danas även av miljön, av människorna runt omkring, av samhällsstrukturen, klimat, traditioner, erfarenhet och mycket annat. Människan blir i stor utsträckning som miljön och kulturen formar henne.

Men trots den moderna infattningen vi fick på Solgårdarna så slokade vi betänkligt med kronorna. Ty vad lönar det om du sätter en planta i din vackraste trädgård, men glömmer att ge henne näring.

Något var fel, och våra kalkar var så sköra och bräckliga att om kriget hade kommit hade vi stupat.

En annan sak var att Myrdals troligen inte kalkylerat med den stora diskrimineringen som kom som ett brev på posten. Kanske bidrog det även till att Solgårdarna/Barnrikehusen upphörde i sin funktion cirka tio år senare.

Efter lite kritik av mina läsare har jag skrivit om boken Barnrika som de menade inte tog upp kvinnornas situation ordentligt. Det var ändå kvinnan som på den tiden fick dra det tyngsta lasset och mina läsare menar att ingen trängt tillräckligt djupt ned i den tidens historia.

Det finns så många som skriver om männen, om kvinnor skriver en del, men om arbetarkvinnor nästan ingen. Ibland önskar jag vi vore fler i den genren.

Ibland är det så många människor i mina böcker att de egna upplevelserna trängs undan eller skjuts på framtiden. Många säger skriv om mej. Om ni visste vad jag gått igenom. Och naturligtvis är varje människoliv värt en sida i historieboken. Men jag väljer kollektivet. Solgårdarna är ett sådant.

Boken är så att säga en bakläxa plus att det är en uppmaning att försöka åstadkomma en hyllning till våra mödrar som på den tiden utförde ett heroiskt arbete åt sig själva och hela samhället.

Alla känner till mannen – soldaten från andra världskriget … på vakt, någonstans i Sverige. Över honom har det rests minnesmärken och man har sett otaliga bilder av soldaten i givakt med geväret över axeln och blicken riktad ut över hav och kust.

Och vi vet att många kvinnor som utmärkt sig i Röda Korset, Rädda Barnen … o s v har fått sina utnämningar och erkännanden. Så långt är allt väl. Men kvinnorna ur den stora massan har man som vanligt glömt. När de andra tog ut sina pengar ur banken och gav sig iväg då stannade hon kvar, och bildade Hemmafronten. När krigstrummorna närmade sig tog hon plats på fabrikerna och fortsatte produktionen. Det var även hon som körde taxi, spårvagn, buss m m … Och sydde soldatens uniform samt tvättade den. På hennes lott kom även att hålla reda på alla kungörelser och ransoneringskort. Och ta hand om gamla och sjuka, som inte kunde evakueras. Det var hon som fyllde i de otaliga blanketterna och stod i kö hos livsmedels- och bränslekommissionen. Och lantbrukarhustrun som sådde och skördade. Och alla fick de lära sig lägga förband, utöva konstgjord andning och gå vakt runt arbetsplats och bostadshus om nätterna. Lägg sen därtill att det var hon som varje dag fick pussla ihop ett mål mat om dagen åt de sina. Barnen … som hon alltid hade, än i tankarna, än i kjolarna och som hon även födde … och ammade.

VEM RESER EN STATY ÖVER HENNE???

Naturligtvis är den här lilla skriften inte tillräcklig eller uttömmande när det gäller livet på Solgårdarna.

Den är endast upptakten till ett större verk där de här uppdragna händelserna kommer att slutbehandlas. Detta skall förhoppningsfullt komma ut 1987.

Följande personer vill jag tacka:

Min syster, ass. Ulla Sandell (Kommunaltjänstemannaförbundet) f d Barnrika/Solgården. Inga Lundin, Malmö f d Barnrika/Solgården. Jan Friberg, Malmö f d Barnrika/Solgården. Jonny Hagen, Malmö f d Barnrika Solgården. Sture Nilsson, f d Barnrika/Solgården, Malmö. Rolf Rudolf, f d Barnrika/Solgården Malmö, m fl.

Malmö i september 1986

Mary Andersson

f d Barnrika/Solgården

På Solgårdarna

Det är sent på eftermiddagen och solen flödar ner från en vänlig himmel och gör människorna glada och aktiva. I trappa A på tredje våningen i ett av de två stora barnrikehusen sitter Jenny med uppknäppt blusliv och solar sig i solstrimman som letat sig in till hennes domäner på Solgården.

– Man skulle ha tvättat fönstren i stället, säger hon till Agnes som sitter mittemot och ögnar igenom en blankett. Men detta till trots fortsätter hon att lapa sol och spinna förnöjt som en belåten marskatta. Ansiktet håller hon lyftat mot solen och i det tycks allting peka uppåt, såväl näsvinklar som mungipor och ögonvrår liksom det röda hårsvallet som står som en sky åt alla håll och glänser som nypolerad koppar.

– Man kan inte ha det bättre ens på franska rivieran, skrattar hon och kisar genom smala kaktusgröna ögon på väninnan och grannfrun, som fortfarande är fördjupad i blanketten.

Framför sig på det dåligt avtorkade vaxduksbordet har även Jenny en likadan blankett och vid sidan om denna ett fult byråkratiskt brunt kuvert med adressfönster. Sådana papper är nästan det värsta Jenny vet.

– Ska du inte fylla i din blankett, säger Agnes nu utan att se upp.

Jenny svarar inte utan sluter ögonen på nytt och lyfter upp sitt bleka ansikte mot Moder Sol. Ack, vad hon älskar henne … hon har varit borta så länge, ska man nu inte hälsa henne välkommen till Sverige …

Agnes är liksom Jenny i trettioårsåldern men hon har inte hennes ljusa utseende och glada läggning. Det första man märker hos Agnes är de stora mörka ögonen som nästan har ett hungrigt uttryck. Håret är svart, tjockt och blankt, tvärt avklippt nedanför öronen och fasthållet vid båda sidor av stora svarta hårspännen. I vanliga fall pryds Agnes panna utav bekymrade veck, ibland lodräta och ibland vågräta, men när hon ler är hon vacker. En gång i tiden har Agnes haft det bra och gått omkring i päls och haft två tjocka guldringar på ringfingret vilka numera en gång för alla fått stanna på stampen. Där hon nu sitter är hon iförd en sliten blommig städrock som visar att hon fullständigt integrerats i det stora barnrikeproletariatet. Ingen kan heller se att hon har en gedigen barnsköterskeutbildning bakom sig eller att hon en gång i tiden fått lära sig spela fiol hos en tysk violinist som brukade framträda på Palladiumcaféet i staden.

Kvinnorna sitter i sina egna tankar och det enda som stör ron är de gamla vanliga ljuden av människor som bråkar, skrattar, grälar, sjunger, vyssjar sina barn eller ljuden från trappan av kvinnor som samtalar eller barn som slår med dörrarna eller någon som skurar en tröskel.

Annars är det som sagt lugnt och stilla.

Blanketterna kommer från Livsmedelskommissionen och är en uppmaning till kvinnorna att deltaga i en undersökning gällande de stora barnfamiljernas matordning.

– Fyll nu i din blankett, upprepar Agnes och ser åter lite uppfordrande på väninnan hon blivit bekant med en gång i tiden då hon just själv ramlat ner från sin tillvaro som bättremans eller som det numera heter icke mindre bemedlad … lite krångligt, det var bättre då man kallade sakerna för vad de var, då fattig var fattig och rik var rik. Man har så att säga ändrat namn men förhållandena är desamma med några få undantag.

Men Jenny vill blåsa på allt vad myndigheter heter. Hon är allergisk mot överheten och speciellt deras fula bruna kuvert och blanketter. För att riktigt demonstrera sitt dåliga intresse öppnar hon de kaktusgröna och rättar till en av de två gula forsythiakvistar hon placerat i en liten billig vas på fönsterkarmen. De har hon brutit från en buske som växer på … kyrkogården … men som sagt lite mer utanför än innanför, som hon förklarade det för Agnes.

– Varför ska vi arbeta för dom, säger hon och kastar en lång blick ut över Barnrikegården. Hon låter den stanna en stund i gruslådan där hon och Agnes har ett par stycken av sina telningar. Just nu är hennes nästminste inbegripen i ett öppet slagsmål med en annan unge som han slår med den lille spaden i huvudet.

– Han klarar sig bra, den, tänker Jenny och blundar på nytt. Jenny har sju barn och är stolt över dem alla.

Jag har inte en enda unge för mycket brukar hon säga till de andra kvinnorna i trappan. Och Agnes som har sex brukar instämma. Frågan är om inte Agnes är på det viset igen? Jenny brukar sällan se fel på den punkten.

Skönt man kommit ifrån skäktorna och lopporna ute på Hollywood, fortsätter Jenny sin tankegång. Hon syftar på det slumområde hon kan skymta om hon böjer sig fram och ser ut genom fönstret. Det, som ligger på andra sidan åkern där det förr låg en farm som fått ge namn åt området, Sorgenfri.

Där bodde de i flera år i ett rödmålat trähus med vita knutar och med vedspis och dass beläget på gården bland soptunnor och tvättstugor. Naturligtvis är många som bor runtomkring och som inte har subventionerade hyror avundsjuka och sprider ut rykten om att de bryter upp korkmattan och sätter potatis och persilja på golvet och att de har badkaret till att salta grisen i. Ha ha ha … folk är tokiga, som om de någonsin haft råd att salta en gris !!! Vad dom kan hitta på! Hon själv har ingenting i skafferiet mer än tvätt ty det har hon gott om, men mat har hon sällan på lager.

Jävra staboar, tänker hon, som inte vet hur man odlar potatis. Som inte vet att man måste ha stora lass jord … och så lite skit att gödsla med … och sen lite regn och solsken. Jävra staboar!

– Vad kan klockan vara, undrar Jenny och ser ner på vägen som slingrar sig som en orm genom staden. I dess mitt ringlar en promenad som nu för tiden mest får tjänstgöra som cykelbana åt alla de arbetare som ska ut på det stora industriområdet. På ömse sidor växer högresta vackra lindar. Efter antalet cyklister brukar man kunna räkna ut vad klockan är. Än har inte fabriksvisslorna tjutit och det enda som rör sig på gatan är en puttrande och stånkande gengasbil som försvinner runt hörnet i en sky av rök.

Här och var på gatorna ligger nyutlagda s k splitterrör. Det är meningen att människorna ska krypa in i dessa vid eventuellt bombardemang från luften. För att skydda sig från glas och splitter. Det är krig i Europa, tyskarna har ockuperat Danmark och Norge, man väntar dom hit när som helst.

Människorna går i bävan och ängslan och de som har pengar har tagit ut dessa från banken och gett sig iväg. Själv har inte Jenny ens de 20 öre som behövs för att ta sig ut till uppsamlingsplatsen vid händelse av snabbevakuering. Fast kanske man får åka gratis spårvagn om det blir krig. Nu är ju kvinnorna den så kallade hemmafronten, männen är mobiliserade, och kvinnorna är kvar i städerna med alla sina barn, sjuklingar och gamla.

Det är gott om kvinnor och barn i de två stora barnrikehusen som ligger mitt emot varandra. Barn finns det cirka 500 stycken. Jenny och Agnes har väl fyllt kvoten som säger att man måste ha minst tre barn för att få bo här.

Överallt på gården står kvinnorna i rödblommiga städrockar och samtalar två och två eller i grupper med barn i famnen eller hängande och klängande runtomkring. Även i fönstren har kvinnor parkerat sig där de ibland hänger i rent livsfarliga ställningar för att se och kunna samtala med någon som befinner sig långt ovan- eller nedanför. Det händer så mycket i området, jämt är någon på väg till eller ifrån cykelstallet, till andra sidan gatan, eller på väg tillbaka … eller ut och in genom en av de många trappuppgångarna från A–F.

Jenny och Agnes tycker inte att de bor i vilken skittrappa som helst. De tycker deras trappa är bäst och här bor t o m en familj som har telefon. Men när Jenny bodde i en annan trappa tidigare tyckte hon den var bäst. Där fanns en familj som hade en stor svart flygel och man påstod att mannen i huset gick omkring i sidenpyjamas. Jenny vet inte om det är sant men hustrun till nämnda man i sidenpyjamas är nybliven medlem i deras syförening och möjligheter finns att själv ta reda på fakta.

– Vad tänker du på, undrar Agnes. Du tycks vara långt borta.

– Hm … på lite av varje.

– Har du inte fått brev från Tage?

– Jo, han skriver att han trivs bra och att det finns möjligheter att han kan bli kommissarie och ha hand om inköp och sådant. Hoppas det visar sej på lönen annars går man väl i likvidation. Och då bär det kanske av tillbaka till Hollywood och lopporna igen.

– Jaja, svarar Agnes. Men fyll nu i blanketten så kan vi gå ut ett slag och snacka sen.

Jenny tänker efter en stund.

– Jag tror inte jag har lust, säger hon och ser bestämt på väninnan.

Agnes skrattar.

– Inte lust …! När fick man göra bara vad man har lust till?

– Ja, hur som helst tycker jag inte Dom ska blanda sig i ens egna inre angelägenheter … ens privatsaker …

– Nej, det håller Agnes med om och hon gillar inte heller att fylla i blanketter. Hade Hilding varit hemma hade han fått göra det. Han tycker om att plita med sånt och alldeles speciellt att i slutet få ta sats och rita dit sin mycket eleganta namnteckning med tjusiga slängar och krokar. Men nu ligger han i Norrland. Det retade Agnes lite att han valde att komma så långt hemifrån. Men han hade alltid drömt om att få se hela Sverige, få se Norrland med sina skogar och älvar.

– Tänk vad karlar har det bra, suckar Agnes högt. Vem skulle inte vilja resa till Norrland, få lite semester, få allt serverat.

– Vem tror du serverar dom?

– Vem? Lottorna så klart!

– Lottorna! Jenny glor på henne. Lottorna? Dom har inte hennes Tage nämnt ett ord om!

– Nä, det aktar han sig nog för. Men manfolken är fria att göra vad dom vill om kvällarna sen dom satt upp taggtråden …

– Du tror väl inte lottorna ser åt vanliga meniga?

– Men nu ska ju din bli kommissarie, skrattar Agnes. Skriv nu så vi får undan det!

– Du, Agnes, säger Jenny lugnt. Du … om Vår Herre hade velat jag skulle syssla med intellektuellt arbete. Tror du inte att han även då gett mej huvud därefter.

Agnes skrattar och ser en stund prövande på väninnan.

– Inget fel ditt på huvud. Jenny … den femtanfiffiga!

Kvinnorna skrattar år Jennys öknamn som hon fått därför att hon anses att på 15 olika sätt fiffa till verkligheten och lösa dagsbehovet av vårt dagliga bröd.

– Det gäller att sko sig själv, säger Jenny och ler stort och glatt mot Agnes som inte är helt klar över om hon skojar eller är allvarlig. Det är man aldrig då det gäller Jenny. Jämt är hon ute på show. Men man behöver heller inte skriva allt så tydligt på sin nästas näsa även om man hamnat i det här stora gemensamhetskollektivet. Tänker Agnes.

– Jag gör varje dag en hel massa saker som jag inte alls har lust till, fortsätter Jenny, går med tidningar, tvättar trappor, agar och föder barn om vartannat … vill dom ha reda på hur vi sitter kan dom själva komma hit från Livsmedelskommissionen och göra ett litet studiebesök hos mej och mina glyttar. Dom är välkomna …

– Men dom vill kanske hjälpa … det är kanske något som är oss till nytta?

– Ha ha ha, skrattar Jenny högt och kastar det rödburriga huvudet bakåt. Du är riktigt rolig, Agnes. Märks att du inte varit med så länge. Du, de som har formulerat dom här blanketterna dom sitter själva allra längst fram i kyrkan och vid köttgrytorna och i alla andra sammanhang medan vi som nu ska göra jobbet åt dom befinner oss tätt intill skurspannarna och kvastaskaften! Och vi värderas efter det!

Men i Agnes panna hopar sig de bekymrade vecken. Hon gillar inte resonemanget. Själv hoppas hon naturligtvis att hennes egen belägenhet ska vara tillfällig. Att hon åter ska komma upp ur den berg- och dalbana som hon jämt rutchar omkring på, och att hon ska förbli däruppe! Själv går hon dagligen och städar hos en rik krögaränka på öster men hoppas tiderna ska bli bättre, ja, hon tror faktiskt på en framtid för sig själv och sina barn … utan den här skurspannen och kvastskaftet. Hennes äldsta pojke går redan på stadens läroverk och så sant hon lever ska hon försöka få in de andra pojkarna där också. Flickorna gifter sig ju och skaffar barn.

Agnes är rädd för så mycket här i livet, rädd att barnen ska bli sjuka ty det kostar pengar, rädd att änkan ska evakuera och flytta till sin stuga på landet, rädd att kriget ska komma.

Men allra mest är hon skrämd inför hur lätt det är att hamna i rännstenen och nå trasproletariatets botten, även om hon inte använder orden så. Hon kan inte som Jenny sitta mitt i all smeten och sjunga och drilla och se ut att må bra.

– Du vänjer dig, brukar denna säga.

Men Agnes vill inte vänja sig ty hon vill upp och bort härifrån. Plötsligt är hon trött på alltsammans och slänger undan blanketten.

– Nu går vi ut!

– Jag har inga skor.

– Vilka hade du när du gick med tidningarna?

– Det var Sveas. Men nu har hon dom i tvättstugan.

Agnes suckar och drar till sig blanketten igen.

– Då så. Då fyller vi i dom.

– Men jag tycker ändå det är att göra intrång i ens privata, säger Jenny men hinner inte längre för Agnes skratt som överröstar henne.

– Ska du snacka om intrång, du som vänder ut och in på hela er familj då du besöker Stadsmissionen eller diakonissorna eller Tomtarna eller slumsystrarna eller … Agnes räknar upp alla de instanser hon känner till och utanför vilka hon själv ibland stått och lyssnat till Jennys litania om Tage och alla hennes barn och om modern som var ensamstående och fadern som hade träben…

Hur hade inte hon mer än en gång sett prelater falla för Jennys förförelsekonster som varit så framgångsrika ibland att även Agnes haft nytta av dom. Senast hade hon fått en kappa åt dottern Ingrid, en fin kappa av blått ylle med grått krimmertyg på kragen. Själv skulle hon aldrig i sitt liv sätta en fot på en dylik inrättning och stå som ett skrå och skrapa med foten.

Nåväl, tiden går och snart har Jenny showat färdigt och drar till sig blanketten med mycket stor motvilja. Hon synar den noga.

– Vem ska stå som målsman nu när Tage drar omkring med sin gamla kanon i Småland. Eller sitter som kommissarie, tillägger hon förnöjt vid blotta tanken.

– Det är alltid Tage som är målsman. Det vet du.

– Om dom stupar, om det blir krig …

– Säg inte så!!

Kvinnorna glor på varandra.

– Men vi har ju skickat ut dom i kriget, fortsätter Jenny. Dom ska försvara oss och fosterlandet. Vi ska ju få pengar.

Agnes ser stint på henne och undrar vart hon vill komma. – Än har vi inte kriget här. Hon fortsätter fylla i sin blankett.

Kvinnorna får det svårt då det gäller inkomstförhållandena. Hur ska man reda ut det?

– Man har ju levat hela året ur hand i mun och inte ens haft så man kunnat blanda bark i brödet. Det kunde gå då man bodde på landet och var statare. Nog är det värre i stan alltid. Hur ska man få det här att se trovärdigt ut, klagar Jenny högt.

– Skriv en summa, säger Agnes lite frånvarande och håller för sin egen uppgift så inte väninnan kan se.

Jasså, ska det