En framtid och ett hopp

By Stina Jonsson

När Almidas bror dör flyttar hon ut till Västerö för att gå igenom hans saker. Efter att ha mejat ner grannens brevlåda inser hon att det nog är bäst att låta bilen stå. När hon dessutom blir insnöad, stukar foten, får slut på all mat i skafferiet och till råga på allt saknar telefon så börjar hon allvarligt ifrågasätta sitt beslut.Situationen ter sig övermäktig och den gamla damen har aldrig känt sig mer ensam, och inte blir det bättre av att hon har sällskap av möss under diskbänken. Det enda som finns kvar för Almida att göra är att be en stilla bön och hoppas på hjälp.Almida behöver inte vänta länge förrän saker börjar hända. Hon kommer snart i kontakt med godhjärtade människor och det blir en adventstid hon aldrig vågat hoppas på. Medan snöflingorna faller över Västerö inser Almida att det kanske inte bara är för hennes skull som de nya vänskaperna har tagit plats i hennes liv. En framtid och ett hopp är en hjärtevärmande berättelse om hopp, nytt livsmod och vänskap. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2022
• ISBN: 9788728517246

Book preview

Stina Jonsson

En framtid och ett hopp

SAGA Egmont

En framtid och ett hopp

Originaltitel: En framtid och ett hopp

Originalspråk: svenska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Stina Jonsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728517246

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min faster Sollan

Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.

Jeremia 29:11 (Svenska Folkbibeln)

Kapitel 1

Almida kisade mot läkaren som vickade på ena foten. De gjorde inget professionellt intryck, de där rysliga shoppatofflorna, den saken var klar. Vad var det för fel på blommiga träskor? Det klapprande ljudet när Almida svepte med levangen över golven längs landstingets korridorer ekade i minnet. Visserligen var det lätt hänt att man vrickade fötterna, men skodonen var av naturmaterial och höll i åratal.

Blåsljudet på hjärtat är oförändrat och blodtrycket kan vi inte heller klaga på.

Den blonda hästsvansen guppade medan läkaren knappade på tangentbordet innan hon vände sig mot Almida igen.

Är det något annat du funderar på?

Almida kramade sin nötta handväska av brunt läder och såg mot klockan på väggen. Skulle hon besvära den upptagna läkaren med en småsak? Hon tvekade ett ögonblick, men bestämde sig för att låta bli. Även om det var vänligt av flickebarnet att fråga fanns det antagligen inte tid för någon längre utläggning.

Tack snälla du, men det var nog allt.

Almida drog på sig kappan och läkaren följde henne ut genom korridoren.

Hoppas att taxin kommer snart. Jag hörde att det varit lite strul med färdtjänst idag.

Jaha, så kan det säkert vara. Almida skulle just ta fram bilnycklarna ur handväskan eftersom hon inte ville fumla ute i novemberkylan, men hejdade sig. Om läkaren tog för givet att hon hade chaufför var det kanske onödigt att dementera? I stället låtsades hon leta efter näsduken medan kvinnan drog i en fånig tennisboll som hängde i ett snöre från taket och den tunga dörren gled upp lagom tills de nådde fram.

Då skickar vi en kallelse om ett år. Ha det så gott!

Tack detsamma.

Utomhus rättade Almida till scarfen så att inte vinden skulle komma åt halsen. Hösten hade bjudit på många sköna stunder, men i veckan hade temperaturen glidit en bra bit under nollan. Stockrosornas stolta fröställningar glittrade av frost den korta stund solen orkade hålla sig uppe över horisonten. Kanske nalkades en av de där stränga vintrarna som fastnade i mannaminne och skrockades om i generationer? Almida måste se över basvarorna i skafferiet när hon kom hem. Var det bara välfyllt med hårt bröd, kaffe, strösocker och kakao kunde hon vänta ut vilket slag som helst.

I alla fall trodde hon det. Livet var inte detsamma utan Dagny.

Almida placerade handväskan på golvet framför passagerarsätet innan hon makade sig in på förarplatsen och körde ut ur Siegfriedshamn. Det var sjuttioväg ända fram till bron som ledde över till Västerö, men Almida hade aldrig varit så noga med hastigheten. Hur skulle man komma någonstans om man inte tryckte ner gaspedalen på raksträckorna?

Hon lät tankarna vandra utan att riktigt lyssna till dem medan vägen slingrade sig fram mellan de plöjda fälten och skogsdungarna. Ett sjungande ljud, som överröstade den krassliga motorn, fick Almida att haja till när hon svängde av från landsvägen. Var det möjligt att hon råkat snudda stoppskylten lite lätt när hon passerade? Besynnerligt, den stod ju till vänster om vägen och det var högra ögat som det svartnat för igår kväll. Visserligen bara under väderleksrapporten, men det var fortfarande lite suddigt i periferin av synfältet. Kanske borde hon tagit upp saken när hon besökte vårdcentralen trots allt? Nåja, det var för sent nu, och det var väl inte så märkligt med några skavanker i hennes ålder.

Almida tog in på vägen som ledde till Vims by där en handfull hus låg utspridda mellan kohagarna. Från raden med brevlådor var det bara en kilometer kvar till Erlings torp och ett stenkast bort bredde skärgården ut sig. Almida kunde förstå att brodern valt att flytta ut på landet. Samtidigt var det i ensligaste laget. Gängliga älgar i äppelknyckartagen var förmodligen de enda som hade vägarna förbi. Almida rös. Hur länge skulle Erling blivit liggande innan någon hittade honom om han inte fallit ihop på torget med en lingongrova under armen?

Almida parkerade Toyotan och låste upp dörren till farstun där pelargonerna hade prunkat i somras.

Jag är rädd att jag inte ser så bra längre, Dagny.

Hon måste sluta prata med väninnan. Eller också var det en lyx man kunde unna sig på äldre dar. Almida hade hatat mörkläggningsgardinerna och Hitlers omisskännliga röst i radion, men kriget hade gett henne Dagny. Flickan med de allvarsamma ögonen som klivit av tåget från Finland och flyttat in i grannhuset. Fruarna hade viskat om hur hon kramade sin lillasysters hand i sömnen. Så en dag hade Almida gett Dagny ett bokmärke med en ängel på och mötts av ett leende. Svårare än så var det inte att få en vän för livet.

Flickorna hade badat från klipporna tills de blev blå på sommaren och gått hand i hand till sin första dag i småskolan. De hade handlat kolor över disken hos Andersson med söner bara för att få höra Johans röst och fnittrat ihop medan de rensade ogräs i köksträdgården. Med Dagny vid sin sida hade den unga Almida sett världen. Hon kunde fortfarande känna saften från en solmogen apelsin mot sina torra läppar medan kvällsbrisen svepte in från Medelhavet. Så många människor de mött. Så många skratt och tårar. Så mycket liv.

Två år av saknad hade passerat. Det smärtade att vara den som blev kvar. Ingen verkade förstå hur tung sorgen efter en vän man delat allt med i decennier kunde vara. Det blev inte bättre av att det var generationsskifte på gatan. Flyttbilen och