En boning ytterst i havet

By Stina Jonsson

Efter tio år som änka och ensamstående mamma längtar Rakel efter gemenskap. Vännerna har tagit avstånd mer och mer, hennes föräldrar har gått bort. Och när Rakels två döttrar väljer att åka på roadtrip i USA får hon plötsligt betydligt mer frihet än hon är van vid. Vad ska hon göra med sin lediga sommar? En dråplig vattenskada i familjens lägenhet gör att Rakel hastigt och lustigt blir hemlös. Lösningen på boendeproblemet blir en semester på pittoreska Västerö. I den lilla stugan vid havet tänds snart hoppet om ett nytt liv, men det dröjer inte länge förrän Rakel åter lyckas trassla till saker och ting. Tur då att där finns en fågelälskande fotograf som är villig att hjälpa henne med det hon behöver. Och det skadar inte heller att han faktiskt verkar vara riktigt intressant... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 4, 2022
• ISBN: 9788728224281

Book preview

Stina Jonsson

En boning ytterst i havet

SAGA Egmont

En boning ytterst i havet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2020, 2022 Stina Jonsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728224281

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Malin & Joakim

Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig.

UR PSALM 139 (SVENSKA FOLKBIBELN)

1

H ur tog man farväl av sitt barndomshem? Borde Rakel viska ett tack som kunde studsa mot de kala väggarna? Hon torkade av handflatorna på de slitna jeansen och plockade upp plastbacken med Wettexdukar och ett halvätet kexpaket som stod vid ytterdörren.

Hon skämdes för att erkänna det, men det var allt oftare i absurda situationer som hon önskade att Daniel hade överlevt. Om Daniel hade varit med skulle han tagit hennes hand och … Men det hade gått nio år sedan polisen ringt på dörren en vinternatt för att berätta om bilolyckan och Rakel hade kommit till en punkt då om inte längre kändes relevant. Hon kunde inte leva resten av sitt liv med en parallell som blev allt svårare att greppa.

Rakel borde väl inte ha tagit avstånd från alla församlingsmedlemmar, men efter att Margareta antytt att det kanske var fråga om ett självmord – Daniel hade ju trots allt drabbats av återkommande vårdepressioner – hade Rakel föredragit att lyssna till gudstjänsterna via nätet eller besöka någon annan kyrka i stället. Det verkade inte som om Rakel och Daniels gemensamma vänner tänkte ta kontakt i onödan heller; när Rakel och tjejerna hade börjat acceptera sin nya tillvaro och lyfte blicken befann de sig hjälplöst långt borta.

Visst, det var bara äkta makar man lovade att älska till sista andetaget, men ändå, hur kunde vännerna inte finnas vid Rakels sida när hon behövde dem som mest? Hur kunde vännerna som hon och Daniel solat ihop med på Smögenklipporna under flera år plötsligt vara så upptagna med sina egna liv att de inte hann höra av sig överhuvudtaget? Eller trodde alla att någon annan i gänget gjorde det?

Det var människor som känt henne utan och innan – i alla fall var det vad Rakel trott. Människor som visste att hon kunde tappa humöret eller glömma nyckelknippan i låset. Hon hade gett de andra anledning att skratta gott ihop mer än en gång, som när hon en sen kväll blev tokless på att Daniel aldrig plockade undan disken och han svarat att nej, han gjorde kanske inte så ofta det hemma hos andra. Rakel hade kunnat rita ett släktträd åt var och en av tjejerna i sömnen om någon bett henne. Hon hade valt att dela sitt liv med dem, både det som låg bakom och drömmar om framtiden. Hon hade investerat i vänskapen och tagit för givet att de andra tänkt likadant. Men Rakel hade haft fel.

Det var tur att hon hade Anneli, en kobent sjukgymnast med dubbla portioner humor som gärna tagit en kvällspromenad ihop eller pratat bort några timmar över en pasta. Tyvärr hade hennes man fått jobb i Ystad och tagit med sig familjen dit. Anneli och Rakel hade fortsatt att ha kontakt, inte bara skickat korta sms utan faktiskt ringt varandra minst varannan fredag. Även om det kanske var ett halvår sedan sist.

Arbetskompisarna hade berömt henne för att hon tog det så bra och sagt att Daniel skulle varit stolt över henne. Som om hennes bristfälliga städning hade blivit bättre med åren eller barnen inte fått klippa skägg när de åt spagetti, men hon hade inte kunnat bry sig mindre om dammråttor och ketchupfläckar så länge hon hade döttrarna. Som hon älskade dessa rödlätta yrhättor! Oavsett om det var hon som räckt till eller om änglarna täckt upp för henne var de hennes glädje och stolthet.

Amelie hade varit au pair i USA under läsåret och för en dryg vecka sedan hade även Sienna flugit över Atlanten för en road trip med syrran som skulle sträcka sig över halva kontinenten. De hade fått låna en bil och listan över vänner som ville ha besök var lång. Amelie hade frågat om Rakel ville haka på, men det här äventyret måste de få ha för sig själva.

Dessutom hade Rakel sett fram emot att få tillbringa tid med sin pappa, Evald, efter ett intensivt arbetsår. De skulle sortera gamla foton och bara vara, kanske ta en tur till kusten ett par dagar. Eller, det var vad de planerat innan Evald drabbades av en hjärtinfarkt. Efter några veckor då Rakel pendlat mellan hopp och förtvivlan hade hon tvingats välja ännu en gravsten.

Rakel borde ha städat ut lägenheten tidigare, men det fanns inte ork när hon måste fatta beslut om minsta tingest. Funkade den högljudda matberedaren och skulle hon i så fall spara den till någon av döttrarna? Ville någon av dem ha tavlan med tjädertuppen i vinterskrud som hängt över byrån i sovrummet? Var slipsarna för omoderna för att lämnas till secondhand? Bara tanken på svarta sopsäckar och högar märkta spara, slänga eller skänka hade känts övermäktig.

Rakel hade funderat på att överta lägenheten, men kommit fram till att hon ville bespara ungdomarna en flytt. Under våren hade hon börjat rensa i garderoberna och kört hem mängder med banankartonger med minnen att gå igenom längre fram. Minnen som nu tornade upp sig i hennes egen hall, men i eftermiddag kunde hon i alla fall vrida om nyckeln i låset till föräldrahemmet för sista gången och kasta in den i brevinkastet. Det enda som vittnade om att Rakels föräldrar bott på Vincent gränd 18 var bokstäverna som nätt och jämt lyckades klänga sig kvar på anslagstavlan i entrén, men det måste rimligtvis vara vicevärdens uppgift att byta ut dem.

Föräldrar, make eller vänner var det däremot ingen som ersatte. Hur obegripligt den yngre Rakel än skulle ha ansett det vara kunde den fyrtiofemåriga versionen konstatera att hon var skrämmande ensam. Förmodligen skulle inte ens hennes vresbaggar till grannar sakna henne om hon försvann.

Igår hade Rakel trätt på den sista stödstrumpan innan semestern och nu bredde de kravlösa sommardagarna ut sig framför henne. Även om hon skulle sakna småpratet med de äldre var Rakel i desperat behov av vila och tänkte sova länge på morgnarna, men sedan? Att semestra på egen hand lockade inte.

Det var nu, när barn och morföräldrar inte längre krävde sitt, som Rakel och Daniel skulle haft tid för varandra. Hon saknade tvåsamheten, men hur gärna hon än velat hålla kvar Daniel hade hans ansikte blivit allt suddigare och han skymtade inte längre i hennes ögonvrå när hon plockade i deras hem. Hennes hem.

Men någon borde åtminstone ha funnits där. Någon som undrade om hon lyckats besluta sig för vad hon skulle göra av den där samlingen med silverskedar som Irma aldrig använt eller bara ville ta en fika ihop på balkongen en ljummen kväll.

Rakel öppnade passagerardörren och ställde in plastbacken på sätet med en suck. Några minuter senare svängde hon in på Linnéagatan och gick upp för trapporna till sin egen lägenhet. Hon skulle just pressa fingret mot den skräniga ringklockan för att meddela att hon var hemma när hon mindes att Sienna var med Amelie och njöt av trettio graders värme medan de spanade in amerikaner.

Men samtidigt som Rakel var ensam fanns det en oväntad känsla i kroppen när hon tvättat av ansiktet och lagt sig i soffan nedanför det öppna fönstret mot innergården. Även om det inte var så här hon föreställt sig sitt liv borde hon kanske fira att båda barnen vågat sig ur boet? Livet skulle inte bara bestå av spara-, slänga- och skänkahögar. Nya intressen borde få spira. Om Gud fortfarande brydde sig om henne borde han väl kunna hjälpa henne att hitta en vän? Fast han hade inte verkat så angelägen om det hittills.

Rakel lät blicken glida över rummet och fick syn på en liten kartong ovanpå bananlådorna i hallen. Faktum var att hon redan visste något hon skulle vilja ägna sig åt. En hobby som dessutom skulle kunna leda till spontana möten med andra människor.

Rakel slappnade av och lät ögonlocken glida igen. I morgon började en ny fas i livet.

2

R akel gav Nemo, Siennas seglivade guldfisk, sina frukostflingor innan hon tog fram den lilla lådan från hallen. Det var många år sedan Irma, Rakels mamma, använt kameran, men både minneskort och laddare låg omsorgsfullt på plats i originalkartongen. Förmodligen Evalds insats. Rakel satte batteriet till digitalkameran på laddning och bläddrade på måfå i instruktionsboken innan hon la tillbaka den. Teknik hade aldrig intresserat henne. Däremot var hon fascinerad av fotografier, själva motiven.

Medan hon väntade på att indikatorn skulle slockna googlade Rakel och hittade en sida med fotoutmaningar. Tydligen skrev folk långa listor på vad man kunde fota, som ett sätt att hitta inspiration och sparka igång kreativiteten. Det kanske inte var så dumt. Hon surfade vidare för att se om det arrangerades något fotomaraton eller liknande i närheten och hittade ortens fotoklubb som annonserade i självsäkra versaler om någon fotograf som skulle föreläsa. Rakel dubbelkollade datumet. Jo, det var idag, inte för flera år sedan.

Fotoklubbens hemsida hälsade alla välkomna oavsett vad du har för kamera och mottot var att utvecklas tillsammans med likasinnade. Vad hade hon att förlora? En föreläsning av en proffsig fotograf skulle kunna ge henne inspiration samtidigt som hon kunde få ett naturligt tillfälle att småprata med människor i klubben under fikapausen.

Tröttheten efter den sista tidens lägenhetsrensning satt i och Rakel beslöt sig för att hoppa över att städa sin egen lya en vecka till och låta armmusklerna få en chans att återhämta sig. Föräldrarnas gamla skrivare kunde lika gärna ligga i bagaget någon dag till innan hon körde den till Frälsningsarméns loppis. Att det börjat tätna i golvbrunnen i badrummet, något som onekligen skulle kunna ha ett samband med hennes och döttrarnas långa hår, var inte heller någon konst att förtränga. Idag ville Rakel bara njuta av att hon var ledig, inga måsten så långt ögat kunde se.

När batteriet var fulladdat testade Rakel kameran. Till hennes förvåning fanns det fortfarande bilder sparade på minneskortet, inte många men ett par på Amelie och Sienna. De var kanske i suddigaste laget, men tjejernas leenden var oemotståndliga. Rakel siktade mot sin belamrade hall och kameran verkade göra sitt jobb. Det var lika bra att prova om det gick att skicka över bilderna till Rakels lastgamla dator. Om inte skulle hon knappast ha användning för Irmas kamera.

Brukade de alltid visa bilder för varandra på fotoklubben? Det lät så på hemsidan. Rakel skrev ut ett par foton som hon stoppade ner i handväskan innan hon begav sig mot centrum i god tid.

Samlingen var förlagd till biblioteket, förmodligen för att locka fler besökare, vilket betydde att Rakel inte hade några problem att hitta dit. Hon betalade femtio kronor för en lila biljett som av utseendet att döma gjorts av någon som inte hade några estetiska ambitioner och anslöt sig till strömmen av människor som tagit sikte på Victoriasalongen.

Rakel gled in på en stolsrad och slog sig ner bredvid en man i medelåldern.

Det här ska bli spännande! Mannen gnuggade händerna och såg förväntansfull ut. Har du sett Lukas bilder tidigare?

Nej, faktiskt inte. Borde hon tala om att hon inte ens hört talas om honom? Men jag har förstått att han ska vara något extra.

Definitivt.

En man i tighta jeans och svart kavaj stegade in på scenen och testade micken.

Hej och varmt välkomna till Fotoklubbens föreläsning med Lukas Jarl som idag ska visa oss några av sina mest imponerande bilder. Han klappade i händerna och publiken stämde in. Jag lämnar över till dig på en gång, Lukas, så får du presentera dig lite mer.

Efter fem minuter undrade Rakel om det fanns en baktanke med att låta Lukas berätta om sig själv. Att minnas allt på hans cv kunde inte vara lätt för en programvärd. Mannen verkade ha varit överallt och använt utrustning med samtliga bokstavskombinationer som det latinska alfabetet erbjöd.

Rakel tittade sig om i lokalen. De flesta såg nyfikna ut och det gick ett sus genom rummet när Lukas visade sin första bild på storbildsskärmen.

Som ni ser har jag använt en stor bländare här. Trots att det är höga millimetertal vi talar om på objektivet har det en ljusstyrka på 1,4. Han log brett mot publiken. Jag kan tänka mig att det inte är så många som har tillgång ett objektiv i den här prisklassen.

Folk lutade sig framåt, som om de var svältfödda på siffror.

Lukas lät bilden tona ut och ersättas med en isbjörn på Svalbard. Inte alla som har varit här, förstår jag. Men oerhört intressant ljus. Ser ni hur de livsfarliga isbjörnarna bildar en kyrka när de sträcker sig mot varandra?

Rakel kunde möjligen få ihop en trekant utan bas. Var nästa foto hade tagits var tydligen inte relevant överhuvudtaget.

Ni kanske vill gissa slutartiden?

Flera händer flög upp i luften och föreläsningen verkade övergå i ett slags auktion innan Lukas med en överlägsen min meddelade den exakta bråkdelen av en sekund. Siffrorna genererade hummanden från flera håll.

Medan bländar- och iso-tal avlöste varandra försökte Rakel utan framgång finna något tema för bilderna. Om det inte var exceptionella exponeringar, eller vad det var Lukas kallade det.

När det var dags för paus visste Rakel definitivt en sak: hon fattade inte ett smack av vad Lukas talade om. Hon övervägde att gå hem när mannen hon satt bredvid tog för givet att hon ville med och fika, bara för att försvinna så fort Rakel fått sin skållheta pappersmugg.

Vad tyckte du? En kvinna med småblommig scarf runt halsen ställde sig vid Rakels sida.

Det var … imponerande. Rakel famlade efter ord som skulle ge Lukas bilder rättvisa.

Precis! Kvinnan gjorde en grimas. Tänk att minnas alla sina exponeringstider men helt missa att berätta vad det är för motiv eller tanke bakom bilden.

Rakel sippade på teet. Det var väl ungefär så jag också kände. Är du med i fotoklubben kanske?

"Faktiskt. Det är ju en teknikhobby, men de flesta av oss håller inte på så där. De flesta alltså. Kom gärna en gång när det är fotomaraton. Det brukar vara jättekul. Någon väljer ett tema och så ger vi oss ut två och två ett par timmar för att få de bästa bilderna. Betydligt mer kreativt än Lukas briljanta presentation." Kvinnan blinkade innan hon minglade vidare och Rakel slog sig ner vid ett bord med människor som hejade och flyttade sina stolar så att hon skulle få bättre plats.

Men nu måste jag få se, vad har ni fotat sedan sist? frågade en kvinna och drog fram en kamera, klickade på några knappar och skickade den till mannen intill.

Här har du fått till en riktigt bra komposition, Livia. Han vände sig till Rakel och visade displayen med en bäver. Åtminstone trodde Rakel att det var det. Det var svårt att avgöra när skärpan begränsade sig till ett par ögon. Livia är naturfotograf. Själv gillar jag gatufotografering. Och du?

Det här lät betydligt trevligare än Lukas attityd och Rakel påminde sig om Fotoklubbens motto; alla var välkomna att utvecklas tillsammans med likasinnade.

Rakel lät utskrifterna ligga i handväskan eftersom ingen annan verkade ha pappersbilder och tog fram Irmas gamla kamera. Så här ser mitt liv ut just nu. Jag har precis städat ur mina föräldrars lägenhet och bor bland banankartonger. Ingen sa något, men Rakel kände hur blickarna vändes mot henne för att sedan sjunka till den urmodiga kameran i hennes händer.

Kvinnan, som tydligen hette Livia, bröt tystnaden. De flesta i klubben använder en digitalkamera som har den klassiska systemkamerans alla fördelar, plus att man kan justera vitbalansen och har inbyggd ljusmätare, till exempel. Din kamera kan tyvärr aldrig åstadkomma några pangbilder. Det låg inget elakt i kommentaren, men Rakel monterade raskt ner skylten med texten fotograf. Jag undrar vilken kamera som skulle passa dig bäst. Vad vill du uppnå med ditt fotograferande?

Vad hon ville? Ta bilder med mer än två ögon eller en kapad trekant kanske? "Jag … har inte ens hunnit