Där hoppet bor

By Stina Jonsson

Maria flyttar till Västerö med stora drömmar om en sagolik jul på landet. Det hon inte tänkt på är att vägen dit går via november och att vänja sig vid livet i glesbygden är helt enkelt inte lika kul i ett evigt mörker. Det känns som att livets små motgångar hopar sig, speciellt när Marias nyfunna vän tvingas lämna ön och när Maria inser att grannen Jona inte alls förstår sig på henne. Alla gamla vänner har fullt upp med sina egna julförberedelser och ingen har tid att hälsa på.Men det finns ljusglimtar i tillvaron. Katten Hagrid är alltid där och hoppar gärna upp i knät när hon sätter sig till rätta i gungstolen med en varm kopp te. Visst kan man väl stå ut några veckor i mörkret, när det som väntar är en mysig familjejul i Lillebo? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 6, 2019
• ISBN: 9788726395020

Book preview

Stina Jonsson

Där hoppet bor

SAGA Egmont

Där hoppet bor

Copyright © 2019 Stina Jonsson och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726395020

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Till Tomas

Tack för att du älskar mig trots att

pepparkaksdegen alltid försvinner

i Norddalen!

(Har du tänkt på att din löjrom

inte drabbats en enda gång?)

God jul!

Men det ska inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. […] Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram.

Jesaja 9:1–2 (Svenska Folkbibeln)

Kapitel 1

M aria hade inte ångest. Livet på Västerö kändes bara lite … mörkt.

Att inte kunna titta in hos någon av vännerna när hon tog en promenad eller att Ica låg nästan tre mil bort var en sak. Men mörkret, det var svårt att värja sig mot känslorna av övergivenhet som strök runt henne.

Stubbåkern hade gått från dämpad gul till färglös i grådasket. Tänk om det aldrig blev ljust igen? Dunklet dränerade henne på hopp, och det skrämde henne. Var det så här höstdepressioner började? Eller något värre?

Maria hade tydligen glömt bort november månad när hon omfamnade Lillebo med dess charmiga vinklar och avskavda målarfärg. Hon hade gjort en utflykt med två tjejkompisar en brittsommarhelg. Utanför Siegfriedshamn hade de slappat på klipporna och doppat tårna i vattenbrynet. Det var för sent på året för en simtur, men fiskmåsarnas skrik och vågornas skvalp mot stranden var nog för Maria.

Här skulle man bo! Tessan hade gjort en svepande gest som fångade in några betande kor som eftertänksamt tittade efter besökarna när de fortsatte förbi hagarna. Vägen svängde så skarpt att Maria måste lägga i treans växel och sakta ner farten.

Det var då som hon la märke till den gröna skylten med sirliga, vita bokstäver som hängde från en svartlackerad stolpe. Lillebo. Under skylten satt en fuktskadad, handskriven lapp i en uppochnervänd plastficka. Uthyres. Ett år i taget.

Maria stirrade på texten. Det är inte möjligt. Om de menar huset där borta, så är det billigare än min etta hemma i Göteborg.

Frida fällde upp solglasögonen. Fast det är ju skillnad på läge och läge, eller hur?

Exakt. Maria lät sig inte nedslås. Här slipper man boka tid på spa, hela ön är en kurort. Kan vi inte se om det är någon hemma?

Hon parkerade bilen så nära dikeskanten hon vågade och hoppades att hon inte ställt Golfen mellan någon älgko och hennes kalvar. Sedan gick de bort till grusgången som slingrade sig mellan de knotiga äppelträden.

Vad fint Frida kikade in genom ett fönster. Och det finns möbler. Vad väntar du på?

Ja, tänk lite på oss. Tessan gav Maria en knuff i sidan. Jag skulle jättegärna ha någon att åka och hälsa på en helg. Antingen med hela familjen eller bara vi tjejer.

Men ingen vettig människa flyttade väl ut på landet bara så där, inte utanför feelgood-böckernas värld. Maria var tjugoåtta år, mer eller mindre den klassiska åldern för huvudkaraktären i en må-bra-bok, men hon var inte fast i ett förhållande som höll på att dö. Och hon hade definitivt inget behov av att ställa tillvaron på ända för att upptäcka vad hon verkligen ville på en pittoresk men otillgänglig ö långt ute till havs. Fast det här var ju varken Atlanten eller särskilt långt bort, förstås. På ett sätt vore det nästan skrattretande att drista sig att flytta på sin höjd tjugofem mil.

Maria var författare, men mest redaktör om man såg till inkomsterna. Hon hade kunnat jobbat från månen om hon velat. Varför skulle hon inte tillbringa ett år på Lillebo?

Hon gick tillbaka till vägen, halade fram mobilen och ringde upp numret. En kvart senare stod Maria med husägaren, en man i övre medelåldern som bodde på en gård en bit bort, i ett kök med bröstpanel och pinnstolar.

När en bekant visade sig intresserad av att bo i centrala Göteborg i oktober bar flyttlasset iväg. Det räckte med två vändor med en liten lastbil från macken; de flesta sakerna hade aldrig lämnat föräldrahemmet i Växjö. Men lådorna med adventsstjärnan och änglaspelet var så klart med.

Maria älskade julen. Allt från raderna med glittrande snöstjärnor som dinglade mellan husen i Avenyn under advent till knäcken som fastnade mellan tänderna och doften av granbarr. Och i år hade hon ett eget hus – på åttioåtta kvadrat! – att bo in sig i. Äntligen kunde hon bjuda hem hela familjen på julbord.

Att få fira jul i Lillebo. Det måste vara värt några veckor i totalt mörker, men just nu hade Maria ändå svårt att tro det.

Jag vet att det redan finns många stjärnor där uppe, Gud, men kan du inte fästa någon lite längre ner?

Hon skakade av den fuktiga jackan och gick in. In till ensamheten och ännu en natt då väggarna skulle knaka medan hon frågade sig varför hon frivilligt flyttat till Västerö.

Kapitel 2

M aria vägrade titta på väckarklockan när Hagrid hoppade upp på kudden och började trampa omkring i hennes axellånga, nötbruna hår. Den norska skogskatten som ingick i hyran lät så plågad att hon inte hade samvete att låta honom vänta utan stapplade ut till farstun.

Hon tryckte ner handtaget och öppnade dörren på vid gavel. Där blev hon stående.

Wow!

Det var fortfarande mörkt ute, men något hade hänt. Höll på att hända. Något som gjorde all skillnad i världen. I ljuset från lampan ovanför dörren såg Maria hur gräsmattan närmast huset var täckt av ett tunt vitt täcke. Det doftade kyla och rent.

Hagrid satte en tass utanför dörren innan han backade in igen med ett ynkligt läte.

Jag trodde inte att du var rädd för lite snö? Maria hällde upp kattmat med tonfisksmak i en skål på det såpade trägolvet. Väck mig när du har samlat mod.

När Hagrid upptäckt att hon flyttat in hade han övergett Dan, Marias hyresvärd, för att återinta sin plats