Livslögnen

By Helga Bergvall

"Livslögnen" är den avslutande delen i den gripande trilogin om Kerstin och Kristina.Vi kastas tillbaka i tiden, till händelserna före den uppmärksammade debutboken "Jungfru skär". Vi får följa Kristinas tidiga år – från hennes liv som piga till det ögonblick då hon gifter sig med Viktor Julius. Det äktenskap som en gång lovade räddning, förvandlas snabbt till en desperat kamp för överlevnad. Mitt i allt virrvarr föds Kerstin, som prövas av ödet i en alltför tidig ålder..."Livslögnen" är en berättelse om en familj som kämpar mot alla odds, om hemligheter som inte kan begravas, och om hoppets outtröttliga kraft. Precis som de två tidigare böckerna i trilogin, fungerar denna bok också som en påminnelse om massfattigdomens svåra år, klassamhällets grymhet och den tidlösa kampen mot en skoningslös verklighet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 27, 2017
• ISBN: 9788711740811

Book preview

Kristina

1

Per-Erik satt vid köksfönstret och vred och vände på korten som Bernhard nyss kommit hem med från fotografen. Wilmansson, Enköping, stod det på baksidan bland kerub, blommor och bladslingor på de hårda korten. Han såg på dem som var det ett under. Där var hela familjen som livs levande. Där satt han med sin Katarina på den ena sidan och Kristina på den andra. Hon i sin konfirmationsklänning — och de spetsiga skorna som Sko-Ville gjort, de tittade fram under den långa vida kjolen. Livet visade en ungdomlig blyghet att inte blotta några linjer, och de höga puffärmarna hjälpte till med fluffigheten. I ståndkragen satt en brosch som ett lås mot all syndfullhet. Ja, sannerligen, ett riktigt minne av sin femtioårsdag hade han fått, och alla barnen ett minne för livet.

Bakom sig hade han de andra fyra barnen prydligt uppradade, allvarstadiga och ordentligt klädda — men inte efter ålder, det tyckte han inte om. Fotografen hade bara tänkt på utseendet, han ville ha de längsta i mitten.

Först stod Josefina med sin sneda höft, men det syntes ju inte när hon stod stilla. Hon var lite »nervös» och var ansatt av »den där otäcka rematisten». Och sedan var det Tilda, hon var alltid lite djärv av sig. Hon hade ansats till viktorialugg, men hon hade fått spotta på fingrarna och stryka upp den. Och inga särkärmar hade hon haft, men det syntes ju gudskelov inte på kortet.

Edla hade inte frälsningssoldatdräkten på sig, men det kanske var lika bra att hon inte fått tag i någon, kanske det bara skulle ha visat splittring i familjen. Och Bernhard hade fin kostym med hög knäppning och små slag — och »fadermördare», så kallades visst de nya kragarna, som såg vassa ut mot halsen med sina vikta snibbar. Och kravatt synlig i den lilla triangeln under hakan .. Ja, sannerligen, det syntes att det var en rekorderlig familj, summerade han belåtet. Och så roligt att de kunde komma allihopa till högtidsdagen fast de var ute och tjänade på olika håll, att de hade haft kläder och respengar …

— Ja, barna ser välartade ut, sa Katarina som ett amen.

— Det skulle vara namn och årtal! sa Bernhard.

— Ja, jag ska skriva en minneslista över barnen när de är födda — och när de har dött …

En skugga drog över allas ansikten vid minnet av ettåringens död, han skulle ha stått mellan Bernhard och Kristina.

Per-Erik kom av sig vid det tragiska minnet av en liten sons bortgång, men han tog sig samman och skrev sitt eget namn: Per-Erik Johans-Son, född 1842, och Katarina Maria Lars-Dotter, född 1838. Så kom barnen i rad med ett års mellanrum, och han hade just slutat med Klara Kristina, född 1876, då Katarina, som stått böjd över honom rätade på sig och kastade en blick ut genom fönstret, bort mot skolvägen där ängslyckan gick ut i en udde och liksom välkomnade den besökande.

— Där kommer ju Kristina! Så passligt att vi får träffas så här på söndan och hon får sitt kort …

En söndagsklädd, kortvuxen gestalt i svart klänning närmade sig mellan vita björkstammar i skogsbrynet. Kjolen nästan släpade och böjde vitsippornas massa — som om en vind gått fram reste de sig genast, foten var liten och de flesta stod åter oberörda. Men vid dikeskanten, ute i solen, stod gullvivorna och lyste intill det klargröna sädesfältet. Hon böjde sig och plockade några. Nu hade hon sett de tre i fönstret och vinkade med den lilla buketten. Så gick hon fram till kon, som gick på bete med sin kalv. Inte kunde hon gå förbi Gullros! Hon stannade och klappade ko och kalv.

— Ja, se Kristina och blommor och djur är det nåt särskilt med, sa Katarina och vände sig om mot den öppna spisen för att blåsa liv i elden, tog kopparskopan och slog vatten i den trefotade kopparkaffepannan.

— Nu går hon över spången vid stora diket, rapporterade Bernhard.

— Ja, kaffet ska vara färdigt i rappet. Vi ska väl ha lite äkta kaffe, du Johansson, när vi fått hem barnen?

---

Kristina fortsatte mot den gamla stugan, den låg tätt intill skogen som sökte den skydd där. Halmtaket hängde ner i ett takskägg under sina stänger som höll det kvar mot vindar och oväder, de möttes i en taggig rad uppe under takåsen. Den knuttimrade stugan var reveterad upp till vinden på köks- och kammarväggen. Vid »svalrummet» möttes stockarna i knuten och det grå träet var bart, liksom framåt trappan där rappningen var lite avflagnad. På detta nya sätt hade Per-Erik tätat bättre mot fukt och kyla. Över kammarfönstret och ena köksfönstret var en vindsglugg, ledstång utgjordes av en enkel avkvistad och avhyvlad stör över de fyra trappstegen som ledde upp till den låga dörren.

Närmast var lite blandskog omkring uthus och lider, men sedan reste sig en mörk och djup skog inramande alla de vilda blomster och bär årstiderna gav, från blåsippor till höstens röda lingon. Alltid lyste det av någon färg, till och med på vintern. Då stod björkens stammar vita mot det mörkgröna med domherrar och talgoxar hoppande på grenarna. Sedan kom sädesärlan med sitt svartvita vippande och metalliska läte, förkunnande att våren var kommen.

Kristina saktade in stegen då hon kom fram till potatislanden och kryddsängarna. Vårbruket var färdigt, konstaterade hon, och från stian på gaveln hördes ett nöffande. Det gav en trygghetskänsla att sovel till potatisen skulle finnas när vintern kom och jorden inget gav. Och lite säd blev det väl alltid för Bernhard att bära till kvarnen och mala åt Per-Erik. Bekymmersamt hade det varit att få tillräckligt långa sädesstrån till ett nytt tak.

Från högen vid köksväggen var lite sand utkörd i stigen hon stod på och på den lilla gårdsplanen som gick fram till gärdsgården med sin breda grind. Där utanför gick vägen ut till grannsocknen och ut till världen.

— Är det lilla Ina som kommer? skojade Bernhard och gick systern till mötes.

— Usch, det påminner om när jag låg i snön och du ropade på mej ända hemifrån — så lät det …

— Ja, tänk vad åren går, nu är du stora damen — om du hade hatt!

— Som Stor-Anders Kajsa …?

Bernhard blev förlägen, samtalet hade halkat in på ett ömtåligt ämne som var hans privata och högst hemliga. Och han hade kanske sårat Kristina, antytt att hon inte var lika fin som storbondens dotter, tänkte han och sa avledande:

— Där inne är det fina nyheter, må du tro!

Han såg mot stugans dörr, och där stod Per-Erik och Katarina, hon blek mot det mörka håret mittbenat och stramt åtkammat, med randigt förkläde över den nya söndagsklänningen i hemvävt bomullstyg.

— Stig in kära barn! Kom, det är kallt …

Ett kärvt men varmt handslag var allt av ömhetsbetygelser. Katarina tog i kjolen, lyfte den och klev över den två decimeter höga tröskeln. Kristina gjorde likadant och följde efter föräldrarna genom den lilla farstun. Per-Erik tog Kristinas hand och sa entusiastiskt:

— Kom, här ska du få till minne av de dina för evärdliga tider! Är det inte bra?

— Hon ska väl få ta av sej först, sa den som alltid mer lugna och sansade modern.

Kristina tog av sig sjalen med fransar och yllesjaletten som hon hade haft knuten under hakan.

— Det blåste på dom otäcka gärdena, men i skogen blev det varmt.

— Kom, sa Per-Erik och drog fram en stol.

Alla satte sig kring fällbordets furuskiva. Kristina tog ett kort och synade det ingående.

— Åh så roligt! Och så likt. Vad mamma och pappa är fina! Och Tilda, så smal »middja» hon har, och broscher har vi alla tre, utom Edla. Och Bernhards lugg är vattenkammad och fin …

— Ja, det måste man väl ha när man ska avfotograferas …

— Här är du så snygg så du kunde ge Kajsa ett kort, retades hon med honom utan att ana hur allvarligt det var.

— Du ska inte bry dej om den flickan, hon är inte snäll … ängslades modern om sin ende son. Men Kristina, ta och hugg lite socker, och om du lägger på duken vi vävde i vintras, så ska vi väl dricka kaffe lite galant och fira korten — och, Johansson, vi måste köpa en sockertopp! Tänk att vi skulle glömma den när vi var i stan allihopa … Vi var som en skock höns som kommit ut …

Kristina hade tagit fram sockerskrinet med den stora fastsittande bilan, tog i handtaget och lyfte den fria änden.

— Usch, jag tänker jämt på halshuggning när jag ser den här jättekniven resa sej, sa hon och tog resten av sockertoppens botten i yttersta nypan.

— Ja, akta fingrarna! Jag var alltid så rädd att en bit av ett finger skulle falla ner bland sockerbitarna när ni var små, och alla ville ju hugga socker, för alltid kunde det bli nån smula som slank in i munnen.

— Ja, men nu är jag stor!

— Ja, och tänk att du fick gå ifrån i dag igen. Vad sa kyrkherrns då? undrade Katarina.

— Jo då, jag talade ju om hur viktigt det var, och Sofia och moster skulle sköta om maten själva. Och småflickorna skulle duka och passa opp, Sofia är ju lika gammal som jag och vi har hållit dom strängt, så nog kan dom en hel del. August sköter ju lagården.

Bernhard, som suttit tyst ett tag, såg trött och sorgsen ut. Kristina kände en plötslig ömhet för sin bror.

— Hur har du det vid kvarnen? Bära på tunga säckar jämt …

— Jag har ju gått dit frivilligt. När pappa berättade om den stora hungersnöden 1867 och mormor om människor som låg döda av svält i dikeskanterna i slutet av 1700-talet, då bestämde jag mej för att bli mjölnare.

— Han var inte mer än tolv år när han gick till kvarnen och frågade om han inte kunde få hjälpa till där, mindes Katarina.

— Ja, jag ville laga så det blev mjöl av säden, för bröd är väl det viktigaste …

— Jaa, då var det för svårt med gusslåna. När mamma var liten fick föräldrarna sätta henne på en dragkärra och ge sej ut på vägarna bland tiggarhoparna … Katarina hade fromt knäppt sina händer, ännu bedrövad över sin mors minnen.

— Tänk att mormors var så fattiga så dom måste ut och tigga, sa Kristina.

— Dom var väl inte fattigare än många andra, det var bara så, det fanns inget att äta, det växte ju inget heller eller assint. Allt torkade bort, det mesta av säden gick inte i ax, det var några ynkliga strån som inte var högre än så, talade mamma om. Katarina åskådliggjorde det med att hålla flata handen ett par decimeter över golvet.

— Jaa, då fanns ju ingenting att mala, sa Bernhard och slog hjälplöst ut med handen.

— Neej, Gud hjälpe oss för att såna tider ska komma tillbaka! Dom var ju tvungna att slakta sin enda ko, kalven strök med redan som spädkalv, och sen kunde dom väl inte sitta i stugan och svälta ihjäl. Det var inte annat än att ge sej ut på vägarna och försöka få nåt stund för stund … sa Katarina nästan argt i sin maktlöshet inför moderns bittra öde.

Kristina ville byta samtalsämne när hon såg hur illa berörd modern var.

— Kajsa ska till Uppsala och läsa, då får inte Bernhard se henne så mycke …

— Det var då för väl hon kommer från trakten, ett tag åtminstone, sa Katarina och tog tag i detta nya ämne som vållade henne så stora bekymmer — hennes snälle, gode Bernhard med den syndfulla varelsen.

Men nu gjorde det ont i hans själ, och han sårade tillbaka:

— Kommer hon till stan så tar hon väl Kristinas Helge i stället — om nu det är bättre …

— Min …?

— Ja, det tisslas på socknen att ni ser så kärvänligt på varann.

Nu hördes steg på gården och in i farstun, och Arvid, Per-Eriks brorson, stod på tröskeln. Han hade alltid haft ett gott öga till sin kusin Kristina, men hon var kallsinnig, tyckte han var larvig i sitt fjäskande för henne. Vid varje tillfälle hon kom hem var han också där, förhörde sig i kvarnen om när hon var att vänta hem.

— God dag i stugan, jag skulle hämta fars och farfars kort, och ett har jag att lämna.

— Ja, jag hörde att farfar hade varit inne i stan och fotograferat sej också, sa Bernhard.

---

Johan Pers-Son hade bestämt att han skulle gifta om sig. Skötseln av gården fordrade att ett kvinnfolk ersatte den förlorade makan. Den nya hustrun skulle få ett kort som visade vilken krutgubbe han var. Jonas Anders var emot giftermålet, men inget kunde hindra den vitale gubben. Han var rak i ryggen trots sitt hårda liv som bonde, men han hade alltid haft pigor och drängar som skötte det tyngsta arbetet. Han satt plirögd med nyklippt hår och välansat skägg och i ny kostym som Bernhard men med dubbelvikt krage över kravatten.

— Ja, jag sa åt honom att inte ska väl farfar gifta sej vid sjuttiosex års ålder, men då sa han: »Jo, ser du Kata, jag vill ha en som jag kan kalla för min …»

— Hur mår bror min då? sa Per-Erik.

— Jo, far och mor har varit till Enköping och sett på villa för äldre dar. Dom vill närmare affärerna och sjukhuset.

— Och du ska börja läsa i Uppsala?

— Ja, nu kan inte far lära mej mer.

— Tänk att Jonases har blivit riktigt herrskapsfolk, villa och orgel — och pappa som ska gifta sig …

Det sista sa Per-Erik till sig själv i begrundan och halv beundran. De hade alla suttit i ring kring köksbordet och åhört nyheten om den gamle. Nu tog Arvid till orda igen:

— Ja, man blir tydligen aldrig för gammal, och det gäller ju att njuta av livet medan man har det — när ska du bestämma dej, Kristina? sa han halvt på skämt och halvt på allvar.

— Inte blir det med dej, sa hon skrattande. Inte ska du vänta på mej. Du är ju tjugofem år och giftasvuxen. Ta Kajsa, du!

— Ja, du har ju flera att leka med, sa Arvid bittert. Skomakar-Ville, till exempel, har ju varit efter dej som en igel, har jag hört säjas …

— Har det hörts ända till grannsocknen?

— Dom talar om att du har varit där titt och tätt.

— Ska man inte få gå till byskomakaren när man måste ha skokängor? Man måste väl först beställa, se på skinn och ta mått, och sedan måste man väl prova åtminstone två gånger. Och Sofia var med mej bade när jag beställde könfirmationskängorna och nu när vardagskängorna blivit för små, sa Kristina förtrytsamt.

— Dom hade sett dej gå dit ensammen också …

— Jag fick en cittra av Helge i konfirmationsgåva. Vilhelm skulle lära mej spela — det var så roligt. Vi sjöng tillsammans — han sjunger så bra …

Kristina kände sig skyldig. Hon hade smitit till Vilhelm utan »förkläde». I oförstånd och i glädjen över sin gåva hade hon velat överraska Helge med sitt kunnande, nu stod hon här och hackade till en ursäkt.

— Käbblas inte, barn! Ni är ju som syskon — eller är det kärleksgnabb? sa Per-Erik.

Det gick runt i Bernhards huvud. Hans egen syster uppmanade Arvid att ta Kajsa, som han, hennes bror, var så kär i, och därmed försätta honom i den värsta kärlekssorg. Och Katarina hade fördömt hans själs älskade, ville inte ha henne som sonhustru. Och Arvid ville inte ha Kajsa, men Kristina ville inte ha Arvid utan Helge … Det var trassligt. Kajsa hade blivit ett slagträ, hon dög visst inte åt någon. Detta konstaterande kom Bernhard att känna ännu mer värme för bonddottern. Kanske han kunde bli sin egen? Skulle mjölnare vara fint nog? Han skulle försöka bikta sin kärlek till henne. När han vågade … Och Arvid kände sig så avkyld att han inte erbjöd sig att följa Kristina — och hon bodde ju åt motsatt håll. Så två tungsinta unga män gick ut genom grinden, och Kristina kände en lättnad att vara av med den efterhängsna kusinen som började ta sig friheter mot henne. Nu kunde hon gå i sina egna tankar, minnas hur Helge redan förra året vid sin hemkomst hade följt henne med förstulna blickar, hur han hade fångat henne i sin famn och hållit henne tryckt intill sig längre än som hade varit nödvändigt när han lyfte ner henne från loftet. Och hur han hade sett på henne när han gav henne cittran! »Min konfirmationsgåva till dej», hade han sagt.

2

Kristina gick mot prästgården på »skolstigen» med de två hjulspåren på vardera sidan — där de kom i dagen på mossiga ställen eller mjuk mark. Hon älskade skogen, den vindlösa stillhet som fanns där. Inte ett ljud störde, endast koltrastens flöjtande eller bofinkens ljuvliga sång bröt tystnaden, eller en kvist som bröts av något djur som hörde skogen till. Här kunde hon drömma och fantisera, återuppliva minnet av Helges tonfall, ömheten då han sa »Kristina lilla» och gav henne cittran. Det minnet sög hon på som på en karamell, tuggade på det varje gång han kommit hem, tydde allt åt samma håll — kanske han?

Men efter en tid hade hon sagt: »Jag vill allt Sko-Ville ska lära mej spela.» Helge mulnade och sa: »Jag har nog tänkt att far skulle kunna förstå sej på en cittra när han kan spela orgel.» En pinsam tystnad hade uppstått, dunkelt kände Kristina att hon hade sagt något som inte behagade Helge. Och Kajsa! Vad hade Bernhard sagt? »Kommer hon till stan så tar hon väl Kristinas Helge …» En smärtsam kramp kändes under det trånga bluslivet, en ängslan som hon aldrig förr känt — men det hade ju inte varit något mellan dem! Han hade inget sagt och inget lovat.

Nu glesnade skogen och Kristina kom ut på backsluttningen där snön legat så oöverkomligt djup. Nu fanns det vitsippor i skuggan och längre ner i hagmarken lyste enstaka gullvivor färdiga. Hon klev över stättan och mindes hur diket varit fyllt med snö, och över de grön- och jordfärgade, rutmönstrade fälten hade det legat snö så långt ögat såg.

Och här hade hon sett Helge. Som om hon för första gången blivit seende såg hon in i ett pojkansikte med en ansats till fjun på överläppen. Hon kände genom alla åren ännu värmen i hans blick och hur han stoppade om henne i släden.

Nu skymtade prästgården mellan träden, trygg och väldig låg den inom sitt plankstängsel med prästgårdshagen runt omkring. Grinden stod lite öppen mot landsvägen som strök tätt förbi. Där uppe såg hon August locka på korna till kvällsmjölkningen. Han knäade sig fram från ko till ko, drev dem ner mot stättan.

---

Prästbostället var, med tiondet, självförsörjande — ett par kor, en häst med föl, några små tegar och land som gav lite färskpotatis, rotfrukter och foder till djuren. Några höns gick också och skrockade. Så klarades det stora hushållet fint, orkade också med Helges studier, hans inackorderingsrum och mat.

Per-Erik och sockenprästen hade ursprungligen varit skolkamrater 1850 då skolan kom i gång där, båda pojkarna var bondsöner. När de sedan efter många turer flyttade åt samma håll, var det naturligt att han och prästen fortfarande var vänner och att Kristina blivit som barn i prästgården.

Det hade blivit så att hon efter skolan stannat för att hjälpa moster Alberta med småbarnen. Nu fick hon hjälpa till på åker och äng, i lagård och lider, där en hand behövdes. Alla barnen deltog i arbetet, var och en efter sin förmåga, när de inte hade skola och läxor. Endast Helge slapp sådana sysslor, utom i slåtter- och skördetid. Men mest hade hon sitt arbete i köket. Hennes matlagning och smaksinne sammanföll med den övriga familjens.

Prästen hade sitt arbetsrum till vänster om farstun vid verandaingången, fjärran från kök och stök, då slapp han bli störd av allt oväsen från köksingången på gaveln. I sitt »ämbetsrum» tog han emot sockenborna ett par gånger i veckan på förmiddagen. Där tog han då emot anmälan om födslar och dödsfall, om lysning och barnbekymmer. Där satt han också och skrev på sin predikan, som ibland osade helvete och straff, ibland syndernas förlåtelse. Han var en man med pondus som ingav respekt, fordrande men också mild. Sockenborna kallade honom i största hemlighet »Aprilvädret».

Hans stämma var hög och klar, ibland något bullrig. Barnen fostrades »i Herrans tukt och förmaning som sig bör». Han var konservativ till sin läggning, till skillnad mot Helge som var radikal och hyllade de nya strömningarna av liberalism.

Tillsammans med klockaren, som också var lärare, klarade prästen det kyrkliga och fick lite tid över för »rättarsysslan». Bönder kom med häst och vagn, plog eller harv, höskrinda eller flakvagn eller vad som för tillfället behövdes. Prästfrun var basen inomhus, ledde och fördelade arbetet. En torparkvinna kom och gjorde grovsysslorna, som tvätt och rengöring.

---

Det stora köket var oigenkännligt, trasor och trådar låg på de breda golvtiljorna, Kristinas kökssoffa var belamrad med tyger och mönsterpapper och kring det stora bordet samlades nyfikna ansikten i ring för att titta på bysömmerskans tillskärning.

Sy-Lisa gick från gård till gård och sydde — och förmedlade nyheter. Hon hade sin dotter Edla i lära, men som hon hette lika som korgmakarens äldsta flicka blev det Sy-Edla för att skilja dem åt. Sy-Edla var klasskamrat med Kristina och hennes bästa vän. Hon var stilla och fridsam, en typ som stämde väl med den lika fridsamma prästgårdsflickan.

Sy-Lisa var änka efter en bondson och arrenderade ut den ärvda avstyckningen, ville inte ha drängar i tjänst som ensam kvinna och med en nästan fullvuxen dotter. Och därmed fick hon sin försörjning, tillsammans med vad sömnaden kunde inbringa. Nu hade Edla slutat skolan och följde modern varhelst arbete fanns. Prästfrun hade tingat en månad höst och vår som fast tid, och lite smått blev det ju alltid då och då. Nu var de ivriga att bli klara för sommaren.

— Jag är lite sen i år för Stor-Anders fars begravning, annars hade vi varit färdiga för länge sen, sa Sy-Lisa. Men det är ju en stor familj, och mycket vill dom ha att ömsa med, så vad ska man göra. Madam har ju också en sån svår kropp, den vänder sig och putar, som ett S är den. Och jag har inte lärt mej att sy åt bokstäver.

Edla log och gav Kristina ett ögonkast.

— Det är tur, mamma, att vi inte har några »bokstäver» här.

— Ja, och som änkefrun med sin stora puckel på ryggen, man är alldeles rådlös, ska jag säja — och ilsken är hon också, men man är ju tvungen att hålla god min. Jag är lovad en tunna råg och en tunna potatis när hösten kommer, och i julas fick jag en halv gris som vi saltade ner och hade färskmat länge. Vi har ju maten när vi arbetar, men det är tryggt att ha lite breve i källaren till söndagar och om man skulle bli sjuk. Och så kan man ju inte lita på vad avstyckningen ger ännu. Det är paragrafer och förordningar jag inte förstår mej på, men det är bara att hålla med när arrendatorn börjar med sin litania att det står så och så, och om han fattar att man inte förstår, så kan han göra direkt som han vill, bara säja att så står det i lagen …

Här vågade Lisa bekänna färg, för inte var det kristligt att någon här ville ställa det svårt för en stackars änka.

Lisa och Edla åt och drack i allmänhet med herrskapet de arbetade hos. Men så fort de kommit från bordet och prästen gått ut var det ett fnitter och tisslande bland alla flickorna. Det var mycket ändringar, för den ena måste slita ut vad den andra vuxit ur, och inom en åldersskillnad från åtta till sexton rymdes många mått. Det blev utsläpp och intag och nersläpp och uppläggning av fållar, ändringar på både bredd och längd. »Körkfrun» hade mycket att bestämma med sin sömmerska:

— Ska inte Alva kunna ha Sofias söndagsklänning till vardags? Och Signe ärva Alvas kyrkklänning? Och Lill-Inga får ta Signes om vi lägger opp den nersläppta fållen … Men först ska madam ta min kyrkklänning! Se så fin muslin jag har fått av min