Ur hästens mun

By Birgitta Lindqvist

En sjuårig flicka dansar balett i morgonljuset för den inneboende främlingen i ett hus i Dublin. En kvinna tar ett hjärtskärande farväl av sin älskade häst i Egyptens öken. Och två kompisar anländer till den kroatiske staden Split, lockas av en förförisk klarinett in på en restaurang och försvinner in i en drömsk värld av musik och mat. I denna samling berättelser tas läsaren med på en resa runt om världen. "Det finns gåvor som tar en livstid att förstå. Att varje plats är unik. Att allt är nu", skriver författaren i en av texterna. En erfarenhet, på en given plats vid en given tid, kan trettio år senare åter dyka upp i minnet och kännas lika stark, lika sann.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 8, 2022
• ISBN: 9788728223406

Book preview

Birgitta Lindqvist

Ur hästens mun

SAGA Egmont

Ur hästens mun

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2002, 2022 Birgitta Lindqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728223406

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Herman

Om sanningen ska fram, så hette dragspelsvirtuosen Carl Jularbo egentligen Karl Karlsson och var av resandesläkt. Hans far var gårdfarihandlare och drog sin träkärra från gård till gård runt Avestatrakten. Det var långt att gå för hans lille son. Karl spelade för kunderna, som eldades av musiken att köpa sidenband, hårprydnader och livstycken.

Om sanningen ska fram så kunde Karl Karlsson varken läsa eller skriva noter. Han hade hela sin repertoar i kroppen. Ur hans fingrar rann hundratals kompositioner och kanske är »Livet i Finnskogarna« den mest kända.

Om sanningen ska fram så använde den japanske filmregissören Akira Kurosawa Jularbos komposition »Livet i Finnskogarna« i sin film »Att leva«, 1952.

Tonerna väcker den dödsmärkte huvudpersonens livskänsla vid åsynen av några lekande barn. Musik från andra sidan jorden.

Hur kommer det sig att Akira Kurosawa som var uppvuxen i Tokyo mötte livet i Finnskogarna? Var det bara tillfälligheter eller har skogstoner eget liv?

En dag i Dublin

Uppför den mörka vindeltrappan flyger Agnes fjäderlätt med ett tandborstglas och en löddrig tandborste i handen. Den rosa morgonrocken fladdrar kring vaderna och hennes ljusa hår lyser som en gloria i motljuset när hon slår upp dörren till vindsrummet där jag ligger och sover. Med tandborsten i munnen hoppar hon vig som en panter upp på min säng, sätter sig grensle över min mage, lutar sig över mitt ansikte och säger med sin gälla flickröst:

– Visst är du vaken!

– Ja, kära Agnes, nu är jag vaken. Vem kan sova när du stormar in som ett jehu!

– Vad är jehu? frågar hon blixtsnabbt med sin sjuåriga entusiasm och otålighet, men hinner inte vänta på svaret innan hon flyger över sängen bort till synten i hornet och knäpper på ett slags autopilot och ropar:

– Nu ska du få höra! Sätt dig upp och var publik! Tyst nu!

Ut ur en osynlig högtalare kommer ljuv musik. Det är Tjajkovskij hör jag.

Agnes har ställt ifrån sig tandborstglaset på hyllan framför spegeln, men behåller tandborsten som taktpinne, ställer sig på tåspetsarna i tredje position och väntar på rätt ögonblick i musiken. Under tiden inviger hon mig i Nötknäpparsvitens hemligheter.

– Det är karamellens dans du nu ska få se. Jag är en liten flicka som heter Claire och det här är inte en tandborste utan en nötknäppare. Vi dansar tillsammans med alla leksakerna som fått liv runt omkring oss. Och mössen dansar där borta, men inte än. Nötknäpparen är egentligen en vacker prins. Men tyst nu, nu börjar det.

Agnes gör några imponerande piruetter på tå och svänger runt med tandborsten i morgonljuset. Allt är drömlikt och vackert: musiken, dansen och lilla Agnes.

Men precis som sagan om leksakerna har ett slut, så har också Agnes balettföreställning det. Hon bugar och niger och jag applåderar och visslar.

– Du borde skynda dig upp så du kan följa med mig till skolan. Vår rektor mr Stephen håller morgonbön varje morgon och han är så rolig. Han pratar om mig varje morgon, vet du. Av alla flickorna i skolan pratar han bara om mig: Agnus Dei säger han, och det betyder samma som Agnes Gudmunsson, förstår du. Sen säger han »hokus pokus fili jokus« och förvandlar ett bröd till Jesu kropp och ibland får vi smaka. Mary påstår att rektorn säger »hoc est corpus dei«, men det är bara för att hon är från England och vill anmärka på allt och tror att hon vet bäst för att hennes pappa är rik och kommer från Oxford.

Jag blir alldeles yr av Agnes soliga dans och latinska svada så tidigt på morgonen och är allvarligt frestad att följa med till skolan, men då hörs en sträng kvinnoröst nerifrån köket:

– Agnes, var är du? Kom genast och ät frukost. Vi har bråttom. Herre gud, jag sa ju till dig att du inte fick väcka vår inneboende. Nu har du gjort det i alla fall. Du är omöjlig! Skynda dig kom! Nu är du försenad!

Agnes ger mig en snabb puss på kinden som känns som en välsignelse och lika fort som hon kom, försvinner hon nerför vindeltrappan. Jag kan inte somna om, men ligger kvar i sängen tills ytterdörren slår igen. Vill inte vara i vägen.

Jag äter min frukost i lugn och ro, klär på mig och går ut ur huset ner mot havet. Det är en underbart vacker dag och jag har ingen aning om att det är just denna dag i Dublin som jag kommer att dö. Inte min kropp, för då skulle denna text inte vara av min hand, utan min själ. Seelenmord. Genom svek. Inte kropp, men själ och blod och sår och död.

Solen skiner men luften är kylig, det är bara mars månad, så jag har på mig den beigefärgade kappan med rödrävskrage. Jag går sakta och njuter. Kommer förbi puben Charles Fitzgerald som just öppnar för de första guinnesskunderna.

Nere vid havet går jag fram till det stora befästningstornet. Det finns trettiofyra sådana Martellotorn runt den irländska kusten som byggdes i början av 1800-talet för att stå emot en fruktad invasion av Napoleons styrkor. Varje torn är tolv meter högt och väggarna är två och en halv meter tjocka. Alla trettiofyra tornen är kopior av ett torn som står vid Capo Martello på Korsika. Napoleons födelseö. Ödets ironi eller symbolisk handling.

Det här tornet i Sandycove är bara symbol, fast man kan gå fram och känna med fingrarna på de sträva grå stenarna. Tornet har inga fönster, bara en springa för geväret vid bröstvärnet. Havet kommer frustande upp mot muren och slår över ibland under höststormarna. Men idag är havet lugnt, som om stormar inte fanns.

Det var inne i detta torn som James Joyce en dag tog pennan i sin hand och skrev:

»Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed. A yellow dressing-gown, ungirdled, was sustained gently behind him by the mild morning air. He held the bowl aloft and intoned: – Introibo ad altare Dei.«

Tornet är låst och ointagligt.

Jag tar pendeltåget som går längs havet in mot Dublin. I min vagn sitter ett gäng ungdomar med fotbollströjor. Alla är kraftiga och rödhåriga, med tröjor i grönt, vitt och orange. De sjunger och skanderar hejaramsor och viftar med en irländsk flagga. Från andra ändan av vagnen hörs en gubbe sjunga med, men han bara trallar, kan inte orden. Han är klädd i trasiga kläder och har en sliten ryggsäck i handen. Han reser sig och går lallande genom vagnen bort till ungdomarna. Han ställer ner ryggsäcken på en ledig plats och tar fram en flaska Jameson’s whiskey som han öppnar kapsylen på. Han tar själv först en klunk och låter den sedan gå runt bland ungdomarna. En symbolisk gest av önskad gemenskap.

Ungdomarna stiger av vid ett college och gubben blir sittande ensam kvar. Då vandrar hans blick ut över havet och bort mot en annan tid och en annan horisont och han börjar sjunga sina egna kampsånger. Sånger från påskdagarna 1916 då motståndsrörelsens revolutionärer var inringade i huvudpostkontoret och besköts av brittiska soldater med förstärkningstrupper anlända från England.

» We’re off to Dublin in the green, in the green where the helmets glisten in the sun.«

Han reser sig på vingliga ben och gör honnör för nya påstigande passagerare.

Så sjunker han sakta ner på bänken, skruvar av kapsylen och dricker upp den sista skvätten ur flaskan och sjunger med tårar i ögonen:

»Her eyes were shining like diamonds, you’d think her the queen of the land. With her hair flung over her shoulders, tied up with a black velvet band.«

Innan jag stiger av vid Pearse station berättar gubben för mig.

– Patrick Henry Pearse var poet och hjälte. A real hero. Han var »commander-in-chief« vid påskstriden, det som de djävla britterna kallar påskuppror. Påsken är lidande och död, innan uppståndelsen. Så är det när man slåss för frihet och självständighet. Det visste Patrick Pearse. Han förstod att det skulle behövas martyrer, att några av oss måste offras. Han höll ett tal som ingen någonsin glömmer när O’Donovan Rossa begravdes efter att britterna hade skjutit honom i ett bakhåll.

Kom ihåg vad jag har sagt. Det krävs offer. Alltid.

Jag stiger av tåget och går genom en tunnel under gatan och kommer direkt upp i parken till Trinity College. Träden har ännu inte slagit ut, men pärlhyacinter och påskliljor blommar i gräsmattan. De mäktiga träden med uråldrig stam och skrovlig bark ser ut som monster och jättar från någon irländsk myt eller saga.

Jag frågar efter cafeterian och en studentska visar mig vänligt vägen. Hon ska själv äta, det är redan lunchtid.

Det finns ingen sittplats kvar vid något bord, bänkar och korridorer är fulla av hungriga studenter med brickor i knät. Jag står där rådvill med min bricka i händerna när en man med vitt yvigt hår och tjocka glasögon reser sig och erbjuder mig sin stol. Jag tackar generat och tänker att han säkert är någon gammal professor i filosofi eller historia. Han står kvar lutad mot väggen när jag börjar äta min smörgås.

– Do you mind if I talk when you eat? I do not want to disturb you.

– Du får gärna prata medan jag äter och tack för sittplatsen.

– Först vill jag gissa vilket land du kommer ifrån. Jag gissar alltid med gåtor, det är en yrkesskada. Först trodde jag att du var från ett platt land där många bönder går klädda i träskor. Men så förkastade jag den teorin. Varför vill jag inte avslöja, för det vore oartigt mot folket i det landet. Så det tiger jag om. Sedan tänkte jag att du möjligen kommer från det land som har en huvudstad där en hög mur rämnade och lät människor återförenas. Men även den teorin förkastade jag. Jag behöver inte redogöra för iakttagelserna jag gjort medan du ätit din smörgås och druckit ditt kaffe. Här kommer nu istället min gissning: Du kommer från ett land som är kallt på vintern och där ni varje år i december dukar upp till fest i en gyllene sal och dit kommer celebra gäster från olika länder och mottar gåvor ur konungens hand.

– Rätt gissat, svarar jag och han ler stolt.

– Såg du träden i parken? Ja, vi kallar dem träd när vi pratar om dem, men det kan ju vem som helst se att det ena är Cu Chulainn och det andra är smeden Culanns blodtörstiga vakthund, rasande på två ben, redo att kasta sig över Cu Chulainn som bara är ett barn men ändå lyckas besegra och döda den fruktansvärda besten. Cu Chulainn har sju ögon och sju fingrar på varje hand. Det önskar jag att jag också hade haft mången natt här i Dublin. Cu Chulainn är vår störste hjälte. Han vinner alla strider i kampen för sitt folk. Det måste våld till för att vinna striden mot det onda. Men det räcker inte, förstår du. Man måste vara bevandrad i magi och trolldomskonst för att hitta motgiftet mot häxor som lurar vid vägen.

– Jag har sett så mycket ondska i mitt liv att hälften vore nog för att ta knäcken på en god människa. Det finns de som tycker att man skulle stänga alla kyrkor på hela Irland och dra in historieundervisningen i