Genom porten

By Birgitta Lindqvist

I denna bok bjuds läsaren på en samling miniatyrnoveller med mångbottnade teman. I en av novellerna vaknar en författarinna upp förvirrad i en sjukhusbädd och får frågan av patienten bredvid om hon kan tänka sig bli dennes spökskrivare. I en annan novell möter en kvinna sin största skräck – kniven. Och i en tredje berättelse stapplar en magsjuk kvinna runt i Zanzibar och trollbinds av en akvarellmålning föreställandes en blå port. Författaren Birgitta Lindqvist målar upp suggestiva stämningar där kvinnoödena går hand i hand. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 10, 2022
• ISBN: 9788728223413

Book preview

Birgitta Lindqvist

Genom porten

SAGA Egmont

Genom porten

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2000, 2022 Birgitta Lindqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728223413

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Herman

GENOM PORTEN

När jag besökte Zanzibar, slavön i Indiska Oceanen utanför Afrikas kust, drabbades jag av magsmärtor.

Jag stapplade runt i gränderna i den tusenåriga stenstaden och hamnade av en slump på ett museum. Där fanns en utställning om den arabiska prinsessan Salme, som jag gärna hade velat se, men jag kom bara genom porten när benen vek sig och jag var tvungen att sätta mig på en stol med huvudet mellan benen för att inte svimma. Jag andades som min mormor har lärt mig: in genom näsan och ut genom munnen och räkna till sju.

Så småningom orkade jag se mig omkring och där på väggarna hängde akvareller, alla föreställande portar, sådana som jag sett under min vandring i staden. Magnifika portar, konstverk i trä med utsirningar i morisk stil och försedda med metalltappar, som en gång var skydd mot anstormande elefanter.

Jag hade läst någonstans att när man ska bygga ett hus i Zanzibar börjar man först med porten.

Framför portarna stod en svart kvinna i blommig klänning och turban och log mot mig. Kanske var det hon som hade målat portarna, men jag orkade inte resa mig för att fråga.

När museet stängde vacklade jag ut i hettan och lyckades ta mig till mitt hotell. Under natten drömde jag om låsta portar i en klassisk mardröm där jag jagades från port till port av en okänd förföljare.

När jag vaknade hade jag bara en tanke i huvudet: att återvända till den svarta kvinnan och köpa en av hennes akvareller. Jag ville ha den blå porten.

En sval bris kom in från havet och på redden låg ett pärlband av fiskebåtar med vita latinsegel.

Den svarta kvinnan stod i porten till museet med händerna i sidan och log mot mig. Hon visade mig in och pratade glatt på någon arabisk dialekt varav jag bara förstod enstaka ord. Vi hade inget gemensamt språk förutom leendet.

Jag gick fram till den blå porten och visade att jag ville ha den. Hon nickade och plockade ner den från väggen.

Jag frågade på teckenspråk om hon hade målat den själv och hon pekade på signaturen och sedan på sin näsa.

Jag frågade vad porten kostade och hon visade mig med arabiska siffror på ett papper. Jag förstod. Nu ville jag förklara för henne att jag ämnade använda hennes blå port som omslag till en bok. Men det skulle ha krävt en rikare fantasi än den jag besitter, så jag övergav projektet och koncentrerade i stället min charad på att säga till henne att jag ville betala tre gånger priset hon begärt. Inte heller det lyckades jag med särskilt bra, hennes leende hade försvunnit.

Emellertid lyste hon upp igen när jag tog fram pengar och tryckte i hennes hand. Hon tittade förvånat på mig och försökte ge mig fler portar, men jag ville bara ha den blå.

Jag tackade henne, shukran, och med hennes hälsning Sabbah el xeer gick jag ut genom porten.

Det var långt senare, efter många irrfärder i mörka passager som jag började förstå innebörden av det som hände mig på Zanzibar.

KANSKE GUDINNA – TROLIGEN LAMPFOT

Venus i min trädgård har fallit omkull. Jag trodde inte att hon kunde falla. Naken och behagfull har hon stått där under äppelträdet i alla väder. Hon har inte frestats av äpplena från kunskapens träd. Venus – den unga, smala, vackra kvinnan som mannen dyrkar. Hennes hår räcker över midjan, och hon tittar ner lite blygt och väntar att mannen ska komma.

I min vildaste fantasi kunde jag inte föreställa mig att hon skulle falla. Jag har försökt resa henne upp, men nästa morgon ligger hon med ansiktet i jorden igen. Det skrämmer mig och rädslan jagar mig ut ur min trädgård.

Jag irrar över mörka kontinenter mellan hav av sömnlöshet och letar efter någon som kan tala om för mig hur jag ska få min Venus att stå upp igen.

– Det duger inte med Venustemplen i Rom. Du måste resa till Donaufloden. Du måste börja från början. Venus från Willendorf är trettio tusen år gammal.

Jag försöker tänka tiden. Min tid.

– Män hittade henne vid resterna av en eldstad. De putsade av henne jorden och tog med henne till Wien. Där stängde de in henne i en glasbur. Så gör män med gudinnor.

Jag skyndar genom salarna och letar efter Venus från Willendorf. Hon finns i det sista rummet, där ena långsidan är täckt av stora fönster som skulle kunna släppa in mycket ljus om de inte vore täckta av fördragna gardiner. Ett av fönstren är öppet och där står en vakt och matar duvor, som trängs på fönsterblecket och kivas om platsen närmast vaktens utsträckta hand fylld med brödsmulor.

Så fort jag kommer in i rummet vänder sig vakten hastigt om, och jag ser att det är en äldre kvinna i uniform och skärmmössa.

– Det är förbjudet att släppa in ljus här och att öppna det stora fönstret, men det bryr jag mig inte om. Duvorna kommer varje morgon och knackar med näbbarna mot rutan. De tycker om mitt bröd, säger kvinnan medan hon föser undan fåglarna och stänger fönstret.

Jag lyssnar förstrött på henne för jag har fått syn på Venus från Willendorf.

Hennes nakna kropp är alla åldrar: den unga kvinnan med sinnrik håruppsättning och blygt nedböjt huvud, den havande kvinnan med tung mage, den nyförlösta med mjölkstinna bröst och den gamla kvinnan med slappt skinn. Tiden i en enda gestalt.

Jag går runt henne och rör vid glaset med en innerlig önskan att det måtte brista så att jag kan få känna på henne.

Vaktkvinnan står bakom mig. Jag har hört hennes hasande steg och förstår att hon har något fel på fötterna.

– Jag har stått här och lyssnat i hundra år, utbrister hon i ett hjärtligt skratt, som studsar mot glasburen.

– Män har besviket konstaterat att hon är plufsig och ful och sedan gått härifrån med kommentaren att hon varken har armar, händer eller fötter. Men du ser väl hennes händer för du känner igen dina egna gester, eller hur?

– Ja, visst känner jag igen mig. Så där gjorde jag också när jag hade ammat och ville känna om det fanns mjölk kvar. Då tryckte jag med händerna på ovansidan av brösten och drog handen sakta ner mot bröstvårtan för att se om det kom någon mjölk.

– Just så, och om du tittar noga kan du se hennes vackra armband också, säger vaktkvinnan.

– Jag ser hennes armar och händer, men hon har faktiskt inga fötter. Har de blivit avhuggna?

Kvinnan tittar på mig, som om jag blottat en djup okunnighet och inte är värd att få veta mer.

– Hon har aldrig haft några fötter. Hennes ben ska vara nerstuckna i jorden, annars kan hon inte stå, säger hon och knäpper med sina rödlackerade naglar mot glasburen och tar sig hasande bort till nästa monter.

– Kom får du se vad arkeologerna hittade bredvid henne i jorden: två synålar och ett nåletui! Etuiet är ett ihåligt ben och nålarna är gjorda av fågelben.

För trettio tusen år sedan har en kvinna suttit och sytt kläder med dessa nålar som jag skulle kunna använda nu om inte museimännen låst in dem.

Hon går med bestämda steg tillbaka till Venus från Willendorf och jag följer efter. Konstigt, hon har inte längre något fel på fötterna. Tog jag miste förut?

– Världen förändras varje sekund, säger hon och nu verkar hon mycket yngre.

– Livet är inget tillstånd utan ett förlopp. Det visste kvinnorna för trettio tusen år sedan, därför har gudinnan alla åldrar och fötterna i jorden.

Nu står hon på piedestal i en glasbur.

En fängslad kraft.

Män gräver upp gudinnor ur jorden, klassificerar dem med fyndplats och datum, beskriver deras utseende och stoppar dem i numrerade lådor.

Vi hade en gång en lysande alabasterstaty från Babylon, mer än 2 000 år gammal. En vacker kvinna med röda rubiner i ögon och navel, månskäran på huvudet och en utsträckt hand, den vänstra. Hon fick etiketten:

Kanske gudinna, troligen lampfot.

Efter en lång stund vänder jag mig mot kvinnan för att berätta om Venus i min trädgård.

Men hon är borta. Utan att jag har sett eller hört någonting. Inga ljud av fotsteg.

Fönstret står på vid gavel och ljuset träffar kvinnan med alla åldrar.

VAD KOSTAR EN NEGER?

– Ça coûte combien un nègre?

Rösten talar franska.

Då är jag antagligen i Frankrike.

Jag öppnar ögonen och ser att jag ligger i en sal med