Säkerhetskedjan

By Carolyn Wells

En man hittas mördad i en låst lägenhet på Manhattan. Den unge advokaten Otis Landon bor i lägenheten mittemot och jobbar dag som natt på fallet. Landon misstänker släktingen som bor ihop med den döde mannen för mordet, men bevisen räcker inte hela vägen. Vad har en hattnål med saken att göra? Tågtabellen, konsertbiljetterna? Landon får hjälp av den erkände detektiven Fleming Stone att lösa det kluriga fallet.Detta är den tredje boken i serien om Fleming Stone.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788728154960

Carolyn Wells

Carolyn Wells (1862-1942) was an American poet, librarian, and mystery writer. Born in Rahway, New Jersey, Wells began her career as a children’s author with such works as At the Sign of the Sphinx (1896), The Jingle Book (1899), and The Story of Betty (1899). After reading a mystery novel by Anna Katharine Green, Wells began focusing her efforts on the genre and found success with her popular Detective Fleming Stone stories. The Clue (1909), her most critically acclaimed work, cemented her reputation as a leading mystery writer of the early twentieth century. In 1918, Wells married Hadwin Houghton, the heir of the Houghton-Mifflin publishing fortune, and remained throughout her life an avid collector of rare and important poetry volumes.

Book preview

I

Flickan på andra sidan förstugan

Jag avskyr förändringar, men när syster Laura, som sköter mitt hushåll, beslöt att vi skulle flytta längre uppåt staden, hade jag sannerligen inte något annat val än att foga mig efter hennes önskan. Jag är inbiten ungkarl och hyser den fasta meningen, att den enda utvägen att komma till rätta med fruntimmer är helt enkelt att foga sig efter deras nycker.

»Om du aldrig skulle gifta dig», brukade hon säga, »utan vi alltid skulle bo tillsammans, då borde du naturligtvis ha något att säga i fråga om valet av vårt hem.»

»Jag ämnar inte gifta mig», svarade jag, »det vill säga: för närvarande hyser jag ingen avsikt i den riktningen. Men man kan aldrig veta. Det enda skälet att jag inte gift mig är, att jag aldrig har sett en kvinna, som jag skulle önska göra till min hustru. Men det kan jag ju ännu få göra. Jag tror nästan, att om jag någonsin blir kär, så blir jag det vid första ögonkastet och då rent förtvivlat. Då skall jag gifta mig och ge mig ut på jakt efter våning för egen räkning.»

»Hm», sade min syster, »du tycks ha en storartad tillförsikt, att den där damen skall ta dig vid första ögonkastet.»

»Gör hon inte det, så litar jag på min övertalningsförmåga. Men eftersom jag ännu inte har sett henne, så må du fullfölja dina planer för att fortfarande styra och ställa med det lyckliga och goda hem, du bereder mig.»

Hon beslöt sig för Hammersleigh, inte långt från floden. Fastän inte stort var detta ett av de mest tilltalande hyreshusen till moderat pris i New York City.

Naturligtvis brukar det inte vara fallet, att de, som bo i ett hyreshus, känna sina grannar i samma våning. Men jag kunde i alla fall inte underlåta att känna ett intresse, som steg nästan till nyfikenhet, för den unga dam, som bodde i våningen tvärs över förstugan mitt emot vår egen.

Jag hade sett henne endast vid några tillfälliga sammanträffanden i hissen eller i entrén, och hennes sätt föreföll i åtskilligt egendomligt.

Naturligtvis kände jag den unga damens namn. Hon hette miss Janet Pembroke och bodde hos en gammal onkel som jag aldrig sett. Fast vi hade bott i vårt nya hem blott ett par veckor, hade Laura hört åtskilligt om den gamle herrn. Han måste vara bror till miss Pembrokes farfar; fast mycket förmögen, var han mycket snål och häftig till lynnet. Han var på något sätt invalid och gick aldrig ut; men man påstod, att hans obehagliga lynne och tyranniska sätt gjorde den unga flickans liv till en verklig börda. Jag hade också själv flera gånger, när jag gick förbi deras dörr, hört det gamla odjurets röst högljutt fara ut i otidigheter och ovett. Laura kände sig också intresserad för miss Pembroke och hoppades att i en snar framtid få göra hennes bekantskap.

Flickan var kanske tjuguett à tjugutvå år, brunett och fast hon var smärt till växten, såg hon icke alls klen ut. Hennes stora, mörka ögon hade ett rörande uttryck, men för övrigt var hennes utseende högdraget, stolt och ytterst tillbakadraget. Hon inte ens så mycket som tittade åt mrs Mulford eller mig själv med den ringaste skymt av personligt intresse.

Laura berättade mig, att det i familjen Pembroke inte fanns någon mera utom en ung tjänarinna, en ung flicka av negerblod.

Jag hade inte mött miss Pembroke mer än kanske ett halft dussin gånger, men hade dock redan gjort följande iakttagelser: om jag råkade att få se henne, när hon kom ut genom sin egen dörr eller gick ned i hissen, var hon påfallande nervöst upphetsad. Hennes kinder voro blossande röda och hon föreföll ytterst förbittrad, som om hon hade fått smälta nästan mera, än hon kunde stå ut med. Men om jag däremot fick se henne, när hon kom hem från någon promenad eller efter att ha uträttat något ärende, var hennes ansikte lugnt och fridfullt — icke leende, men med en tålig, undergiven min, liksom hos en, som är van att behärska sina själsrörelser. I bäggen fallen var hon vacker.

Oavsett miss Pembrokes skönhet måste hon, föreställde jag mig, äga stor karaktärsstyrka och stort känslodjup.

Men otvivelaktigt var flickan icke lycklig och fastän detta egentligen icke kom mig vid, kände jag en oklar misstämning däröver.

Min syster rådde mig att inte alltför brått slösa med min medkänsla, ty hennes mening var, att den unga kvinnan var fullkomligt i stånd att reda sig själv och att hon högst sannolikt visste att stå på sig gent emot sin stackars gamle onkel.

»Jag kan inte förstå, varför du tror, att det är en ’stackars gammal onkel’», sade jag, »när du vet, hur han behandlar henne.»

»Ja, men hur vet jag, vad hon möjligen kan göra för att förtjäna det? Dessa mörka ögon visa en under askan glödande eld, som mycket väl förefaller mig i stånd att slå ut i lågor. Jag föreställer mig nästan att miss Pembroke kan reda sig mot varje muntligt angrepp av sin onkel. Hon är så högdragen och trumpen, och jag är säker om att hon har ett mycket svårt lynne. Otis, den flickan, är inte att lita på, hör vad jag säger. Jag har sett henne flera gånger än du och jag har hört henne tala.»

»Har du? Var?»

»Åh, bara några ord då och då — kanske i hissen. Och en dag talade hon med vicevärden, som bor i våningen en trappa upp. Du får inte gå och bli intresserad för den där flickan Pembroke, det vill jag inte! Om du skall bli kär vid första ögonkastet, måste det vara i någon, som är saktmodigare och mer behaglig i sitt sätt än vår hemlighetsfulla granne.»

»Men du finner ju, att jag redan gett miss Pembroke det första ögonkastet och» — jag tittade retsamt på min syster.

»Och du har redan blivit kär i henne? Kom inte med sådant prat.»

»Snick-snack! Det har jag naturligtvis inte blivit. Jag har sett miss Pembroke två à tre gånger. Jag beundrar hennes skönhet och jag kan inte' låta bli att tro, att hon blir förfärligt illa behandlad av sin grymme onkel. Om hon också sj älf är en argbigga — därom kan jag ingenting veta — men som tillfällig iakttagare skänker jag henne mina sympatier och jag kan inte annat än vara förbittrad på gubben.»

Jag lät ämnet falla. Jag är jurist och trettiotvå år gammal, vilka båda omständigheter lärt mig inse, att när man har med fruntimmer att göra, är eftergivenhet i oväsentliga saker det rätta sättet.

Portvaktspojken brukade komma till vår dörr med den första morgonposten omkring klockan åtta och när han ringde, brukade jag gå och öppna dörren och själv ta emot breven av honom.

En morgon gjorde jag som vanligt och stod kvar ett ögonblick för att som hastigast ögna på breven, innan jag stängde dörren. Jag kan gärna tillstå, att jag gjorde det delvis i den förhoppningen, att miss Pembroke skulle visa sig i dörren mitt emot, där pojken redan ringde på. Men mitt hopp sveks, ty med en liten knäpp öppnades dörren, men stannade tvärt med en stark smäll, tack vare säkerihetskedjan.

»Kors», hördes en röst, som tydligen var negerflickans, »aldrig kan jag då komma ihåg den här kedjan!»

Dörren slogs igen, och jag kunde höra, hur kedjan drogs tillbaka och lösgjordes; sedan öppnades dörren, och negerflickans grinande ansikte blev synligt. Gossen gav henne breven. Då det inte fanns någon vidare förhoppning om att få se en skymt av miss Pembroke, gick jag tillbaka till frukosten.

II

Den hemska Katastrofen

Omkring en halvtimme därefter öppnade jag åter tamburdörren för att ge mig i väg till min byrå nere i staden. Laura följde mig ut i förstugan, som hon ofta gör, och pratade i sista ögonblicket litet skämtsamt snack medan vi stodo och väntade vid hissen. Denna kom uppåt, och som vi bo blott tre trappor upp, funderade jag halft på att gå ned utför trapporna, då dörren till den andra våningen slogs upp och miss Pembroke skyndade ut för att möta hissen. Hon var högeligen upprörd, men icke av vrede, ty hennes ansikte var förfärligt blekt och hennes stora ögon sågo förskrämda ut.

Hon ägnade varken Laura eller mig den ringaste uppmärksamhet, utan fattade tag i en äldre herre, som steg ut ur hissen.

»Ack, doktor Masterson», ropade hon, »kom genast in och se efter hur det är fatt med onkel Robert! Han ser så underlig ut och jag är rädd att han är —»

Hon tycktes plötsligt mörka vår närvaro och kanske också hisspojkens stirrande ansikte, ty han lät den mening, hon höll på uttala, bli ofullbordad och drog doktorn bort till sin dörr.

Jag vågade inte tilltala miss Pembroke, men jag kunde icke annat än följa den impuls, som förmådde mig att säga till doktorn:

»Om jag kan vara till någon hjälp, så var god och tillkalla mig.»

Det var inte tid till svar jag var inte ens säker på, att doktorn hörde mig — men jag gick med Laura tillbaka in till mig.

»Det har hänt något», sade jag till henne, »och jag tror jag skall vänta en stund.»

»Ja, gör det», sade min syster. »Kanske vi kunna hjälpa den stackars flickan; om hennes onkel på något sätt blivit allvarsamt sjuk, kan hon säkert behöva hjälp.»

Med en känsla av på samma gång undran och tillgivenhet såg jag på Laura, ty jag märkte genast, att hon hade insett, att miss Pembroke råkat i något verkligt allvarligt bekymmer och hennes sant kvinnliga hjärta drogs till flickan, med fullkomlig glömska av hennes förra motvilja och misstro.

Det ringde nästan omedelbart på dörrklockan. Jag öppnade själv dörren. Där stod den gamle läkaren och såg högst bestört ut.

»Ni var så vänlig att erbjuda ert bistånd», sade han, »annars skulle jag inte ha trängt mig in. Jag behöver genast hjälp. Mr Pembroke är död, miss Pembroke har svimmat, och tjänarinnan har hysteriska anfall, så hon kan inte alls vara till någon nytta.»

»Låt mig gå in till miss Pembroke», sade syster Laura på sitt lugna, förståndiga sätt. »Jag är mrs Mulford, och detta är min bror, Otis Landon. Vi äro nykomlingar här i huset och känna inte personligen miss Pembroke, men vilja mycket gärna göra allt vad vi kunna för henne.»

»Tack!» sade den gamle gentlemannen, familjen Pembrokes läkare. »Jag är högeligen överraskad över att Janet svimmade, ty jag har aldrig hört, att hon gjort det förr.»

Under tiden hade vi alla tre gått över förstugan och kommit inom familjen Pembrokes dörr, som ledde in till en kort hall. Till höger låg sällskapsrummet, och här funno vi miss Pembroke, som ännu icke återfått medvetandet. Hon låg på en liten soffa, och när doktorn lutade sig ned över henne, genomfors hon av en konvulsivisk rysning, men öppnade icke ögonen.

»Hon kommer sig om ett ögonblick», sade doktor Masterson. »Janet är en duktig flicka och frisk som en nötkärna. Jag lämnar henne i er vård, miss Mulford.»

Negerflickan låg hopkrupen på golvet, vaggande fram och tillbaka; då och då jämrade hon sig. Doktorn vinkade åt mig att följa med honom ut ur rummet.

»Jag var totalt rådlös», yttrade han, »med dessa bägge kvinnor att se till och denne döde man att undersöka.»

Medan han talade, gingo vi igenom den korta hallen och kommo in i ett rum, som tydligen var den gamle mannens sovrum. Jag beskådade med intresse Robert Pembrokes ansikte och om jag inte hade vetat vad doktorn berättat mig, skulle jag ha trott, att det var en sovande mans ansikte jag såg.

Min första känsla var beundran, ty dragen voro av klassisk prägel, och det täta, rätt långa, vita håret föll bakåt från en ädelt formad panna.

»Vilken vacker man!» utropade jag alldeles ofrivilligt.

»Robert Pembroke var en vacker man», instämde doktorn, »men med bästa vilja i världen och med all den hänsyn, som man är skyldig den döde, kan man svårligen säga något mera gott om honom.»

Medan doktor Masterson talade, undersökte han liket, och hans uttryck av förvåning ökades.

»Han ser ut, som om han sov», sade jag.

»Ja, det är just den saken», svarade doktorn. »Det finns alls intet som antyder en konvulsivisk kramp eller någon krampaktig ryckning av något slag. Hans lemmar ligga alldeles lugnt, till och med slappa, som om han hade dött i sömnen, vilket icke riktigt tyder på ett slaganfall.»

»Något åt hjärtat?» undrade jag.

»Han led inte alls av något hjärtfel», sade doktorn, som fortsatte sin undersökning. »Han hade gikt, dålig matsmältning, reumatism och många av ålderdomens tillfälliga krämpor, men intet organiskt fel, och jag trodde, att han skulle leva ännu i många år för att plåga den stackars flickan därinne.»

»Han var häftig, har jag hört», svarade jag, då jag tyckte, att jag borde säga något.

»Häftig är ett svagt uttryck», förklarade doktorn med sakta röst; »han var grym, härsklysten, tyrannisk och av brutalt lynne.»

»Och han lät det gå ut över den oskyldiga miss Pembroke?»

»Ja, det gjorde han, fast Janet inte är någon tålmodig Griselda. Hon kan reda ifrån sig. Jag har lärt känna henne också —»

»Här är en nyckel», sade han och höll upp mot mig en liten blänkande nyckel; »tag den för tillfället, mr Landon, eftersom det säkert är av vikt.»

»Var låg den?» frågade jag.

»I sängen, bredvid mr Pembroke. Den har troligen legat under hans huvudkudde. Den ser ut som nyckeln till något säkerhetsfack.»

»Jag begriper inte detta», mumlade doktorn. »En människa kan inte dö utan någon orsak. Och varje känd orsak har sitt eget symptom. Men här finner jag inte något symptom. Vad kan denne man ha dött av?»

»Det är väl inte något fult streck med i spelet, hoppas jag.»

»Nej, nej, ingenting i den vägen. Mr Pembroke har dött lugnt under sömnen. Men av vad?»

Med ens rätade han upp sig med en beslutsam min.

»Bor det någon läkare här i huset?» frågade han.

»Ja», svarade jag, »det bor en i första våningen. Skall jag hämta honom?»

»Ja, gör det. Säg honom, att doktor Masterson önskar konsultera honom i en allvarlig sak.»

Jag skyndade att uträtta ärendet, fast icke så hastigt, att jag icke dröjde en sekund för att kasta en blick in till miss Pembroke, som nu hade återfått medvetandet och låg stilla mot soffans kuddar, medan Laura baddade hennes panna med eau de Cologne.

Jag skyndade sedan hastigt utför trapporna för att hämta doktor Post.

»Vill ni vara god och följa mig uppför trapporna», yttrade jag. »Mr Pembroke i tredje våningen är död, och hans läkare, doktor Masterton, kan inte komma under fund med dödsorsaken. Han skickade mig för att be er komma upp till honom för konsultation.»

»Ja, genast», och i nästa ögonblick voro doktor Post och jag inne i hissen.

Jag presenterade den nykomne för hans äldre kollega och gick sedan avsides, medan de diskuterade det föreliggande problemet.

Jag försökte att låta bli att höra de tysta ord, de växlade med varandra, men jag kunde inte undgå att uppfatta, att det var något hemlighetsfullt med Robert Pembrokes död. För att inte förefalla nyfiken gick jag omkring i rummet och tittade förstrött på dess möblemang. Fast icke över sig elegant, var utstyrseln mycket komfortabel och till och med dyrbar. En stor vilstol stod vid fönstret, som vette mot en inre gård och låg rakt mitt emot fönstret i mitt eget sovrum i vår på samma sätt inredda våning. Strax bredvid stod en pulpet, öppen och med sitt innehåll väl ordnat. Bläckhornets, pennställets och skrivmaterialets placering visade, att den gamle herrn hade haft planmässiga vanor och sinne för ordning. Min juristhjärna fick ögonblickligt klart för sig att Robert Pembroke vid sin plötsliga död hade haft sina affärer i fullständig ordning, och