Smaragdhjärtat

By Victoria Holt

Dallas Lawson är en ung vacker kvinna som har lärt sig det ädla hantverket att konservera konst. Hennes far är en av landets främsta konservatorer och när han plötsligt dör blir det Dallas uppgift att föra arvet vidare. Under ett besök i ett 1400-talsslott kommer hon över ett porträtt av greve de la Tarre och hon blir genast som förhäxad av den vackre mannen. När hon börjar gräva i mysteriet kring tavlan upptäcker hon att det är tätt förbundet med några ovärderliga juveler som försvann under den franska revolutionen, men ju mer hon får reda på desto tydligare blir det att det är någon som vill att hon håller sig borta.Smaragdhjärtat är en historisk spänningsroman av den omåttligt populära författaren Victoria Holt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 22, 2019
• ISBN: 9788711818978

Book preview

Victoria Holt

Smaragdhjärtat

Ulla Spångberg

Saga

Smaragdhjärtat

är översatt från engelska av Ulla Spångberg efter

King of the Castle

Copyright © 1967, 2018 Victoria Holt och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711818978

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

1

Medan lokaltåget rusade in på stationen sade jag till mig själv: – Det är inte för sent än. Du kan fortfarande fara raka vägen hem igen.

Kvällen innan hade jag farit över Kanalen och rest hela dagen, och under resan hade jag mobiliserat allt mitt mod, försäkrat för mig själv att jag inte var någon dum liten flickunge utan en förståndig kvinna som bestämt sig för en viss handling och även tänkte genomföra den. Vad som hände mig när jag kom fram till slottet berodde på andra personer, men jag lovade mig själv att uppträda värdigt, som om jag inte alls varit orolig. Jag skulle inte förråda att blotta tanken på hur min framtid skulle gestalta sig om de avvisade mig gav mig rena panikkänslor. Ingen skulle få reda på hur mycket detta uppdrag betydde för mig.

För första gången i mitt liv kände jag att jag inte hade utseendet emot mig. Jag var tjugoåtta år gammal och efter att ha rest hela natten i min gråbruna resdräkt och filthatt, som var mer praktiska än dekorativa, såg jag åtminstone inte yngre ut. Jag var ogift och hade ofta uppsnappat medlidsamma blickar av denna anledning och hört folk tala om mig som en gammal ungmö och på glasberget. Det irriterade mig eftersom det förutsatte att kvinnans huvudsakliga existensberättigande var att ägna sig ät att tjäna någon man. Och denna manliga uppfattning hade jag sedan min tjugotredje födelsedag bestämt mig för att bevisa som falsk, och jag intalade mig att jag lyckades med det. Det fanns andra livsuppgifter och jag tröstade mig med att jag funnit en.

Tåget saktade in. Endast en passagerare till steg av, en bondkvinna som bar en äggkorg på ena armen och en levande höna under den andra.

Jag tog mina väskor – de var ganska många eftersom de innehöll allt jag ägde – min lilla garderob och de verktyg jag behövde för mitt arbete.

Den ende bäraren stöd vid stängslet.

– Goddag, madame, hörde jag honom säga. – Om ni inte skyndar er kommer babyn att vara född innan ni hinner dit. Jag hörde att er Marie haft värkar i tre timmar. Barnmorskan är redan där.

– Måtte det bli en pojke den här gången. Alla dessa flickor! Vad Vår Herre har i tankarna ...

Bäraren var mer intresserad av mig än av den väntade babyns kön. Jag var medveten om att han betraktade mig medan han talade.

Jag hade nu mina väskor bredvid mig och när han gick framåt för att signalera avgång kom en gammal man skyndsamt fram mot den lilla perrongen.

– Hallå Joseph! hälsade bäraren och nickade åt mitt håll.

Joseph såg på mig och skakade på huvudet. – Herre, sade han.

– Kommer ni från Château Gaillard? frågade jag på franska som jag talar flytande sedan barndomen. Min mor var fransyska och vi brukade tala franska då vi var ensamma, även om vi alltid talade engelska i min fars närvaro.

Joseph kom fram med halvöppen mun och klentrogen blick.

– Ja, mademoiselle, men ...

– Ni har kommit för att hämta mig.

– Mademoiselle, jag har kommit för att hämta en monsieur Lawson. Han uttalade det engelska namnet med svårighet.

Jag log och försökte uppträda oberört. Jag påpekade för mig själv att detta var det obetydligaste av de hinder jag måste forcera. Jag pekade på adresslapparna på mitt bagage: D Lawson.

Så kom jag att tänka på att Joseph förmodligen inte kunde läsa och förklarade: – Jag är mademoiselle Lawson.

– Från England? frågade han.

Jag försäkrade honom att så var fallet.

– En engelsk herre, sade de åt mig ...

– Det måste ha varit ett missförstånd. Det är en engelsk dam istället.

Han rev sig i huvudet.

– Skall vi inte ge oss iväg? frågade jag. Jag tittade på mitt bagage. Bäraren kom långsamt fram och då han och Joseph såg på varandra sade jag myndigt: – Var snäll och ta mitt bagage till hm ... åkdonet så ger vi oss av till slottet.

Jag hade tränat självbehärskningens svåra konst i åratal och visade inte ett spår av den nervositet jag kände. Mitt sätt var lika effektivt här som hemma. Joseph och bäraren tog mitt bagage till den väntande vagnen. Jag följde efter och några ögonblick senare var vi på väg.

– Ligger slottet långt härifrån? frågade jag.

– Ungefär två kilometer, mademoiselle. Ni kan snart se det. Jag såg mig omkring i den bördiga trakten med alla vinodlingarna. Det var i slutet av oktober och skörden var över – jag antog att de redan förberedde kommande års gröda. Vi for förbi den lilla staden med kyrkan och stadshuset vid torget och de smala gatorna, bodarna och husen, och sedan såg jag den första skymten av slottet.

Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma. Det senaste året hade jag ofta tröstat mig med att jag hade gott om sunt förnuft som kompensation för att jag hade mycket litet annat att komma med, men nu försvann det. Jag glömde alla de svårigheter som jag obetänksamt kastat mig in i. Trots alla de skrämmande möjligheter som logiskt sett var oundvikliga skrattade jag hörbart och sade lika hörbart: – Jag bryr mig inte om vad som händer. Jag är glad att jag for hit.

Lyckligtvis hade jag talat engelska och Joseph hade inte förstått. Jag sade snabbt: – Detta är alltså Château Gaillard!

– Det är slottet, mademoiselle.

– Inte det enda Gaillard i Frankrike. Jag känner förstås till det i Normandie. Det där Rikard Lejonhjärta hölls fängslad. Joseph mumlade någonting och jag fortsatte hastigt: – Ruiner är fascinerande men gamla slott som bevarats genom århundraden är mycket mer intressanta.

– Det gamla slottet har varit nära ögat några gånger. Under terrortiden var det nära att bli förstört.

– Vilken tur att det inte lyckades! Jag hörde rörelsen i min röst och hoppades att Joseph inte märkt den. Jag var hänförd av slottet, jag längtade efter att få bo i det, utforska det, lära känna det. Det var som om det fanns en mening med att jag skulle vara här och om de skickade mig härifrån skulle jag bli förtvivlad – inte bara för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till om jag återvände till England.

En kort stund tillät jag detta obehagliga alternativ störa min begrundan av slottet. Jag hade en avlägsen släkting någonstans i norra England – en kusin till min far som han talat om då och då. – Om någonting skulle hända mig kan du alltid vända dig till kusin Jane. Hon är en besvärlig människa och du skulle känna dig olycklig där, men hon skulle åtminstone göra sin plikt. Vilka utsikter för en kvinna som jag, som i brist på de yttre företräden som är nyckeln till äktenskapet byggt upp en försvarsattityd som huvudsakligen bestod av stolthet! Kusin Jane – aldrig i livet! hade jag försäkrat för mig själv. Hellre sällade jag mig till de stackars guvernanterna som var helt utlämnade åt sina likgiltiga arbetsgivares nycker eller elaka barn som kunde vara ännu mer infernaliska. Hellre skulle jag nog ta tjänst som sällskapsdam åt någon grälsjuk gammal kvinna. Nej, det skulle ta kål på mig, inte för att ensamhetens och förödmjukelsens svarta gap hotade framför mig, utan för att jag skulle gå miste om den oändliga glädjen att få ägna mig åt det arbete som jag älskade mest i världen i en miljö som genom sin blotta existens kunde göra mitt liv intressant.

Det var inte riktigt som jag föreställt mig – det överträffade alla förväntningar. Det finns tillfällen då verkligheten är mer spännande, mer förtrollande än den bild ens fantasi skapat – men de är sällsynta, och när de inträffar bör de avnjutas i fulla drag.

Jag borde passa på att njuta av dessa ögonblick eftersom de kanske var de sista jag skulle få uppleva på länge.

Alltså hängav jag mig åt att betrakta detta storslagna exempel på 1400–talsarkitektur som reste sig mitt bland vingårdarna. Mitt tränade öga kunde placera det nästan på årtiondet. Det hade blivit tillbyggt under 15– och 1600–talen, men tillbyggnaderna hade inte fördärvat symmetrin utan gav det snarare mer karaktär. Jag kunde urskilja de runda tornen som flankerade huvudbyggnaden. Jag visste att den stora trappan måste finnas i det polygonala tornet. Jag visste en hel del om gamla byggnader, och även om jag förr ofta känt mig sårad av min fars attityd mot mig var jag honom tacksam för allt han lärt mig. Slottets exteriör var typiskt medeltida och de solida strävpelarna och tornen såg ut att ha byggts för försvar. Murarna med sina smala fönsterspringor verkade massiva. Det hade alldeles säkert varit en fästning. Mina ögon vandrade från huvudtornet ovanför vindbryggan till vallgraven – som naturligtvis var torr – jag skymtade frodigt grönt gräs i den. Fylld av spänning såg jag upp mot bröstvärnet med dess kragbjälkar och stupgluggar som följde yttre fasaden.

Gamle Joseph sade någonting. Jag antog att han bestämt sig för att det inte berörde honom att nykomlingen visat sig vara en kvinna istället för en man.

– Ja, sade han, saker och ting förändras inte på slottet. Det ser greven till.

Greven. Det var honom jag skulle ställas inför. Jag föreställde mig en högdragen aristokrat av den gamla stammen, som med överlägsen likgiltighet skulle ha färdats i sin kärra till giljotinen genom Paris gator. Och lika överlägset likgiltigt skulle han avfärda mig.

– Löjligt, skulle han säga. – Min kallelse gällde klart och tydligt er far. Var vänlig och avlägsna er omedelbart.

Det skulle vara lönlöst att säga: – Jag är lika kompetent som min far var. Jag arbetade tillsammans med honom. Jag vet faktiskt mer om gamla målningar än han gjorde. Den delen av arbetet anförtrodde han alltid åt mig.

Den delen av arbetet! Hur skulle man förklara för en högdragen fransk greve att en kvinna kunde vara lika effektiv, lika skicklig som en man inom en sådant specialistarbete som restaurering av gamla målningar.

– Herr greve, jag är själv konstnär ...

Jag kunde se hans föraktfulla blick. – Mademoiselle, jag är inte intresserad av era kvalifikationer. Jag, skickade efter monsieur Lawson. Jag skickade inte efter er. Var därför vänlig lämna mitt hem ( ... mitt residens? ... mitt slott?) utan dröjsmål.

Jospeh såg forskande på mig. Jag förstod att han tänkte att det var mycket egendomligt att greven skickat efter en kvinna.

Jag längtade efter att, fråga honom om greven, men det kunde jag naturligtvis inte göra. Det hade varit praktiskt om jag kunnat få reda på någonting om slottets invånare men det var absolut otänkbart att fråga. Nej. Jag var tvungen att försätta mig i rätt stämning, jag måste själv känna att det inte var det minsta märkvärdigt att jag tog min fars plats för att kunna påverka andra.

I min ficka låg hans förfrågan. Det var fel ord. Greven skulle knappast göra en förfrågan. Han skulle ge en befallning precis som en kung till sin undersåte.

Som Kungen på sitt slott! tänkte jag. Greve de la Talle kallar D Lawson till Château Gaillard för att verkställa restaureringen av hans målningar som överenskommet. Nåja, jag var Dallas Lawson, och om kallelsen gällde Daniel Lawson var mitt svar att Daniel Lawson varit död i tio månader och att jag, hans dotter, som tidigare hjälpt honom i hans arbete nu fortsatte i hans ställe.

Ungefär tre år tidigare hade min far haft kontakt med greven som hört talas om hans arbete, ty min far hade varit känd som expert på gamla byggnader och målningar. Därför var det kanske naturligt att jag växte upp med en vördnad för dessa ting, en vördnad som övergått i passion. Min far uppmuntrade mig och vi tillbringade många veckor i Florens, Rom och Paris helt absorberade av konstskatterna där, och varje ögonblick jag fick över i London tillbringade jag på museerna.

Med en mor som var ganska klen och en far som nästan alltid var uppslukad av sitt arbete fick jag lära mig att lita på mina egna resurser i ganska hög grad. Vi träffade inte många människor och jag hade aldrig haft lätt att få vänner. Eftersom jag inte var söt kände jag mig handikappad och jag måtte haft ett ständigt behov av att dölja detta, vilket kommit mig att utveckla ett långt ifrån vinnande, överdrivet värdigt sätt. Ändå längtade jag efter att få dela erfarenheter med andra, jag längtade efter vänner. Och jag var lidelsefullt intresserad av andras angelägenheter, som alltid tycktes mer spännande än någonting som kunde tänkas hända mig. Jag brukade lyssna hänfört till samtal som inte var avsedda för mina öron. Jag kunde sitta tyst i köket medan våra båda tjänare, en äldre och en ung, diskuterade sina respektive krämpor och kärleksbekymmer eller stå tyst och lyssna på folk i affärer när jag handlade tillsammans med min mor. Om någon kom till vårt hem blev jag ofta upptäckt när jag som min far sade tjuvlyssnade. Det var en vana som han inte uppskattade.

Men när jag började på konstskola levde jag en tid mitt liv som det var och inte genom mina öron. Men inte heller detta var min far nöjd med, eftersom jag blev kär i en ung konststuderande. I romantiska ögonblick minns jag fortfarande med saknad dessa vårdagar då vi promenerade genom St James och Green Park och lyssnade till talarna vid Marble Arch och strövade längs the Serpentine in i Kensington Gardens. Jag kunde aldrig gå dit utan att minnas –därför gick jag aldrig dit om jag kunde undvika det. Far hade motsatt sig det hela för att Charles inte hade några pengar. Dessutom behövde min mor mig, ty hon hade under tiden blivit bunden vid sängen.

Det blev ingen dramatisk avskedsscen. Vår romans hade helt enkelt vuxit upp ur ungdom och vår, och när hösten kom var den över.

Kanske far ansåg att det var bäst att jag inte fick tillfälle att engagera mig i någon annan, ty han föreslog att jag skulle lämna konstskolan och arbeta mer tillsammans med honom. Han sade att han skulle lära mig mycket mer än jag någonsin kunde lära mig på skolan. Naturligtvis hade han rätt, men även om jag lärde mig mycket genom honom försvann min möjlighet att träffa folk i min egen ålder och att leva mitt eget liv. Min tid delades mellan arbetet med far och skötseln av mor. När mor dog blev jag förlamad av sorg. Det dröjde länge innan jag hämtade mig, och då kände jag att jag inte var ung längre. Eftersom jag för länge sedan övertygat mig om att jag inte var attraktiv för män vände jag min längtan efter kärlek och äktenskap i lidelse för konsten.

— Arbetet passar dig, sade far en gång. – Du vill förbättra allt.

Jag förstod vad han menade. Jag hade velat göra Charles till en stor konstnär när han själv ville vara en ansvarslös konststuderande. Kanske var det därför jag förlorat honom. Jag ville ge mor hennes gamla styrka och intresse för livet. Jag försökte jaga henne ut ur tröttheten. Men jag försökte aldrig förändra far. Det hade varit alldeles omöjligt. Det var från honom jag ärvt min viljestyrka, det visste jag, och på den tiden var han starkare än jag.

Jag minns när det första brevet kom från Château Gaillard. Greve de la Talle hade en tavelsamling som vär i behov av översyn och dessutom ville han rådfråga far om vissa restaureringar av själva slottet. Kunde monsieur Lawson komma till Château Gaillard, göra en uppskattning av det arbete som fordrades och om en tillfredsställande uppgörelse träffades stanna tills arbetet var fullbordat?

Far hade varit entusiastisk. – Jag skall skicka efter dig om det går, hade han sagt. – Jag kommer att behöva din hjälp med konstsamlingen. Du kommer att tycka om stället. Det är från 1400-talet och jag tror att en stor del av det ursprungliga är bevarat Det kommer att bli oerhört stimulerande.

Jag var förtjust. Dels för att jag längtade efter att få tillbringa några månader på ett franskt slott, dels för att far började erkänna att jag kunde mer än han om målningar.

Emellertid hade det kommit ett brev från greven som uppsköt sammanträffandet. Omständigheterna gjorde besöket omöjligt för närvarande, skrev han utan att lämna någon närmare förklaring. Han skulle förmodligen kontakta far senare.

Ungefär två år efter det brevet hade far plötsligt dött av hjärnblödning. Det hade varit en fruktansvärd chock att upptäcka att jag stod alldeles ensam. Jag kände mig övergiven, isolerad och vilsen och dessutom hade jag inte mycket pengar. Jag hade vant mig vid att hjälpa far i hans arbete och jag undrade vad som skulle hända. Även om folk accepterat att jag var hans assistent och onekligen mycket skicklig som sådan undrade jag hur de skulle reagera om jag började arbeta självständigt.

Jag diskuterade detta med Annie, som arbetat i vårt hem i åratal och nu skulle flytta till en gift syster. Hon ansåg att det bara fanns två saker som jag kunde göra. Jag kunde bli guvernant som så många bildade damer var tvungna att bli, eller också sällskapsdam.

– Jag skulle avsky bådadera, svarade jag.

– Nöden har ingen lag, miss Dallas. Det finris många unga damer, bildade precis som ni, som blivit ensamma och varit tvungna till det.

– Men jag har arbetet jag gjort tilisammans med far.

Hon nickade men jag visste att hon tänkte att ingen skulle vilja anställa en ung kvinna för att utföra sådant som min far ägnat sig åt. Att jag var kapabel att göra det hörde inte dit. Jag var kvinna och därför skulle ingen tro att mitt arbete kunde vara någonting att ha.

Annie var fortfarande kvar hos mig då kallelsen kom. Greve de la Talle var nu beredd att låta monsieur D Lawson börja arbetet.

– När allt kommer omkring är jag D Lawson, påpekade jag för Annie. – Jag kan restaurera tavlor precis lika bra som far kunde, och jag kan inte inse varför jag inte skulle göra det.

– Det kan jag, sade Annie buttert.

– Det är en utmaning. Antingen detta eller att undervisa resten av livet. Fars advokater har övertygat mig om vikten av att jag snabbt börjar försörja mig. Tänk bara att försöka lära barn teckna när de inte har någon som helst begåvning eller lust att lära! Eller kanske tillbringa hela livet tillsammans med någon besvärlig gammal dam som anmärker på allt jag tar mig för!

– Ni får lov att ta vad som kommer, miss Dallas.

– Det här har kommit – så det är just vad jag tänker göra.

– Det är inte rätt. Folk kommer inte att tycka om det. Det var nog gott och väl när ni följde med er far och arbetade tillsammans med honom. Men ni kan inte fortsätta på egen hand.

– Jag avslutade faktiskt hans uppdrag efter hans död ... på Mornington Towers, det minns du väl.

– Ja, men det hade han ju påbörjat. Men att fara till Frankrike ... ett främmande land ... En ung dam ... ensam!

– Du får inte betrakta mig som en ung dam, Annie. Jag är tavelkonservator. Det är en helt annan sak.

– Ja, jag hoppas att ni inte glömmer att ni är en ung dam i alla fall. Och ni kan inte fara, miss Dallas. Det vore inte rätt. Det vet jag. Det skulle inte vara bra för er.

– Inte bra? På vilket sätt?

– Inte riktigt ... trevligt. Vilken man skulle vilja gifta sig med en ung dam som varit utomlands alldeles ensam.

– Jag söker inte efter en man, Annie. Jag söker arbete. Och jag skall säga dig en sak: min mor var precis i samma ålder som jag när hon och hennes syster kom till England för att bo hos sin faster. De båda flickorna gick faktiskt på teatern ensamma! Tänk dig det! Mor berättade att hon gjorde något ännu mer vågat. En gång gick hon på ett politiskt möte – i en källare på Chancery Lane ... och det råkade vara där som hon träffade far. Så om hon inte varit djärv och äventyrlig skulle hon inte fått någon äkta man – åtminstone inte just den.

– Ja, ni har då alltid kunnat få allt att låta så rätt när ni själv har trott på det. Jag känner er sedan gammalt. Men jag kan bara säga: det är inte rätt. Och jag ändrar mig inte.

Men det måste vara rätt. Och så hade jag efter en hel del grubbel och nervositet bestämt mig för att anta utmaningen och resa till Château Gaillard.

Vi for över vindbryggan och medan jag betraktade de uråldriga murarna med mossa och vildvin, stödda av mäktiga strävpelare, de runda tornen och de konformade taken bad jag en tyst bön att jag inte skulle bli bortskickad. Vi passerade under portalen och kom in på en borggård där gräset växte mellan kullerstenarna, och det slog mig hur tyst det var. Mitt på gården fanns en brunn omgiven av stenpelare som bar upp en kupol. Några trappsteg ledde till en loggia framför ena sidan av byggnaden och jag såg orden de la Talle sammanflätade med franska liljor inhuggna i muren ovanför en port.

Joseph tog mina väskor, ställde dem bredvid denna port och ropade: – Jeanne!

En husa dök upp och jag lade märke till hennes häpna blick när hon fick syn på mig. Joseph talade om för henne att jag var mademoiselle Lawson, att jag skulle ledsagas in i biblioteket och att min ankomst skulle rapporteras. Väskorna skulle föras till mitt rum senare.

Jag var så upphetsad inför utsikten att få komma in i slottet att jag kände mig djärv. Jag följde Jeanne genom den tunga beslagna porten in i en väldig hall med magnifika gobelänger och vapen på väggarna. I förbifarten såg jag några möbler i régencestil – särskilt ett imposant bord av snidat, förgyllt trä med det bräckliga gallerverk som blev så populärt i Frankrike under 1700-talets början. Gobelängerna, som var utsökta och från samma epok var i Beauvaisstil med Boucherliknande figurer. Det var sagolikt och min lust att stanna och se på dem tog nästan överhand över min rädsla, men vi hade redan lämnat hallen och var på väg uppför en stentrappa.

Jeanne förde ett tungt draperi åt sidan och jag satte foten på den tjocka mattan i en kort mörk gång. Längst bort fanns en dörr som slogs upp och visade biblioteket.

– Om mademoiselle vill dröja ...

Jag nickade. Dörren stängdes och jag var ensam.

Rummet var högt i tak och taket var utsökt dekorerat. Jag visste att det måste finnas många dyrgripar här och jag kunde inte stå ut med tanken på att bli ivägskickad. Väggarna var fyllda av böcker i läderband och det fanns ett flertal uppstoppade djurhuvuden som tycktes bevaka dem rovlystet.

Greven är en stor jägare, tänkte jag och såg honom för mig, outtröttligt förföljande sitt byte.

En klocka med snidade kupider ovanför urtavlan stod på spiselfrisen och på ömse sidor två utsökta Sèvresvaser i milda toner. Stolarna var klädda med gobelängväv och karmarna dekorerade med blommor och slingor.

Men fastän jag var ytterst imponerad av dessa klenoder var jag alltför nervös för att kunna njuta av dem helt. Jag tänkte på mitt förestående samtal med den skräckinjagande greven och repeterade vad jag skulle säga till honom. Jag fick absolut inte förlora värdigheten. Jag måste vara lugn och jag fick inte verka alltför ivrig. Jag fick inte avslöja att jag längtade efter att få börja arbeta här så att jag kanske kunde lyckas och få fler uppdrag. Jag trodde att min framtid hängde på de närmaste minuterna. Och så rätt jag hade!

Jag hörde Josephs röst: – I biblioteket, monsieur ...

Och fotsteg. I vilket ögonblick som helst skulle jag stå ansikte mot ansikte med honom. Jag gick fram till den öppna spisen. Det låg ved i den men den brann inte. Jag stirrade på målningen ovanför rokokoklockan utan att se den, mitt hjärta bultade och jag vred mina händer i ett försök att få dem att sluta darra när dörren öppnades. Jag låtsades inte lägga märke till det för att få några ögonblicks respit och ta mig samman.

Det var tyst en kort stund och sedan sade en kylig röst:

– Detta är högst egendomligt.

Han var några centimeter längre än jag, och jag är lång. De mörka ögonen var just nu förbryllade, men de såg ut som om de kunde ha en viss värme. Den långa örnnäsan antydde viss arrogans, men de fylliga läpparna var inte ovänliga. Han var klädd i en riddräkt som var ytterst elegant – en aning för elegant. Hans kravatt var utstuderad och han bar guldringar på båda händernas lillfingrar. Han var överdrivet raffinerad och inte så skräckinjagande som jag föreställt mig. Detta borde ha glatt mig, men jag kände mig en smula besviken. Ändå föreföll det mer troligt att denne man skulle vara positivt inställd mot mig än den greve jag föreställt mig.

– Goddag, sade jag.

Han tog några steg framåt. Han var yngre än jag trott – säkert inte mer än något år äldre än jag ... kanske jämngammal med mig.

– Ni är utan tvivel vanlig att ge mig en förklaring, sade han.

– Naturligtvis. Jag har kommit för att arbeta med de målningar som behöver ses över.

– Vi hade den uppfattningen att monsieur Lawson skulle anlända idag.

– Det hade varit helt omöjligt.

– Menar ni att han kommer senare?

– Han dog för några månader sedan. Jag är hans dotter, och jag har övertagit hans uppdrag.

Han såg ganska besvärad ut. – Mademoiselle Lawson, de här tavlorna är ytterst värdefulla ...

– Det vore knappast nödvändigt att restaurera dem i annat fall.

– Vi kan endast tillåta en expert att ta hand om dem, sade han.

– Jag är expert. Man rekommenderade er min far. Jag arbetade med honom. För övrigt var restaurering av byggnader hans styrka ... målningar är min.

Detta är slutet, tänkte jag. Han är irriterad över att ha blivit försatt i en obehaglig situation. Jag gjorde en förtvivlad ansträngning. – Ni hade hört talas om min far. Då innebär det att ni hört talas om mig. Vi arbetade tillsammans.

– Ni förklarade inte ...

– Jag hade fått intrycket att saken brådskade. Jag ansåg det klokast att hörsamma kallelsen utan dröjsmål. Om min far accepterat uppdraget skulle jag ha rest med honom. Vi arbetade alltid tillsammans.

– Var så god och sitt ned, sade han.

Jag satte mig i en stol med ryggstöd av snidat trä som tvingade mig att sitta upprätt medan han slog sig ned på en bänk och sträckte ut benen framför sig.

– Mademoiselle Lawson, sade han långsamt, trodde ni att vi skulle ha avböjt era tjänster om ni förklarat att er far var död?

– Jag trodde att er önskan var att få tavlorna restaurerade och jag hade intrycket att det var arbetet som var viktigt, inte konservatorns kön.

Än en gång denna arrogans som i själva verket var det yttre tecknet på min ängslan. Jag var säker på att han skulle säga åt mig att gå. Men jag måste kämpa för att få en chans, ty jag visste att om jag bara fick den skulle jag visa dem vad jag dög till.

Han rynkade pannan som om han försökte besluta sig och betraktade mig förstulet. Så skrattade han ett glädjelöst skratt och sade:

– Det verkar egendomligt att ni inte skrev och förklarade ...

Jag reste mig. Min värdighet fordrade det.

Han ställde sig upp. Sällan hade jag känt mig så förtvivlat olycklig som när jag högdraget gick mot dörren.

– Ett ögonblick, mademoiselle.

Han hade talat först. Det kändes som en liten seger.

Jag såg mig om över axeln utan att vända mig.

– Det går bara ett tåg om dagen från vår lilla station. Det är klockan nio på morgonen. Ni skulle bli tvungen att fara ungefär en mil för att hinna med ett tåg på huvudlinjen till Paris.

– Åh! Jag tillät mig visa bestörtning.

– Som ni ser, fortsatte han, har ni försatt er i en mycket förarglig situation.

– Jag hade inte räknat med att mina rekommendationsbrev skulle ignoreras. Jag har aldrig tidigare arbetat i Frankrike och var helt oförberedd på ett sådant mottagande.

Den stöten visste var den tog. – Mademoiselle, jag försäkrar att ni kommer att behandlas lika väl i Frankrike som någon annanstans.

Jag höjde axlarna. – Jag förmodar att det finns ett värdshus ... ett hotell där jag kan stanna över natten.

– Det kan vi inte tillåta. Gästfrihet kan vi erbjuda er.

– Det är mycket vänligt, sade jag kyligt, men under dessa omständigheter ...

– Ni talade om rekommendationsbrev?

– Jag har rekommendationer från personer som varit mycket nöjda med mitt arbete ... i England. Jag har arbetat åt några av våra förnämsta släkter och blivit anförtrodd mästerverk. Men ni är ju inte intresserad.

– Det är inte sant, mademoiselle. Jag är intresserad. Allt som rör slottet är av största vikt för mig. Hans ansikte hade förändrats medan han talade. Det lystes upp av en stor lidelse – kärleken till denna gamla borg. Jag kände mig varmare stämd mot honom. Jag skulle ha känt som han om ett sådant ställe varit mitt hem. Han fortsatte hastigt: – Ni måste medge att jag har rätt att vara förvånad. Jag väntade en man med erfarenhet och konfronteras med en ung dam ...

– Jag är inte längre ung, det försäkrar jag.

Han gjorde ingen ansträngning att säga emot mig. Han verkade upptagen av sina egna tankar – känslorna för slottet, obeslutsamheten ifråga om att tillåta mig, vars skicklighet han betvivlade, att närma mig hans underbara målningar.

– Ni kanske vill visa mig era rekommendationer.

Jag gick tillbaka till bordet och tog en brevbunt ur min kappficka och räckte honom den. Med en rörelse bad han mig sitta ned. Därpå satte han sig själv och började läsa breven. Jag lade händerna i knät och knät dem hårt Ögonblicket innan hade jag trott att jag förlorat. Nu var jag inte längre säker.

Jag betraktade honom medan jag låtsades studera rummet. Han försökte bestämma sig för vad han skulle göra. Det förvånade mig. Jag hade föreställt mig greven som en man som sällan tvekade, som fattade snabba beslut utan att tvivla på det kloka i dem eftersom han trodde sig själv om att alltid ha rätt.

– De är mycket imponerande, sade han och räckte dem till mig. Han mönstrade mig några sekunder och fortsatte ganska tvekande: – Jag antar att ni vill se tavlorna.

– Det tycks inte vara så stor idé om jag inte skall arbeta med dem.

– Kanske ni skall det, mademoiselle Lawson.

– Menar ni ...

– Jag menar att jag anser att ni borde stanna här åtminstone över natten. Ni har en lång resa bakom er. Ni är säkert trött. Och eftersom ni är en sådan expert ... Han kastade en blick på breven i min hand ... och har lyckönskats av så framstående personer är jag säker på att ni, åtminstone önskar se tavlorna. Vi har några utsökta målningar här på slottet. Vår släkt har samlat konst i århundraden och jag kan försäkra er att det är en samling värd er uppmärksamhet.

– Det är jag övertygad om. Men jag tror att jag borde ge mig iväg till mitt hotell.

– Jag rekommenderar det inte.

– Hur så?

– Det är mycket litet och maten är inte den bästa. Ni skulle säkert trivas bättre här på slottet.

– Jag skulle inte tycka om att vara till besvär.

– Men det skulle ni absolut inte vara. Jag insisterar på att ni stannar här och att ni nu tillåter mig att kalla på husan så att hon kan följa er till ert rum. Det är iordningställt, som ni förstår, även om vi inte visste att det var åt en dam. Men det behöver inte bekymra er. Husan tar upp mat till ert rum. Sedan föreslår jag att ni vilar en stund och därefter måste ni se målningarna.

– Då menar ni alltså att ni vill att jag skall utföra det arbete jag kom hit för?

– Ni kunde ge oss ert råd först, inte sant?

Jag kände mig så lättad att jag ändrade mina känslor gentemot honom. Den första antipatin vändes i sympati.

– Jag skulle göra mitt allra bästa, det kan greven vara övertygad om.

– Ni misstar er, mademosielle. Jag är inte greve de la Talle. Jag kunde absolut inte dölja min förvåning. – Men vem ...

– Philippe de la Talle, grevens kusin. Så ni förstår att det inte är mig ni måste behaga. Det är greve de la Talle som kommer att bestämma om han tänker anförtro er restaureringen av tavlorna eller ej. Jag försäkrar att om avgörandet låg hos mig skulle jag be er börja omedelbart.

– När kan jag träffa greven?

– Han är inte på slottet och kommer utan tvivel att vara borta åtminstone några dagar till. Jag föreslår att ni stannar hos oss tills han kommer tillbaka. Under tiden kan ni undersöka målningarna och ge honom en uppställning över vad som behöver göras när han återvänder.

– Några dagar! sade jag bestört.

– Jag är rädd för det.

Medan han gick fram till klocksträngen och drog i den tänkte jag: Detta är en respit. Jag får åtminstone stanna kvar på slottet några dagar.

Jag gissade att mitt rum låg nära huvudtornet. Fönsternischen var bred nog att härbärgera en stenbänk på var sida fastän den smalnade av till en springa i mitten. Jag måste stå på tå för att kunna se ut. Nedanför mig låg vallgraven och bakom den träden och vingårdarna. Det roade mig att jag inte kunde låta bli att beundra slottet och dess skatter trots att jag grubblade över min osäkra ställning. Far hade varit likadan. Det allra viktigaste i hans liv hade varit gammal arkitektur – och målningar kom