Drottningens bekännelse

By Victoria Holt

Det hela började i Wien. En liten flicka föds in i den rikaste klassen och påbörjar där ett liv i lyx och överflöd. Marie Antoinette saknar inget. Dagarna går åt till att följa sina infall, men också då och då möta viktiga politiker. Men ju äldre hon blir, desto mer krav ställs på henne. Det är meningen att hon ska bli drottning och ta över kronan. Men utanför slottets grindar börjar långsamt nya idéer ta form. Idéer som slutligen kommer att leda till hennes brutala död... Marie Antoinette kommer att gå till historien som en symbol för lyx och överflöd, orättvisor och nöd. Men vem var hon? Victoria Holt, en av världens mest berömda författare, tar sig här an uppgiften att utröna det egentligen mysteriet om Marie Antoinette.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 18, 2018
• ISBN: 9788711818725

Book preview

Victoria Holt

Drottningens bekännelse

SAGA Egmont

Drottningens bekännelse

Översatt av Ulla Spångberg

Copyright © 1968, 2018 Victoria Holt och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711818725

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Det franska äktenskapet

Den enda sanna lycka som finns i världen kommer genom ett lyckligt äktenskap. Och allt beror på kvinnan, som skall vara villig, mjuk och redo att behaga ...

Ur ett brev till Marie Antoinette

från Maria Teresia

Man har sagt att jag föddes med en bild av en tron och en fransk bödel över min vagga, men detta var långt efteråt och det är en vana man har att komma ihåg förebådande tecken och symboler när tiden avslöjat händelsernas gång. Ett faktum är att min födelse förorsakade min mor obetydligt besvär eftersom den sammanföll med det sjuåriga krigets utbrott och hon brydde sig mer om detta hot än sin lilla babyflicka.

Jag hade knappt hunnit födas förrän hon engagerade sig i statsangelägenheter och jag är säker på att hon sällan ägnade mig en tanke. Hon var van vid att föda barn – jag var hennes femtonde.

Hon hade naturligtvis önskat sig en son, trots att hon redan hade fyra. Regenter föredrar alltid pojkar och hon hade sju döttrar i livet, tre hade dött vid födseln eller vid späd ålder innan jag föddes. Jag tyckte om att höra hur mor hade slagit vad med den gamle hertigen av Tarouka om vilket kön jag skulle ha. Hon hade hållit på att det skulle bli en flicka så Tarouka var tvungen att betala.

När min mor väntade mig bestämde hon att kungen och drottningen av Portugal skulle bli mina faddrar. Under senare år kom detta att betraktas som ännu ett dåligt omen. För på dagen av min födelse skakades Lissabon av en fruktansvärd jordbävning som ödelade staden och dödade fyrtiotusen människor. Långt senare sade man att de barn som föddes den dagen var olycksbarn.

Men min uppväxttid var nog lyckligare än de flesta prinsessors. Under de långa soliga dagarna då min syster Caroline och jag lekte tillsammans i slottet Schönbrunns park skänkte ingen av oss en tanke åt framtiden. Det tycktes inte gå upp för mig att livet inte kunde fortsätta så för alltid. Vi var ärkehertiginnor, vår mor var Österrikes kejsarinna och så som seden och traditionen föreskrev skulle vår uppväxttid göras kort och vi skulle som flickor skickas hemifrån för att bli hustrur åt främlingar. Det var annorlunda för våra bröder – Ferdinand som kom mellan Caroline och mig, och Max som var ett år yngre än jag och familjens yngste. De var tryggade. De skulle gifta sig och föra hem sina brudar till Österrike. Men det var någonting som aldrig diskuterades under somrarna på Schönbrunn eller vintrarna på Hofburg i Wien. Vi var två lyckliga, sorglösa barn – vårt enda bekymmer rörde vilken av våra tikar som skulle valpa först och hur de små raringarna skulle se ut. Vi var mycket förtjusta i hundar båda två.

Vi hade lektioner men vi visste hur vi skulle behandla vår Aja, som vi kallade henne. För alla andra var hon Grevinnan von Brandeiss – utåt sett sträng och en vän av formaliteter, men hon avgudade oss och vi kunde linda henne kring lillfingret. Jag minns hur jag satt i skolrummet och såg ut över trädgårdarna och drömde om hur ljuvligt det var där ute medan jag försökte skriva av Ajas stil. Papperet hade bläckfläckar och jag lyckades inte få linjerna raka. Aja kom fram till mig med bekymrad min och sade att jag aldrig skulle lära mig och därför skulle hon bli tvungen att lämna oss. Då lade jag mina armar om hennes hals och sade att jag älskade henne – vilket var sant – och att jag aldrig skulle tillåta att hon blev bortskickad. Det var en befängd idé, för om min mor befallde henne gå skulle hon omedelbart ge sig av. Men hon mjuknade och drog mig intill sig. Jag fick sitta bredvid henne medan hon med en fin blyertspenna ritade före mig och jag hade bara att fylla i med bläck för att åstadkomma en utmärkt teckning. Efter den gången blev det en vana och hon kunde till och med ibland skriva ut min läxa i blyerts så att jag sedan kunde fylla i med min bläckpenna och resultatet blev en vacker uppsats.

Man kallade mig Maria Antonia – Antonia i familjen. Det var inte förrän senare, när det beslöts att jag skulle resa till Frankrike, som mitt namn ändrades till Marie Antoinette och jag tvingades glömma att jag var österrikiska och blev fransyska.

Vår mor var medelpunkten i vårt liv trots att vi inte såg henne särskilt ofta. Men hon fanns ändå alltid där, vi kände hennes närvaro, och hennes ord och önskningar var lag. Vi var alla rädda för henne.

Jag minns så väl hur kallt det var på Hofburg under vintern. Mamma som trodde att frisk luft var bra för alla lät fönstren stå vidöppna. Den bitande kalla vinden ven genom slottet. Jag har aldrig upplevt någonting så kallt som dessa wienska vintrar och jag brukade tycka mycket synd om de anställda. Särskilt den stackars lilla hårfrisörskan som var tvungen att gå upp klockan fem för att lägga min mors hår och stå i det kalla rummet nära det öppna fönstret. Hon var så stolt över att min mor hade valt henne till att lägga hennes hår beroende på hennes speciella talang. Jag, som var ganska förtrolig med de anställda, frågade henne om hon inte ibland önskade att hon varit mindre talangfull så att hon inte hade blivit utvald.

Åh, Madame Antonia, svarade hon, det är ett härligt slaveri.

Det var så alla kånde det inför min mor. Vi måste alla lyda henne och det tycktes oss riktigt och naturligt att vi skulle det. Vi hade ingen tanke på att göra någonting annat. Vi visste alla att hon var den absoluta regenten eftersom hon var dotter till vår morfar Karl VI. Han hade ingen son och även om vår far kallades kejsare så stod han efter henne i rang.

Käre far! Som jag älskade honom! Han var lättsam och sorglös och jag tror jag bråddes på honom. Det var kanske därför jag blev hans favorit. Mor hade inga favoriter och familjen var så stor att jag knappast kände mina äldre systrar och bröder. Vi hade varit sexton, men fem hade jag aldrig känt eftersom de dog innan jag var stor nog att minnas dem. Mor var stolt över oss och hon tog ibland hem utländska gäster för att visa upp oss.

Min familj är inte liten, brukade hon säga och hennes sätt visade hur stolt hon var över att ha så många barn.

En gång i veckan blev vi undersökta av läkare för att se till att vi var vid god hälsa. Läkarutlåtandena skickades till min mor och hon gick omsorgsfullt igenom dem. När vi blev kallade till henne var vi alla dämpade och litet onaturliga. Hon brukade ställa frågor till oss och hon väntade sig att vi gav de rätta svaren. Det var lätt för mig som var den näst yngsta av barnen men några av de äldre var rädda för henne, t.o.m. Joseph, min äldste bror, som var fjorton år äldre än jag och som verkade så betydelsefull därför att han en gång skulle bli kejsare. Alla hälsade honom vart han kom och ett faktum var att när han inte var i närheten av min mor blev han behandlad som om han redan var kejsare. När han en gång ville åka i sin släde fastän det inte var vinter, hämtade hans betjänter snö från bergen så att han kunde göra det. Han var mycket obstinat och uppträdde ofta högmodigt och Ferdinand talade om för mig att mor hade tillrättavisat honom för hans vilda lust att genomdriva sin vilja.

Jag tror vår far bävade för henne också. Han tog mycket litet del i statsangelägenheter, men vi barn fick se en hel del av honom. Han var inte alltid lycklig och en gång sade han ganska sorgset, och litet bittert: Kejsarinnan och barnen är hovet. Här är jag bara en privat person.

Långt senare när jag var ensam i mitt fängelse, tänkte jag på min barndom och jag förstod min familj mycket bättre än jag hade gjort när jag var omgiven av dem. Det kändes som att stå framför en tavla och betrakta den. Allt det som jag knappast anat på den tiden stod då mycket klart för mig.

Jag såg min mor – en god kvinna, som var angelägen att göra det bästa för sina barn och sitt land och som älskade min far varmt men var fast besluten att inte avstå det minsta lilla av sin makt till honom. Jag såg henne, inte som den tyrann som jag fruktat för mycket för att kunna älska, utan som den visa, kloka modern som ständigt var orolig för mig. Som hon måste ha lidit när jag begav mig till mitt nya land! Jag var som ett barn som gick balansgång utan att ana faran, men hon som befann sig långt borta insåg den.

Sedan var det min far. Hur kunde en man väntas leva ett tillfredsställande liv under en sådan kvinnas dominans. Nu kan jag förstå att de viskningar man hörde betydde att han inte var henne trogen och detta sårade henne djupt. Men ändå, trots att hon kunde ha gjort mycket för honom, kunde hon inte ge honom vad han ville ha – litet av hennes makt.

Vad beträffar mig själv var jag ganska obetänksam. Jag vet att man kunde ursäkta mig för min ungdoms skull men jag var sådan till naturen. Jag var full av gott humör, mycket frisk och föredrog att vistas ute för att leka ... alltid för att leka. Jag kunde inte hålla mig stilla fem minuter i sträck. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Jag ville bara skratta, snattra och leka hela tiden. Nu när jag ser tillbaka kan jag förstå de stora tragedier som utspelades i vårt hem under det att jag lekte med mina hundar och viskade flickhemligheter med Caroline och var fullkomligt ovetande om vad som hände.

Jag var sju år när min bror Joseph gifte sig vid tjugoett års ålder. Han ville inte gifta sig och sade: Jag bävar mer inför äktenskapet än inför en strid.

Det förvånade mig för jag hade inte trott att äktenskap var något att frukta. Men som allting annat jag hörde gick det in genom det ena örat och ut genom det andra.

Nu kan jag klart se dramat framför mig. Hans brud var den ljuvligaste varelse vi hade sett. Vi var alla så ljusa och hon var mörk. Vår mor älskade Isabella och Caroline anförtrodde mig att hon var säker på att mor önskade att vi alla var som hon. Det gjorde hon kanske för Isabella var inte bara vacker, hon var intelligent också vilket ingen av oss var. Men hon hade ett annat drag som vi inte hade. Hon var melankolisk. Kanske var jag ytlig och visste litet om böcker, men jag hade förmåga att njuta av livet. Det stod emellertid utom räckhåll för Isabella trots hennes vetande. Den enda gång jag såg henne skratta var tillsammans med vår syster Maria Christina som var ett år yngre än Joseph.

Isabella kunde gå in i trädgårdarna när Maria Christina var där och de promenerade tillsammans hand i hand och då såg Isabella nästan lycklig ut, så nära lycka som hon någonsin kunde komma. Jag var glad att hon tyckte om en av oss men det var synd att det inte var Joseph för han hade blivit djupt förälskad i henne.

Det blev stor uppståndelse när hon väntade barn. Men när barnet var fött visade det sig vara en svag stackare som inte levde länge. Hon födde två barn som dog båda två.

Caroline och jag var för upptagna av våra egna göromål för att tänka så mycket på Joseph. Jag måste ändå ha lagt märke till att han alltid såg ledsen ut för det står klart i mitt minne så här långt efteråt.

Isabella talade ständigt om döden och hur mycket hon längtade efter den. Det var mig så främmande. Döden var ju någonting som hade med gamla människor att göra – eller små barn som man inte riktigt kände. Det hade ingenting att göra med oss.

En gång när Caroline och jag satt gömda bakom en häck i trädgården hörde vi hur Isabella och Maria Christina talade med varandra.

Vad har jag för rätt att leva? sade Isabella. Jag är inte till någon glädje, Om det inte vore en synd skulle jag ta livet av mig. Det borde jag redan ha gjort.

Maria Christina skrattade åt henne. Maria Christina var inte den vänligaste av våra systrar och vid vissa tillfällen när hon lade märke till oss kunde hon säga någonting spydigt, så vi undvek henne.

Du lider av en önskan att vara heroisk, slungade hon tillbaka. Det är rena själviskheten.

Med det lämnade hon Isabella som såg efter henne med bestörtning.

Jag tänkte på händelsen under säkert fem minuter vilket var en ganska lång tid för mig.

Och Isabella dog – precis som hon hade önskat. Sammanlagt hade hon inte tillbringat mer än två år i Wien. Stackars Joseph var förtvivlad. Han brevväxläde flitigt med Isabellas far i Parma och breven handlade uteslutande om Isabella, hur underbar hon hade varit och att det inte fanns någon som hon.

Jag har förlorat allt, sade han till min bror Leopold. Min hustru ... min älskade ... är borta. Hur skall jag kunna överleva denna fruktansvärda skilsmässa.

En dag såg jag Joseph tillsammans med Maria Christina. Hennes ögon flammade av hat och hon sade: Det är sant. Jag skall visa dig hennes brev. De kommer att berätta allt du vill veta. Du kommer att se att det var mig ... inte dig ... som hon älskade.

Nu står sammanhanget klart. Stackars Joseph! Stackars Isabella! Jag förstår varför Isabella var så förtvivlad och längtade efter döden. Hon skämdes för sin kärlek och ändå kunde hon inte undertrycka den. Och Maria Christina, som alltid ville ta hämnd hade förrått henne för stackars Joseph.

Då jag helt gick upp i mina egna angelägenheter just då såg jag tragedin som genom immigt glas. Men eftersom mitt eget lidande har förändrat mig kan jag nu förstå och känna med den som lider. Jag grubblar över deras sorger kanske därför att jag inte orkar begrunda mina egna.

Joseph var mycket olycklig under en lång tid men på grund av att han var äldst och viktigare än någon av oss var han tvungen att ha en hustru. Nar en ny kvinna hade valts ut åt honom av vår mor och prins Wenzel Anton Kaunitz var han så ond att han knappast talade med henne när hon kom till Wien. Hon var mycket olik Isabella. Hon var liten och rund och hade bruna ojämna tänder och röda fläckar i ansiktet. Joseph talade om för Leopold, som var hans förtrogne, att han var djupt förtvivlad och att han inte tänkte ge sken av någonting annat eftersom det var mot hans natur att förställa sig. Hon hette Josepha och hon måste också ha varit olycklig för han lät bygga upp en barriär tvärs över balkongen så att de inte skulle behöva mötas om de gick ut från sina rum samtidigt.

Maria Christina sade: Om jag var Josephs hustru skulle jag hänga mig i ett träd i slottsparken.

När jag var tio år upplevde jag en tragedi som blev verklig även för mig eftersom den angick mig djupt.

Leopold skulle gifta sig. Det var inte någonting särskilt med det för mig och Caroline, ty med så många syskon blev det många bröllop. Det var bara de bröllop som hölls i Wien som intresserade oss och Leopold skulle gifta sig i Innsbruck. Far skulle resa dit men mor var bunden av statsangelägenheter och kunde inte lämna Wien.

Jag satt i skolrummet och ritade när en av min fars pager kom in och sade att min far ville ta farväl av mig omedelbart. Jag blev förvånad eftersom jag redan för en halvtimme sedan hade sagt adjö till honom och sett honom rida iväg med sitt tjänstefolk.

Aja blev nervös. Någonting har kanske hänt, sade hon. Gå med detsamma.

Jag gick alltså med tjänarna. Min far satt till häst och såg tillbaka mot slottet och när han såg mig komma lyste hans ögon och han verkade mycket förtjust. Han steg inte av hästen men jag lyftes upp och han höll mig så hårt intill sig att det gjorde ont. Jag förnam en lust hos honom att säga mig någonting som han inte kunde få fram. Han avskydde att behöva lämna mig. Jag trodde att han kanske tänkte ta mig med till Innsbruck men det var omöjligt; i så fall skulle min mor redan ha bestämt det.

Hans omfamning slappnade och han såg ömt på mig. Jag slog armarna om hans hals och ropade: Kära, kära pappa. Han hade tårar i ögonen och tog om mig igen med vänster arm medan han strök mig över håret med den högra handen. Han hade alltid tyckt om att smeka mitt hår som var tjockt och ljust – kastanjebrunt sade somliga, men mina bröder Ferdinand och Max kallade det morotsfärgat. Fars betjänter såg på oss och plötsligt gjorde han tecken till en av dem att ta mig från honom.

Han vände sig sedan till vännerna som omgav honom och sade med en röst som skälvde av rörelse: Mina herrar, Gud vet hur mycket jag längtar att få kyssa detta barn.

Det var allt. Far log till farväl och jag gick tillbaka till skolrummet, litet undrande en liten stund men sedan glömde jag som vanligt snabbt vad som hänt.

Det var det sista jag såg av honom. Han blev sjuk i Innsbruck och hans vänner bad honom att låta sig åderlåtas, men han hade planerat ett operabesök med Leopold på eftermiddagen och han visste att han måste vila efter en åderlåtning och det skulle oroa Leopold som liksom vi alla älskade honom mycket. Det var bättre, hade han sagt att gå på operan och sedan åderlåtas i all tysthet och undvika att oroa Leopold.

Han gick alltså på operan och blev sjuk där. Han fick ett slaganfall och dog i Leopolds armar.

Naturligtvis sade man efteråt att han, just för att han var nära döden, hade fått ett förebud om min framtid och att det var därför han hade skickat efter mig.

Efter min fars död tycktes mor bli mer medveten om mig. Innan hade jag bara varit ett av barnen, men nu kunde jag finna hennes uppmärksamhet koncentrerad på mig vid de tillfällen då vi alla fick komma till henne, Detta var betänkligt men snart upptäckte jag att hon mjuknade om jag log. Det var på samma sätt som jag kunde charma Aja även om det inte var så lätt med mor och inte heller lyckades så ofta. Jag försökte naturligtvis dölja mina brister genom att använda mig av mina gåvor för att få människor att överse med mig.

Inte långt efter fars död fick jag höra talas om Det franska giftermålet. Kurirer färdades ständigt fram och tillbaka med brev mellan Kaunitz och min mor och min mors ambassadör i Frankrike.

Kaunitz var den mest betydande mannen i Österrike. Han var en snobb men utan tvekan en av de mest skarpsinniga politikerna i Europa och min mor beundrade honom och litade på honom mer än på någon annan. Innan han hade blivit hennes förste rådgivare hade han varit ambassadör vid Versailles. Där hade han blivit en god vän med Madame de Pompadour vilket innebar att han helt accepterades av kungen av Frankrike. Det var under den tid han tillbringade i Paris som han hade fått idén om en allians mellan Österrike och Frankrike, en allians som skulle uppstå genom giftermål mellan de Habsburgska och Bourbonska husen. Vistelsen i Frankrike hade givit honom en fransmans uppträdande och han klädde sig också franskt, och i Österrike betraktades han som en excentriker. Men han var mycket tysk på många sätt – lugn, disciplinerad och exakt. Ferdinand berättade att han använde äggula för sin hy. Han smorde in den i ansiktet för att hålla det fräscht och för att bevara sina tänder brukade han tvätta dem med en svamp och en skrapa efter varje måltid – vid bordet. Han var så noga med att hans peruk skulle pudras ordentligt att han gav order om att hans betjänter skulle ställa upp sig bredvid varandra på två rader som han sedan skulle gå emellan medan de använde sina pudervippor. Han omslöts av ett moln av puder, men det garanterade att peruken blev jämnt pudrad.

Vi brukade skratta åt honom. Det gick aldrig upp för mig då att han beslutade om min framtid medan vi skrattade åt hans underliga vanor, och vore det inte för honom skulle jag inte vara där jag är i dag.

Caroline upptäckte att det fanns en möjlighet att antingen hon eller jag skulle äkta kungen av Frankrike. Denna orimlighet fick oss att fnittra för han var en gammal man på nästan sextio år och det var underligt att tänka sig att man skulle ha en man som var äldre än vår mor. Men när Frankrikes dauphin, som var son till den kung som kunde bli man till en av oss, avled och hans son blev dauphin blev det stor uppståndelse ty den nye dauphinen var bara en pojke, ett år äldre än jag.

Ibland talade Caroline och jag om det franska giftermålet. Vi glömde dessemellan bort det under flera veckor, men hela tiden växte vi längre och längre från barndomen. Ferdinand försökte att diskutera ämnet med oss på allvar – hur bra det skulle vara för Österrike om det blev en allians mellan Habsburg och Bourbon.

Den nyligen avlidne dauphins änka var emot en allians och ville att hennes son skulle gifta sig med en flicka av hennes egen släkt, men hon dog mycket plötsligt av lungsot som hon antagligen ådragit sig när hon vårdade sin man. Mor var mycket belåten över detta.

Min bror Josephs stackars olyckliga hustru dog i smittkoppor och min syster Maria Josepha, som var fyra år äldre än jag, blev smittad och dog. Hon stod just i begrepp att resa till Neapel för att gifta sig med kungen där och mor beslöt att en allians med Neapel var nödvändig så Caroline skulle bli brud istället.

Detta blev den största tragedin av alla dittills. Jag hade älskat min far och varit ledsen, på mitt sätt, när han dog men Caroline hade varit min ständiga följeslagerska och jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli utan henne. Caroline, som var mera känslig än jag, var helt förtvivlad!

Jag var tolv och Caroline femton år, och eftersom Caroline hade valts ut att resa till Neapel började mor förbereda mig för min resa till Frankrike. Hon bestämde att jag inte skulle kallas Antonia längre. Jag skulle bli Antoinette – eller Marie Antoinette. Det betydde i sig själv att jag blev en annan människa. Nu blev jag förd till min mors gemak där jag fick svara på frågor som betydelsefulla män ställde till mig. Det var viktigt att jag gav de rätta svaren och jag tränades på förhand men jag hade så lätt att glömma.

Det sköna livet var över. Nu blev jag iakttagen. Man talade om mig och jag förstod att min mor och hennes ministrar försökte ge en föreställning av mig som inte alls stämde överens med verkligheten. Det var mer en bild av den person de önskade att jag skulle vara eller den som fransmännen önskade. Jag fick hela tiden höra anekdoter om min godhet, min charm och begåvning som förvånade mig.

När jag var yngre hade musikern Mozart kommit till hovet. Han var bara ett barn då men strålande och min mor uppmuntrade honom. När han kom in i den stora salen för att spela för ett sällskap var han så nervös så att han snavade och föll och alla skrattade åt honom. Men jag sprang fram för att höra efter om han hade gjort sig illa och sade till honom att det inte gjorde någonting. Efter det var vi vänner och han spelade ibland för mig när vi var ensamma. En gång sade han att han skulle velat gifta sig med mig och eftersom jag tyckte det skulle vara trevligt samtyckte jag till hans förslag. Detta hade berättats för mig som en av de där charmerande anekdoterna.

Vid ett tillfälle delgav mig mor att den franske ambassadören antagligen skulle tala med mig när jag besökte hennes gemak och om han frågade mig vilken nation jag mest av allt skulle vilja regera måste jag svara Den franska, och om han frågade mig varför skulle jag säga: Därför att de har haft Henrik den gode och Ludvig den store.

Jag lärde mig det utantill och var rädd att det skulle bli fel för jag visste inte riktigt vilka dessa människor var, men jag klarade det och det blev till en ny anekdot. Jag skulle lära mig om fransmännen och studerade franska. Allt höll på att förändras.

Caroline grät mycket och var inte alls det trevliga sällskap hon varit tidigare. Hon var mycket rädd för giftermålet och visste att hon skulle komma att hata kungen av Neapel.

Vår mor kom till skolrummet och talade mycket strängt till henne.

Du är inte längre ett barn, sade hon, och jag har hört att du haft dåligt humör.

Jag ville förklara att Carolines humör bara berodde på att hon var rädd, men det var omöjligt att förklara för min mor.

Sedan såg hon på mig och fortsatte: Jag kommer att skilja dig från Antoinette. Ni använder er tid till dumt pladder och nu är det slut på det här meningslösa skvallret. Det får genast bli slut på det! Jag varnar er att ni kommer att bli bevakade, och du Caroline, som är äldst, kommer att ställas till svars.

Jag blev ombedd av min mor att lämna rummet och hon stannade med Caroline för att ge henne ytterligare en lektion i hur hon skulle uppträda.

Jag gick min väg med tungt hjärta. Jag skulle sakna Caroline så mycket. Underligt nog tänkte jag inte på mitt eget öde. Frankrike låg för långt borta för att vara verkligt och jag hade utvecklat min naturliga benägenhet att glömma sådant som inte var angenämt att minnas.

Caroline reste till sist – blek, tyst och inte alls som den glada syster jag hade känt. Joseph gjorde henne sällskap och jag tror att han tyckte synd om henne. Det fanns någonting gott hos Joseph trots att han verkade så högdragen och fåfäng.

Det uppstod problem i samband med en annan av mina systrar, men det tycktes mer avlägset, för Maria Amalia var nio år äldre än jag. Caroline och jag hade länge känt till att hon var förälskad i en ung man vid hovet, prins Zweibrücken, och hon hade hoppats att hon skulle kunna gifta sig med honom, vilket var ganska dumt av henne eftersom hon måste ha förstått att vi var tvungna att gifta oss med statsöverhuvuden för Österrikes bästa. Men Maria Amalia var lik mig i det fallet att hon hade lätt att tro på det hon ville tro. Alltså fortsatte hon att tro att hon skulle tillåtas gifta sig med prins Zweibrücken.

Carolines farhågor besannades till fullo. Hon var mycket olycklig i Neapel och skrev till oss att hennes man var motbjudande, men eftersom hon mindes vad min mor sagt till henne så försökte hon vara uthållig. Hon tillade att hon hade börjat vänja sig vid honom. Hon skrev till grevinnan von Lerchenfeld som hjälpte Aja som guvernant:

Det är som att lida martyrskap, och det blir ännu svårare för att man måste låtsas vara lycklig. Jag tycker så synd om Antoinette som måste ställas inför detta. Jag skulle hellre dö än att göra om det ännu en gång. Trots min religion skulle jag ta livet av mig hellre än att leva som jag gjorde under åtta dagar. Det var som i helvetet och jag ville bara dö. När min lilla syster måste uppleva detta kommer jag att gråta för hennes skull.

Grevinnan ville inte visa mig brevet men jag bönföll henne och hon gav efter som hon brukade, och när jag läste det ångrade jag mig. Var det verkligen så hemskt? Min svägerska Isabella hade talat om att ta livet av sig. Jag, som älskade livet så mycket, kunde inte förstå denna inställning men ändå verkade det ju så egendomligt att båda dessa kvinnor som hade så mycket mer erfarenhet av livet än jag skulle tala på det sättet.

Jag tänkte på Carolines brev under några timmar tills det försvann ur mitt medvetande. Jag glömde det kanske fortare för att min mors uppmärksamhet nu koncentrerades mer och mer på mig.

Hon kom till skolrummet för att övervaka mina framsteg och blev förfärad när hon upptäckte hur litet jag kunde. Min handstil var ovårdad och konstlad. När det gällde att tala franska var jag hopplös, men kunde pladdra på italienska. Jag kunde inte ens skriva tyska helt korrekt.

Min mor var inte ond på mig, hon var mest plågad. Hon drog mig intill sig och höll om mig medan hon förklarade för mig vilken ära som kanske skulle förlänas mig. Det skulle bli den underbaraste sak i världen om denna plan som prins von Kaunitz här i Wien och hertig de Choiseul i Frankrike försökte arbeta ut kunde bära frukt. Det var första gången jag hörde talas om hertig de Choiseul och frågade mor vem han var. Hon berättade att han var en utomordentlig statsman, rådgivare till kungen av Frankrike framför allt en vän till Österrike. Det var så mycket som berodde på honom och vi fick inte stöta oss med honom. Hon kunde inte tänka sig in i vad han skulle säga om han märkte hur okunnig jag var. Då skulle antagligen planen gå om intet.

Hon såg på mig med en så sträng blick att jag för ett ögonblick kände mig helt nedslagen. Det verkade vara ett så stort ansvar men sedan kände jag hur jag började le för jag kunde inte tro att det var så betydelsefullt. Nar jag nu skrattade kunde jag se att min mor gjorde allt för att inte le och då slog jag armarna om halsen på henne och sade att jag trodde inte hertig de Choiseul brydde sig om att jag inte var särskilt kunnig.

Hon höll mig ett ögonblick intill sig och sedan höll hon mig på avstånd och såg lika sträng ut igen. Hon började berätta för mig om solkungen som byggt Versailles, som hon sade var det största slottet i världen. Hon berättade också att det franska hovet var det mest kultiverade och eleganta och att jag därför var den lyckligaste flickan i världen som hade en chans att få komma dit. Jag lyssnade en stund till hennes berättelse om de underbara trädgårdarna och de vackra salongerna som var mer praktfulla än någonting som fanns i Wien, men snart hörde jag inte längre på riktigt fastän jag fortsatte att le och nicka.

Jag lystrade plötsligt då hon talade om att mina guvernanter inte var lämpliga och att jag måste ha andra lärare. Hon ville att jag inom några månader skulle tala franska, tänka på franska som om jag vore fransyska.

Men glöm aldrig att du är en god tyska.

Jag nickade och log.

Men du måste tala bra franska. Monsieur de Choiseul skriver att kungen av Frankrike har ett mycket känsligt öra för det franska språket, och att du bör ha en behagfull och ren accent som inte stör honom. Förstår du?

Ja, mamma.

Därför måste du arbeta mycket, mycket hårt.

Ja, mamma.

Antoinette, hör du på?

Javisst, mamma.

Det finns en teater i Wien – en fransk teater, och jag har beordrat två av skådespelarna att komma hit för att lära dig tala den franska som talas vid franska hovet, likaväl som franska seder och bruk ...

Skådespelare! ropade jag hänförd, och tänkte med ens på hur roligt vi haft under de vintrar i Hofburg då mina äldre bröder och systrar spelade teater och sjöng operor och dansade baletter. Caroline, Ferdinand, Max och jag var bara tillåtna att se på eftersom vi var för unga att ta aktiv del, som de sade. Men som jag hade längtat att vara med! Närhelst jag fick en chans smög jag mig upp på estraden och dansade tills jag blev ivägkörd med orden: Gå, Antonia. Du är för ung att vara med. Du får se på. Om det var ett skådespel eller en balett kunde jag knappast hålla mig från att ta del trots dem. Jag älskade att dansa mer än någonting annat.

De är inte här för att spela med dig, Antoinette, sade hon allvarligt. De kommer för att lära dig franska. Du måste studera flitigt. Monsieur Aufresne skall hjälpa dig med ditt uttal och monsieur Saiville skall lära dig fransk sång.

Ja, mamma. Mina tankar var långt borta – på amatörscenen när Maria Christina var så arg därför att hon inte var hjältinna i pjäsen, eller när Maria Amalia hela tiden tittade på prins Zweibrücken när hon sade sina repliker. Max och jag hoppade i bänkarna av förtjusning.

Och monsieur Noverre kommer hit för att lära dig dansa.

Åh ... mamma!

Du har aldrig hört talas om monsieur Noverre, men han är den bäste danspedagogen i Europa.

Jag kommer att älska honom! ropade jag.

Du får inte vara så impulsiv, mitt barn. Tänk innan du talar. Man älskar inte en danslärare. Men du borde vara tacksam att du får den bäste dansläraren i Europa och noga följa hans instruktioner.

Det blev en lycklig tid. Den hjälpte mig att låta bli att tänka på stackars Caroline i Neapel och familjekrisen då Maria Amalia skickades iväg till Parma för att gifta sig med Isabellas bror. Hon var tjugotre och han var bara en pojke – inte mycket mer än fjorton år – och Maria Amalia var tvungen att ta farväl av prins Zweibrücken. Hon var inte så foglig som Caroline. Hon var upprörd och rasande, och jag trodde att hon skulle göra vad ingen annan vågat förut – att trotsa mor. Men hon for, eftersom det var bra för Österrike och vi upprätthöll vår förbindelse med Parma. Så nu hade Maria Amalia denna lilla gosse till man medan Caroline som bara var femton år hade en gammal man i Neapel.

Men det hände mig så mycket under denna tid att jag bara hann att tänka på vad som väntades av mig. Min mor misströstade för att jag hade så svårt att lära. Mina skådespelarlärare tvingade mig aldrig att läsa – de brukade le ömt och säga: Det är förtjusande, förtjusande, madame Antoinette. Inte franskt, men förtjusande! Sedan brast vi i skratt allesammans, och lektionerna var inte tråkiga. Men det jag hade mest glädje av var danslektionerna. Noverre var charmerad. Jag hade lätt att lära mig stegen och han applåderade mig hänryckt. Ibland när jag gjorde ett felaktigt steg kunde han stoppa mig och säga: Nej vi behåller det så där, det är mycket mer personligt när ni gör det på det sättet. Mina lärare var alla så vänliga. De gav mig alltid komplimanger och jag tänkte att fransmännen måste vara de underbaraste människorna i världen.

Min belåtenhet varade inte. Jag var under ständig uppsikt och markisen de Durfort, den franske ambassadören vid hovet, rapporterade allt till Versailles. Därför blev det också snart känt att monsieur Aufresne och monsieur Saiville var mina lärare. Frankrikes dauphine undervisades av två kringvandrande skådespelare! Det var otänkbart. Monsieur de Choiseul skulle se till att jag fick en passande informator omedelbart. Ena dagen hade jag mina lektioner som vanligt och nästa dag var mina vänner borta. Under en tid var jag mycket ledsen men jag hade vant mig vid att människor jag kommit nära plötsligt togs ifrån mig.

Min mor sände efter mig och talade om för mig att monsieur de Choiseul skulle skaffa oss en ny informator. Jag var tvungen att glömma mina gamla lärare och aldrig tala om dem. En stor ära visades mig eftersom biskopen av Orléans hade funnit en fransk informator till mig. Det var abbé Vermond.

Jag gjorde en grimas. En abbé skulle bli någonting helt annat än mina glada skådespelare. Min mor låtsades inte ha sett grimasen och gav mig en moralpredikan om hur viktigt det var att jag lärde mig språket och sederna i mitt nya land. Jag såg knappast fram emot abbé Vermonds ankomst.

Jag hade inte behövt oroa mig, för jag visste från det ögonblick jag såg honom att jag skulle kunna lirka med honom som jag gjort med mina guvernanter. När jag var ung hade jag ett slags människokännedom som var förvånansvärd hos en så ytlig natur. Jag menar inte att jag kunde Vänga djupt in i min omgivnings motiv. Hade jag blivit välsignad med en sådan egenskap hade jag kanske besparat mig många tråkigheter. Men min förmåga låg i att uppfatta små personliga drag som jag sedan kunde återge på ett ganska roande sätt (jag tror att jag kunde ha blivit en tämligen god skådespelerska) och detta gjorde att jag kunde få ut det jag ville av människor. Även om de flesta av mina systrar och bröder var intelligentare än jag, kunde de inte som jag locka min mor från att gräla till att visa ömhet. Det berodde kanske på min barnslighet eller oskuld som det kallades, men naturligtvis hjälpte även mitt utseende. Jag tror också att jag, naturligtvis på ett mycket ytligt sätt, kunde se de där små kännetecknande karaktärsdragen som gjorde det möjligt för mig att känna hur långt jag kunde gå i mitt förhållande till en människa. Därför kände jag mig lättad så fort jag fick syn på abbé Vermond.

Han var naturligtvis lärd och skulle bli förskräckt inför min okunnighet. Det blev han också, men vad kunde jag göra? Jag kunde tala italienska och franska någorlunda – med hjälp av en hel del tyska uttryck – min handstil var förfärlig, jag kunde litet historia men ingenting om fransk litteratur, vilket monsieur de Choiseul hade sagt var nödvändigt. Jag sjöng ganska bra, älskade musik och dansade comme un ange som Noverre hade sagt. Jag hade också varit en ärkehertiginna från min födelse och när jag befann mig i min mors gemak var det som om jag instinktivt visste vilka människor jag skulle tala med och vilka jag endast borde nicka åt. Detta var medfött. Det var sant att jag kom några av mina tjänare för nära när jag var i min del av slottet och lekte med deras barn. Jag avgudade barn och när Caroline sade att det var ohyggligt med giftermål påminde jag henne om att giftermål betydde barn, och att det måste vara värt en hel del. Trots att jag var vänligare mot tjänarna än den övriga familjen var, utnyttjade de det sällan på grund av min medfödda kungliga hållning. Min mor var medveten om det och jag tror att hon ansåg det var bäst att inte ändra på det.

Abbé Vermond såg inte på något sätt bra ut. För mig föreföll han gammal men nu skulle jag säga att han var i medelåldern när han kom till Wien. Han hade varit bibliotekarie och det gick snart upp för mig att han var lycklig över att ha fått i uppgift att undervisa mig. Jag insåg hur betydelsefull jag började bli. Jag tränades för att bli Frankrikes dauphine som mycket snart kunde bli drottning och det var den mest upphöjda ställning någon kvinna i världen kunde ha. Det var stor skillnad mot att vara ärkehertiginna i Österrike. Ibland var det för oroande att tänka på det – så i överensstämmelse med min vana tänkte jag inte