En svensk berättelse: Från salonger och mekaniskt ventilerade lokaler

By Peter Dickson

"En svensk berättelse" handlar om ett livsöde i det moderna Sverige. Författaren växte upp i en familj med storslagna anor från borgerlighetens storhetstid som numera levde ett ordinärt medelklassliv. Han var ett glatt men stökigt barn, och utvecklade tidigt konstnärliga och litterära intressen. Som vuxen misslyckades han med att etablera sig som författare men blev mer eller mindre automatiskt framgångsrik inom den expanderande IT-branschen, dit han sökt sig för att betala mat, hyra och öl. Boken följer honom genom familjebildning, karriär, skilsmässa och barnens tonår. Han förändras, men blir aldrig riktigt klar över vem han egentligen är. Livsresan tar honom långt från hans ursprung - men ändå är han på något vis alltid kvar. Genom hans ögon ser vi också Sverige förändras - på gott och ont.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 23, 2018
• ISBN: 9789176993415

Peter Dickson

Peter Dickson är författare, civilingenjör och IT-expert och bor i Stockholm. Han har skrivit ett stort antal diktsamlingar, romaner och textsamlingar - de flesta outgivna. Senaste utgivna verk är "Grillad spädgris och andra texter" från 2016.

Book preview

En svensk berättelse

Inledning

En början

Familjen

De vuxna

Det stora hushållet

Lekåren

Pop!

I skolan

Nya vänner

Böckerna

De två städerna

Farmor

Stenungsön

Brytningstid

Min vän Göran

En sommar i USA

Morfar

Högstadiet

Identitet

Läxor

En röst?

Omstart

Förändringar

En upptäckt

Examen

På landet

Teknis

Ett eget liv

Janne och jag

Poeten

Det fjärran sjuttiotalet

Bröderna

Ensam

Farväl till skolan

Som konsult

Maria

Yuppie

ProgramMakarna

Författaren

Den man är

På Wasahof

Med Kurt

Tvivel

Om mamma

Hemkomst

Farmors död

Helena

Sjukdom

Driften

Ett nytt liv

Ett slut

I linjen

Kris!

Praktikaliteter

Tom och Ebba

Skottland i mig

Två uppdrag

Familjeliv

Fredade zoner

En satsning

Året nittiosju

En bubbla spricker

Sommarnöje

En företagssaga

Medelålder

Långt till Instön

Ett nytt spår

Skilsmässa

Ungkarl igen

Ett 1.0-projekt

Mjölsta

Tonårsbarn

Helenas värsta år

En tragedi

Avbrott

Kulmen

Sedan

Böckerna

Yrket, numera

Jag?

En vardagskväll

Slutkommentar

Impressum

Inledning

För en tid sedan besökte jag SE-bankens ­kontor vid Sergels torg. Min kund hade köpt ett av bankens dotterbolag och mitt jobb var att få ihop det tekniska. Det var dags för ett  inledande möte med bankens experter.

Vi gick genom höga marmorhallar i imposant arkitektur. Jag tänkte på pengar och min farfars far, James Robert Dickson. Vid förra sekelskiftet var han en av Sveriges rikaste män och bland annat ordförande i Göteborgs bank. Sedan förlorade han det mesta han hade i en olycklig affär. Tänk om han hade skött sin ekonomi lite bättre! Kanske hade jag kunnat vara styrelseordförande i en bank i stället för konsult. Tanken var smickrande och behaglig. Högre chefer som svassar efter mig, söta assistenter i snäva grå kjolar som kommer med kaffe och tar min rock. Ja, direktör Dickson, nej, direktör Dickson, som direktör Dickson vill! Vi tog hissen ner i källaren. Man höll på att renovera, så det låg byggnadsmaterial överallt och vi fick kliva över verktyg och bråte. Till slut hamnade vi i ett fönsterlöst rum med sliten sjuttiotalsinredning. Vi tände lysrören och satte igång att lösa de IT-tekniska problemen.

När jag var liten hade farmor ett kungligt slott som weekendställe och valde mellan sexton tiaror när det var gala. Morfar var vice VD på Sveriges största företag och kördes runt i stor svart amerikanare av egen chaufför. Redan mina föräldrar hade lämnat det gamla överklasslivet, men jag vet vart jag hör. Det är som ett dolt sällskap. På samma sätt som personer av judisk härkomst eller homosexuella män har en sorts gemenskap har vi vår. En egenskap skiljer oss från andra och det blir en komponent i vår identitet.

Nästan alla mina förfäder var invandrare. De kom från Skottland, Holland, Norge, Tyskland, Frankrike och så vidare. Det Sverige de slog sig ner i var efterblivet och fattigt men fullt av möjligheter. De var initiativkraftiga, begåvade, ofta hänsynslösa män och många blev mycket framgångsrika i sitt nya land. Dicksönerna mest av alla. De bedrev handel, startade industrier, grundade banker och deltog i tidens stora infrastruktursatsningar. Många var storslagna mecenater – bland annat skapade de Skandinaviens första folkbibliotek. En bror till min förfader blev adlad och friherre. Vid förra sekelskiftet levde min far­fars far som en prins i sitt palats i Göteborg. Två generationer senare var pappa och hans bror de första i släkten på hundra år som behövde arbeta för att försörja sig. Det var en omvänd klassresa som pågår än idag - och samtidigt en del i samhällsomvandlingen. Själv växte jag upp under enkla omständigheter i en småstad. Det stora hyreshuset vi bodde i var nybyggt och i bottenplanet låg stadens senaste stolthet: EPA-varuhuset. De stora förmögenheterna är borta sedan länge. Ändå har en liten rännil av pionjärernas självförtroende, anseende och pengar strilat ner till mig. Det har gjort saker enklare. Jag vet inte om kusinerna Wallenberg har rikare liv än jag i annat än bokstavlig mening. I varje fall skulle det inte falla mig in att se mig som underlägsen dem bara för att deras farfars far skötte sina kort bättre än min. Eller hade bättre tur.

Detta är min berättelse. Som liten togs jag om hand av tjänstefolk, som tonåring under sjuttiotalet levde jag i något som bra nära liknade det klasslösa samhället och mina vuxna år har jag tillbringat som konsult i den exploderande IT-branschen. Man vandrar omsluten av sitt nu. Det är bara när man stannar upp och ser tillbaka man märker hur allting har förändrats till oigenkännlighet.

En början

I april 1957, då jag föddes, var det bara tolv år sedan Hitler sköt sig och bilderna från koncentrationslägren spreds över världen. Mina första fem år bodde jag i Göteborg. Vid denna tid var staden liten och alla tycktes känna varandra. Man promenerade eller åkte spårvagn och till min glädje stötte man ofta på draghästar på gatorna. Jag brukade ha morötter och hårt bröd till dem i fickan. Bebyggelsen såg ut som i gamla filmer, med låga, slitna hus. Snart skulle mycket av den rivas.

Vi bodde i utkanten av staden, åt Mölndal till, där husraderna började glesna. Adressen var Södra Vägen 68 A. Min ofattbart unga mamma hoppade runt i det trånga, smutsgrå köket och jag satt bredvid på en hög pall. Snart skulle pappa komma hem. Musik på radion, vårt trivsamma samtal, de små smakbitarna hon stack till mig. Jag var första barnet och hade henne för mig själv innan mina systrar kom. Bakom vårt hus låg Liseberg. Det hade nog varit ganska enkelt att smita in den vägen men jag var för liten för att komma på tanken. Däremot fick jag följa med mamma och pappa till den vanliga ingången ibland. Liseberg var det roligaste jag visste - eller var cirkus ännu roligare? På den tiden handlade man mjölk i mjölkaffär och flaskorna lämnades sedan tillbaka för att fyllas på igen. Disiga förmiddagar gick mamma och jag runt till butikerna i grannskapet. Bakom diskarna stod snälla, vitklädda farbröder som brukade skoja med oss.

En bit in mot stan, vid Korsvägen, bodde mormor och morfar. För att komma dit passerade man en rad stora trävillor i mörka, förvildade trädgårdar. Hemma var det bara mamma och jag. I den jättelika våningen på Korsvägen var det desto mera liv och rörelse. Där fanns mormor och morfar, mammas fyra syskon, Selma i köket och annat tjänstefolk, släktingar och vänner till barnen som var på besök. Alla var snälla mot mig och glada när jag dök upp. Jag var det första barnet i min generation och därmed ett under- och mästerverk.

Mamma och jag var ofta på Korsvägen på dagarna. På söndagarna brukade vi äta middag där hela familjen och då var alla hemma. Mina mostrar ägnade sig ofta åt mig. De spelade Für Elise på pianot i salongen och lurade mig att titta ner i ett litet hål i parketten mellan salongen och matsalen. De satte sig på knä och sade att det fanns ett rådjur eller en blomma där nere. Jag lade mig raklång och stirrade ner i mörkret. Ser du något, frågade en ivrig röst. Oftast såg jag ingenting men någon gång tyckte jag mig till deras glädje ana en diffus form. Middagsbordet var stort för att få plats med hela familjen. Ofta serverades piggvar. Jag minns det kanske för att morfar brukade peta ut ett öga och lägga på min tallrik. Alla tittade på mig. Efter några gånger var jag dock van vid ritualen och sa att jag inte tyckte om ögon. Morfar skrattade och sedan lade han för mig kinden, som han sa var den bästa biten. Till maten fick jag läsk: Solo. Efter middagen satt vi i vardagsrummet och de vuxna drack kaffe. Mormor rökte Camel, pappa John Silver, mamma mentolcigarretter och morfar cigarr eller pipa. Jag brukade doppa en sockerbit i mormors kaffe. Det smakade egentligen inte speciellt gott men hörde till.

Hemma åt jag de första åren min middagsmat i köket innan pappa kom hem. Han sade god natt till mig och sedan åt han med mamma i mathörnan i vardagsrummet. Fast ibland hade vi gäster. Jag minns parfym- och rökdoftande kvinnor som kramade om mig i sängen när jag skulle sova. De var så vackra och glada. Men snart försvann de tillbaka till skratten och sorlet därute, och jag somnade. Så är det ofta när man är barn. När det är som trevligast är det jätteviktigt att man skall sova!

Familjen

Det är lätt att överdriva sin egen ovanlighet, i synnerhet när man berättar historien om sig själv. Men hur jag än vänder och vrider på det var barnet jag ungefär som alla andra. En gladlynt pojke med blont hår, stora öron och glugg mellan framtänderna. Jag var intresserad av brottningslekar, pinnar, bollar och vapen - som de flesta pojkar är. Ett tryggt, tillitsfullt barn i en kärnfamilj av tidens snitt, aldrig vare sig hungrig eller rädd. Dock allergisk och ofta sjuk.

Mamma var tjugo år när jag föddes - i ungefär samma ålder som mina ungar är nu. En överbeskyddad överklassflicka som uppfostran och traditioner gjort oförmögen att ta hand om sig själv. Ingen väntade sig av henne att hon skulle arbeta. Hon var begåvad och duktig i skolan men som kvinna på femtiotalet var hennes uppgift att ta hand om hushåll och barn. Tanken att hon skulle ta studenten var nästan opassande. Som ett resultat av detta var hon med vår tids mått nästan obegripligt naiv. Fortfarande tonåring lämnade hon sina föräldrar för att bli mor och fru i eget hem. Vem som helst kan lära sig laga mat och alla som inte har grava empatiska störningar kan sköta ett barn. Men hur känns det att plötsligt, inför livets mest expansiva, lekfulla skede, bli så bunden? Mammas vänner fortsatte att festa, hon satt hemma med mig. Några av hennes närmaste vänner var män - hur skulle hon kunna träffa dem nu? Hennes gamla liv var över, mormor hade till och med bränt hennes brev. Där satt hon med en unge i en liten lägenhet halvvägs till Mölndal med grön plyschsoffa och ärvda antikviteter och väntade på att hennes man skulle komma hem från kontoret. Här har du ditt liv!

Under de första åren hade jag som sagt mamma för mig själv. Då var det självklart. I efterhand inser jag vilken lyx det var - och vilken fördel jämfört med barn som föds senare i syskonskaran. Jag minns henne som glad och lekfull. Vid den här tiden var det som om hon försökte spela rollen av mamma och husmor. Men för mig behövde hon förstås inte låtsas.

Jag var med henne större delen av dagarna. Den bästa stunden var dock mellanmålet, efter min middagssömn. Då drack hon kaffe och jag fick saft och bulle. Det var mycket trivsamt, bara vi två mitt på dagen. Jag minns henne också från kvällarna, en ung kvinna med tydligt judiska drag och en tidning eller bok i knät. Cigaretten i handen. Jag minns inte att hon förlorade tålamodet med mig men det måste ha hänt ibland. Själv har hon dåligt samvete för att hon satte på dammsugaren när hon ville vara ensam eftersom jag höll mig undan då. Som vuxen kan jag förstå det. Inte så konstigt om hon behövde en stund med sina egna tankar efter timtal med mina. Antagligen uppfattade jag heller inte något svek. Jag avskydde dammsugaren och drog mig undan till trivsammare delar av lägenheten när den var igång. Mamma säger att jag var rädd. Men jag reagerar fortfarande på exakt samma sätt inför bullrande hushållsmaskiner - stänger alla dörrar och flyr så långt bort från oljudet jag kan komma.

Mitt förhållande till pappa var annorlunda. Han arbetade hela dagarna, medan mamma och jag knöt våra djupa band. När han var hemma sov jag för det mesta. Till skillnad mot mamma, som satt och läste när hon var ledig, var pappa aktiv. Han byggde och fixade och då stod jag ofta bredvid och såg på. Om han satt ner höll han på med papper från kontoret eller med familjens ekonomi. Under hela min uppväxt såg jag honom inte läsa en enda bok - inte ens på semestern.

Även pappa var naturligtvis ung de första åren, även om han var drygt sex år äldre än mamma. På bilderna ler han avspänt och är snygg trots det glesnande håret. Han är klädd i sober kostym och håller cigaretten elegant mellan två fingrar formade till ett V. Pappa hade lätt att ta kvinnor och äldre människor. Född i en av stadens främsta familjer hade han som ung bil och egen dubblett på Avenyn 1 i Göteborg. På somrarna delade han en lägenhet på Marstrand med sin bror Robert och kunde låna farfars båtar när han hade lust. Pappa var inte typen som drömmer. Han använde sina privilegier till att jaga flickor, festa och hitta på hyss. En gång körde han och en kompis fram och tillbaka till Lund mitt i natten för att hans bror inte skulle missa en tenta. Det var vinter och halt, så bilen fick en skråma. Sådana eskapader ledde i värsta fall till en utskällning, vilket inte hindrade dem från att göra samma sak igen. En annan gång blev han stoppad av en polis när han hade druckit. Turligt nog var polisen hans gamla barnsköterskas fästman. Nej, men Clarence, vad trevligt, sa han - och lät pappa köra vidare utan så mycket som en tillsägelse. Idag finns det ungdomar som har tillgång till bil och båt. Det här var dock på femtiotalet, då få hade bil och unga som kunde använda pappas lyxåk som leksak var rariteter.

Turerna runt mammas och pappas romans är oklara för mig. Farfar dog plötsligt, och pappa brukar säga att det blev tomt då. Hemmet splittrades och antagligen hade han lekt klart vid det laget. Det var dags att gå vidare, och familj och barn var ett naturligt nästa steg. På sätt och vis blev jag en ersättning för farfar. Jag föddes nästan exakt ett år efter hans död och fick till och med överta hans namn. Kanske var det därför pappa blev så besviken senare, då jag varken liknade farfar eller honom själv. Kanske borde de ha döpt mig till Philip i stället, som de ett tag tänkte.

De vuxna

Min tidiga barndom var ganska fattig på jämnåriga kamrater men rik på vuxet sällskap. Senare generationer, med erfarenheter av dagis och sexårs, har antagligen svårt att föreställa sig detta. När jag var liten var mammorna hemma och barnen var med dem. Om mamma tog mig till andra barn lekte jag med dem och hade kul men jag lekte också mycket ensam. Då fyllde jag tystnaden med fantasier och hade sällskap av Långsid, som bodde i ett hål i väggen i mitt rum. Jag tror inte jag led av det om inte händelselösheten blev för långvarig. Det jag minns tydligast från dessa år är värmen som strålade mot mig från de vuxna. För varje person hade den en egen karaktär. Mammas var jämn och pålitlig, pappas aningen svalare, mostrarnas som glada solkatter, mormors lite på distans och morfars som från en kakelugn. Varje kväll läste jag aftonbön:

Gud som haver barnen kär

se till mig som liten är

Vart jag mig i världen vänder

står min lycka i Guds händer

Gode Gud bevara mamma, pappa, Susanne,

mormor och morfar,

Christer, Eva, Inger, Cecilia och Selma,

gammelfarmor, faster Gurli,

tant Lillan, Maja,

farbror Robert och Monica, Tony och John,

Dugge och Ulla, PA,

farmor och farbror Carl,

Diana och Veronica,

Syster, Ingeborg och Kull

och alla andra människor i världen

i evighet amen

Uppräkningen varierade vilt och ibland somnade jag innan jag kom till slutet. Men listan var alltid lång. Som det första barnet i min generation i två stora släkter var jag föremål för många vuxnas intresse och välvilja. Jag var ett lätt barn, som sällan krånglade - vilket underlättade.

Den som betydde mest för mig var morfar. Han gav mig massor av tid och var den vuxne som det var mest spännande att vara med. Morfar uppskattade också mitt sällskap. När han inte var på kontoret fick man vara med honom nästan hela tiden. Jag brukade sitta vid hans säng när han åt frukost och vara med när han klädde på sig. Ibland gick vi på sjöfartsmuseet eller tittade på Skansen Kronan. Redan då, i början av sextiotalet, måste morfar ha tett sig ålderdomlig. Han bar mörk yllerock och stor hatt som han lyfte på när vi passerade damer han kände. Morfars favoritplatser var Trädgårdsföreningen och Botaniska trädgården. För en pojke var de av begränsat intresse. En buske här, en buske där, en buske till - för mig såg de ungefär likadana ut allihop. Men jag tyckte om att vara med honom. Vi promenerade på de små gångarna och pratade om det ena och det andra. Morfar hade många historier från sina år i Bortre Asien och Latinamerika men ofta resonerade vi. Till skillnad från många vuxna lyssnade han allvarligt när jag hade något att säga. Morfars sätt med barn byggde på respekt. Han behandlade även mycket små människor som jämlikar, vilket var ännu ovanligare då än nu. Det fick en att växa och känna sig betydelsefull. Det hade kanske varit roligare om han hade tagit med mig till Liseberg men han gjorde sig inte till. Han behövde inte bjuda på karusell eller muta med godis för att man skulle vilja vara med honom.

Även om morfar naturligtvis aldrig lekte hände det att han ritade för mig. Han var förvånansvärt duktig och det var fascinerande att se bilden växa fram under hans kvicka, mycket gamla händer. En gång gjorde han en teckning med pastellkritor av bohuslänska klippor om hösten, med glödande färger. Tyvärr har jag inte kvar den. Förskönad av tiden minns jag den som en bättre Inge Schiöler eller Ragnar Sandberg.

Mest tid på tu man hand fick vi på mormors och morfars sommarställe på Instön. Morfar brukade ta med mig när han åkte ut dit på helgerna under vårar och höstar. Jag gick med honom i trädgården när han planterade, grävde, klippte, täckte över och ansade. Disiga, mörka höstdagar var underligt trivsamma. Morfar klev omkring i stora stövlar, drog den stora kärran och brände ris. Hela tiden berättade han om tomten och sina växter och förklarade vad han gjorde. Trädgården var hans stora intresse och han var duktig på att få de ofta exotiska och kinkiga plantorna att trivas. Sin vetenskapliga attityd tror jag han hade fått från sin far, som var läkare. Morfar lärde sig vad varje art behövde för att trivas och valde ut lämpliga platser och förhållanden åt var och en. Sur jord och skugga för alla rhododendron (utom en viss speciell art), massor av torvmull för den japanska lönnen, kalk för vissa arter och för andra inte, en skyddad plats nära huset för valnötsträdet och så vidare. Men viktigast var empati. Han gav akt på växterna för att se hur de mådde och vad de kunde tänkas sakna. Sen drog han slutsatser och justerade deras förhållanden.

Det kan tyckas som en brist att som barn ha större tillgång till sin morfar än sin pappa. Egentligen var det tvärtom. Pappa fanns där, han var en självklar del av min barndom och vi hade det bra tillsammans. Jag hade honom också. Det var bara det att morfar knöt djupare band med mig under denna period. I någon mening valde jag honom - han var mer närvarande och intressantare än pappa.

Det stora hushållet

Mamma hade fyra yngre syskon: Christer, Eva, Inger och Cilla. Christer var äldst och honom hade jag inte speciellt mycket glädje av. Hans stora intresse var golf och han hade usel musiksmak. De övriga tre var flickor och de blev mer som storasystrar än mostrar för mig. De var härliga - varma, intelligenta och vitala. Tretton, tio och åtta år äldre än jag tog de gärna hand om mig. Vi lekte och skojade och jag gillade att vara med dem även när de inte lekte med mig.

Eva var den äldsta av systrarna. Hon var söt och charmig och hade en värdighet som även ett litet barn uppfattade. Fast hennes fokus under dessa tidiga år var mer på killar, frigörelse och festande än på mig. Hon blev tidigt ihop med Mon, en av de amerikanska utbytesstudenter som kom och gick i familjen. Han var kul. Hans klocka hade rutmönster i stället för vanlig urtavla och själv hade han kropp som en gorilla och lösa framtänder. De enstaka svenska ord han försökte uttala kändes som budskap från en annan planet. Efter studenten försvann Eva snabbt till USA, där hon skaffade familj tillsammans med honom. Inger och Cilla var mycket nära varandra i ålder och jag minns dem ofta tillsammans. De var dock mycket olika. Inger hade minst charm av systrarna och ansågs lite avig. Mot oss barn var hon dock gullig och tålmodig - det var till exempel hon som lärde mig cykla. Under alla år hade hon en bästis, Barbro, men nästan aldrig pojkvänner. Cilla var yngst i familjen och sällan utan killsällskap. Hon rökte tidigt, hängde på alla trender och använde tonvis med makeup. De vuxna visade hon en butter eller nonchalant attityd. Fast när de lämnade oss var hon sprallig och fick mig alltid att skratta. Hon var en bedårande fjortis decennier innan begreppet var uppfunnet.

Mamma säger att det första jag brukade göra när jag kom till mormor och morfar på Korsvägen var att fråga om morfar var hemma. Var han inte det gick jag rakt ut i köket, där Selma fanns. Näst morfar tyckte jag mest om henne. Hon var mormors och morfars kokerska de första åren av mitt liv och att fråga om hon var hemma var överflödigt. Det var hon i princip alltid

Selma var en vresig tant runt de sextio som sedan decennier förde ett tyst krig mot sin matmor. Jag brukade sitta på en stol i köket och prata när hon arbetade. Hon var en av dessa människor, så vanliga förr i tiden, som inte hade haft så mycket eget liv. Hennes bror ärvde den stora gården och hon fick söka tjänst. Fattig och ful kunde hon aldrig gifta sig. Hennes liv var arbete - och mesta tiden för en matmor hon tyckte illa om. Det var djupt orättvist men det hindrade henne inte att fästa sig vid andra delar av herrskapsfamiljen. Direktör Boman avgudade hon och mamma var hennes favorit bland barnen. Jag fick överta hennes privilegier, även om Selma innan jag föddes deklarerat att hon inte ville ha något med horungen att göra. Hennes rum var kallt och grått och vette mot gården. Var Selmas stora dagdröm, när hon gick där i köket, att mormor skulle dö, så att hon kunde ta hennes plats? Var det ens en möjlig tanke? Ett skämt mellan mamma och Eva är att morfar troligen visste var köket låg även om han aldrig varit där. Det var naturligtvis en överdrift. En man i morfars ställning hade dock sällan skäl att besöka tjänstefolkets delar av våningen. Och när mormor inte var hemma lät morfar med bud meddela Selma om han tänkte äta hemma på kvällen. Det var en värld där var sak hade sin plats och Selmas var i köket.

Av mina barndomsminnen är ungefär hälften från somrarna på landet och resten från alla andra årstider och platser. Somrarna var för mig Bohuslän. Fast mer lövträdens och gräsmattornas Bohuslän än de kala kobbarnas och fiskebodarnas. Mina sju första somrar tillbringades på olika platser innan mamma och pappa till slut byggde en egen stuga. Det fasta centrum dessa första somrar roterade runt var mina morföräldrars ställe på Instön, nära Marstrand.

Från huset kom man ut på den stenlagda altanen, och hade den stora gräsmattan framför sig. I minnena ser jag människor röra sig över gräset. Långt borta sköt morfar skottkärran framför sig i mycket maklig takt. Mormor kom leende mot mig från sina trädgårdsland med en korg över armen. Mina mostrar sprang snabbt hit och dit och en av dem tog mig i handen och så gick vi ner till stranden. Viken var långgrund och badvänlig för barn. Dock var botten rätt stenig och besvärlig att gå på innan man kom ut en bit. I viken fanns bryggan, där man kunde fiska krabbor, och vid den låg ekan. Inger eller Cilla rodde med mig i den ibland. Det såg så lätt ut och jag ville pröva, men orkade inte lyfta de tunga träårorna. Längre bort fanns det dykklippor, där de vuxna tyckte om att bada. Där brukade jag ligga på den solvarma klippan och se ner i djupet. Små fiskar och räkor simmade runt bland tång och blåmusslor och det fanns alltid brännmaneter. De rörde sig fort i den starka strömmen, och trådarna var som långa slöjor efter dem. Vattnet var bottenlöst och strömt. Klippan fortsatte i avsatser neråt under vattenytan och det grönblå övergick långsamt i blåsvart och svart. Man såg långt, långt ner. Det var en annan värld, så nära vår men ändå hemlighetsfull och helt annorlunda.

Sådan var min tidiga barndom. Min tillhörighet var självklar och alla människor jag mötte var snälla mot mig. Det var en trygg, borgerlig värld där de enda hoten utgjordes av ormar, getingar och maneter. Jag hade aldrig sett ett gräl eller en olycklig människa. Döden var något som drabbade elaka huggormar, om de hade oturen att komma inom räckhåll för morfar.

Lekåren

Åren då jag var fem, sex och sju minns jag som mycket roliga. Det var en period av nästan oavbruten lek (om man bortser från alla sjukdomar). Plötsligt hade jag en massa kamrater och jag var tillsammans med dem nästan varenda vaken stund. Flera faktorer låg bakom förändringen. Dels hade ankomsten av mina systrar flyttat mammas fokus från mig, dels hade jag kommit upp i en ålder då jag kunde klara mig själv ute. Men viktigast var att vi hade flyttat till Kungälv, där det fanns en massa barn. Fast det började inte bra.

Vår lägenhet låg högst upp i ett alldeles nybyggt hus. Från köket såg vi Göteborgs kexfabrik och den gamla trävilla där deras kontor låg och pappa jobbade. Nästan alltid såg man också lekande barn. Mamma klädde på mig och skickade ner mig för att vara med dem. Men mina försök att närma mig de andra bemöttes brutalt. Jag minns hur jag stod ensam mot en kompakt klunga avvisande ungar. De tog min mössa och retade mig. Om jag kom för nära stötte de handgripligen bort mig och hotade med stryk. Jag var fyra år gammal och fortfarande minns jag den skärande smärtan i att inte få vara med. Två gånger gjorde deras nedrighet att jag drabbades av raserianfall och kastade en stor sten rakt in i klungan. Bägge gångerna träffade stenen en jämnårig pojke, Conny, i magen, så att han gråtande sprang hem. Tack vare eller trots detta blev jag så småningom accepterad i gänget och Conny blev min bästa vän. Jag hade alltid lite