Obsesión

By Nils Mohlin

Evin Latifi har begått brottet att ha en svensk pojkvän. Hon har struntat i den av släkten utvalde maken och ska nu mördas för att upprätthålla familjens heder. Hotet tvingar Evin att hastigt lämna sitt liv i Stockholm och fly till Spanien, där hon lierar sig med en grupp extremt brottsbelastade kvinnor. Och extremt giftiga sandrasselormar ...Hedersvåld och hämnd är vad journalisten och kriminologen Jose Maria Ozábal ställs inför när han tillsammans med sin medhjälpare tar sig an att undersöka fallet nere på den spanska östkusten. De tvingas konfronteras med uråldriga lagar och Sharia, för att förstå och komma närmare Evin Latifi och de allierade kvinnorna. Obsesión är en spänningsroman som i ett våldsamt tempo skildrar hedersmord, våld i nära relationer och hämnd. En fristående uppföljare till "Furia". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2023
• ISBN: 9788727061566

Book preview

Nils Mohlin

Obsesión

SAGA Egmont

Obsesión

Cover image: Unsplash

Copyright ©2014, 2023 Nils Mohlin och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727061566

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok tillägnar jag min älskade fru Graciela.

Jag tillägnar den också alla de kvinnor som utsätts för våld i nära relationer och alla de som som lever under ständigt förtryck i kulturer, som anammat hedersvåld och sharialagarna.

Skriva en bok som berör så känsliga ämnen som hedersvåld, om än berättelsen är fiktiv, så krävs en grundlig research, massor av samtal och genomgång av gamla fall. Allt som händer i boken är fullt möjligt och har i vissa fall hänt i andra sammanhang med andra personer, på andra platser. Vissa händelser är av naturliga skäl diktade, då detta i första hand är en spänningsroman.

Skapandet av Obsesión har varit en drygt årslång process, med ideliga avbrott för att värdera den information jag många gånger snubblat på.

Jag vill rikta ett tack till alla de personer som på ett eller annat sätt bidragit till att denna bok verkligen skrevs. Många uppgiftslämnare önskar förbli anonyma och detta respekterar jag till fullo.

Obsesión eller Besatthet är vad romanen till stor del handlar om. Monomani, fix ide eller hur man nu vill diagnostisera det.

Sharia syftar på Guds vilja som den nedtecknats och uttryckts i Koranen och Sunna. Sunna (tradition) innebär att islam definieras inte enbart av Koranen utan av hur Muhammed levde och vad han sa (hadith).

Det finns flera tolkningar av sharia, därför är rättstraditionen inte heller entydig. I dag baseras de flesta ländernas lagstiftning i muslimska världen på två källor, Sharia och lokala lagar och seder. I de flesta muslimska länder används sharia endast inom familjerätten och reglerar därmed endast frågor som äktenskap, skilsmässa och arv.

Det stora problemet med koranens innehåll är att den tolkas på olika sätt och kan variera från person till person.

Koranen innehåller 6.200 verser, varav 350 är lagrelaterade och kan i sin tur tolkas olika.

Sharialagarna praktiseras därför olika, men många av de nedtecknade har en klar påföljd inskriven, som stympning, spöstraff eller dödsstraff.

Det är med andra ord människans intellektuella förmåga som styr och avgör i många fall.

Jag har studerat ett 60-tal av sharialagarna och jag skulle tro att 75% av dessa handlar om kvinnans rättigheter eller snarare brist på rättigheter. Fem av lagarna har dödsstraff som påföljd bland annat för brotten, häda Gud, lämna Islam, homosexualitet och otrohet.

Barbariska, amputeringar och steningar rättfärdigas med att de avskräcker.

Alla likheter med nu levande eller avlidna personer är en ren tillfällighet.

Författaren

«Rules are for the obedience of fools and the guidance of wise men».

Douglas Bader

Personförteckning

Evin Latifi – En ung kvinna med stora ambitioner

Jose Maria Ozábal – Journalist och kriminolog

Bosse Landgren – F.d. Polis och medarbetare till Jose

Gabriel Welin – Konstnär och Ozábals vän

Mabel Welin – Gabriels fru

Eva Schöön – Jose Ozabals sambo

Fritjof Andersson – Ett obeskrivbart original

Mamoud Asghari – 17 år och kommer från Iran

Reza Asghari – 16 år och Mamouds bror

Beston – 17 år och kommer från Östra Kurdistan

Hassan Asghari – Journalist och pappa till Mamoud och Reza

Saman – Pappa till Beston

Darius Asghari – Hassans bror

Bahar Latifi – Evins mamma

Tara Latifi – Evins syster

Omed Latifi – Evins pappa

Sirvan Latifi – Evins bror

Azad Latifi – Evins bror

Zana Latifi – Evins farbror

Karzan Latifi – Evins farbror

Goran Latifi – Evins farbror

Bizhan – Arbetar för Darius Asghari

Mehmet – Arbetar för Bizhan

Adéle Becker – Kvinna från det förflutna

Amélie Guérin – Adéles väninna

Paul Kant – Datageni

Roger Smith – Man utan samvete

Robert Maury – F.d. livvakt

Fernando Santana – Spansk journalist

Coronel Bartoli Ramos – Polischef vid Guardia Civil

Comandante Diego Rivera – Guardia Civil

Conde Rodrigo Pimentel – Spansk greve

Elena – Anställd hos greven

Enrique – Grevens släkting

Stina Hjalmarson – Rikskriminalen

Maria Salinas – Rikskriminalen

Karin Ekström – Rikskriminalen

Prior Federico Gonzales – En ovanligt alert prior

Abbedissan – Högst i hierarkin i sitt kloster

Maria – Nunna i samma kloster

Isabel – Nunna

Carmen – Nunna

Yolanda – Nunna

Prolog

Besatt av att rättfärdiga brott begångna enligt uråldriga lagar.

Besatt av att verkställa barbariska domar.

Besatt av att hämnas på de som dömde enligt dessa lagar.

Besatt av att hämnas offren.

Besatt av att döda bödlarna.

Besatthet i handlingar där gudomar tar över människans förnuft och intellekt till den grad att medvetandetillstånd förändras så demoner och andar styr över människans personlighet.

Koranen och för den delen bibeln är beroende av vad folk har i sitt hjärta när de tolkar skrifterna. Är man hatisk tolkar man det som stödjer hat och hatiska handlingar. Är man mot demokrati så kan man mycket lätt hitta citat som ger stöd för den tesen.

Det krävs ondska för att i åldriga lagars namn döda eller lemlästa en människa, det krävs lika mycket av oresonligt hat för att hämnas sådana handlingar.

1

Evin Latifi

Flickan satt på en trappa, som nötts av tusen och åter tusen steg under decennier. Trappsteg näst intill skålformade av slitage och med tydliga spår av hundars revirmarkering. Ett rostigt räcke som flickan lutade sig mot, medan hon höll hårt i sin slitna ryggsäck. Apatiskt iakttog hon vindens lek med några godispapper på trottoaren, nedtrampade cigarettfimpar och förbipasserandes fötter. Tiden visste hon inget om, det hade egentligen ingen betydelse längre, om hon ville vrida tillbaka klockan eller framåt blev hon inte klok på. Allt var ointressant och meningslöst, inget kunde förändras till det bättre oavsett tiden. Barn sprang fram och tillbaka och lekte vid ett inhägnat dagis femtio meter längre bort. Ljudnivån dränktes av bilar och bussars motorljud, signaleringar från upprörda trafikanter och larmet från byggarbetsplatser.

Tankar virvlade i hennes huvud, hon var svensk, men kanske ändå inte. Skall gå i skolan, men får inte umgås med kamrater. Hem och hjälpa mamma, vara duktig och fin flicka precis som storasyster Tara fått göra. Lyckades inte mamma med sin fostran, så var det bestraffningar – Utegångsförbud i bästa fall – För det mesta slag mot kroppen. Så hade inte svennar det – För fan jag är svensk! Sorgsna tankar, trotsiga tankar, allt i en kaotisk röra, medan hon stillatigande började iakttaga en pressbyrå. För två dagar sedan hade hon snattat några bullar och en läsk i en ICA butik, igår hade hon fått korv och mos av en snäll korvgubbe.

Evin hette flickan, hennes mamma hade berättat att kurdiska flickor ofta fick sina namn efter något vackert och Evin betyder kärlek hade mamman berättat. Kärlek ett sådant hån, var fanns kärleken, den var död, stendöd. Tårarna rann sakta utmed flickans kinder, med handens baksida torkade hon bort dem med en stolt gest. Drog jackan tätare kring sin spensliga kropp och huttrade till i den begynnande oktoberkylan, skickade iväg en spottloska när hon reste sig. Fan det är inte bara killar som skall få spotta, tänkte hon medan hon styrde stegen mot pressbyrån.

Hungern styrde motvilligt hennes steg mot den inbjudande butiken, som med skyltning visade läckra korvar och bullar. Inne i butiken fanns fem kunder och en äldre expedit. Hon ställde sig framför skåpet med bullar, stoppade ner tre i en påse, tog en baguette och en cola i kylen. Tittade mot expediten som mötte hennes blick – Fan kärringen kände på sig att hon tänkte snatta. Gick en liten runda bland hyllorna, ungefär som om hon behövde nåt mer, visst ett par bananer. När hon befann sig mitt i butiken öppnades dörren och en äldre man kom in samtidigt som han höll upp dörren för en dam på väg ut. En chans Evin omedelbart grep, innan någon hunnit reagera var Evin utom dörren och sprang för allt hon var värd. Efter tio minuter och inga förföljare i sikte hade hon nåt fram till Kungsträdgården och sjönk ner på en bänk, bakom häcken vid Molins fontän. Flämtande andetag skar i henne lika obarmhärtigt som det dåliga samvetet. Fin flicka – skitsnack – fick väl träffa en kille och bli hora, som sin syster. Var man hora om man träffade en svenne? – Ja det var man enligt föräldrarna om man inte gifte sig med en jävla kusin. Förbannade puckon! Jättebra att hon och systern lärt sig läsa och skriva, då kunde de vara länken ut till samhället för sina föräldrar som var analfabeter. Men inga fler kunskaper än så – Fina flickor behöver inte det, de skall gifta sig med en jävla kusin, föda barn och ta hand om familjen.

I ensamheten tog hungern befälet över tankarna och Evin packade upp baguetten. Med plågat samvete åt hon begärligt av den snattade maten, undvek att titta på den som om det skulle lindra samvetskvalen.

Tankarna malde på. - Jag äter svensk mat, har svenska kompisar, går i svensk skola, ser på svensk TV, Varför skulle Tara och jag tänka på familjens bästa framför vårt eget. Bättre att en person lider än en hel familj och släkt lider, förmanade pappan, farbröder och bröder. Jag lider nu – Är ni nöjda?

Oktoberkvällens kyla började krypa innanför kläderna och Evin tog upp en tröja ur ryggsäcken, samtidigt som hon stoppade ned tre bullar och en banan till morgondagen. Med tröjan påtagen under sin jacka och ryggsäcken över axeln gick hon med sakta steg mot T-centralen, som fick bli nattens härbärge. Blicken vaksamt iakttagande alla som rörde sig mot hennes riktning, väl införstådd med att bröderna var ute och letade efter henne. Konsekvenserna om de hittade och tog henne med hem vågade hon inte ens tänka på. Under veckan på flykt hade Evin kommit till en ny insikt om sig själv. Hon var stark, hon kunde klara sig själv, hon var enveten, hon kunde slåss om det behövdes. Senast hon struntade i att komma hem från skolan slog hennes 20-årige bror, på pappans uppmaning henne. Hon hade kanske av rädsla, kanske av rosenrött raseri tagit en tjock bok och med all kraft slagit sin bror rakt över näsan. Med blodet forsande ur näsan på brodern, så hade fadern fortsatt misshandeln av sin dotter. Detta hände strax efter höstterminens början och under den närmaste tiden hade Evin med uppbringande av all kraft tagit sig till skolan, trots alla smärtor. Såväl fysiska som psykiska sår, de fysiska läkte ganska snabbt, medan de psykiska var mer svårhanterbara.

Någonstans där började hennes styrka och revolterande tankar att spira. Vilket än mer förstärktes när hennes storasyster Tara vägrade att gifta sig med den man föräldrarna utsett. All misshandel, alla förbud, alla manliga släktingars bevakning fokuserades nu på Tara. Den dag det uppdagades att Tara hade en relation med en svensk kille och hon sa att de skulle gifta sig oavsett vad familj och tradition krävde. Ville Evin för alltid glömma, samtidigt som händelserna ömsom förmörkade, ömsom kanske bidrog till Evins nyvunna styrka och beslutsamhet.

På t-centralen kunde hon försvinna i mängden när värsta rusningen satte igång. Flickan hittade ett lugnt lite avskilt ställe tyckte hon och satte sig på en bänk, bättre än lägenheten i Botkyrka i alla fall. Gubbjäveln och hennes puckon till bröder kunde dra åt helvete, malde hennes tankar när hon till sist föll i sömn. Efter en stund eller en evighet skakade någon i henne. I tron att det var hennes bröder for hon upp likt en stridslysten katt och näst intill överrumplade de två väktare som stod framför henne. I hennes ögon en smällfet och en mager som hon spottade och fräste åt, klöste den magre tvärs över ansiktet i sitt yrvakna tillstånd. Med bloddroppar som sakta trängde fram från klösmärken på den magre mannens kind ilsknade väktarna till och tog flicka med sig, samtidigt som en kollega larmade polisen.

Flickan togs om hand av två kvinnliga poliser, som tog henne med till stationen på Klarabergsviadukten 49. De betraktade den upprörda flickan en lång stund. Karin den äldre och kanske lite mer erfarna av de två kontaktade socialjouren och såg till så att flickan fick ett par smörgåsar och en kopp te. De gav henne tid att lugna ner sig, lät henne äta i lugn och ro, medan de kanske framförallt hoppades på att etablera en gnutta förtroende. Flickan var smutsig och tämligen ovårdad, kanske på rymmen, vilket inte var helt ovanligt. Tillsyns opåverkad av droger, kanske bråk hemma eller trots sin unga ålder olycklig kärlek. Flickan befann sig fysiskt närvarande, men hennes tankar var någon helt annan stans. Trots all vänlighet från polisernas sida tycktes det som en omöjlighet att tränga genom den försvarsbarriär flickan omgav sig med. Väl medvetna om den aggressivitet som vakterna blivit utsatta för lät de flickan vara ifred en stund. Karin och hennes kollega gick ut i ett angränsande rum för att samtala med kollegerna. Samtidigt som de då och då slängde ett öga mot det glasförsedda rummet flickan befann sig i. Polisinspektören Calle Lind satt bakom ett skrivbord och undrade hur det gick med den lilla ilskna flickan.

– Hon stämmer ganska bra in på beskrivningen av en snattare, som vi fått in anmälan om, senaste skedde för en fem timmar sedan i en pressbyrå på Sveavägen.

– Ja det är möjligt, men just nu lär vi inte kunna pressa henne speciellt, snatteriet ser jag som oväsentligt för tillfället. Hon mår väldigt dåligt och är sluten som en mussla.

– Jo, jag har sett det.

– Har ni lyckats få någon uppgift ur henne?

– Nej jag väntar tills vi får hit någon från socialjouren.

– Var tror du hon kommer från?

– Turkiet, kanske Kurdistan.

– Jaså men utseendet kan stämma med rätt många länder.

– Visst, men som du vet så har jag en socionomexamen i botten innan jag blev polis. Jag träffade rätt många kurder under det året jag jobbade på förvaltningen. Kanske bara en magkänsla, men jag tror att hon kommer därifrån.

– Ja du brukar ha rätt och då är hon förmodligen hemmahörande i Botkyrka, Huddinge eller Uppsala.

Flickan hade nu somnat i stolen och Karin och hennes kollega flyttade över henne till en liten soffa och la en filt över henne.

När Evin vaknade stod den kvinnliga polisen, som gett henne te och smörgåsar bredvid henne. Där stod också en annan kvinna, ingen polis i alla fall, hade inga sådana kläder.

– Hej jag heter Lisa och jobbar på socialjouren och skall se om jag kan hjälpa dig.

Evin tittade forskande och misstänksamt på de två kvinnorna och skakade bara på huvudet.

– Du kan väl i alla fall tala om vad du heter.

– Ni kan inte hjälpa mig! Ni hjälpte inte Fadime, ni hjälpte inte min syster.

Kvinnorna tittade på varandra med förskräckt uppsyn och vände sig mot flickan igen. Drog fram vars en stol och satte sig bredvid henne.

– För att vi skall kunna hjälpa dig måste du berätta för oss.

Flickan fortsatte med sitt misstänksamma granskande, men kvinnorna satt lugnt kvar. Sakteliga började Evin mjukna, men hon var rädd för poliser, sedan hon börjat snatta. Hon som satt här nu verkade ju rätt schysst, men det tog ytterligare en god stund innan Evin satte sig upp med korslagda ben i soffan. Evin tittade sig ikring och såg polisen på andra sidan rutan som forskande studera henne. Åter böjde Evin ner huvudet, till syns otillgänglig. Karin reste sig irriterat, öppnade dörren och frågade om inte kollegan hade något att sysselsätta sig med. Önskat resultat, han försvann. Något som Evin noterade med belåtenhet och visade sitt för stunden första leende.

– Känns det bättre nu?

Undrade Karin och mötte flickans blick, fylld av sorg, till en början undvikande men till sist blickande Karin stint in i ögonen.

– Mm ni verkar schyssta.

– Tack, vill du tala om vad du heter?

– Evin.

– Vad heter du i efternamn?

Återigen en lång tvekan från flickan innan hon sa.

– Latifi.

– Hur gammal är du?

– Fjorton.

– Har du någon legitimation?

– Nej, jag får inte.

– Jaså, för vem då?

– Pappa.

– Har du rymt hemifrån?

– Ja, men snälla ta mig inte tillbaka dit.

– Varför. Är inte dina föräldrar snälla mot dig?

– Dom slog ihjäl min syster!

Total tystnad som nästan gick att ta på, medan Karin gick ut i angränsande rum till ett manligt polisbefäl som stod med en kopp kaffe. Gav den information som de fått och ansåg att ett besök i hemmet var motiverat. Karin återvände till rummet där Lisa nu satt och småpratade med flickan. Hon tittade en lång stund på flickan innan hon avbröt samtalet och frågade.

– Menar du att dina föräldrar slagit ihjäl din syster?

– Pappa och hans bröder.

– När hände detta?

– För en vecka sedan.

– Rymde du då?

– Ja.

– Var bor dina föräldrar?

Återigen en kompakt tystnad, men Karin och Lisa satt tålmodigt och avvaktande, efter en evighet mumlade Evin.

– Botkyrka.

– Vilken gata?

– Brunnavägen 14.

– Vad hette din syster och hur gammal var hon?

– Tara var 24 år.

Karin tittade ut och nickade mot det manliga stationsbefälet som omedelbart gav order till två patruller att åka till adressen för att undersöka sanningshalten i flickans berättelse.

– Varför skulle din pappa och hans bröder ha slagit ihjäl din syster?

– Hon hade sex med en svenne.

– Jaså det är så det ligger till.

– Är du född här i Sverige, du talar ju perfekt svenska.

– Ja både jag, Tara och Sirvan som är 20 år är födda i Sverige. Min äldste bror Azad är född i Irak och är en lika stor idiot som pappa.

Det blev Lisas ansvar att tillfälligt ta hand om Evin.

Polispatrullen knackade på hos familjen Latifi i Botkyrka en timme senare och frågade efter Tara Latifi, men möttes av beskedet att hon befann sig i sitt hemland. Då frågade de efter dottern Evin Latifi och fick beskedet att hon var hos släktingar ett par dagar. Resultatet av besöket var att fadern Omed Latifi fick följa med in till Kungsholmen för ett förhör.

En vecka senare hittade en byggnadsarbetare Tara Latifis kropp dold i ett dräneringsdike täckt med en presenning och makadam. Enda anledningen till att hon överhuvudtaget hittades var att en besiktningsman anmärkt på fuktspärren på källargrunden, som hade skador just där liket begravts. Skador troligen förorsakade av den eller de som begravt kvinnan. Dagen därpå stod det att läsa i tidningarna, om att den saknade kvinnan Tara Latifi var hittad och befarades fallit offer för ett hedersmord. Identifieringen kunde ske genom en ring som kvinnan bar och polisen utreder nu fallet och avvaktar den rättsmedicinska obduktionen.

Åtta dagar senare häktades pappan Omed Latifi och hans två yngre bröder på sannolika skäl misstänkta för mordet på Tara Latifi. Bevisningen blev efter hand så stark att brottsrubriceringen ändrades till tillräckliga skäl för åtal. Åklagaren förväntade sig en fällande dom då han ansåg att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de tilltalade gjort sig skyldiga till gärningen.

I media drogs paralleller med mordet på Fadime Sahindal i januari samma år. Manifestationer hölls på ett flertal ställen i landet, med enorm uppslutning. Politiker passade på att hålla tal, till vilken nytta, möjligen egennytta – Synas och höras. Ljus tändes och blommor lades ned för att hedra kvinnan som fallit offer för släktingar, som ansett att hon vanärat familjens heder.

Året var 2002 och Evin blev fosterhemsplacerad hos en familj som respekterade henne och gav henne en god fostran. Evin var en begåvad och ambitiös flicka, så det gick bra för henne, traumatiska upplevelser till trots. De tillfälliga snatterierna under veckan på flykt plågade hennes samvete. Men det var något som polisen aldrig tog upp. Efter avslutade gymnasieskola där hon läst samhällsvetenskapsprogrammet fortsatte hon sina studier på högskolan. En kandidatexamen i beteendevetenskap med inriktning på psykologi blev hon klar med våren 2011, vid 23 års ålder. Evin stod nu inför valet om hon skulle studera vidare inom psykologin. Med inriktning mot kulturella skillnader och de konflikter som uppstod i familjer när gamla hedersbegrepp praktiserades. Arbeta var ett måste för Evin, som inte ville vara beroende av andra. Hittills hade hon haft tillfälliga sysselsättningar i restauranger, butiker, jobbat någon sommar tack vare sina goda språkkunskaper bland annat i spanska, som guide på turistbussar till Spanien

Sin forna familj hade hon helt tagit avstånd från, mamman och bröderna, som levde kvar i Botkyrka. När Evin kom till sitt fosterhem ordnades genom Rikspolisstyrelsens försorg en fingerade identitet med namnbyte och nya personuppgifter. Motiveringen var med tanke på den fara hon befann sig i som vittne mot sin systers mördare och att hon helt tagit avstånd från sin familj. Ett av de fåtal ärenden som godkändes, totalt sett har bara ett 50-tal ärenden godkänts under 16 år. Alla så gott som kvinnor som står under mycket allvarliga hot, ofta hedersrelaterat våld.

Evin hade bytt namn till Camilla Andersson, enkelt som sprungit ur den svenska kalendern, men för sjutton hon var svenska och född i Sverige, skulle arbeta och bo här. Evin var inte längre den inbundna, arga och lite rädda person som polisen Karin träffat 2002. Camilla som hon nu hette var en omtyckt, framgångsrik och rakryggad person som stod inför att söka sitt första riktiga jobb som hon uttryckte det. Studera fick göras på fritid, då var man enligt Camillas värderingar en god medborgare.

Med stolt hållning gick kvinnan på höga klackar längs Kungsgatan, svängde lätt med höfterna, när hon med handen strök tillbaka sitt vindrufsiga svarta långa hår. Strax över hundrasextio centimeter, med vältrimmad kropp, som utstrålade energi där hon med graciösa steg, snarare gled fram än promenerade. Hon var vacker, men enligt henne själv var näsan oproportionellt stor, något hon fick leva med, ett tydligt arv från mamman. Med mörkbruna ögon studerade hon mötande personer, en mångårig vana. Just här var det som hon av en tillfällighet stött på Karin för drygt fyra år sedan.

Karin Ekström polisen som hon första gången mött den där oktoberkvällen för tio år sedan, hade intresserat sig för flickans tragiska uppväxt och liv. Om än på avstånd hållit sig informerad om hennes utveckling och studier, så hade de inte haft någon kontakt. Strax efter det Camilla tagit studenten hade hon stött på Camilla på Kungsgatan, de hade båda stannat upp och tittat på varandra, känt igen varandra och Karin bjöd på fika på Waynes coffe på Drottningatan. Camilla berättade för Karin om sina snatterier under veckan på flykt och hur det hade plågat henne. Karin berättade att hon kände till hennes små olagligheter, men avstått att göra något ärende av det hela med tanke på den fruktansvärda situation hon befunnit sig i. Även om det skilde tjugo år i ålder så hade de stort utbyte av varandra. De fann varandra direkt och blev helt enkelt mycket nära vänner och varandras förtrogna efter ganska kort tid.

Sedan 2011 var Karin frånskild och det betydde att de två kvinnorna kom att tillbringa en hel del fritid tillsammans. Hos Karin Ekström fick Camilla efter Karins skilsmässa hyra ett av rummen i fyrarumslägenheten i Älvsjö. Karin hade inga barn, så det fanns gott om utrymme för dem båda.

Karin hade avancerat och arbetade numera på en av rikskriminalens specialavdelningar under Stina Hjalmarsson. Numera befordrad från tillfällig chef till ordinarie och som poliskommissarie eller kriminalkommissarie hade Stina Hjalmarsson hand om pedofilbrott, hedersmord, våld mot kvinnor och barn.

Den 22 april 2012 mördades 19-åriga kurdiska Maria Barin Aydin i sin lägenhet i Landskrona. Hennes lillebror 17-årige Reber Marino Baro häktades på sannolika skäl för mordet. Även mamman Viktoria Widad Aydin häktades som skäligen misstänkt för anstiftan till mord.

Mot bakgrund till mordet anordnades en landsomfattande manifestation av organisationen «Glöm aldrig Pela och Fadime» för Maria mot skamvåldet i Landskrona, Stockholm, Göteborg och Uppsala på samma tidpunkt.

Dagen efter manifestationen blev Camilla medlem i GAPF «Glöm aldrig Pela och Fadime», riksorganisationen mot hedersvåld. Camilla startade upp en blogg under sitt forna namn och systerns «Evin och Tara Latifi», som enbart skulle handla om skamvåld och hedersmord.

Inledningen till bloggen hämtade hon direkt från GAPF:s hemsida.

Citerade det tal som Fadime Sahindal höll i riksdagen den 20 november 2001.

Camilla berättade historien om sin egen syster, hur hon förälskat sig i en svensk man, ville leva ihop med den hon själv valt, leva som en svensk i det land hon fötts i. Att hon inte förstod sin familj och de värderingar som styrde familjens hedersbegrep. Att hon mördades av sin pappa och farbröder nio månader efter det att Fadime Sahindal skjutits av sin pappa. Myndigheterna och i synnerhet polisens ofattbara passivitet inför de överväldigande fakta som fanns.

Hon la även upp bilder och kortfattade biografier på alla kvinnor och homosexuella, som blivit utsatta för övergrepp med dödlig utgång. Kompletterade med deras ålder och vilka förövarna var. La in möjlighet till att kommentera och kopplade en mejladress till bloggen. Rekommenderade alla att bli medlemmar i GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime). Trafiken blev nästan omgående ofattbart stor med mängder av positiva omdömen, men också ett stort antal förtäckta hot.

Karin blev först chockad när hon tog del av bloggen, kanske mest för att Camilla använt sitt gamla namn Evin Latifi. Insåg dock att Camilla bidrog med något väsentligt i samhället, något som hela tiden måste observeras. Camilla hade själv samma bakgrund som de mördade, klämd mellan kulturella skillnader och familjernas föråldrade kvinnosyn och hedersbegrepp.

Karin Ekström hade lärt Camilla att köra bil under sommaren 2011 och efter obligatorisk teoriundervisning och godkänd tentamen körde hon upp som privatist och fick sitt körkort i slutet av augusti. Påföljande år då Camilla påbörjat studier i kriminologi, föreslog Karin att hon skulle söka en utannonserad tjänst på rikskriminalen.

Studierna, där valet slutligen föll på kriminologi, skötte Camilla på sin fritid, men skulle behöva viss ledighet till föreläsningar och tentamina. Tjänsten var underställd Karins chef Stina Hjalmarsson och innebar att som civilanställd forska runt hedersrelaterat våld. Även i viss mån deltaga i utredningar när spetskunskap krävdes. En möjlighet som Camilla omedelbart nappade på och skickade in en ansökan. Efter några möten med Hjalmarsson, Hjalmarsson och några andra personer och till sist i närvaro av fackliga företrädare, fick Camilla tjänsten. Camilla Andersson tillträdde mycket stolt sin tjänst den förste november 2012.

I samband med mordet på Maria Barin Aydin började journalisten och kriminologen Jose Maria Ozábal att forska i händelserna. Strängt upptagen som han var av en pedofilhärva, så hade efterforskningen snarare bestått i att samla på sig material. När väl sista mötet med inblandade polischefer var avklarat den 15 november 2012 och det kunde göras ett avslut på den långdragna pedofil- och mordutredningen. Plockade Jose fram sitt material efter att hållit en veckas semester. Insåg direkt hur lite kännedom han besatt i dessa frågor, visserligen kände han väl till Fadime Sahindahl. Var själv en av de journalister som intervjuat henne och sedan rapporterat om mordet, men det hade för Joses del aldrig lett till någon fortsatt uppföljning.

Den 20:e november avled en 25-årig kvinna efter ett fall från en balkong i Malmöstadsdelen Rosengård. En tragisk händelse, som enligt de första rapporterna av allt att döma var en olyckshändelse. Maken hade förhörts och enligt uppgift befunnit sig i köket då han hört skriket från kvinnan när hon fallit.

I ett måndags möte, som alltid leddes av Stina Hjalmarsson var nyanställda Camilla med, liksom Karin Ekström, Maria Salinas, Åke Svensson och nytillskottet Bosse Landgren. En genomgång av den gångna veckan och kommande veckas prioriteringar. Kort nämndes Eva Bengtsson, som varande en av två kvarvarande ännu ej gripna brottslingar. I den största utredningen på många år och de resultatlösa spaningarna efter henne. Avslutningsvis berörde Åke Svensson den tragiska händelsen i Malmö som tydligen var en olyckshändelse.

– Bullshit! Hon var Kurd och det var ett hedersmord!

Allas blickar riktades mot Camilla som trotsigt mötte dem.

– Bästa sättet att maskera ett hedersmord, slänga ner oss från balkongen och säga «Hon föll». Hur jävla lätt är det att falla från en balkong om man inte får «hjälp»? Vi kurder är relativt kortväxta och kvinnornas längd ligger oftast runt 160 centimeter eller strax över, ett balkongräcke är 110 centimeter. Ganska svårt att bara falla under de förutsättningarna.

Stina nickade