Landskap utan karta

By Magdalena Väpnargård

Första delen i Magdalena Väpnargårds trilogi om sin egen barndom.
En lika märklig och sorglig som absurd och bitvis rolig uppväxt.
Den här delen handlar om hur hon som 4-åring blev bortlämnad av sina föräldrar och fick växa upp hos sin svårt psykiskt sjuke farfar och frireligiösa, hypokondriska farmor.
I ett litet Dalsland som var lika delar Bullerbyidyll och Ingmar Bergmans mardrömsvärld.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 25, 2020
• ISBN: 9789180071437

Magdalena Väpnargård

Magdalena Väpnargård född i Dalsland och uppvuxen mestadels i Skåne där hon fortfarande bor med sin familj och katt. Journalist, programledare, producent och redaktör på tidningar, Sveriges Radio P3, SVT mm. Har även bott och jobbat i London, bl a som korrespondent och stringer för flera svenska tidningar och magasin. Intresserad av light-prepping sen barnsben och efter en trafikolycka samt en svår multiorgansjukdom, är hon numera skrivare på deltid. Har i år även släppt självbiografiska "Landskap utan Karta", del 1 av 3. Hon skriver för närvarande på tre kommande böcker. Bl.a en om Afternoon Tea med litterära förtecken, då helt utan kristänk. Bara ett frosseri i goda kakor och böcker som njutningsfullt ämne.

Book preview

Till Annika och Maggan

Anna Lena och Lennart

och till mina fyra barn:

Sebastian, Mathilde,

Jonathan och Constantin

Er mamma älskar er utan gräns

Förord

Jag vill skriva om min barndom medan det ännu finns människor kvar som minns. Människor som var med. Kanske för att slippa bära detta ensam. För att någonstans ge upprättelse till en övergiven, förtvivlad, smutsig och bortvald 5-åring som skulle vara nästan 10 innan hon slapp iväg.

Många kanske tycker det är märkligt att jag skildrar ett lortsverige som ansågs utrotat på 60-70 talet. Bortstädat från det nya rostfria folkhemmet, där Ajax ersatt Tomteskur, moderna wettextrasor var höjden av hygien och där Häxans silverputs ansågs överflödig.

För de som inte tror mig när jag berättar att jag var 9 år när jag första gången själv använde en tandborste (i min tidiga barndom är jag alldeles övertygad om att min ömma moder borstade mina snövita bissingar) och att jag än idag bara haft hål i en enda tand. (En slarvig tandhygienist som missade att kontrollera, tre år i rad.)

Min historia är inte påhittad. Den är alldeles sann, men självklart kan jag ha blandat ihop namn, kronologi och platser.

Det är som sagt ett ganska litet barns minnen, den handlar om.

Under många år skämdes jag för min barndom och skulle hellre huggit av en arm än att berätta om den för någon.

Närstående släktingar har ytterligare skuldbelagt både mitt lilla barnahjärta och senare mitt ungdomliga samvete.

Men nu är jag vuxen, och bestämmer själv. Nu är tiden inne att berätta historien som är bara min.

(Jag skrev den här boken under svininfluensan 2009. Jag transkriberade mina handskrivna hieroglyfer 2011, och planerade att ge ut den 2012. Sen fick jag oväntat kontakt med min sedan länge, frånvarande far, och la den på is. Så vissa saker har ändrats över tid. Men nu kommer den äntligen ut. Mitt under den vidriga coronapandemin.)

Tomelilla 10 maj 2020

/Magdalena Väpnargård

Min farmor kallades för Fårlortskärringa i Tisselskog.

Hon var en liten ful kvinna med platt rumpa och ben som stockar.

Det ena underbenet var täckt av en stor blåbrun fläck som så småningom blev ett bensår.

Ett barns lek med kokande lut, farmors eget starkaste barndomsminne.

Hon städade aldrig i huset där vi bodde, så allting, och även hon själv (och så småningom även jag), luktade surt och lite unket.

Enda gången det inte luktade illa var när hon tog in vinteräpplena och la dem på tidningspapper på golvet i ett av gavelrummen på ovanvåningen, i det rummet där jag brukade leka skola.

Då luktade det sött och friskt på hela övervåningen.

Däruppe eldades det inte, så man kunde bara leka om somrarna, när solen låg på och stekte mot såväl tak som de vitbestrukna plankorna på husfasaden.

Om vintern var det alldeles för kallt att vistas där mer än korta stunder.

Men likväl var det en lockande plats, en svårtillgänglig trappklättring, i en hal brun, lätt svängd trappa.

En slags bestigning, ett svårtillgängligt K2, en mytisk topp, högsta berget, fantasins slutmål. Inuti huset och mitt huvud.

När våren kom hade äpplena skrumpnat ihop och såg ut som små förvridna gumansikten, inte så olikt min farmors eget rynkiga.

När det blev varmt i maj, slängde hon alla äpplena på gödselstacken.

Jag minns inte att jag någonsin smakade på ett sånt äpple.

Men varje sen-höst upprepades proceduren, och den friska doften spred sig som av magi till mina fem, sen sex, sen sju och åtta, nioåriga näsborrar.

Vi bodde i det vita huset i kurvan, farmor, farfar och jag.

Farfar hette Bertil, han var kyrkvaktmästare, jägare och bonde, i den ordningen.

Han var högkyrklig och hade gravt sadistiska drag.

Han var också svårt psykiskt sjuk.

Han var en förövare, som gömde sin sanna natur bakom en ytlig air av respektabilitet och pondus.

Fast det hade jag såklart inget ord för när jag var barn.

Jag tyckte bara han var otäck och elak och konstig.

Och gjorde mig illa, skrämde mig, hotade, skrek och stirrade med svarta hajögon på mig trots att jag nästan aldrig hade någon aning om varför.

Vuxna var obegripliga. En annan ras.

En främmande stam, stora, högljudda personer som skrattade åt saker framsagda på ett obegripligt språk.

Varelser som tornade upp sig över oss småvuxna, mindre, pyttesmå.

Och han, byns hårding, patriarken, Kyrkans man.

Han var den märkligaste och mest skrämmande av dem alla.

Med sitt glesnande hår, hårda drag, långa näsa och en mun som ett smalt bindestreck, som aldrig log.

Inte mot mig.

Möjligen inställsamt mot överheten, de han själv såg upp till.

För mig, som var cirka 135 cm över havet, så var han sinnebilden av en översittare, en plågoande, en härskare.

Trots att hans rike ekade ihåligt och hans undersåtar var så maktlösa.

På det höga, drickamålade träskåpet i hallen låg hans långa, hårda vidjespö.

Om jag gjort något dumt, eller sagt något ord han inte tyckte om, så räckte det till slut att han tittade menande på skåpet.

Rynkade ihop sina tunna ögonbryn i en grimas jag bara kände alltför väl.

Då sprang jag iväg och gömde mig, om jag hann.

Ibland var jag på fel sida om ytterdörren, och då gällde det att ha turen på sin sida. Att antingen farmor var inne och kunde skydda mig, eller att den gamla gistna, grönmålade köksdörren inte hade satt sig, så att jag kunde vrida om nyckeln och smita ut den vägen.

Jag var inget smidigt barn, varken till kropp eller kynne, utan rörde mig troligen med barnamått mätt, ganska långsamt.

Jag var knubbig, och övergödd.

Men snabb i tanken, en mycket liten problemlösare med naturligt förvärvade coping-mekanismer.

Han använde inte spöet så ofta, och det sved inte så farligt.

Men det var förnedrande att dra ner byxorna och behöva visa rumpan.

Något man aldrig annars fick göra, det hade man fått lära sig av de vuxna.

Det var något jag bara fick göra under täcket, i mörkret om natten, när ingen annan än farfar själv var med.

Och farmor låtsades sova bredvid.

Farfars terror skulle bli så mycket värre, verbalt, när jag lämnade barndomen.

Han skulle komma att förstöra och förfula minnet av alla mina tonårssomrar.

Alla ljusa minnen är färgade av hans maniska, psyksjuka skräckvälde.

När jag tänker på kröken med dungen av surkörsbär, blommande eller i frukt, med binas surrande, soliga sommardagar, med mandelblom, gökärt, kärringtand och klöver som en sommarbukett längs vägrenarna, så finns HAN där.

Som en sagans demon.

En ond makt.

Det mörka molnet.

Som ett dystert ackord , från en gammal sprucken gitarr med bara tre strängar, slappa och ostämda.

Den närvaron var han. Min farfar.

Det gamla huset där vi bodde (och där de flesta av mina mardrömmar fortfarande efter alla år har sin hemvist) var stort och vitt.

Med romantisk grön snickarglädje kring den söta verandan (bron, som man säger på dalsländska) och kring de höga fönstren.

Förmodligen var snickarglädjen den enda glädje som omgav husets invånare.

Det var ett oälskat hus, sin bedagade skönhet till trots och när jag återsåg det efter 30 år, hade termiter börjat äta på innanfönstren så det låg stora högar med fint, fint trämjöl mellan fönstren på nedervåningen.

Det var som om de ville utplåna det fördömda huset, bräda för bräda, list för list.

Radera allt ont. Bryta ner från taknock till den otäcka mörka källarskrubben.

På övervåningen som en gång tjänat som bostad åt ena familjen i ett två-generationsboende, långt före min tid. fanns ett stort rum med ett litet hukande gavelrum bredvid.

Där botaniserade jag en sommar i min ene farbrors gamla bortglömda samling porrtidningar, allt från Piff till Lektyr, och lärde mig många intressanta saker.

Ungefär samma saker som jag upptäckte i ett väl tummat, inbundet exemplar av Fanny Hill. Jag trodde den var godkänd litteratur då den stod mellan farfars favoritlitteratur Bäcka-Markus och gammelgäddan och farmors motsvarighet till Google; Läkarboken från 1911.

Boken liksom tidningarna försvann spårlöst en dag och farmor låtsades inte förstå vilken bok jag frågade efter, jag var fortfarande för ung för att förstå att innehållet kunde anses som olämplig lektyr för en 8-åring.

Ibland förstod även min farmor, som jag nu i vuxen ålder förstått var extremt lågbegåvad, vissa saker.

Men det var väldigt stora glapp i såväl hennes bildning, som sociala färdigheter. Hon var en intuitiv människa.

En utförare snarare än en tänkare.

Och det var förmodligen därför hon stannade kvar hos farfar.

Att hon möjliggjorde, gömde, slätade över och tröstade.

Allt på samma oengagerade vis. Hennes känsloliv var något fördolt. Hennes åsikter få.

Utom när det gällde min mor och alla de andra som hon avskydde.

Som min faster Gullan och någon handlare som vägrat henne kredit en gång.

Hennes minne var enormt långt och detaljerat när det rörde sig om oförrätter.

Och de var, enligt henne själv, legio.

Men för att fortsätta husesynen i den begränsade värld som var min.

Mitt hem och mitt fängelse i flera år.

Övervåningen bestod framförallt av en stor hall som skiljde rummet från ett annat stort rum där det fanns en komplett köksutrustning men inget rinnande vatten.

Jag är än idag osäker på om det fanns elektricitet där på den sidan.

I det stora köksrummet förvarades det som var embryot till min biologiske fars okontrollerade samling kuriosa, antikviteter, rent skräp och så småningom , pinnar. Det var till brädden fyllt av gamla möbler som aldrig någonsin skulle användas igen. Undanstoppade av sinnen för snåla för att kunna skiljas från det materiella värde de en gång kan ha haft.

Det var ett rum dit saker kom för att glömmas bort.

Samlare blir snabbt maniska, och det som är ett roligt intresse, kan snabbt och okontrollerat övergå i ett ganska obehagligt dille.

En slags materiell fixering som är allt annat än vacker.

Ett helt liv har jag kämpat emot den genetiska kod som gett även mig ett behov att samla.

Varför det alltid känts extra smärtsamt när något av mina barn, skämtsamt, eller i ilska, kallat mig för manisk samlare

Rummet var förstås ett oemotståndligt Paradis för mig och min allra bästa (länge min enda) vän Annika.

Det fick vara Aladdins grotta, Rövarnas och Ali Babas.

Det var vinden i den första Narnia-boken, Pippis Villerkulla, varenda saga jag maniskt slukade, fick bo där.

Väggar, golv och tak var allt som behövdes för att få igång min hjärnas filmer och berättelser.

När vi undersökte och fingrade på prylar och dyrgripar var vi alltid försiktiga och mycket noggranna att inte rubba något en millimeter ur sitt naturliga läge.

Där stod piedestaler, soffor, handfat med kannor i utsökt majolika, kommoder, rör-radioapparater, speglar. Allt!

Det fanns mängder av smårum och konstiga prång däruppe. Vissa så mörka, men framförallt så smutsiga, att man aldrig vågade mer än att sticka in näsan i dem.

Men det var ju inget som helst hinder för att kunna fantisera ihop vad som skulle kunna gömma sig därinne. Eller bo!

Mest fanns där kläder.

Farmor måste ha haft något märkligt dille på kläder.

Kalla det fobi eller mani, men det låg klädesplagg precis överallt i huset.

Mest bisarr var nog den garderob utanför köket på nedervåningen, som saknade dörr, men där det hängde ett orangeblommigt lakan framför, som ett draperi.

In i den skrubben förpassades alla smutsiga kläder, mina, hennes och farfars.

Den enda gemensamma nämnaren för denna ofantliga men i två våningar utspridda, vidsträckta bergskedja av textilier, var att de var använda och smutsiga.

När ett plagg var riktigt stinkande smutsigt, och i både farfar och farmors värld där toleransnivån för kroppsodörer och snusk var ofattbart hög, handlade det om sådär riktigt uteliggar-lortigt, gömdes det i något utrymme för att aldrig mer tas fram.

I väldigt sällsynta fall om det handlade om farfars söndagskostym (begravningskostymen kallade jag och Annika den) eller ett fint och säkert dyrt plagg min mor skickat till mig, så kunde ett plagg hamna i badkaret.

Där fick de sen ligga i blöt i många veckor, ibland månader.

Tvättmedel fylldes på några gånger under tiden, men det tog alltid onaturligt lång tid innan det faktiskt blev tvätt av.

Så eftersom badkaret ständigt var upptaget av gammal sur tvätt gick det ju inte att bada i det.

Så från det jag var fem tills jag var nio och ett halvt, fick jag vid sällsynta tillfällen bada i den toppmatade tvättmaskinen.

Den som aldrig någonsin användes till sitt syfte.

Farmor var lika livrädd för den som för nästan allt elektriskt.

Jag tror att hon aldrig kom över tröskeln mellan hästdragna droskor och bilar med motorer heller.

Självklart var den inte igång, farmor var ju inte helt galen, sin låga fattningsförmåga till trots, utan kontakten var nogsamt utdragen ur väggen.

Samma sak med varmvattensberedaren, som min ekonomiskt sinnade farfar tyckte var en onödig lyx.

Den var aldrig nånsin inkopplad.

Utom möjligen den gången släkten från Amerikat kom och besökte.

Han sparade gärna en krona eller två på onödigheter som han kallade det mesta, från värme till mat och kläder.

Så tvättmaskinen fylldes med kokande vatten som farmor värmt i tre stora grytor ovanpå den gamla Agaspisen i köket.

Sen späddes det varma vatten ut med kallt från kökskranen till lagom temperatur och jag fick mitt bad.

Ibland så ofta som en gång i månaden.

Jag älskade från tidig ålder vatten. Och har alltid varit ett baddjur.

Och att bada i tvättmaskinen blev ju lika normal som säkert en dusch var för mina klasskamrater.

Barn är så enormt anpassningsbara. Allt är ju nytt och oprövat.

Min mamma tyckte jag var väldigt smutsig, de få gånger om året vi sågs.

Hon kallade den ingrodda smutsen på min hals och bakom öronen för talle och brukade inleda mina besök i hennes ateljé på Tuve utanför Göteborg, med att försöka gnida bort den med ren sprit eller aceton.

Hon gnuggade frenetiskt som en tvätterska i en Rembrandtmålning och det sved något fruktansvärt när det gick hål på mitt tunna barnaskinn.

När hon var någorlunda nöjd med min betydligt mindre grå, men säkert ilsket röda hals, satte hon igång med att borsta ut tovorna i mitt långa hår.

Detta skedde aldrig utan tårar och mina ohörda protester.

Hon kallade mig både gnällig och pjoskig.

Överkänslig är ett ord jag tidigt förstod betydelsen av.

Hennes hygienrutin avslutades alltid med att hon brukade knipsa bort vårtor på mina fingrar eller ansikte med en nagelknips.

Även utstickande leverfläckar fick samma behandling, Knips! Så var de borta.

Det gjorde ont och blödde ibland ganska ymnigt.

Men kanske var dessa periodiska åderlåtningar bara nyttiga, för jag var ett ganska friskt barn, så länge som jag bodde i Dalsland.

Kanske stämmer det, att lite skit rensar magen.

Och luftvägarna. Och stärker immunförsvaret.

Den mustiga doften i farmors hus är ingen jag någonsin upplevt någon annanstans. Ingen dofternas Madeleinekaka, där blandningen svett, smuts och syrliga vinteräpplen plötsligt slår emot mig från ett nytt rum och jag bärs på tidens vingar, tillbaka till de där fem åren i det vita huset där ingen glädje kunde bo.

Och tack gode Gud för det.

Doften är etsad i min näsa och minne.

Och jag behöver aldrig nånsin igen påminnas. Jag kan fortfarande få kväljningar på buss eller tunnelbana om en människa doftar kraftigt otvättad.

Min farfar luktade starkt, mest av svett, men även av något annat, något obestämt som för mig alltid kommer att symbolisera en doft av skräck och rädsla.

Den doften sitter kvar i min hjärnas hjälplösa synapser, jag behöver inte ens stänga mina ögon, bara tänka den och så känns både den och hans oönskade närvaro.

Han trodde inte på hygien, farfar.

Ansikte och hals tvättade han, detta till trots, varje söndag då han skulle vara i kyrkan. Kroppen fick vara.

Det var bara så det var.

Och det skulle ingen annan bry sig om. Nu eller någonsin.

Hans gulfläckiga underkläder, långärmad undertröja, lite fransig kring ärmslut och hals, liksom långkalsonger som nog en gång nog varit vita men nu märkligt lika en butterkaka i nyans, de var så självklara för mig att jag länge trodde att alla män skötte sin hygien på samma vis.

Trots att farfar Bertil ofta var ute och fiskade, så badade han aldrig i sjön.

Inte ens den varmaste sommardag doppade han så mycket som en svartfläckig tå i Råvarpens klara vatten.

Inte en enda gång när vi var uppe vid sjön Djup (den levde upp till sitt namn, ibland är saker vad de utger sig att vara) tog han av sig sin tjocka jacka och lät sig omslutas av ljumma sommarvindar.

Det hände nog någon gång att han satt i hammocken i bara rutig skjorta och undertröjan under, men då var det troligen en julidag och olidligt hett.

Sorglustigt nog togs min farfar in på Ålderdomshem när han troligen blivit för gammal, sjuk och elak för min farmor att ha kvar honom hemma.

Bara ett kort tag efter att han kommit dit avled han.

Jag har alltid misstänkt