Farmor är galen

By Jascha Golowanjuk

Efter en lång flykt från Ryssland anländer Jakob tillsammans med sina fosterföräldrar, Far och Häxan, till Köpenhamn. De har kommit till Danmark för att återförenas med Fars familj. Men redan innan de nått sin slutstation får Jakob onda aningar. Han blir nämligen uppmanad till att uppföra sig ordentligt när han möter sin farmor. Hon är aristokrat, precis som Häxan, och accepterar inte vad som helst. Jakob tycker redan illa om sin farmor. Vistelsen hos Farmor och farbror Fix blir en riktig ögonöppnare för hela familjen. Levnadsstandarden är förfärlig, ändå motsätter de sig alla försök att förbättra tillvaron. Är Farmor lite galen eller är det bara hennes blåa blod som spökar? Plötsligt känns det kaotiska Ryssland betydligt mer lockande för Jakob än det smutsiga boendet i Köpenhamn. De där bolsjevikerna kanske inte hade så fel trots allt... "Farmor är galen" är en underhållande roman i dagboksform, som inspirerats av Jascha Golowanjuks egen ankomst till Danmark som fjortonåring. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 31, 2021
• ISBN: 9788726967364

Book preview

Farmor Är Galen

Första Kapitlet.

Livet är en tragedi! Jag vet att ingen ett ögonblick kommer att tro, att det är miň egen tanke. Häxan säger nog att jag har läst det i någon bok — men man behöver inte läsa sådant! Jag är född med geniala tankar, men så länge man är barn, så tror ingen på en. Nyss sa jag till Fix, att alla kvinnor säger att de hade så underbart hår, när de var unga, och alla män säger att de blev mycket strängt uppfostrade. Jag sa det med mycket stor säkerhet — men Häxan bara stirrade på mig. Till slut sa Häxan: »Han har läst det i en bok.»

Det är så man kan bli tokig! Aldrig kan man säga något vettigt utan att de vuxna genast tror, att man har läst det i en bok. Jag, som aldrig läser en bok! Jag hatar böcker, jag tycker bara om sagor och äventyr, och det är inte böcker, säger Häxan själv.

Jag måste nog berätta vem Häxan är. Nej, det är nog kanske bäst att jag först talar om vem jag själv är.

Jag är fjorton år gammal — om några månader femton. Jag var barn tills revolutionen kom, men då blev jag vuxen. Jag har varken skägg eller mage ännu och är inte flintskallig. Tyvärr. Jag säger tyvärr, därför att om man är barn (jag hatar det ordet), så betyder man ingenting. Ingen bryr sig om en, ingen tar någon hänsyn till en. Ja, hänsyn, det är ett ord som Häxan alltid kör med. Varje dag använder hon det, när hon talar till mig, men varken hon själv eller de andra är särskilt hänsynsfulla mot mig. Hon älskar orden hänsyn, väluppfostrad, blygsamhet, flit och lydnad.

Nå, jag är alltså snart femton år gammal, men känner mig mycket äldre. Jag har gått igenom så mycket i mitt liv, som jag en gång ska skriva en bok om, när jag blir flintskallig. För om jag skrev en sådan bok nu, skulle ingen ta hänsyn till mig och man skulle inte ta boken. Förlagen skulle säga: »Gå hem och lär dig stava!» Men när jag blir flintskallig, kan de på sin höjd säga: »Vi beklagar.»

Förresten kan jag inte skriva mitt lidandes historia än. Det fattas mig ord, som kan uttrycka allt vad jag gått igenom.

Nu till Häxan. Hon är min fostermor. Hon är tjock som en flodhäst, både fram och bak. Hon brukar säga att hon var så smärt som en dröm (hur kan en dröm vara smärt?) när hon var ung flicka, och så var hon bräcklig som en lilja. Och när hon talar om andra saker, så kommer det alltid till slut: »Å, ett sådant underbart hår jag hade förr, tjockt och vågigt!» Hon ljuger. Hon hör annars till en av Rysslands finaste adelsfamiljer, nästan furstlig, men jag tycker hon är lik en häxa, fast en tjock sådan. Och så har hon små feta fingrar, som hennes farbror målat av på sina jungfru-Marior och helgon. Han var en av Rysslands bästa änglamålare. I Wien finns det en kyrka full med hans tavlor, och alla änglarna har Häxans händer. Fingrarna liknar små korvar eller något annat, som en allvarlig ung man inte kan skriva ned. Nej, nu vill jag inte tala mer om henne.

Min fosterfar är underbar. Han tar hänsyn till mig, och han tycker jag är lika klok som han själv, men oss emellan sagt, så har han ganska stora fel. Och har man fel, så är man inte så klok. (När jag en gång är död, kommer folk att citera dessa ord, nu skrattar de bara). Far ser mycket bra ut, har lång, böjd näsa och små engelska mustascher. Ack, om jag bara snart fick sådana! Han adopterade mig i Ryssland när jag var liten, och nu kan han inte leva utan mig. Det tycker Häxan inte om. Var gång han kommer hem, kysser han mig på pannan och säger: »Hur mår min lilla pojke?» Då säger Häxan: »Tack, jag mår så bra!» Dumbom!

Det finns nog ingen i världen som är så stilig som Far. Jag beundrar hans näsa och vårtan på vänstra kinden. En rund, brun vårta med små espriter på. Han talar ryska, franska, engelska, tyska och danska. Det gör Häxan också. Usch, vad hon tjatar! »Sitt ordentligt! Ät långsamt! Uppför dig som folk! Ta hänsyn till andra!» Hon har grått hår och ser ut som Fars farmor.

Förresten har jag en farmor med. Henne avskyr jag också, hon är gräslig. Så har jag en farbror, Fix, som är ganska rar.

Nej, det här blir en dålig dagbok. Man måste börja från början.

Vi kom till Köpenhamn den första juli 1921. Vi hade varit ett år i Wien och sen reste vi hit för att Fix och farmor bodde här. På vägen hit (det var i Zoologiska trädgården i Berlin, jag glömmer det aldrig) sa Häxan plötsligt: »Var god och uppför dig ordentligt, när du kommer till Farmor!» Hon sa det som om hon väntade att jag skulle ge gumman en örfil samma dag jag kom.

— Ser du, min kära lilla pojke (Far säger alltid »kära lilla pojke» när han tänker säga något obehagligt), ser du, min mor kommer av en gammal fin släkt...

— Har hon också anor och blått blod? frågade jag.

— Just precis. Och förstår du, min kära lilla pojke, hon är en förnäm dam, som är van att bli konverserad och bli hjälpt när hon sätter sig och stiger upp, och hon vill gärna höra komplimanger och sådant där.

— Nå? frågade jag och anade något tråkigt.

— Jo, ser du, du måste vara mycket uppmärksam och artig mot henne. Inte räcka ut tungan, inte blanda dig i vuxnas samtal, göra vad hon säger till dig och uppföra dig fint.

Å, jag kommer ihåg hur ledsen jag blev när jag hörde detta. Jag, som hade glatt mig så åt att få skojigt i Köpenhamn!

— Hurdan är Fix då?

— Han är en bussig karl, sa Far. Honom kommer du säkert att bli vän med. Han är... ja, du får se själv.

Så blandade Häxan sig i samtalet som vanligt. Hon kan inte hålla sig när Far och jag konverserar. Hon sa något på franska, så fort att jag inte förstod det. Jag kan annars prata franska riktigt bra. Far klappade mig på kinden och sa:

— Min kära lilla pojke, jag har en sak till jag ville be dig om och den är ganska svår att komma fram med.

— Spotta fram det bara, uppmuntrade jag, och genast sa Häxan:

— Du får på inga villkor säga »spotta fram». Vad är nu det för gamängspråk?

— Voulez-vous être aimable, mon très cher père, de me dire ce que vous desirez? sa jag käckt, men Far nickade bekymrad.

— Min älskling, du får inte tala om för din nya farmor att din riktiga farmor var tvätterska. Du vet ju hur alla gamla ryska aristokrater avskyr plebsen. Om du vill vinna Farmors kärlek, får du absolut inte säga henne det.

Jag tog det inte alls tragiskt, men nog blev jag nedstämd. Vi stod framför en strimmig hyena, som luktade illa, och jag undrade om min nya farmor var lik henne.

— Far, sa jag, om man ska jämföra Farmor — jag ska väl säga Farmor till henne — med något djur här, vilket är hon lik då?

Far skrattade och Häxan gjorde en grimas.

— Vilket djur tycker du jag är lik, sa Far.

— Du är lik en vacker örn.

— Jag undanber mig några jämförelser, sa Häxan. Det var just då vi gick förbi flodhästen.

— Vad tycker du att du själv är lik? frågade Far.

Jag funderade länge och kunde inte hitta på något djur. Jag kan alltid se vilka djur andra människor är lika, men själv är jag mest lik en människa, tycker jag.

— Farmor är kanske lik en tiger, sa jag.

— Du ska se, sa Häxan åt Far, han kommer att säga det åt Maman.

Hon förstår mig inte, hon gör livet surt för mig. Varför har Far gift sig med henne?

Jag var mycket beklämd när tåget stannade i Köpenhamn och vi klev ut. Där såg jag min far kyssa sin mor — den högfärdiga aristokratiska damen — och sen kastade sig Häxan i hennes famn och var nära att knuffa omkull henne med sin tyngd. Fix skakade bara hand med Far och Häxan.

Farmor visade sig vara en liten tjock dam med vitpudrat ansikte, små svarta, tuschade ögonfransar och ingen hals. Hon var klädd i en svart sidenmantilj som frasade vid varje rörelse. Dubbelhakan hölls upp av krämfärgade spetsar på fiskben (jag fick senare reda på att det var valenciennes-spetsar). På huvudet hade hon en svart cylinderhatt med flor och vita handskar på händerna. Hennes vita ansikte var som förstenat, hon stirrade stelt på Far och Häxan, men det var av nervositet. Hon hade inte sett dem på sjutton år, fast inte behövde hon bli så stel för det, tycker jag. Jag höll mig i bakgrunden och väntade tills de lugnat sig. Far var så nervös att han glömde bort mig, och då Fix inte gjorde något, sprang han efter en bärare. Häxan tänkte inte alls på att presentera mig.

Plötsligt började Farmor titta ned på marken som om hon tappat en näsduk eller någonting. Hon såg sig länge omkring och sen sa hon:

— Var är pojken, var är han?

— Där står han ju, svarade Häxan.

— Å, utbrast Farmor förvånad och stirrade på mig som om jag hängde i luften — han är ju längre än jag. Hon kysste mig på kinden och det kittlade ganska obehagligt. Sen fick jag höra att hon har mustascher och skägg, och dem klipper hon, därför blir håren så styva. Jag såg att Farmor var gräsligt besviken. När vi alla fem hade satt oss i bilen, sa Farmor, mycket sur och missnöjd:

— Jag trodde att han var en liten pojke på fem, sex år — mörk med svarta ögon.

— Men Maman, sa Far, jag skrev ju att han var åtta år när vi adopterade honom. Då kan du ju räkna ut att han snart är femton år.

— Du skrev visst inte hur gammal han var, du skrev bara att han var en söt liten pojke.

Fix blandade sig i samtalet, och så började de tala franska alla fyra på en gång. Häxan sa oförskämdheter om mig, det var klart. Fix sa att man väl inte genast kunde skälla ut mig därför att jag inte var fem år, och Far sa att jag var den raraste pojke i världen trots mina oförskämda femton år. Farmor, som var så aristokratisk och fin, förstod plötsligt att hon inte varit hänsynsfull och försökte ursäkta sig.

— Förlåt mig, men överraskningen var för stor. Jag trodde han var en liten söt pojke, och så kommer ni med en stor, lång karl. Hur ska jag kunna låta honom sitta i knäet på mig? Hur ska jag kunna kyssa honom god natt och god morgon? Och jag som glatt mig så åt min lille sonson!

— Maman, sa Fix bönfallande.

— Är det någon som bett dig blanda dig i det här samtalet, sa Farmor irriterad.

Lyckligtvis stannade bilen och samtalet tog slut. När jag klivit ut, tittade jag genast intresserat upp på huset. Jag trodde att Farmor bodde i ett palats, hon som är så fin, rysk aristokrat och inte tål att se en tunga och sådant där. Men huset var grått och ganska smutsigt. Jag stod och stirrade på det, tills jag hörde Häxans röst:

— Stå inte där och stirra utan hjälp Farmor ur bilen!

— Tack, jag kan reda mig själv, hörde jag Farmor säga argt.

— Dumma pojke, sa Far, ta åtminstone din egen väska!

Jag begriper inte varför vuxna människor alltid ska ta sig en sådan ton mot oss unga. Alltid ska vi sparkas, befallas, skickas hit och dit, bära åt de äldre, betjäna dem, bocka, vara tacksamma, tiga, bära allt. Å, bara jag blir flintskallig, så ska jag gifta mig och skaffa mig en massa barn, och de ska få göra precis som de vill. Jag ska bli världens snällaste pappa. De ska få äta vad de vill, säga vad de vill och göra vad de vill.

Andra kapitlet.

1 september.

Det är länge sen jag skrev i min dagbok nu. Det har hänt så många jäkliga saker att jag knappast fått tid att tänka riktigt.

Farmor är en värre häxa än min fostermor. Varför, varför i all världen ska sådana gamla människor leva? Hon är sextiofem år! Människorna skulle inte få bli äldre än trettio år. Sen skulle de skjutas. Det skulle finnas ett människoslakteri, som bedövade de trettioåriga med elektricitet som man gör med kor och svin. Det går mycket fort, har jag hört, i Amerika finns det sådana maskiner som slaktar hundra kor på en gång.

Jag måste samla mina tankar, först och främst lugna mig, för annars blir jag tokig i det här huset. Alla är galna här. Jag är gräsligt ensam och har inte en enda vän som kan hjälpa mig. Barn hatar jag, och de vuxna tycker inte om mig. Far gör det förstås, men han har inte tid. Skönt att jag hittat på att skriva. En dagbok är en underbar vän, den hör allt och säger aldrig emot.

Nå, hur var det nu? Hur var det det började? Jo.

När vi äntligen dragit ut våra kappsäckar ur bilen, gick vi in i det grå huset. Vi gick upp, en trappa, två trappor, tre trappor. Mörkt var där, trapporna var av trä och mycket nötta. Alla andades tungt. Far och Fix, som bar de tyngsta kappsäckarna, pustade; de två häxorna pustade på grund av sin egen tyngd.

— Jaså, ni har varken hiss eller elektriskt ljus här, sa Far.

— Nej, kära du, sa Farmor milt, vi har inte råd att bo i så fina hus. Ils sont passés ces jours...

Äntligen fyra trappor upp stannade vi framför en svart dörr och Fix tände en tändsticka för att hitta nyckelhålet. När han öppnade dörren, kände man en genomträngande lukt av mögel, gas, damm och fukt.

— Var så god och stig in, bjöd Farmor och gick in först. Nej, för Guds skull, häng inte era kläder i tamburen!

— Varför inte det? frågade Far.

— Tamburen är Neergårds och inte vår.

— Är ni inneboende hos någon? undrade Far.

— Ja, mon ami, vi hyr två rum hos målaren Neergård, med tillgång till köket efter klockan elva.

Jag tror inte att vare sig Far eller Häxan begrep vad det betydde, men det fick vi lära oss sedan. Oj, oj, oj, säger jag bara.

Nå, så kom vi genom en lång, mörk korridor in i ett rum som var Fix’. Det var ett ganska ljust rum med balkong och var Fix’ både sov-