Ett kapitel för sig

By Jascha Golowanjuk

Nora och Tom Pear är nygifta och kan knappt tro sin egen lycka. Hon, den unga skönheten, och han, den stilige succéförfattaren med det vackra språket. Vem hade kunnat tro det? Dagen efter giftermålet lämnar de äkta makarna hemmet för en smekmånad i Italien. Men innan de ens gått på tåget börjar Nora få onda aningar. Tom insisterar på att åka runt och ta avsked av familj, vänner och bekanta. Nora själv får däremot inte ens ringa ett samtal till sina föräldrar. Varför är inte hennes familj någon prioritet? Resan ner till Italien blir allt annat än gemytlig och när de väl kommit fram är Nora helt säker på att Tom döljer något för henne. Vad är det med Palermo som gör att han återvänt dit i femton år? Den plötsliga insikten att hon inte känner sin make blir till ett bryskt uppvaknande. Vad är det egentligen hon gett sig in på? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788726967371

Book preview

Morgongåvan

När Nora öppnade ögonen, sken solen rakt i ansiktet på henne så att hon inte genast upptäckte Hulda, som stod vid toalettbordet och neg flera gånger.

— Frun måste ursäkta mig, sade Hulda så svagt att Nora måste sätta sig upp i sängen för att kunna uppfatta vad hon sade. Ursäkta mig, upprepade hon, men herrn sa att jag skulle väcka frun klockan nio.

— Är klockan bara nio? sade Nora, förvånad över att Tom inte ville låta henne sova ut. Är min man redan uppe?

— Ja, frun. Herrn stiger upp klockan åtta varje morgon.

»Så tidigt», höll Nora på att säga men lade sig ned igen och sade:

— Var snäll och dra för draperierna! Jag vill sova litet till.

Hulda spärrade upp sina stela, runda ögon, stod ett ögonblick tvekande, så tryckte hon på knappen, draperierna slöts och flickan försvann. Nora somnade genast om. En kvart senare väcktes hon igen, och nu var det Tom själv som satt på sängkanten och kysste hennes av kudden ännu varma, rosiga kind.

— Bara litet till, en kvart till, bad Nora, men kände plötsligt hur täcket drogs undan och hur han tog henne i sina armar och lyfte henne ur sängen.

Hon kunde inte vakna, hennes huvud föll tungt ned, och hon kröp ihop i hans armar som en kattunge.

— Vakna, älskling, vakna! Klockan elva måste vi gå ut, och innan dess har vi mycket att göra. Vi måste packa, jag måste säga adjö till mamma och du ska med.

Han kysste henne och ruskade henne tills hon slutligen blev vaken.

Medan hon klädde sig, tittade hon sig omkring i sängkammaren. Kvällen före hade hon knappast uppfattat hur elegant det var. En symfoni i blått. Väggarna var mattblå utan tavlor, sängen, bred och låg, var svagt krämfärgad, nästan som av elfenben. Mattan som täckte hela golvet var enfärgad, blå, tjock och mjuk. Toalettbordet var, liksom sängen, elfenbensfärgat, och i dess spegel såg Nora sitt trötta ansikte.

Om jag bara hade fått sova litet till, tänkte hon, och handen med hårborsten sjönk ned i knäet.

Hon vände sig mot fönstret och försjönk i beundran över de vackra ljusblå sidengardinerna och den blå spets-storen. Mitt på spetsen skymtade ett vapen med tre päron i. Spetsarna med vapnet var beställda i Venedig, hade Tom berättat. Det var ett underbart arbete. Egendomligt att Tom hade ett vapen! Varför hette han Pear? Det var ju ett engelskt namn, till och med hans förnamn var engelskt.

Under sina funderingar lyfte hon blicken mot taket, och upptäckte att det var av matt glas, som dolde ljuskällan. Ingen tråkig taklampa. Allting var raffinerat uttänkt.

När hon en halvtimme senare kom in i matsalen, satt Tom redan där och drack sitt kaffe. Vid sitt kuvert fann hon ett rött läderetui, som hon genast öppnade. Där låg ett halsband av glänsande pärlor på röd sammet.

— Det är din morgongåva, sade Tom.

Nora tog Toms hand och kysste den.

— Det är ju en hel förmögenhet, så vansinnigt, älskade, sade hon och kysste hans hand gång på gång.

Tom lät henne göra det och log stolt och lycklig.

— Du är galen, tokig, som gör så, fortsatte hon, du ger mig något jag aldrig har vågat drömma om. Jag är en anspråkslös, fattig flicka. Varför slösar du en förmögenhet på mig? Du är ju bara en diktare. Varifrån har du fått så mycket pengar?

— Tala inte om pengar, sade Tom, sätt på dig pärlorna och drick ditt kaffe!

Nora tyckte att Tom varken förr eller senare såg så bra ut som den morgonen. Han var vacker som en grekisk marmorgud som plötsligt blivit uppväckt till liv. Ljuset utifrån, reflexen från snön som fallit under natten, spelade i hans ögon och i hårets glänsande vågor, ena kinden var nästan vit av den starka belysningen.

— Jag undrar om det finns någon lyckligare kvinna än jag, sade Nora.

— Drick ditt kaffe, älskling, vi har hela livet framför oss — men dagen i dag är så kort. Klockan fyra måste vi resa. I kväll är vi i Hamburg och på tisdag i Palermo.

— Kan jag inte få te? frågade Nora. Jag dricker inte kaffe om rnornarna.

— Älskling, bad Tom, drick kaffe i dag. Hulda har inte tid att laga i ordning te. Vi har inte tid till någonting extra i dag.

— Då dricker jag hellre mjölk, sade Nora och tömde gräddkannan i sin kopp.

Tom torkade sig om munnen och gick ut. Nora åt ett stycke bröd och reste sig från bordet. Hon kastade en blick genom fönstret på den snötäckta gatan med människor, bilar och spårvagnar. Våningen låg högst uppe i ett modernt hus, och utsikten över stadens husmassor, torn och kyrkspiror, nu vita av nyfallen, dunig snö, var fascinerande vacker. Hon kände ett sting i hjärtat över att behöva lämna allt detta och resa bort. Men det var också underbart ljuvligt att tänka på att resa tillsammans med världens mest strålande människa, hennes egen Tom. Hon skulle få se Italien, Palermo.

Den tunga askkoppens hem, flög det genom hennes hjärna, den där askkoppen hon hade dödat sin cigarrett i i går och som Tom genast tömt och torkat av. Så fin var pjäsen att den icke fick användas! Förvånad hade hon tagit den i handen och vänt på den. »Palermo. 1930. M.» stod där ingraverat i bottnen. Vem var M.? I detsamma ropade Tom att hon skulle komma och packa.

Han gillade inte hennes sätt att packa och visade henne hur man skulle bära sig åt. Han lade silkespapper mellan vecken, placerade alla tunga saker i bottnen och de lätta ovanpå, och Nora beundrade den skicklighet varmed han fick rum med allt, hur ordentligt allting låg och hur praktisk han var. Efter varje plagg han lade ner sade han:

— Ser du hur fint det ligger? Så här gör man med en kavaj! Först vänder man ut den, sen lyfter man upp kragen och så lägger man ett stycke papper här, det tar ingen plats, och så blir det inte skrynkligt. Så här gör man med byxorna! Nej, lilla vän, du kan inte lägga din klänning så. Vänta ska jag visa dig!

Han gjorde allt tusen gånger bättre än hon, och hon kände sig som en idiot, även när det gällde en sådan enkel sak som att packa en kjol. Till skodon hade Tom särskilda små blå påsar med blixtlås, hans toalettsaker låg i en necessär i nästan skrämmande ordning, och när Nora tog hans sportmössa och lade den ovanpå sina kläder sade Tom: »Fy!» och svepte in den i silkespapper.

— Du är verkligen beundransvärt ordentlig, suckade Nora.

Hon kom att tänka på hur han i går, då de kom hem från bröllopsmiddagen, hade bett henne att torka av sig om fötterna, när hon kom in i tamburen. »Ser du, min älskling», hade han sagt milt och förklarande, »våra golv glänser som en spegel. De är lika rena som du själv, och med dig ska inget dammkorn komma in.»

Nu fick orden en fördjupad mening, och fastnade i hennes minne. Hon började ana att de betydde mycket mer än hon kunde drömma om.

När hon var ensam i sovrummet och höll på att stänga kofferten, hörde hon Tom tala med Hulda. Hans röst var lika mild och behaglig, som när han talade till henne.

— Snälla Hulda, hörde Nora honom säga, Hulda måste lova mig att se väl till våningen.

— Ja, herrn.

— Hulda får gärna ha gäster, men inte i våra rum.

— Ja, herrn.

— Hulda får gärna visa sina vänner våningen, men låt dem inte komma in med smutsiga skor.

— Nej, herrn.

— Glöm inte att släcka ljuset, snälla rara Hulda, fortsatte den milda rösten. Låt ingen komma in i mitt bibliotek. På inga villkor! Hulda vet hur folk älskar att låna böcker. Hulda får gärna själv låna vilken bok som helst, men var försiktig och sätt inga flottfläckar i dem.

— Nej, herrn.

— Mattorna ska rullas ihop, och glöm inte att Hulda lovade mig att bona alla golven, innan Hulda reser hem. Här är Huldas lön och litet extra så Hulda kan få roa sig litet.

— Tack, snälla herrn!

— Och så en sak till, Hulda. Glöm inte att stoppa alla mina strumpor! Vi är tillbaka om tre månader. Jag ska skriva ett kort till Hulda. Adjö, Hulda!

Först åkte de hem till Toms föräldrar. Modern tog emot sin son med utbredda armar och ett saligt leende, och räckte handen till Nora som till en alldeles främmande människa. Nora satt som på nålar och betraktade mor och son när de tog farväl av varandra som om de aldrig skulle ses mera. Tom höll sin mors hand och tittade in i hennes ansikte med oändlig ömhet. Hans ögon var fuktiga.

— Var nu försiktig, när du går över gatorna, viskade den gamla, glöm inte din medicin, och ta långa kalsonger och varma undertröjor med dig.

— Lilla mamma, vi ska till Italien, där är ju vår nu.

— Ja, men det är om våren man lättast förkyler sig, det är alltid då man får snuva. Lova mig att ta varma kläder med dig, älskade Tom!

Hon satt och predikade om kalsonger, mat, dricksvatten, ohyra, sluga italienska försäljare och andra faror, som om Tom inte varit fyrtio år utan en femton års pojke som skall ut i världen för första gången.

För att säga någonting anmärkte Nora att fru Pear och Tom var kolossalt lika varandra.

— Mitt barn, sade den gamla, han är en äkta Pear.

Fadern visade sig inte, och ingen brydde sig om att ursäkta hans frånvaro. Nora tyckte hela tiden att hon hörde tassandet av tofflor bakom dörrarna och undrade om det kunde vara fadern som tog sig en titt genom nyckelhålet. Visiten var mycket pinsam för henne. Ett par gånger försökte hon blanda sig i samtalet, men det var högst misslyckat, varför hon till slut uppgav försöket och satt där tyst tills mor och son fått nog av kyssar, klappar och förmaningar.

— Gud vare med dig, min älskade gosse, sade fru Pear till slut.

Nora fick en kall hand och en grimas som skulle föreställa ett leende.

— Hon tycker illa om mig, sade Nora när de återigen satt i bilen.

— Nej, visst inte, älskade Nora. Du måste lära dig att vara psykolog. Alla mödrar tycker att deras söner kunde ha fått bättre och rikare fruar, hur förtjusande de än är. Och så en viktig sak till. Kom ihåg att svartsjukan också spelar in. Nu är jag ju inte hennes utan din, du har tagit mig ifrån henne.

— Svartsjuka? upprepade Nora frågande.

— Ja, naturligtvis, mamma älskar mig. Tycker du inte min lilla mamma ser stilig ut? Såg du riktigt på henne i går på bröllopet? Hon var väl charmant?

— Ja då. Men varför fick jag inte träffa din pappa? Varför kom han inte — varken till kyrkan eller till middagen? Och inte i dag heller?

— Älskade Nora, tala inte om min far nu. Jag har ju sagt dig att han är ett kapitel för sig.

— Ja, men jag har ju aldrig träffat honom, inte ens sett honom. Är han ful, är han kanske inte …

— Du ska få träffa honom nån gång, sade Tom litet otåligt. Låt oss tala om något annat. Gubben tycker inte om fester och stora tillställningar.

Nora funderade en lång stund, ville säga något men bilen stannade helt plötsligt utanför ett grått förnämt hus.

— Det tar högst två minuter, sade Tom. Vi måste säga adjö åt baronessan.

Betjänten upplyste att baronessan inte var hemma, och Tom lämnade sitt visitkort. Nora var glad att hon inte behövde träffa henne.

De åt lunch på restaurang, och där hälsade Tom på flera bekanta, på somliga litet formellt som om han inte önskade att de skulle komma till hans bord, på en del andra mycket vänligt. Några hälsningar besvarade han inte alls, och då Nora gjorde honom uppmärksam på det, svarade han att han inte sett dem.

Plötsligt uppenbarade sig vid bordet en elegant dam, och trots Toms mycket energiska signaler med ögonbrynen stannade hon och sträckte fram handen.

— Är detta din nybakade fru? frågade hon.

Tom, som rest sig, föreställde damen; han nämnde ett namn som Nora inte uppfattade.

— Var så god och sitt, sade Nora.

— Tack, min man väntar. Damen log ett förtjusande leende och visade alla sina trettiotvå tänder. Hon var mycket målad. Jag hör att ni ska till Palermo. Det stod i tidningarna. Lycklig resa och hjärtligt välkomna tillbaka! Jag hoppas att få se er i vårt hem, fru Pear.

Damen tryckte hårt bådas händer och försvann i restaurangens djup, frasande av siden.

— En sån parant kvinna! sade Nora förtjust.

— Ett förfärligt fruntimmer, svarade Tom och begärde notan.

Nora bad att få gå till telefonen för att ringa till sina föräldrar, men Tom sade att de inte hade en minut till övers. De måste gå på ett par visiter till, innan de åkte ned till stationen.

— Bara två minuter, sade Nora. Jag har inte sagt adjö till dem, de sitter där och längtar att få höra min röst.

— Älskling, du kan ringa från Italien. Vi kommer för sent, tåget väntar inte.

Nora suckade och följde efter Tom.

— Min vän, sucka inte så! Du kunde ha tänkt på dina föräldrar litet förr. Var nu litet praktisk och lär dig att dela in din dag, så att du hinner med allt. Jag har ordnat med tiden så att vi hinner med precis allt vad jag har planerat.

— Du är verkligen självbelåten, sade Nora.

— Så, så, inte ska vi gräla första dagen. Om ett ögonblick är vi hos ungerske ministern, och sen far vi direkt till stationen. Hoppas att Hulda har polletterat allt som jag har sagt.

— Är det verkligen alldeles nödvändigt med ungerske ministern? frågade Nora.

Tom nickade allvarligt. Medan bilen körde genom de snötäckta gatorna, satt Tom bakåtlutad i sitt hörn. Nora kramade krampaktigt sin väska. Hennes hjärna var alldeles tom, det var som om hon fått ett slag i huvudet. I går hade han tackat Gud för att han fått henne, hade jämfört henne med vita rosor och talat om sin lust att flyga av kärlek och lycka, i dag uppträdde han som en folkskollärare. Det ofattligaste var att han inte förstod att hon behövde ringa upp sina föräldrar. Han som älskade sin mor så högt.

— Du förstår, sade Nora, mina föräldrar …

— Ja, nu är vi hos ungerske ministern. Han är en fin karl, med stora mottagningar, kungligheter och så vidare. Ta på dig ditt vackraste leende, min älskling. För ögonblicket ser du ut som en gammal vis uggla, och det klär dig inte.

Ungerske ministern såg på Nora med svarta, oljiga ögon och kysste hennes handleder med sina röda köttiga läppar. På fem minuter hann han säga så många komplimanger att Nora kände sig vimmelkantig, innan hon kommit därifrån.

Efter ministern var det absolut nödvändigt att fara på avskedsvisit till en berömd skådespelerska, som lät dem vänta en hel kvart, därför att hon ännu inte var uppstigen, fast klockan var över tre. Nora såg längtansfullt på telefonen som stod på ett bord i salongen, men Tom skakade på huvudet, när han gissade att hon ville ringa.

— Man kan inte gå på visit och använda telefon, min älskling.

Skådespelerskan, en fyrtioårig kvinna i fantasifull negligé och med påsigt ansikte, omfamnade Tom och kysste honom på munnen. Sedan vände hon sig till Nora.

— God dag, lilla fru Pear, snällt av er att komma. Jag är ledsen att jag inte kunde vara med på bröllopet i går, men jag hade premiär, Tom, har du sett tidningarna i dag? En sån succé! Alla skrev underbart utom Morgonbladet. En sån knöl! En sån buse! Det är en skam för tidningen att ha en sådan recensent. Tänk er, fru Pear, han kallade mig för en gammal backfisch! Han begrep inte ett skvatt av rollen, och där sitter han som stadens mest fruktade kritiker! Är det inte upprörande?

Hon underhöll dem med rollens gestaltning och kritikernas stupiditet, regissörernas och kamraternas mening om rollen, tills de stod ute i tamburen. Och medan hon klagade över andra och berömde sig själv, stod Nora och tänkte på hur onödigt, hur likgiltigt detta var. Där satt hennes gamla föräldrar och stirrade på telefonen för att få tala med henne — det visste hon. De hade inte varit med på bröllopet, de visste inte ens hur festligheten avlupit. Nora lyssnade till skådespelerskan utan att förstå ett ord av vad hon sade. Först i hissen vaknade hon upp ur sin trance, och då hörde hon Tom säga något om en av »landets största skådespelerskor».

Klockan en kvart i fyra hann Tom köpa en bukett blommor och raspa ner ett par ord på ett kort till sin mor, och klockan fyra satt de på tåget som förde dem söderut.

Bröllopsresan

— Äntligen ensamma, suckade Tom frid och ro och harmoni. Å, Gud, vad det är skönt att slippa alla plikter — att vara ensam med dig, min älskling. Se ut genom fönstret, där ser du vårt hus, nej, där till vänster — där, vårt hem, vårt lilla näste …

Nora rökte en cigarrett, litet trött och ännu litet irriterad. De var ensamma i kupén och kunde tala ogenerat.

— Det första gången jag reser utomlands, sade hon. Säg, Tom, varför reser vi till Palermo?

— Vi ska vila där ett par veckor — sedan reser vi till Venedig.

— Men varför just till Palermo? Varför inte Florens eller Venedig först? frågade hon envist.

— Jo, för att där skriver jag bäst. Du får se själv hur underbart där är, allting i full blom redan, den härligaste vår Medelhavet så blått som dina ögon och solen som den ömmaste kyss. Du har säkert aldrig sett så många blommor som i Palermo. Har du upplevt blommande mimosaträd? Hela träd som kaskader av gula blommor. Inte bara sådana där fattiga små kvistar som man får härhemma, utan hela träd, hela skogar.

— Nej, sade Nora, och drog ett bloss på sin cigarrett, jag har ju aldrig varit utomlands.

Hon lät inte alls så hänförd som Tom, och han märkte det genast. Han lät sin hand glida över hennes kind, såg allvarligt in i hennes ögon och frågade läspande och sjungande som om han talat till ett litet barn:

— Är lilla Nora trött?

— Ja, vet du, kom det plötsligt litet irriterat, jag har sovit så litet i natt — och så alla förberedelser, lunchen, alla visiter. Jag orkar inte hålla mig uppe. Förlåt mig, Tom, men jag tror jag lägger mig nu och sover en stund.

Nora sparkade av sig skorna och kastade behändigt upp sin hatt någonstans på bagagehyllan över deras huvuden, och sträckte ut sig.

— Men … Tom reste sig rådvill. Tänk om det kommer någon.

— Vad skulle det göra?

Nora smålog ansträngt.

— Kära barn, om någon kommer in och vill ha platsen.

— Än sen då?

— Då ligger du där och sover. Förresten ser det inte bra ut. Det kan komma någon som känner oss, och så ligger fru Pear och sover.

Nora skrattade och slöt ögonen, lade båda händerna under kinden och låtsades som om hon redan sov. Egentligen hade lusten att sova alldeles försvunnit. Hon kände att Tom stod och betraktade henne och hon gissade sig till hans missnöjda uttryck, men hon var irriterad och fast besluten att inte öppna ögonen. Plötsligt kände hon att en pläd lades över henne, försiktigt och kärleksfullt, och hon öppnade ögonen, full av tacksamhet. Ögonblicket därefter sov hon riktigt djupt.

Hon tyckte att hon inte kunde ha sovit mer än högst fem minuter, då Tom väckte henne med att säga att de skulle gå till restaurangvagnen och äta middag.

— Redan? Vad är klockan?

— Den är sex. Du har sovit en och en halv timme, min älskling, och nu är du väl utvilad och glad, lilla Nora.

Nora steg upp, tog sin väska och pudrade sig, satte på sig hatten och följde efter Tom. Hon visste inte om det var tågets skakningar, trötthet, eller att hon inte vaknat riktigt än, som gjorde att hon kände sig yr i huvudet. När de passerade över plattformen till nästa vagn, kände hon det som om hon skulle falla, och stönade till, men Tom hörde det inte. I korridoren fick hon fatt i Toms arm och viskade att hon mådde illa.

— Du är hungrig, min vän. När du har ätit, blir du pigg igen.

— Jag är inte ett dugg hungrig, jag är trött.

— Nej, kära du, du är hungrig.

Nora varken ville eller hade kraft att diskutera och var lycklig när de äntligen nådde restaurangvagnen och hon fick sätta sig. Där var fullt med folk och luktade mat. Tågets skakningar genljöd i hennes huvud, fläkten i taket snurrade och Nora vågade inte se på den, folk pratade, knivar och gafflar klirrade mot tallrikarna, det pratades franska, holländska, tyska, danska och engelska — någonstans diskuterades den världspolitiska situationen, en mor pekade ut landskapet för sitt barn, en dam skrattade irriterande falskt.

Nora slöt ögonen och för ett ögonblick var hon alldeles borta. Hon såg upp först när kyparen satte för henne en portion buljong i en tjock blå kopp — det vände sig i henne när hon såg den brunaktiga, nästan genomskinliga vätskan med små fettkulor simmande ovanpå. Hon rörde den inte.

Tom åt med god aptit. Han frågade icke varför hon inte åt, han var alltför upptagen av att titta på det vackra snölandskap de passerade. Ibland studerade han ansiktena vid bordet mitt emot — ibland var han försjunken i sina funderingar. Nora försökte tala, men orden fastnade henne i halsen. Plötsligt lade Tom ned sin sked och stirrade förskräckt på henne.

— Du är väl inte