Den sista strandgasten

By Lena Arro

Äntligen är det dags för sommarlov! Den här sommaren ska Marie få följa med Mirja till ett gammalt hus som Mirjas mamma har ärvt. Det ligger precis vid havet och i grannhuset bor en kille som heter Jonatan. Vilken sommar det kommer bli! Snart upptäcker Marie och Mirja att det händer mystiska saker i huset. Möbler börjar röra på sig och det hörs steg i trappan. Dessutom berättar Jonatans farfar kusliga historier om strandgastar. Men kan det vara så att historierna faktiskt är sanna? Kanske borde någon undersöka saken... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 13, 2020
• ISBN: 9788726633054

Book preview

författaren.

Kapitel ett

V i var på väg till havet. Det var Mirja, min bästa kompis, hennes mamma Monika och jag. Monika körde och lyssnade på radio och Mirja läste i sin anteckningsbok.

– Kommer du ihåg förra sommaren? frågade hon efter en stund.

– Ja, så klart, sa jag.

Jag hade följt med Mirja och hennes familj ut på landet förra sommarlovet också. Vi hade träffat riktiga spöken. Sånt glömmer man inte i första taget.

Mirja tittade upp från anteckningsboken och sa fundersamt:

– Undrar om det blir några spöken i år också?

Den där anteckningsboken som Mirja har är lite speciell. Andra människor skriver upp telefonnummer och recept och sånt men Mirja skriver bara om spöken och spökplatser. Spöken är det bästa hon vet och eftersom jag har känt henne sen vi var små, så har jag vant mig. Numera tycker jag nästan att det är självklart med spöken. Men bara nästan, jag är fortfarande lite rädd för dem. Det är inte Mirja, hon skulle vilja bo i ett spökslott.

Monika hörde vad hon sa och vred ner volymen på radion.

– Det finns nog inga spöken i Tullhuset, sa hon.

– Hur vet du det? sa Mirja. Du har ju aldrig varit där.

– Hade det funnits spöken så hade jag nog hört talas om dom, sa Monika.

– Du hade ju knappt hört talas om din gammelfaster förrän hon dog, sa Mirja envist.

Det där Tullhuset var ett gammalt hus som Monika hade fått ärva efter en gammelfaster som hon alltså knappt visste att hon hade. Det var en jättekonstig historia och först hade Monika trott att det var ett skämt men det var det inte. Gammelfastern hade dött och lämnat efter sig ett hus vid havet till Monika. Och det var dit vi var på väg. Mirjas pappa och lillebror Anders skulle också komma dit, men senare, först skulle Anders gå i friidrottsskola i stan.

Det passade väldigt bra att jag fick åka med Mirja, eftersom min mamma skulle arbeta en bra bit in på sommaren. Hon hade lovat att passa min vandrande pinne Pinnen och ge henne friska blad och låta henne motionera i krukväxterna ibland. Jag skulle nog sakna min mamma och Pinnen litegrann, men det var roligt att åka till havet.

– Alla gånger att det finns spöken i huset, sa Mirja till mig.

– Vi får väl se, sa jag. Annars blir det ganska mysigt ändå. Sandstränder och hav och sommar.

– Jaja, allt det där är väl bra, men utan spöken blir det liksom inget riktigt sommarlov, sa Mirja.

Vi hade åkt bil länge och stannat en gång för att äta lunch. Nu började vi närma oss havet. Det märktes på att skogen vid sidan av vägen blev lägre och liksom knotigare, och marken såg ut att vara nästan helt av sand.

– Åh, vad spännande det ska bli, sa Monika förväntansfullt när vi svängt in på en liten, smal väg, knappt mer än en stig. Vi skumpade fram längs den en kilometer eller så och sen var det som om världen öppnade sig rakt framför oss. Där låg hela havet, blått och grått och grönt och ovanför horisonten låg hela himlen, bred och blå och lite disig. Det var så ljust att man måste kisa med ögonen.

Monika stannade bilen.

– Titta bara, sa hon. Är det inte härligt?

– Joo, sa jag.

– Är det där Tullhuset? frågade Mirja.

Då såg jag det också. Ett högt och smalt tvåvåningshus, slitet och silvergrått av sol och vind. På den ena sidan av huset fanns ett stort och lite snett uthus och en rostig pump. På den andra sidan, bakom en halvdöd syrenbuske, stod ett rangligt dass.

Monika kliade sig på hakan.

– Jag sa väl att det inte finns el och vatten?

Sen startade hon bilen och körde ända fram. Vi hoppade ut. Det luktade hav, och måsar skrek någonstans i närheten.

Monika stod stilla och tittade upp mot huset.

– Mitt eget hus! sa hon belåtet.

– Ett eget spökhus! sa Mirja, lika belåtet.

Ett riktigt ruckel, tänkte jag, men jag sa det inte högt.

Kapitel två

I ngen hade bott i Tullhuset på väldigt länge och det märktes. Det luktade instängt och gammalt. Fönsterrutorna var prickiga av fluglort och på golven låg en massa döda, torra flugor. De få möbler som fanns i rummen såg ut som saker som blivit kvar på en loppis när alla handlat färdigt. Och som Monika sagt, fanns det varken el eller vatten i huset. Men Monika var nöjd ändå. Det berodde nog på att hon ägde huset och liksom inte såg felen.

– Det är litet primitivt, sa hon glatt, men sånt är bara nyttigt. Tänk vad folk var friska och lyckliga förr i tiden när dom måste hämta vatten i hinkar och slapp se dåliga TV-program.

– Utom dom som svalt och frös och tappade tänderna, sa Mirja, men det hörde inte Monika för hon var redan på väg uppför trappan till övervåningen.

Vi följde efter, ganska försiktigt, eftersom trappan knakade under våra fötter som om den höll på att rasa ihop. Hela vägen upp hängde tavlor i tjocka ramar på väggen, det var gamla, mörknade porträtt av gubbar i konstiga hattar och med lömska ansiktsuttryck. Särskilt en av dem såg otäck ut, han hade en svart lapp för ena ögat men det andra ögat stirrade och tycktes följa en med blicken när man gick förbi.

Där uppe fanns tre sovrum och några skrubbar. Det stod en säng i ett av sovrummen men den var möglig så vi bar ut den på gården.

– Tur att vi tog med luftmadrasser, sa Monika.

– Vi kan väl bo i samma rum, sa jag till Mirja.

Jag tänkte nämligen på hur det skulle bli om några timmar, när det mörknade. Ingen el, inga lampor. Då skulle det vara rätt skönt att inte behöva vara ensam.

Så vi tog ett av sovrummen och Monika tog det mittemot. Sen städade vi i ungefär en timme för att få ut alla gamla, döda flugor och råttlortar och skräp. Monika hade som tur var tagit med sig sopborste och mopp och andra städgrejor. Tyvärr hade vi glömt pumpen till luftmadrasserna och när vi äntligen hade blåst upp dem hade det gått en timme till och vi var alldeles blåa i ansiktena och höll på att svimma.

– Nu behöver vi kvällsmat, sa Monika när vi hade bäddat färdigt.

Hon gick ner till köket och vi hörde henne skramla en stund. Sen började det lukta rök och bolma i trappan och Mirja och jag sprang ner för att se var det brann.

Det var bara Monika som eldade i vedspisen. Hon var alldeles sotig om händerna.

– Såna här gedigna spisar gör dom inte nuförtiden, sa hon och hostade så att det skrällde.

– Undrar varför, sa Mirja.

Efter ett tag slutade det ryka in och vi kunde koka tevatten – som Mirja och jag hämtade från den gnisslande pumpen på gården – och steka ägg på spisen. Vi satte oss vid köksbordet och