Mänskliga kvarlevor

By Lars Kjædegaard

På en liten ö i en skogssjö får två kärlekstörstande ungdomar sitt livs chock när de gör en makaber upptäckt i buskaget. Där ligger kvarlevorna av en människa - till stor del förmultnade. Att Agnes Hillstrøm under sin semester blir inblandad i fallet är egentligen bara en slump. Det är hennes älskarinna, patologen Gerda Eberlein, som får samtalet en stilla söndagsmorgon. När de båda möter upp lokalpolisen vid Rågeø, dröjer det inte länge innan frågetecken uppstår kring kvarlevornas placering. Vid första anblick kan man tro att det är ett självmord - någon som självmant tagit sig ut till ön för att dö. Men något färdmedel finns inte i närheten, så hur kom personen dit? Och kanske den viktigaste frågan av alla... Vem är det som gått detta ödsliga öde till mötes?"Mänskliga kvarlevor" är den femte delen i Lars Kjædegaards serie om polisen Agnes Hillstrøm. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 7, 2021
• ISBN: 9788726570458

Book preview

Kapitel 1

Det var Erik som hittade ekan. Den låg nästan gömd i vassen, halvt nedtryckt i leran vid stranden och förtöjd med en bit blått nylonrep vid en rutten påle som någon hade slagit ner i den mjuka sjöbottnen. Två korta åror stack fram på bottnen under aktertoften.

Han ropade på Mia och klev ner bland vassen. När hon kom ner från stigen satt han redan på sittbrädan och kämpade med årorna.

Mia såg sig om utan att säga något. Hon lindade loss nylonrepet från pålen, slängde tampen i ekan och hoppade ner i fören. Erik log.

Han räckte henne den ena åran. Tryck ut oss, sa han.

Han såg henne sjunka ner på huk och trycka samtidigt som han satte de galvaniserade årtullarna i hållarna. Ekan släppte från gyttjebottnen och de gungade mjukt när hon räckte över åran igen och satte sig på det lilla sätet längst fram i fören.

Erik flyttade fram till mittoften och rodde baklänges ut på sjöns gyllengröna glittrande yta. Han lät ekan driva en stund.

Sätt dig längst bak, sa han. Jag sätter mig åt andra hållet.

Hon balanserade försiktigt förbi honom och satte sig, samtidigt som han vände sig, grep årorna och började ro utåt.

Vems är ekan? sa Mia.

Han skrattade. Ingen aning. Den låg bara där. Jag har aldrig sett den förr.

Mia stack ner en hand i vattnet och han kunde se det v-formade kölvattnet på den blanka ytan.

Vi ror ut till ön, sa han. Jag har aldrig varit därute.

Och om ägaren dyker upp? sa Mia.

Då ror vi bara in igen, sa han. Men den här är det länge sedan någon använde.

Mia tände en cigarett och log mot honom.

Sjön mätte knappt två kilometer på längden och åttahundra meter där den var som bredast. Erik hade tittat på den på Google Maps ibland. I mitten på det bredaste stället låg ön, Rågeø. Rågeø var ungefär hundrafemtio meter lång och sjuttiofem meter bred på mitten.

Runt Rågesø växte skogen fritt. Bortsett från gläntan på sydsidan där de hade ställt cyklarna omgavs sjön av tätvuxen skog; bok, ek och tall. Själva Rågeø var täckt av höga, raka granar.

Det var stilla och varmt i vattnet. Erik kunde se trollsländor flyga på sitt eleganta, dansande sätt nära ytan. Om en månad skulle de mörkgröna löven vara bruna och brandgula och det skulle vara för kallt för att dåsa i en eka.

Min pappa berättade en gång för mig att det finns en grav ute på ön, sa Mia.

Erik rodde. Fabrikör Hinrichsen, nickade han.

Han var kollaboratör, sa hon. Tjänade storkovan på tyskarna.

Men han ägde ön, sa Erik. Och på något vis fick familjen tillåtelse att begrava honom därute.

Om det inte bara är en skröna, sa Mia.

Det märker vi.

Han höll hårt i årorna. Han kunde redan känna av ryggen och handflatorna. Men om han koncentrerade sig skulle hon inte förstå att han aldrig hade rott en eka förut.

De drog upp ekan på stranden och började gå längs vattenbrynet i nordlig riktning medan de tittade efter fabrikörens grav.

Pappa sa att det ska finnas ett kors, sa Mia.

De kikade in genom den täta växtligheten. Det fanns inga stigar på Rågeø. Skogsmarken var fuktig och träsklik nära vattnet, täckt av vissna löv, blöta kuddar av mossa, nedfallna grenar och halvt omkullvälta träd.

De hade kommit fram till den motsatta stranden utan att se något kors när Mia sa: Där, och gick in mellan träden.

Erik kunde inte se något. Han följde efter henne. Hon gick snabbt.

Hon stannade vid en slät sten täck av mossa och lika stor som en dörr. Vid ena änden stod korset. Han förstod inte hur hon hade sett det. Det var ett kraftigt, timrat kors, gott och väl en meter högt, grågrönt och halvruttet.

Mia krafsade med en gren i mossan på den släta stenen.

Hon tittade upp. Betong. Han ligger säkert där.

Han tittade på henne. Han gillade när hon hade sina friluftskläder. Den maskulina klädseln framhävde hennes kvinnlighet. Hon hade sina vandringskängor på sig. Kraftiga sockar, bruna ben upp till de stora canvasshortsen, en mörkgrön T-shirt och en urtvättad koboltblå fiskarhatt.

Det hade blivit varmare. Det slutar med en knall, sa hans mamma alltid när molnen, blåsvarta och hotfulla, tornade upp sig i väst en tryckande sensommardag.

Fyndet av graven gav honom en känsla av antiklimax. Det var inget speciellt med den. Det var mer spännande när man inte visste om den över huvud taget fanns. Det gjorde den alltså. Big deal.

Vet du vad jag har lust att göra? sa han.

Mia borstade av sina händer och reste sig. Ja.

Har du också det?

Mia såg sig omkring. Det fick honom att le. De var så ensamma som man kunde bli här mitt i skogen. Hennes uttryck var neutralt.

Till slut såg hon på honom och log. Okej. Men snabbt. Jag tänker inte tumla runt helt näck härute.

Snabbt går bra för mig, sa Erik.

De hittade en liten glänta inne mellan träden på mitten av ön. Erik lade sig på rygg i mossan och kände hårdheten i sina shorts när hon ställde sig över honom och klev ur sina shorts och trosor.

Han drog ner sina egna shorts och hon satte sig grensle över honom. Fuck, sa hon, skogssex.

Ösex, stönade han. Fuck.

Hon satte handflatorna på hans bröst och rörde höfterna häftigt fram och tillbaka. Hon hade fortfarande på sig hatten. Hennes bröst hängde tunga framför honom och han kunde känna hennes bittra svettdoft. Han såg upp i hennes ansikte. Hennes mun var lätt öppen och hon andades med ett visslande, rytmiskt ljud. Erik blundade.

Mia stelnade till och satt helt tyst.

Han öppnade ögonen. Vad?

Hon stirrade åt höger. Vad fan är det?

Vad är vad?

Hon gled av honom, som om hon helt hade glömt vad de höll på med. Han såg henne ta trosorna och dra dem på sig innan hon hoppade i sina shorts.

"Vad?" sa han.

Det ligger något där borta, sa hon. Upp med dig.

Han suckade. "Okej. Men …"

Hon hade redan gått bort till buskarna i kanten av gläntan, dit de troligen aldrig skulle ha gått annars.

Han var några steg bakom henne när hon plötsligt lade den ena handen framför munnen och tog ett steg tillbaka.

Vad fan är det? sa han. Det finns ju ingen anledning att …

Mer sa han inte efter att han såg vad Mia precis hade sett.

Kapitel 2

Agnes vaknade långsamt och kände sig förvirrad. När hon var hemma var hennes morgnar alltid likadana. Hennes telefon ringde klockan sju. Den låg på hyllan precis innanför sovrumsdörren så hon var tvungen att gå upp ur sängen för att stänga av den.

När hon hade gjort det satte hon sig på sängen och tittade på bilden av Tom som log mot henne från hyllan. Sex år hade han varit borta nu sedan en smitare hade kört på honom.

Några morgnar var det lättare att le tillbaka än andra.

Men denna morgon låg hon inte i sin egen säng och hennes telefon hade inte blivit ombedd att väcka henne.

Under några sekunder kände hon paniken gripa tag i henne innan hon kom ihåg var hon befann sig. Hon låg i Gerda Eberleins säng i huset i Hillerød. Hon slappnade av, log för sig själv och sträckte ut sig på rygg. Det var söndag morgon. Klockan var nästan nio och hon hade sovit som en stock efter att de hade somnat.

Hon kunde höra ljud från köket nedanför, skramlande ljud som från någon som gjorde frukost. Hon kände doften av kaffe och något stekt.

Hon satte sig upp och svängde benen ur sängen. Hon reste sig och tog sin tunna morgonrock, gled i den och gick ut i korridoren. På väg till badrummet hörde hon Gerdas röst därnere.

Jag skulle fixa frukost på sängen till dig, sa Gerda när hon kom ner. Men telefonen hann före.

Agnes satte sig vid köksbordet och Gerda hällde upp kaffe. Gerda hade på sig sin gröna frottébadrock. Hennes tjocka askblonda hår föll runt ansiktet. När hon hällde upp lutade Agnes huvudet bakåt och Gerda satte ifrån sig kaffekannan och kysste henne.

Hon drog sig tillbaka lite och mötte Agnes blick. Agnes sa: Jobb?

Dessvärre.

Sjukhuset?

Gerda rätade på sig och gick runt bordet. Inte på en gång. Först en skogstur.

Skogstur?

Polisen på Mittsjälland. Deras egen obducent är i Portugal. De har ringt runt.

Om vad?

"I går eftermiddags hittade två ungdomar ett lik på en ö i en sjö. Nere mellan Sorø och Slagelse.