När isen gått

By Bo R. Holmberg

Det är i slutet av april när Antons bror går genom isen. Under de fem år som gått sedan dess har Anton tvingats leva med skuldkänslorna, och faderns beskyllande blick. Om han fått välja hade det varit Anton som låg på älvens botten. Nu ska Anton börja jobba på timmersorteringen, hans första arbete. På timmersorteringen finns alla möjliga slags människor. Människor med livsöden som Anton inte kan föreställa sig. Och så finns Frasse och Ivar – vännerna. Det är tillsammans med Frasse som Anton möter döden för andra gången, den där ödesdigra kvällen. Anton noterar först spiskroken. Sedan ser han honom, sorteringsarbetaren, liggandes på golvet i sovsalen med huvudet inslaget. Frasse och Anton ser på varandra. Sedan springer de.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 14, 2022
• ISBN: 9788728383650

Book preview

Bo R. Holmberg

När isen gått

SAGA Egmont

När isen gått

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1997, 2022 Bo R. Holmberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728383650

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Älven här var inte vatten; den var timmer.

Eyvind Johnson: Nu var det1914

I

M itt i älven fanns de. Det var bara dagar innan isen skulle gå. Det var den tiden. Om man följde gammelmärkena så var det alls inte otroligt att älven skulle riva redan idag. Den förde ljud med sig, den råmade. På nätterna small det som om någon brutit sönder isbitar därute.

Från stranden kunde man se dem som gick på älven. Två små figurer rörde sig. Men den som tittade, om nu någon hade gjort det, skulle också ha sett att de var på väg tillbaka mot stranden. De rörde sig hitåt. En av dem gick något före, den andre sackade efter. Den bakre såg något äldre ut, men kunde nog inte vara mer än elva, högst tolv. Det skulle den som stod på stranden ha kunnat lista sig till.

Men det var ingen som stod där och såg på. Det var ingen som visste att de två pojkarna fanns därute på vårisen, på svagisen.

Han skulle också ha sett hur isen plötsligt brast för den som gick sist. Hur han sjönk ner i vattnet, hur händerna grävde i snön för att dra sig upp ur vaken.

Han skulle också ha hört ropen, de ångestfyllda skriken från honom. Han skulle ha sett den yngre vända sig om.

Han kan inte vara mer än nio-tio år. Han har ingen rätt att vistas härute. Han har hört förmaningarna många gånger. Han har sett far gå med käppen och stöta i isen gång på gång och försiktigt pröva isens bärkraft. Men pojken har ingen käpp.

Han går ner på knä och på mage. Han ålar sig närmare. Han ropar uppmuntrande ord.

Men så brister isen även under honom, för ett ögonblick är han försvunnen i det iskalla vattnet men han lyckas kravla sig upp.

Han står på knä och skriker, högt skriker han. Om någon stått på stranden skulle denne ha hört skriken.

Men där står ingen.

Den bortre vaken är alldeles tom. Där syns ingenting. Bara en svart öppning.

Det är en av de sista dagarna i april 1912.

II

H an la konten över axeln. Han var beredd att lämna dem. Syskonen satt på bron, tre ihåliga ansikten tittade upp mot honom. Far stod lite vid sidan om de övriga. Han höll lien med höger hand, orvet vilade mot hans ena höft. I den vänstra bar han brynet. Han hade inte ögonen på pojken. Det såg ut som om han tittade ner mot lägdan, mot den magra kon som lyft sitt huvud. Snön låg fortfarande kvar på marken i fläckar.

Varför håller han i lien, tänkte pojken. Inte är det tid för den.

Mor la händerna på hans axlar och såg länge på honom. Han vred sig undan hennes grepp.

– Nu far du, sa hon. Nu ger du dej av. Nu får du ta hand om dej själv.

– Jo, sa han.

– Det är tur att det inte är åt Amerika du ska dej, sa hon.

Far sa som vanligt ingenting. Pojken sneglade på honom i väntan på ett ord, en avskedsnick, eller bara något. Men far hade vänt sig om. Han hade ställt lien vid knuten och nu gick han bort mot lagården.

– Du gett ju komma hem nångång och hälsa på oss.

Det var mor igen. Hon försökte lägga händerna på hans axlar än en gång. Men han backade undan för hennes beröring.

– Jag kom till hösten när säsongen är över. När rumpa gått, sa han. I oktober.

Inget avsked hade han fått av sin far.

– Nu far jag, sa pojken.

Småsyskonen satt kvar på bron, som om de skulle sitta där ända tills han kom tillbaka.

Vägen var mer som en stig men rak och lång. Längst bort låg källaren och när han kommit förbi den, valde han vägen ner mot älven och då kunde de inte längre se honom.

Strax innan lyfte han en hand en sista gång och vinkade till dem. Far syntes inte till.

Det var april och den mesta snön hade smält. Isen hade inte gått, men tunn och bräcklig syntes den honom. Han följde älven. Lång väg att gå hade han, men i konten fanns lite saltfläsk och några brödkanter som mor smugit ner utan faderns vetskap. Han hade börjat sin vandring tidigt och borde vara framme innan kvällen.

Landkallen var farbar med häst men han höll sig hellre uppe på nipan. Där var säkrare. Bara några dagar till så, hade far sagt. Inte åt honom. Det var åt mor han sagt det. Då skulle älven råma på riktigt och snart skulle den fyllas med timmer. Så hade han sagt, men på det vanliga sättet, som om allt som hörde samman med älv och vatten måste viskas fram. Det fick inte sägas högt och ljudligt, när det någon gång kom på tal. Det måste sägas fort och lågmält och följas av tystnaden. Men pojken hade hört det och återigen blivit påmind, inte bara om sitt tillkortakommande den gången utan också om vem fadern nog hellre hade sett ligga där på botten av älven.

Det var för timret han begett sig ut på vandring. Till skiljestället skulle han för första gången.

Ut och tjäna skulle han.

Vi har tur som har sorteringen, hade mor sagt. Så du slipp städslas av bönder.

Nu gick han. Det var bara att följa älven nerströms, samma väg som timret skulle ta. Men först skulle han till moster, än kom inte timret rinnande. Än var älven isbelagd.

Halva dagen gick han längs med älven. Dykdalberna såg frusna ut och runtom dem tornade ismassor upp sig. Långt ute på ett grund kunde han se och höra pålkranen dunka.

Till slut måste han ta sig över älven ändå, vid färjestället. Ännu så många år efter olyckan var det en skrämmande vandring. Isen var blank och han tyckte sig kunna spegla sig i den. Han gick försiktigt, trots att han kunde se spår av människofötter där en sträng snö fanns kvar. Nedanför honom syntes skiljeställets bryggor som vrak ovan isen och därifrån var det inte så långt till moster.

Det var han som gav sig av först från hemmet. Det skulle ha varit Gustaf. Han var två år äldre och skulle ha lämnat hemmet först. Men han fanns kvar på bottnen av älven. Där låg han. Hade far fått råda, borde det ha varit han som legat där. Så kände han som var på väg till sitt första arbete.

Och nu var det 1917.

H uset var större än det varifrån han kommit, och inte lika avflagnat som det. Det stod på en höjd med famnen öppen ner mot vägen med en stor farstubro med snötäckta åkrar runtom. Bakom sträckte storskogen ut sig. Den ägdes av morbror, han hette Halvar.

Pojken såg gården långt på avstånd och han ökade sin fart. Solen var ännu uppe och han gladdes över att ha klarat av första delen av sitt äventyr utan missöden. När han kom närmare hörde han rösterna, upphetsade röster, skrik och svordomar.

Gårdsplanen var fylld med folk, en väldig hög av människor hade samlats. På bron stod morbror i storrocken och gestikulerade.

Pojken blev kvar vid vägen i förundran och rädsla. Människohopen var som en skrikande massa. Där var kvinnor, män och barn. Morbror slog ut med händerna i en uppgiven gest. Någon tog ett skutt upp på trappan och högg honom i kragen och drog ner honom till de andra. De stod runtom honom hotande, men en skarp röst skrek till dem att fara fram försiktigt och hopen skingrades och pojken såg hur morbror steg upp på trappan igen och pekade bort mot källaren och visthusboden.

Som en plog rörde de sig kvickt bort från bron och mot det håll Halvar pekat. Gårdsplanen tömdes, och ur farstudörren kikade även moster och några av barnen.

Pojken stod i beråd att ge sig tillkänna, att gå fram till sina släktingar, men han blev stående nere vid vägen. Grinden hade slitits från sina fästen som om hopen gått fram i vanvett. Och nu kom de ner mot vägen. De bar påsar med säd, kappar med potatis och rotfrukter. De hade brödkakor i händerna som de stoppade i munnen och kom emot honom med svultna ansikten och brinnande ögon. Pojken drog sig åt sidan, sökte skydd bakom björken vid sidan av vägen.

Han som anförde dem hade en vidbrättad hatt tillbakastruken i nacken. Han höll ena armen utsträckt och pekade åt vänster och den morrande hopen följde honom. Snart var de borta, men kvar på bron stod pojkens släktingar, en tigande grupp.

Pojken rätade till konten och började vandringen uppför kullen och till huset.

De hade sett honom och stod kvar i väntan.

Det var bara Halvar som var klädd för att vistas ute, moster Margareta stod i blus och förkläde och tre av barnen såg skrämt ner på honom.

– Jaså, det är n’Anton, sa moster. Ja, det var väl nu du skulle komma.

– Vi går in, sa Halvar.

Han hängde av sig storrocken i tamburen och slog sig ner på sin plats i köket, på kortsidan av bordet. Det minsta barnet hängde i en stol i taket vid spisen. Margareta la in några klabbar och det dånade ett ögonblick när elden fick fäste.

– Det är åt helvete, sa Halvar.

– Sätt dej, sa Margareta.

Anton ställde försiktigt ner konten och satte sig stilla på en av stolarna. Margareta drog ut en av lådorna i bordet och tog fram en brödkaka. Hon ställde en bytta med smör och en tillbringare med mjölk på bordet. Och en karott med stekt fläsk.

– Du är väl hungrigen.

Magen knep ihop sig. Här fanns mat. Det visste han. Här hade han varit förr.

Syster min hon fick tag i en storbonde hon, brukade mor säga, när frosten låg särskilt tung mellan föräldrarna.

Det är bara att ge sej av, sa far då medan ögonen smalnade och han knöt händerna så knogarna vitnade. Sök dej något bättre.

Men ofta sas inte mer. Far gick ut och lät vreden drabba något annat.

Halvar slog handen i bordet.

– Det är åt helvete, sa han igen. Inte kan dom få bestäm vad jag ska ta för mjölka. Dom tömde väl minstboa. Hade jag pekt åt storboa hade dom väl tömt den också. Dom sling längs vägarna och stjäl av bönderna. Det är åt helvete.

– Dom betala ju ändå. Det är hungermarschen, sa Margareta till Anton. Dom komma från fabrikerna och sågverken nerifrån landet. Det finns inte nån mat. Och så tror dom att bönderna hamstrar och sälj till tysken. Dom har det inte för lätt. Hit har dom inte varit förr.

– För lätt! skrek Halvar. Vi kan ju inte föda dom. Och nu har vi fått en mage till.

Han glodde på Anton.

– Han ska snart på sorteringen, bara isen går. Under tiden ska han hjälpa dej i skogen. Det har jag lovat systra min. Dom har det inte för fett.

Hon satte ut tallrikar, bestick och glas. På spisen hade kornmjölsgröten puttrat klart.

– Ät nu, sa hon.

Antons mage kurrade, men han väntade tills Halvar tagit för sig.

Han la soviet på tunnbrödet, inte för mycket, bara en skiva som han fördelade över hela kakan. Gröten dallrade på tallriken, mjölken var fet och gul. Han åt med andakt. Barnen glodde mest på honom. Alla var yngre, en satt med skeden halvvägs till munnen och gapade. Den äldsta flickan, det var Gertrud, kunde vara tolv.

Anton nickade åt henne. Nicken betydde att maten var god.

– Det är åt helvete, sa Halvar.

Solen sjönk och