Arrendatorn

By Märta Leijon

Så långt någon i socknen kunde minnas hade skogen och marken brukats av bönderna. På Langeholm tog Patron både torparna och naturen under sitt beskydd. Ingen skulle sättas på bar backe - och de uråldriga träden fick stå där de alltid stått. Sedan kom fienden. Bolaget byggde sågverk, avverkade allt de kunde och körde iväg Patrons gamla trotjänare. Aldrig tycktes de bli nöjda. Men när det kom till att norpa åt sig den åtråvärda marken på andra sidan vägen - ja, då stötte de faktiskt på problem... "Arrendatorn" är en träffsäker skildring av de småländska skogsböndernas kamp under 1900-talets första hälft. Den handlar även om det gränslösa utnyttjande som drabbade de arbetare och arrendatorer som hamnat i "bolagets" våld. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 4, 2021
• ISBN: 9788726755763

Book preview

www.sagaegmont.com

Den delade socknen

H ans, fostersonen i kyrkvärdsgården, höll på med att lasta några masurstockar på skogskälkarna. Björkstockarna var grova och tunga, och han hade mycket besvär med att ensam rulla upp dem på lasset, men det gick.

Han var en kortväxt ljushylt pojke i trettioårsåldern med ett envist och en smula inbundet uttryck över ansiktet. Han gav sig inte gärna sen han beslutat sig för något. Men samtidigt låg det något kuvat över hans sätt att gå och röra sig som visade att han var van att ta större hänsyn till andra än som var naturligt för honom.

Föret var inte det allra bästa. Det hade snöat den ena dagen och töat den andra. Kyrkbyn vid Hörken låg öppen för alla himmelens vindar och den snö, som kom, yrde ner i sänkorna. Byborna brukade ofta få skotta snö på vägen för att de skulle komma fram med släddon. Men bilarna slet upp snön så fort de skottade dit den. Och när det blev isgata, kom vägkassan och sandade för att bilarna inte skulle halka, och då var det omöjligt att komma fram med släde.

Under natten hade det fallit litet snöfjun på någon tum som gjorde glidet lättare. Det låg som rimfrost över träden och de tegeltäckta hustaken och gav ett skimmer av advent över gärdena fastän det var de första dagarna i januari nu.

Skulle man få stockarna till bolagssågen med släde var det bäst att åka på morgonen medan snön låg kvar.

Hans lade den grova stocklänken om lasset och knäppte till. Längst fram hade han lagt hästfiltarna och en säck hö. Det kunde hända, om han hade tur, att han fick sågat medan han var där. Kom man innan bolaget hade kört i gång med sin sågning, kunde det hända att det gick att sticka emellan med ett lass stockar.

Hela hösten hade det varit dåligt väder, töat ibland och frusit ibland. Bönderna hade just ingenting gjort i sina skogar. De ville vänta och se om man kunde köra över småsjöarna och kärren.

I bolagsskogen hade det som vanligt arbetats för fullt. Men körarna jämrade sig. De måste bära stockarna över kärren för att få fram dem. Det tog mångdubbel tid. Och de hade inte lyckats få fram annat än massaved och sådant som skulle vara till brännved. Stockarna låg kvar i skogen. Till nyår hade Hörken äntligen lagt sig och likaså småsjöarna, men ännu kunde de inte befaras med häst och virkeslass även om bypojkarna åkte skridskor och spark där, när inte snön hindrade dem.

De kraftiga bruna hästarna var utvilade och konstrades när de skulle spännas för. Det gnisslade under medarna när de drog loss lasset, och Hans kunde inte åka innan han kommit uppför backen och in i skogen där snön inte hade yrt bort från vägen. Men även där var föret trögt. Han lät hästarna gå i skritt. De gick med svängande svansar, och de stora slädklockorna klingade i takt med stegen.

Hans frös inte. De grå hemvävda vadmalskläderna skyddade mot kölden, som inte var särskilt svår denna morgon, bara några få grader.

Solen gick långsamt upp över trädtopparna i sydost, och solstrimmorna dansade över den vita vägen. Hans var den förste som var ute på den sen snön fallit på morgonen.

Det var god tid för honom att tänka medan hästarna långsamt masade sig framåt backe upp och backe ner genom skogen. Socknen var genomskuren av grusåsar sen istiden. De grusåsarna var bra skogsmark. Ungträden i dälderna sträckte på sig för att komma i jämnhöjd med träden som växte längst uppe på åsarna. Det blev en sagolik längd på stammarna och fint virke.

Jordbruken var inte särskilt stora. Det var skogen, som bar upp bygden och gav arbete och inkomster under de långa vintermånaderna.

På ena sidan om vägen fanns böndernas skogar och på den andra sidan bolagets, och det var en ständig kamp om rättigheter och skyldigheter mellan bolaget och socknen. Gång på gång försökte bolaget komma över vägen och erövra marker där. Men bönderna var på sin vakt. Det hade gått så långt att den bonde ansågs som var mans niding som sålde mark till bolaget.

Bönderna visste vad de gjorde. De lät inte lura sig längre. En gång blev de grundlurade.

Hans mindes mycket väl när det hände. Han var i tioårsåldern då. Förut var socknen en helhet där livet flöt fram stilla och värdigt som på fädernas tid. Det hände naturligtvis ett och annat då också, men ingenting som kunde rubba lugnet och förtroligheten mellan människorna.

Men så kom bolaget …

Det gick till så att gamle Patron på Langeholm hade sin vanliga jaktdag på hösten, då alla hans vänner var välkomna och hade lov att ta sina vänner med sig. Älgarna räckte till för alla.

Langeholm var socknens största gård. Den hade väldiga orörda skogar, stora utgårdar och många torp som försåg godset med arbetskraft.

Det gick mycket patriarkaliskt till på det gamla godset. Patron var änkling och hade inga barn som kunde ärva honom. De yngre bönderna tyckte nog att han var en smula gammaldags när det gällde jordbruk och skogsvård. Ingen kunde förneka att det varit rationellare att hugga ner en del uråldriga träd i skogarna och plantera nya som tillväxte i virkesmassa. Men Patron rörde inte skogen. Han klarade sig gott på vad jordbruket gav honom.

Skogen såg ut som om den stått orörd sen skapelsedagens morgon. Där fanns tallar och granar, som det inte gick för en man att famna omkring. Där växte tusenåriga ekar och bokar med silvergrå stammar, som var flera meter i omkrets. Undervegetationen av vide, enar, bräken och andra ormbunkar var nästan ogenomtränglig, och det vilda levde där som i paradiset.

Småfåglarna häckade ostörda. Orrar och tjädrar spelade och lekte om vårarna. Harar, rådjur, älgar och fasaner var så tama att de gick ända fram till gårdarna.

Torparna och statarna hade lov att skjuta en fågel eller en hare, när det blev ont om maten i skafferiet. Patron själv jagade bara en enda dag under året. Den stora dagen för älgjakten. Älgarna måste hållas efter så att de inte åt upp grödan för folket.

Godset låg nere vid Langen, socknens största sjö. Den sträckte sig utefter hela nordsidan av socknen, förbi andra socknar ända ner till järnvägsstationen. Om somrarna gick det ett par små puttrande ångbåtar där och drog virkesflottar och skötte om trafiken till järnvägen.

Hans hade själv kommit till socknen med en av de där båtarna. Kyrkvärdsmor hade hämtat honom på Allmänna Barnhuset i Stockholm när han var några månader. Hennes egen son hade dött, och eftersom hon inte hade hopp om att få flera barn, hade kyrkoherden föreslagit kyrkvärden att de borde ta ett fosterbarn, en pojke, eftersom de hade en flicka förut.

Hans satt på stockarna och lät pisksnärten släpa i snön, medan han tänkte på allt som hänt sen han kom till socknen. Han fick det bra på många sätt i sitt fosterhem, god mat, varma kläder, väggar som höll kölden borta. Fosterföräldrarna bemödade sig att ge honom den goda omvårdnad ett barn borde ha. Det var hans eget fel att han inte tyckte det var nog.

När han var en liten pojke grubblade han inte utan tog dagen som den kom. Men ju äldre han blev, dess mer tänkte han på sina föräldrar, de föräldrar som lämnade ut honom, övergav honom och lämnade åt vem som ville det att ta honom med sig vart som helst. Det var inte deras förtjänst att det gick honom bättre än många andra. Det var deras fel att han inte kunde vara lugn och glad åt det som det var. Det fanns andra som hade det sämre.

De små arrendegårdarna i bolagsskogen, som han åkte förbi, kunde lika gärna varit hans hem. Han såg bleka, undernärda och påbyltade barn leka i snön med ömkliga kälkar, som de själva gjort av brädlappar. Bristen på närande föda gjorde dem ömtåliga för kölden och blåfrusna så fort de kom ut.

Husen låg som om de varit vårdslöst utkastade på någon liten öppen plätt. Ladugården stod kutryggig och skrevade, färdig att falla omkull. Skogen gick ända fram till gärdesgården, och bara några mossiga krusbärsbuskar och vissna strån av fjolårsgräset stack upp ur snön kring stugans trasiga stenfot. Ingen vårdade sig varken om folk eller hus.

Allting hade sin upprinnelse från den ödesdigra jaktdagen. Den nya handlarn i kyrkbyn hade en bekant med sig till jakten, en liten, flintskallig, hjulbent karl i grön jaktdräkt. Han kunde vara i fyrtiofemårsåldern och titulerades major.

Det påstods senare att han inte var en riktig major utan bara i reserven. Ingen visste hur det var med den saken. Det var inte många som kände hans riktiga namn heller. I bolagsskogen kallades han bara majorn.

Han var ledare för ett familjebolag som drev ett pappersbruk i en annan del av landskapet. Bruket hade stora skogar men behövde mera. Det var många, som skulle ha sin avlöning där, många fruar som skulle ha pälskappor och smycken och många som skulle resa till Rivieran och Paris emellanåt. Det var döttrar och söner som ideligen krävde pengar. Det var inte lätt att tillfredsställa alla krav.

När majorn kom till Langeholm på jaktdagen och fick se skogarna där, trodde han inte sina ögon. Han måste sätta sig på sitt pass, ta fram anteckningsboken och börja räkna ut virkesmassa och bonitet. Han såg både rådjur och älgar rusa förbi sig, men jakten fick vara. Han hade upptäckt ett viktigare villebråd.

När han stoppat ner anteckningsboken igen, svor han för sig själv på att han skulle äga Langeholm så fort som möjligt. Men han var en klok karl och gick inte bryskt till väga.

När han förstod hur kär gården och skogen var för gamla Patron, nämnde han inte ens att han skulle vilja köpa gården. Han måste bida rätta tiden.

Men han fick aldrig Langeholm ur sina tankar sen han sett det. Då och då gjorde han sig ärende till handlarn i Långnäs, och alltid reste han med ångbåten som lade till vid Langeholms brygga. Var gång han kom, hälsade han på hos Patron en stund.

Patron var förtjust över en sådan uppmärksamhet. Han var gammal, och vännerna hade dött undan. Det var sällan det kom några nya.

Majorn fick se torpen och utgårdarna. Allting var gammaldags men välvårdat. Han fick titta in i de små stugorna, där godsets åldringar fick bo på gamla dar. De skickades inte till fattighuset utan fick bo kvar på gården, hämta sin säd vid tröskan och sin mjölk vid ladugårdsdörren som på den tiden de gjorde fullgoda dagsverken. Så länge de kunde, hjälpte de till med småsysslor. De gamla männen band nät och gjorde laggkärl och träskedar. Kvinnorna spann och stickade så länge de orkade och tjänade på så sätt en extra slant till tobak åt mannen och kaffe åt sig själva.

Arbetstiden var lång, här som på andra gårdar, men farten var inte högt uppdriven. Patron var gammal själv. Folket i de små torpstugorna ägde just inte mer än sitt bohag, men de hade inga skulder eller bekymmer för framtiden. Patron sörjde för dem och snäste dem inte, när de blev för gamla att följa med i arbetet på gården.

Majorn fick användning för hela sin smidighet och diplomati. Han fick göra många resor till Långnäs det året. Men det var saken värd. Han åtog sig att uträtta många ärenden åt Patron och skötte dem perfekt så att han vann förtroende. Och en dag stod han vid målet.

Han kunde resa hem till bruket med köpehandlingarna på Langeholm. Priset var löjligt lågt, men han hade betalat det kontant.

I köpet ingick förbehåll om att Patron skulle bo kvar på gården så länge han levde. Allt skulle drivas som på hans tid. Skogen skulle inte röras. De gamla arbetarna skulle bo kvar och ha sin försörjning på gården som förut.

Men förbehållen var inte skrivna och blev aldrig införda i lagfarten. Patron var själv van att hålla ett givet ord. Han hade fått så stort förtroende för majoren att han trodde också honom på hans ord.

Gamle Patron levde inte fullt ett år efter försäljningen av Langeholm, och under den tiden förblev allt vid det gamla. Rättarn och inspektoren var kvar och skötte allt på gammalt sätt. Det gick ett par år, innan det blev några förändringar.

Under tiden sprang skogvaktare och jägmästare omkring i skogen och mätte och räknade träden och kartlade och bläckade upp skiften, som skulle avverkas i tur och ordning.

Majorn själv for omkring och köpte upp de övriga gårdarna i socknen, som låg vid sjön. Han betalade kontant där också. Han ville ha ägofiguren mot sjön så hel som möjligt.

De gamla ägarna fick även här lov att bo kvar så länge de levde och arrendera gårdarna.

Socknen var förtjust över att ha fått en så stor och rik man inom sina gränser. Alla väntade sig en ny glanstid lik den då mäktiga adelsmän och kungliga fogdar bodde på Langeholm. Ingen anade då att bolaget stod bakom allt.

Hans kom tydligt ihåg den dagen det stora avslöjandet kom. Kyrkvärden var ordförande i fattigvårdsstyrelsen. Det var inte särskilt påkostande. Det fanns ett litet ålderdomshem för tio personer, som sällan var fullbelagt med pensionärer därför att släkt och vänner tog hand om sina egna. Det var bara barnlösa och ensamma åldringar, som måste söka sig dit till sist. Men nu fick fattigvårdsstyrelsen en skrivelse, som vållade den mer bekymmer än den haft på hundra år.

Det kom ett protokollsutdrag från ett sammanträde med bolagsstyrelsen, vari denna styrelse uppmanade socknen att ta hand om åldringarna på Langeholm. Bolaget ansåg sig inte skyldigt att försörja dem, och eftersom det inte fanns skriftligt på att de skulle bo kvar, ämnade bolaget avhysa dem till nästa fardag. Inspektoren och rättarn och de övriga arbetarna vid gården var också uppsagda till avflyttning. Gården skulle arrenderas ut, och bolaget behövde småstugorna till arbetarbostäder. Kvarnen skulle läggas ner, och bolaget tänkte bygga ett förstklassigt sågverk vid det stora fallet i ån mellan Hörken och Langen.

Det var ett tjugotal mäniskor, som vräktes ut ur sina små hem med bohag och allt.

Socknen fick nödtorftigt inhysa en del i småstugor och brygghus och lillkamrar hos bönderna, och de mest hjälplösa trängdes samman i ålderdomshemmet. De fick både mat och bra vård där. Men de saknade friheten och vantrivdes med trängseln och tvånget bland andra människor.

Det gick knappast någon dag den första tiden utan att någon av dem satt i köket i kyrkvärdsgården och grät.

Så fort socknen kunde ordna virke, byggdes en flygel till ålderdomshemmet, men det blev sammanträden i oändlighet, massor av utgifter och stora skatter.

De som väntat att majorn och bolaget skulle tillföra socknen stora skattemedel, bedrog sig.

Bolaget hade en särskilt utbildad skatteexpert som deklarerade. Han räknade samman allt i hela rörelsen, och hur han adderade och subtraherade så föreföll det som om vinsten blev lika med noll. Socknen kunde rent av vara glad att inte få bolaget också att försörja.

Bolagsarrendatorerna skulle enligt kontrakten ansvara för fastighetsskatten. Men eftersom de hade stora familjer och inkomsterna var små, kunde socknen en del år inte ens ta ut fastighetsskatten av dem.

Det blev bondsocknen som fick bära alltsamman.

De stora träden i bolagsskogen föll med dunder och brak till jorden, och kapitalet strömmade ur socknen, men ingenting kom tillbaka. Bolaget hade inga förpliktelser för sina anställda. Dem fick socknen ta hand om.

Arrendatorerna på de båda största utgårdarna tröttnade snart på sina nya herrar. De flyttade, och bolaget tog inte dit några nya.

Folk, som var sturska och kunde klara sig själva, som kunde sälja smör och slaktdjur till arrendet och inte behövde krusa, var inte i bolagets smak. Åkrarna på dessa utgårdar planterades med skog. De väldiga ekarna och bokarna i ängarna, som stod i vägen för granen, som var det enda värdefulla trädet för bolaget, sågades ner. De stockar, som var för stora att transportera bort, sprängdes sönder med dynamit.

Både Hans och de andra bypojkarna hade varit där nere och tittat på sprängningen. Det var spännande när flisorna yrde kring öronen på dem, då skotten gick. De ställde sig så nära att sprängarna fick släpa bort dem för att de inte skulle råka i olycka.

Naturligtvis fanns det folk, som klagade hos skogsvårdsstyrelsen. Men bolaget bevisade med klara siffror att det inte var ekonomiskt att driva jordbruk på den jorden, som dock var socknens bästa. De små nyplanterade granarna fick växa i fred. Husen på gårdarna såldes till stadsbor, som flyttade bort dem och byggde sommarvillor vid sjöstranden av dem. Socknen förlorade både folket vid gårdarna och skatten som brukat komma från dem. Alltsammans lades under Langeholm och ingick i fastighetsskatten därifrån. Det blev inte så mycket sen åker och hus försvunnit.

Langeholm förföll också. Hans mindes mycket väl, när allt var i ordning där, när oljefärgen lyste gul från mangårdsbyggnaden, när häckar och rosenkvarter var välskötta i trädgården där äppelträden dignade av frukt och socknens pojkar hade lov att plocka så mycket plommon och krikon de ville om höstarna.

Då låg dikena raka och välansade mellan fälten. Nu var de igenväxta. Ingen brydde sig om att dika åt bolaget. Jorden blev sur och kom i lägervall. Skogen ryckte närmare där också. Bolaget höll god min. Ju mer som lades för fäfot, dess större blev den skogbärande marken. Skogen var det enda som hade värde för bolaget. Jorden och människorna var bisaker. Bolagsherrarna behövde Langeholm, när de kom till virkesauktionerna och älgjakterna. De hade möblerat en del av byggningen åt sig. I den andra delen bodde arrendatorn.

Det byttes ofta om arrendatorer.

Vanligen var det unga män, som ville skrapa ihop ett litet kapital för att sen börja med eget jordbruk. De tog av jorden så mycket de kunde och gav den inte mer igen än de nödvändigtvis var tvungna till. Arbetarna vid gården byttes lika ofta. Bostäderna förföll. Ingen hade intresse av att vårda det som inte var eget.

Folket i bolagsskogen var inte från början vant vid att släpa i skogen i ur och skur. Före bolagets tid sköttes skogsarbetet när det var lämplig väderlek, och ovädersdagarna användes till tröskning och annat inomhusarbete. Då gällde det ju bara vedkörslor och gagnvirke, som behövdes till underhåll av husen.

Nu fick folket inte göra dagsverken från torpen. Nu skulle de betala arrende, och arrendet var högt tilltaget. Det vankades inte något extra från gården som förr, då en torpare kunde få en tunna råg ifall han fick missväxt på sin egen. Nu fick man inte skjuta något av det vilda i skogen. Det måste skaffas pengar till allt. Arrendatorerna och de gamla torparna var ständigt i skuld i butikerna och hos bolaget. De måste töja sin kraft till bristningsgränsen för att det skulle gå ihop, så att de inte blev uppsagda. Vädret var ofta dåligt, eftersom nederbörden i denna del av landet alltid är större än på andra håll. Arbetarna måste vara ute i ur och skur för att kunna fullgöra sina kontrakt. Kosten var dålig.

När en del av dem, som sålt sina gårdar och bodde kvar på dem, vantrivdes med bolagsväldet och skaffade sig egna hem på annat håll, importerade bolaget arrendatorer som inte kunde få arbete på annat sätt.

En av de importerade familjerna hade fört lungsot med sig. Det smittade, eftersom trångboddheten gjorde hygien nästan omöjlig i de små stugorna och ingen förut varit van vid att skydda sig mot sådan smitta.

De sjuka måste föras till sanatorium, kåkarna måste rengöras, kläder och annat bohag anskaffas. Kommunen fick stå för det hela. Var det familjefadern själv som blev sjuk, drabbade katastrofen hela familjen. Och kommunen fick betala.

Hans hade suttit på sin lilla stol i en vrå och hört på hur det resonerades vid kaffebrickan efter sammanträdena i fattigvårdsstyrelsen. Några gånger hade man vädjat till bolaget att också träda emellan och hjälpa. Men till ingen nytta.

En del arbetare blev förstörda av ledgångsreumatism och annan värk och måste vårdas på sjukhus.

Kåkarna förföll allt mer där uppe i bolagsskogen. Var det någon som kom inflyttande, kunde det hända att bolaget reparerade. Det fanns ett lager billiga tapeter på Langeholm och en tunna rödfärg som tillhörde bolaget. En gubbe skickades att klistra på tapeter och kladda på litet rödfärg, och sen fick arrendatorn själv svara för underhållet. Virke fick han, men såglönen fick han betala, och alltid fick arbetarna det sämsta virket. Husen blev dragiga, och nästan alltid var det någon sjuk borta i bolagsskogen.

Nu hade trafiken kommit i gång på vägen. Bilarna körde förbi och kastade upp grus i snön. Hästarnas svansar svängde inte längre. Klockorna klingade inte längre muntert. Hästarna måste dra allt de förmådde uppför den sista backen framför sågen. Hans kunde inte åka. Han gick bredvid och sköt på lasset. Det hjälpte just inte så mycket, men hästarna kände det som en uppmuntran och ansträngde sig dubbelt. När han kom upp på krönet av backen, lät han hästarna pusta ut ett tag.

Där nedanför vid fallet låg sågverket med virkesstaplar och stockar som skulle sågas.

Bönderna hade inte fört fram så mycket. De väntade på lämplig väderlek för sina transporter.

Ramsågen var inte i gång. Sågmästaren höll på med att ställa om den. Det var bara rundklingan som gick. Arbetarna höll på med att lasta färdigt byggnadsvirke på ett par lastbilar, och Johannes på Näset stod nere på sågbacken med sin oxe. Han skulle ha några plankor för att laga stallväggen där grisen ätit sig ut förra hösten. Nu måste väggen bli hel innan Johannes köpte sig en ny gris. Johannes var en av dem som sålt sin gård till bolaget. Han stod där liten och tunn och rädd inför sågmästaren och lastade på det skräpvirke han fick.

Uppe på en av de höga plankstaplarna stod Anders Bäck, den