Medaljen har två sidor

By Märta Leijon

Det är en usel gård - Helghult. Så mycket vet varenda kotte i byn. Men att Bengt skulle tackat nej, när han nu fick gården för en spottstyver, fanns inte på kartan. Med nyblivna makan Ingjerd till hjälp är han säker på att gården kommer bli den bästa i bygden. Inte minst för att den måste bli det. Han har ju så mycket att bevisa.För Ingjerd blir livet som hustru allt annat än vad hon hade väntat sig. Ibland visar Bengt sin ömma sida, men för det mesta domderar han runt och tänker bara på sig själv. Och när hon för första gången ser gården som ska bli hennes hem, kan hon inget annat göra än att gråta. Hur ska hon orka med den slitsamma tillvaro som väntar henne på Helghult? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726755756

Book preview

D et var den fjortonde mars, flyttdagen. Snön höll just på alt smälta. Den rann bort i rännilar, som plöjde sig väg var de kunde. Man kan inte tänka sig ett värre väglag.

På skuggiga ställen låg isgatan kvar. Den var så hal, att man inte kom fram där utan att ha skodonen broddade. På andra platser, där solen kommit åt marken, hade vagnarna plöjt upp djupa hjulspår. Den plöjda åkern bredvid vägen verkade nästan slätmark. Så eländig var själva vägbanan mot den.

Och på denna förfärliga väg kom ett ensamt flyttlass. Det var inte någon storbonde, som flyttade. Då skulle skjutsarna ha kommit i en lång rad. Och på den sista skulle bonden själv ha åkt i en gulmålad fjädervagn med försilvrade ränder. Framför vagnen skulle en vacker häst ha kråmat sig, nyryktad och välfödd. Och husbond och husmor skulle med välbehag ha sett hela den långa raden av körare, som körde före med allt deras bohag.

I stugorna bredvid vägen skulle folket ha lyft på gardinerna och tittat ut för att se vilket välmående folk, som kom till bygden. Och när flyttfolket kom fram till gården, skulle hela byalagets folk vara församlat där med väldiga grötfat, blanka tennfat med sötost, djupa kopparbunkar med ostkaka och brunost, väldiga limpor och konstrikt sirade vetekransar.

Det skulle ha blivit ett mottagande, som ingen behövt skämmas för. Och alla de gamla grannarna som kört flyttlassen skulle ha fått se, att den nya gården och det nya grannskapet var det inget fel på.

En flyttning var ett storartat nöje. Man fick komma ut och se nya bygder efter vägen. Man fick visa sin bästa vagn, sin häst, sina fjorton kvarters oxar och de bästa seltygen. Man fick representera sin socken och visa, att det hemomkring bodde hederligt och rekorderligt folk, som visste hur de skulle föra sig både hemma och borta.

Under flyttningen, när den var som den skulle vara, brukade foran ofta rasta för kreaturens skull, som var ovana att gå långa vägar så där på våren. Då bullade husmor upp ur en blårosig kista allt vad hon förmådde av tjocka limpskivor, sylta och korv. På näst sista skjutsen fanns drickatunnan väl till hands, full med kraftigt hembryggt öl. Det tappades i fäderneärvda tennstånkor och fradgade sig, när det fyllde stånkan.

Far själv hade lommeflaskan i ordning och gav en sup till maten. När det rastats några gånger, kunde stämningen bli ganska glad. Och ju gladare alla kunde vara, ju tursammare gick flyttningen. Då hade inte de gamla minnena tid att hänga efter och gnaga.

Egentligen var en flyttning inte alltid så rolig. Det var saker man fäst sig vid på den gamla gården. Man hade varit fästfolk och skurit in sina namn i träden tillsamman. De träden hade man varit rädd om som ögat, men den nya bonden skulle kanske hugga ner dem. Skogen, som vårdats i många år, skulle en skoghandlare få hand om och markerna komma att ligga kala och öde. Det var bäst att inte ha sådant i tankarna, när man reste från en gård till en annan. Nej, det var bättre att rasta många gånger under färden och göra sig god tid med limpa, öl och färdsup.

Men det ensamma flyttlass, som sakta vickade vägen fram denna marsdag, var inte någon storbondeflyttning.

Vagnen drogs av ett par stutar, som säkert inte var över elva kvarter och hade sina första skor på klövarna för halkans skull. Vagnen var gammal och köpt på auktion. Den hade ett brett spjälflak till en hövagn som häck. Och på detta flak hade flyttsakerna tornats upp.

Främst stod en blårosig kista. Den var nymålad och sken utmanande och överlägset bland all bråten. Bredvid kistan stod ett litet skrin av mörknad ek. Det innehöll husfaderns tillhörigheter. Kistan var ungmors brudkista. Den var fullpackad ända upp till locket. Men det kunde inte den veta, som mötte skjutsen.

Några möbler fanns inte på vagnen, bara ett par säckar potatis, ett par säckar havre, en liten påse råg och några gamla redskap, som köpts på auktion för en spottstyver.

Där låg ett årder av trä med järnbeslag, en ledharv med rostiga taggar, en liten trävält, som kunde dras för hand över åkrarna, en grep, en spade, ett par hackor och en grov järnlänk, som kunde användas vid skogskörslor.

Folk lyfte på köksgardinerna, skakade på visa huvuden och sade: Det är de där galningarna, som köpt Helghult. Dålig är gården, men bonden tycks inte bli bättre. Det blir don efter person.

Men när de tittade på ungmor, nickade de ändå tillfredsställda. De kände henne. Hon hade tjänat hos prosten i många år, innan hon gick och gifte sig med denna vettvilling. Hon såg bra ut. Alla tyckte om henne och visste vad hon dög till.

Just för tillfället var hon annars inte särskilt tilldragande. Hon gick före skjutsen och ledde ett par magra kor. De var inte vana vid att gå långa vägar så här års. De hade strejkat många gånger under vägen. De hade lagt sig, som om de aldrig tänkte stiga upp mer. Det hade varit sorg och bedrövelse med dem hela dagen. Och ännu visste ingen, om de orkade fram. Nu till sist hade ungmor funnit på att leda dem före oxarna. Saktade korna farten, stötte oxarna hornen i baken på dem, och då blev det fart. Men bara några steg. Titt och tätt måste man rasta ändå.

Ungmor var rosig på kinderna och ljushårig. Hon hade en hemvävd rutig ylleklänning på sig och en rosig ljus ylleduk. Den vackra hemvävda schalen hade hon för länge sedan fått lägga ner i kistan. Hon ångade av svett och stretade av alla krafter. Men hon var inte glad. Hon kände sig inte nöjd över att komma till sitt nya hem. Och Bengt hade bytt bort hennes ko.

Visst var hon torpartös. Men hederligt och rejält hade hon fått sin ko med sig hemifrån när hon gifte sig. Det var torpets bästa ko. Den var ljusröd och rund om länden och hade bara kalvat tre gånger. Mor på torpet hade pysslat om den kon och borstat den ibland, så att den sken som nymånen. Men Bengt hade genast bytt bort kon. Han var stolt över den affären. För denna enda ko hade han fått två.

Han måste medge att de var magra och eländiga, att de var långhåriga och smutsiga på låren och att det inte var mycket märg i benen på dem. Men det var dock bättre att ha två kor än en. Var tidden bra ordnad, hade man mjölk hela året. Man kunde lägga på två kalvar i stället för en. Och Bengts far hade tillrått affären.

Men Ingjerd var inte belåten. Hon sörjde sin ko. Det var en förbrytelse att sälja en sådan fin ko och låta den komma till ett ställe, där den inte blev ompysslad utan leddes och längtade hem. Ingjerd hade tänkt sig, att hon skulle få mycket sällskap av den kon.

Karlar har inte sinne för djur på det sättet. De gör affärer och tjänar pengar. Den bedjande blicken i kossans bruna ögon ser de inte, därför att de inte fått gåvan att se. Men Ingjerd mindes långa tider efteråt, hur undrande och förebrående hennes kossa hade tittat efter henne, när den leddes bort av en främmande, hårdhänt karl.

Hela vägen gick Ingjerd och tänkte på, hur Blomma längtade och vantrivdes. Hon kunde inte få någon känsla för dessa magra och motstridiga kräk, som hon släpat fram i repen hela dagen. Men ungmors herre och man var belåten både med affären och med att hon först som sist fått lära sig, vem som skulle vara herre i huset. Mannen är kvinnans herre ända sen skapelsen eller åtminstone sen syndafallet, då den lystna Eva förde fördärvet över jorden. Så stod det i första Mosebok. Prosten försummade aldrig att tala om det vid bröllopen. Hemma hos honom regerade prostinnan enväldigt, och man måste på något sätt visa sig solidarisk med sitt kön. Kanske skulle de unga männen kunna tillvarata sina intressen bättre, om de började göra det i tid. Bengt hade i alla händelser beslutat att göra det.

Ingjerd, som tjänat hos prosten, visste hur det skulle vara hon och hade lärt sig att sin herre och man skulle hon lyda och foga sig inför.

Bengt menade inte något ont. Han hade arbetat i ett par års tid för att få Ingjerd. Lätt att övertala hade hon inte varit, och det var många som tävlade om henne. Hon var socknens vackraste flicka, och i prästgården hade hon lärt sig allt en kvinna behövde kunna. Bengt var omåttligt stolt över henne. Men han var klok nog att inte låta henne veta det, sedan han väl blivit gift med henne. Då kunde hon ha blivit stursk och självrådig. Sådant aktade man sig för.

Bengt var tjugofem år, rödlätt och glad. Han hade ännu bara ett ljust gosseaktigt fjun på överläppen, trots att han annars var fullväxt och axelbred.

Han var mammas yngste gosse i en syskonkull på närmare ett dussin. Alla där hemma hade skrattat åt honom och gjort narr av honom, när han ville gifta sig. Ingen kunde tänka sig honom som bonde på egen gård och välbeställd husfader. Men han hade svurit en dyr ed på att han skulle klara det.

Han gick bredvid flyttlasset och tänkte, att han skulle nog lära dem bättre. Inte alltid skulle han komma vägen fram med ett par små stutar och ett par magra kor. Han skulle förbättra Helghult. Han hade fått det för en spottstyver och skulle göra det till den främsta gården i byn och i socknen, bli kyrkvärd och kommunalordförande, köpa sig en släde med bjällerkransar och få sitta bredvid prosten på kalasen.

Minst två feta hästar skulle han ha, och han skulle köpa rasdjur och sälja avelsdjur och få pris av hushållningssällskapet. Då skulle de få se där hemma, att också han dugde till något.

Vagnen guppade och krängde på den gropiga vägen. Ibland var den färdig att ta överbalansen. Trots skorna halkade stutarna på glanskisen i skuggfläckarna, så att han ibland måste stödja dem. Det var svårt att få sakerna att ligga stilla på lasset, och det var svårt att hålla de livsyra stutarna, så att de inte sprang ner Ingjerd och korna.

Nu hade de lämnat stora vägen och kommit in på en liten, nästan alldeles ofarbar skogsväg, där snön bitvis låg kvar så att den gick upp till stövelskaften, och Ingjerd, som hade kängor, var våt till knäna om både strumpor och kjol.

Smågranar stod ända in på vägkanten och piskade dem i ansiktet. Det droppade från träden. Djupa rännilar skar här och där genom vägen, så att det var nästan omöjligt att få kreaturen att gå över dem. Det var en sådan bedrövlig flyttning, att Ingjerd tackade Gud att ingen fått veta när de skulle komma.

Den rosiga huvudduken kletade våt och klibbig fast vid hennes huvud. Kjolkanten var genomvåt och slog kring benen på henne. Hon frös om fötterna, som var genomvåta. Vätan hade trängt genom snörhålen på kängorna, och hon kände hur vattnet sprutade mellan tårna, när hon gick.

Hon kunde inte längre tänka på alla de granna saker, hon hade i sin kista, som hon varit så stolt över. Hon orkade inte tänka på de blårosiga skåpen, som skulle finnas på gården, dit de kom. De hade köpt med möbler och allt av virkeshandlaren, som ropat in gården på auktion efter gamlingarna och sen ruinerat den helt och hållet på skog.

Bengt hade fått det hela för en spottstyver, därför att han skulle sköta återplanteringen, så att myndigheterna blev belåtna.

De gamlas möbler fanns kvar. De följde med, när Bengt köpte gården. Därför hade de inga möbler med på flyttlasset. Höga, rosiga skåp, bruna soffor och sängar och snidade gamla stolar och blåa klaffbord. Det skulle bli gott att hitta.

I kistan fanns det sängkläder och gångkläder åt Ingjerd. Det var gott att ha alltsamman. Men just vid tillfället önskade hon bara att resan måtte ta slut så snart som möjligt och att en vänlig bygd, där hon kunde känna sig hemma, skulle öppna sig för dem.

Vägen föreföll ändlös, och timme lades till timme. Korna flyttade sig bara fot för fot till sist. Ingjerd blev så trött, att hon till och med gav dem en spark, när de lagt sig och inte ville stiga upp igen.

Just i kvällningen, när marshimlen började färgas röd och molnen låg som svepande slöjor i väster, öppnade sig utsikten över ett grått gärde och en gammal förfallen gård.

Ingjerd ryste, när hon fick se gården. Det var en stor mangårdsbyggnad, gråsvart i färgen med nerblåsta vindskivor och söndrigt tegeltak. Ladugården var låg och grå även den. Halmtaket hade blåst bort över fähuset, och bara över lador och loge fanns det tak. I ladorna fanns det gott om hö och halm. Och Bengt tänkte, att det var för väl, att taket däröver var helt. Sen skulle han nog bli karl att laga det andra.

Mitt på gården stod en väldig oxel med flera skatbon i toppen, och runt om trädet låg en stor hög nedblåst ris.

Ingjerd såg genast, hur mycket hon skulle få att göra. De våta kläderna kylde och kroppen värkte efter den långa vandringen. Den ena kon började halvspringa, när hon fick se gården. Men Ingjerd höll hårt i repet. Hon skulle inte göra sig så brått. Tids nog kom man fram till detta elände.

Hon tänkte med längtan på det lilla nätta prästgårdstorpet, som hon drömt om att de skulle få överta efter far. Det här var ett hie, ja just ett riktigt hie, sådant som riktiga skråar bor i. Hon kunde inte tänka sig, att hon någonsin skulle kunna trivas här. Men nu var hon här, och hon måste göra det bästa hon kunde av det. Huvudsaken för tillfället var dock, att den ändlösa vandringen var slut.

Bengt hade kunnat åka ibland, mest förbi gårdarna, då han ville visa sig morsk och kavat som andra flyttningsbönder. Han var inte så trött som hon. Han visslade och var glad och såg redan i andanom, vilket storverk han skulle göra av gården. Han kunde med tiden bli både rik och förnäm, en riktig sockenpamp, som lånade ut pengar och fick medalj i kyrkan till sist.

Hans röda, lockiga hår knollrade sig i pannan av vätan. Smorläderstövlarna och vadmalsrocken hade hållit honom varm och torr. Han mådde bra och hade inte en aning om, att Ingjerds ansikte var svullet av tyst gråt eller att hon var våt och kall.

Han körde vagnen fram till köksdörren och började spänna från stutarna. Då som först såg han, att hon grät. Och då veknade han, kysste henne, kramade henne och dansade med henne, så att stutarna höll på att springa till skogs.

När de sansat sig en stund, ledde de in djuren på den stora logen och band dem där, gav dem hö och pysslade om dem. Först därefter kunde de tänka på sig själva. Djuren var belåtna. Korna lade sig genast, allt medan de uthungrade mumsade på höet.

Ingjerd öppnade dörren till en förstuga med nedtrampade plankor. Timmerhuggarna hade bott i huset, medan arbetet pågick i skogen, och det såg ut därefter. Golvet var sotigt och nedsmutsat. Ingen hade tänkt på att skura tills de nygifta kom. I de stora sängarna låg det råghalm. Och halmstrån och vippor låg strödda över hela golvet.

Köksspisen var inte vitlimmad utan smutsig och grå. Leran hade lossnat på många ställen, och i rappningen var det stora hål. Det pappspända taket var förstört av vätan, som trängt genom det söndriga takteglet, och hängde som säckar ned mot golvet.

Med styva, valna fingrar tog Ingjerd fram tjärveden, hon haft med sig i fickan. Bengt hade i förväg burit in ved att elda med. Hon fick äntligen eld i spisen i stora rummet. Köksspisen vågade hon inte röra, rädd för att muren skulle rasa över henne.

Det såg sorgligt ut. Och hon bad andäktigt, då tjärveden började flamma i den stora spisen: Gode Gud hjälp oss, så att jag inte tänder eld på detta eländiga hus och vi brinner inne i natt!

Bengt hjälpte henne att lyfta ned den stora, tunga kistan från vagnen. Det som fanns i den var ändå en tröst.

Ingjerd och Bengt gick ut till ladan för att stoppa ren halm i en ny, rödrandig madrass. Ingen kunde veta, om halmen efter skogsarbetarna var fri från ohyra.

Bengt bar ut den gamla sänghalmen. När han bar ut det sista fånget, råkade han stöta till den ena sängen, och hela sänggaveln föll med ett brak i golvet, medan ett myller av vägglöss vällde fram, väckta av braket och pyriga av den goda värmen.

När Bengt fick se vägglössen, blev han hysterisk. Han hatade sådana djur. Helt resolut krossade han sängen i bitar och bar ut den långt ut på åkern tillsammans med halmen. Sen krossade han allt, vad som fanns av liggplatser i hela huset och bar ut det. Men när han började ge sig på stolar och bord, grep Ingjerd in.

— Du får väl ändå ha litet vett, ropade hon, vi måste väl ha något kvar i huset! Vi kan måla stolarna och borden och dränka dem med terpentin, så dör vägglössen. Nu lägger vi oss på golvet i natt, bara vi fått litet mat i oss och fått korna mjölkade. Det blir alltid någon råd för säng en annan dag.

Nu hade brasan börjat värma upp rummet. Ingjerd hade fått på sig torra strumpor och en varm torr kjol. Hon började försona sig med livet. Så fort Bengt blev svag, blev hon stark.

Hon sopade golvet med den nya björkriskvasten, som far gjort åt dem. Hon gick där och klapprade i alldeles nya vita träskor, som försetts med en svart tjärfläck i nosen för att inte spricka. Hon dukade kaffe och kvällsvard på det blå fällbordet och lade på en ny gåsögonduk.

Bengt eldade upp bråten ute på åkern. Flammorna slog högt i skyn, och både halm och vägglöss förintades till aska och stoft. När allt var färdigt, satte sig Ingjerd och Bengt till bords. De brunrosiga kaffekopparna var fyllda till brädden med ångande hett kaffe. De drack på fat efter tidens sed, blåste för att få den värsta hettan att gå bort och doppade sen tjocka, grova kornmjölskringlor i kopparna.

Elden värmde skönt och lyste varmt och vänligt på dem. De började känna sig hemma trots allt. Och när de druckit kaffet, reste de sig för att gå ut och sköta om sina djur, som andra bönder brukade. Borta vid köksdörren hängde en gammal fyrkantig lykta med en ljusstump i. Ingjerd torkade av glaset i den, tände ljuset och beredde sig att gå ut och mjölka. Bengt måste sköta om oxarna. Först då kom han ihåg att han glömt att bära in potatisen och säden. Det liknade sig till regn. De lyfte av säckarna och kastade in dem på köksgolvet. Ingen skulle ändå vara där över natten. Bengt såg med välbehag, att Ingjerd tyckte han var stark. Hon skulle säkert bli ännu mer förvånad, när hon fick se allt han orkade.

Det var kallt och ovant ute på logen, och kreaturen bölade. Men åt det var inget att göra. Ingjerd klappade korna på länden, innan hon mjölkade dem. Hon var vid bättre mod nu. Det blev inte mycket mjölk. Det kunde det inte bli efter en sådan färd och så magra som de var. Stackars kräk! Hon stack till dem ett extra höfoder, när Bengt vände ryggen till. Hö fanns det gott om i ladan.

Bengt och Ingjerd stod där och såg på sina djur alldeles som andra bönder, lyste på dem med lyktan och månade om dem. Först nu kände de, att de var hemma på gården och att den skulle bli dyrbar för dem. Den var deras egen, såvida de kunde sköta planteringen som de skulle. Nu föreföll det inte avskräckande längre. De skulle röja upp i vildmarken, bränna riset, så råg och gräsfrö. Och korna skulle få bete. Sen när betet blev sämre, kom hallonen. Ingjerd kunde plocka stora korgar med hallon och sälja. Hon ämnade lägga lika fina hallon i botten av korgen som ovanpå. Då fick hon köpare. Det hade hon sett i prästgården. Prostinnan visste att bedöma sina leverantörer.

Medan det nyblivna bondfolket stod på logen och vänslades med sina djur och med varandra i det gula ljuset från den gamla lyktan, hade man nere i byn sett den stora branden nere i Helghult, hur halm och glödande sotflagor flög omkring i luften, och alla trodde att det var gården, som börjat brinna. Männen satte i väg genom skogen allt de orkade med brandhinkar och smala, bruna kopparsprutor i händerna, och pojkarna drog i väg med båtshakar, långa som små flaggstänger, för att hjälpa till. Det var inte ofta man såg en vådeld i den byn. Det lovade bli intressant.

Men när folket kom genom skogen, såg alla, hur det var fatt. Männen vände om, men pojkarna smög sig fram till gården, tittade i fönstren och såg att det nya folket måste ha kommit. De sprang ifrån båtshakarna och skyndade hem till byn, ivriga att bli först med nyheten.

Nämndemansmor satt just och kammade sig till kvällen, Hon hade tagit ner de tjocka, grå flätorna, rett ut dem och flätat om dem och surrade just en tjock grå hårtuss om dem, för att de inte skulle gå upp under natten. Hon satt i den grå och rödrandiga virkade underkjolen och det röda livstycket, stadig och bastant liksom stolen hon satt på. Branden i ödegården kunde inte hon göra något vid. Sonhustrun hade följt med karlarna för att hjälpa till.

Då rycktes dörren upp, och äldste sonsonen rusade in med andan i halsen och ropade: — Dom har kommet, dom har kommet och lurat oss allesamman! Dom har flyttat dit i dag, och vi vet ingenting, och de bränner dom gamla sakerna. Farfar säjer att vi ska göra något.

Nämndemansmor fick i en hast kjorteln på sig. Hon knäppte i hastigheten hakarna och hyskorna fel, men det fick vara. Hon fick inte låta någon skämma ut henne genom att komma först. Hon skulle bli före de andra, om det så var mitt i mörka natten. Hon drog på sig de tjocka, grå ullsockorna, stack fötterna i träskorna och klapprade ut i skafferiet för att se, vad hon hade på hyllorna, som kunde duga.

Hon drog fram en stor videkorg, som stod under sängen i köket, där pigan brukade ligga, och började plocka ner litet av varje i den. En stor limpa, en pannkaka, som händelsevis var nybakad, ett torkat fårlår och trettio smörbakelser, som hon gömt sen barndopet i julas. Det måtte duga. Hon hade allt färdigt, när sonhustrun kom hem. Det var en tung korg, och de måste följas åt för att bära den.

De ginade över markerna på en liten fårstig, som inte syntes i mörkret men som de kände sen barndomen. De ämnade komma först till nyfolket denna natt. Efter vad man hört, skulle det inte vara fett för dem, ett par unga vettvillingar. De kunde behöva vad de fick i välkomstförning av byn. De båda kvinnorna skyndade fram på breda, träskobeklädda fötter, den äldre först, tung och ovig, och den yngre efter, rank och kraftig. Hela byn surrade som en bikupa. Det smällde i köksdörrar och källarluckor. Det klapprade av träskor kring knutarna. Det brann fotogenlampor i varje stuga och glimmade av gula lyktljus över gårdsplanerna. Här gällde det allas heder och ära. Men på nämndemansgården var man trygg. Ingen kunde hinna före dem.

När Ingjerd kom in från ladugården, tittade hon på golvet. Det var inte sådant, att hon ville lägga den nya fina yllemadrassen på det. Hon måste skura, trots att Bengt protesterade. Han tyckte att man gjort nog i dag. Men han kände det också kusligt att lägga sig i smutsen, och det behövdes inte någon större övertalning för att få honom att hämta vatten nere från källan till skurningen. Han lunkade i väg, och Ingjerd hittade en stor, svart fotgryta i köksspisen. Den lyfte hon in i spisen. Sen lade hon på ny ved och tog fram en liten balja, som legat under säckarna på lasset. Ute på gårdsplanen låg en sandhög. Där fick hon skursand.

Bengt tyckte, att det kunde räckt med fläcken, där man skulle lägga madrassen, men Ingjerd skurade oförtrutet, tills hela golvet var färdigt. Hon tänkte på, hur det skulle bli att vakna och stiga ur sängen, när morgonen kom.

Ur smutsen blänkte tiljorna så småningom fram gulvita. Det våta papptaket började torka och höja sig en smula i värmen. Det doftade nyskurat och fuktiga väggar, så att man kunde storkna. Det gamla rummet hade kanske aldrig blivit luftat sen stugan byggdes. Men mycket av det unkna gick ut genom den vida skorstenen.

Just som Ingjerd höll på att torka upp det sista borta i vrån, hördes tramp i förstugan. Någon snubblade mot de nertrampade tiljorna och famlade efter dörrhandtaget. Utan att knacka steg nämndemansmor in. Hon gick utan att hälsa rakt fram till bordet, satte den höga, konstfärdigt flätade korgen mitt på bordet, tog av locket och radade upp pannkaka, limpa, fårlår och smörbakelser bredvid varandra. När allt ordnats prydligt, vände hon sig om och neg djupt, som alla bondkvinnor brukade.

— Var så goda och håll till godo, sade hon. Det blir litet dåligt och hastigt med förningen det här. Men det är välment i alla fall. Välkomna hit och välkomna i grannalaget!

Sen gick hon fram och tog först Bengt i hand och därefter Ingjerd. Först den förnämste och sedan den, som därefter var. Hon visste, hur det skulle vara, nämndemansmor. Sonhustrun gick alldeles i hälarna på henne och gjorde som hon.

Bengt drog fram stolar åt de oväntade gästerna och satte sig själv. Ingjerd stod vid spisen och pysslade med kaffekokaren, allt medan hon undrade, hur hon skulle kunna bjuda så storartat främmande på de grova kornmjölskringlorna hon hade i kistan. Ingen sade ett ord. Alla var stela, högtidliga och undrande.

Just som Ingjerd beslutat sig för, att hon ändå måste ta fram det hon hade, störtade Nilla Klang in genom dörren, andfådd och flämtande och med tröjan halvt oknäppt. Hon hade ett helt vetebrödsbak med sig, som hon just bakat under dagen. Det var det enda hon kunde komma med, men det löste alla problem beträffande välfägnaden.

Nilla var lång, kantig och mager. Hennes tunga klapprade lika lätt som hennes träskor. Hon gav så många som flyger och far i all etikett, hälsade på sonhustrun först och sen Ingjerd, allt eftersom de satt i stugan, och hela tiden pratade hon, skämtade och skrattade. Hon hade bara en enda tand uppe i munnen längst fram. Läpparna var insjunkna och kinderna håliga, men ögonen glittrade, och hon beskrev hur hon jagat huset runt för att hitta på en ordentlig förning åt de nyinflyttade, hur hon varit både på vinden och i källaren och rent av funderat på att slakta den nyfödda kalven för att ha något storståtligt att komma