Skuggorna vid träbron

By Zenia Larsson

Gamle Mojse Zalewski sitter i tystnaden i sin öde skomakarbutik i Lodz. Marysinskagatan ligger öde utanför hans fönster. Han är sysslolös trots att hela kvarteret vet att han är en skicklig yrkesman. Vart har alla kunder tagit vägen? Det Mojse vet är att grannarna varit tvungna att flytta därifrån plötsligt en dag, oavsett om de hade någonstans att ta vägen eller inte. Därför att de var polacker."Skuggorna vid träbron" är vittneslitteratur från ghettot i Lodz mellan 1941-44. Den är också den första fristående delen om den unga judinnan Paula Levins liv.Vittneslitteratur som följer Paula Levins liv från ghettot i Łódź till ankomsten till Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726740677

Book preview

författaren.

Första kapitlet

I

Huset nummer 27 på Marysinskagatan var som alla andra hus i närheten grått, trist och med sönderfallen rappning, genom vilken smutsröda tegelstenar tittade fram här och var.

Alla fönster var mörka, men ibland kunde man genom en minimal springa i papperet eller i den tjocka gardinen se att det brann ljus innanför, att folk bodde där. Ett fönster verkade dock naket och tomt och i det svaga månskenet såg man, att en fönsterruta saknades.

Utanför den stora tunga träporten var snön söndertrampad. Man hade också halvhjärtat försökt att skjuta lite av den åt sidan, men tydligen gett upp rätt så snart. I snön syntes att det var många fötter som hade gått ut och in i huset från högra sidan av gatan.

På vänstra sidan var snön inte mycket rörd. Där förlorade sig de mer och mer spridda husen så småningom i ett stort fält, och vid det sista skymtade svagt de snötäckta topparna av några träd.

Just nu låg gatan öde.

Men i själva huset kunde man fortfarande märka en viss aktivitet. Då och då upplystes den mörka korridoren av att en dörr öppnades, några hastiga steg hördes i trappuppgången, en röst kunde leta sig fram tillsammans med ljudet av en möbel som drogs över golvet.

I det lilla rummet på nedre botten satt den gamle skomakaren Mojse Zalewski och lyssnade tankfullt på alla ljuden, som då och då skar in i hans egen tystnad. Det var obekanta ljud, obekanta röster, och innan mörkret föll kunde han från sitt fönster titta på alla ansikten som hastigt skymtade förbi därute på gatan. Alla lika främmande för honom.

Lyssnande och med händerna löst knäppta tittade han lite osäkert på sin träpall och det låga bordet som utgjorde hans verkstad.

Där fanns inte ett enda par skor, som skulle lagas, inte ett enda som skulle hämtas … Utom några gamla läderbitar och hans verktyg fanns där ingenting. Gamle Mojse hade inte haft något arbete på tre veckor nu.

Detta hade inte hänt honom tidigare, i varje fall inte på mycket länge. Inte så att han tidigare varit överhopad med arbete, men det hade alltid funnits folk som behövde laga sina skor, eller till och med ibland beställa nya.

Man visste i hela kvarteret, att skomakaren Mojse Zalewski var en skicklig yrkesman, han kunde sina saker, han kunde till och med mer. Han kunde göra ett par nya skor. Och ingen hade gått missbelåten från honom, aldrig hade han behövt höra att hans arbete inte dög. Och därför fick han år från år behålla sina kunder, han kände dem alla väl. Det var bara när de gifte sig och kanske flyttade härifrån eller när de dog, som han miste dem.

Om någon skulle ha samlat ihop alla skor från hela kvarteret och slängt in dem till honom, kunde han ha tagit varje par för sig och berättat precis vem som ägde dem.

— Här är murare Janiks skor. De är snedgångna, därför att Janik har plattfötter, och så småningom öppnar de sig i tårna, varsågod — det syns redan nu …

— Och det här är Anna, portvaktsfrun. Hon har hemska liktornar på sina fötter, de buktar ut lädret ovanpå och det vill gärna gå hål där.

— Det här är Antoni Bolevski — textilarbetaren. Alltid stora, fula hål rakt under sulan. Lädret dåligt och sprucket. Ack ja, stackars Antoni, han gick alltid med sina skor i det längsta, tills han, skomakaren, fick grubbla sig fördärvad över hur han skulle kunna klara dem. Men han klarade dem. Alla …

Och nu? Var är de? Alla hans kunder sedan så lång tid tillbaka?

Han visste det inte. Han visste bara att en vacker dag fick de flytta härifrån, hals över huvud, oavsett om de hade någonstans att ta vägen eller inte. Därför att de var polacker. Och nästan alla just i husen på Marysinskagatan var polacker.

Gamle Mojse såg under flera dagar från sitt fönster, hur den ena familjen efter den andra gav sig iväg. Hur vagnar med hästar eller kärror med hela familjen spänd framför skacklarna fick ge sig av med hela sitt enkla bohag staplat i travar på varandra. Ibland gick han ut och tog i hand och önskade lycka till, men det gjorde han inte många gånger.

Han kunde läsa i deras ögon vad de tänkte, och han förstod dem så väl: vi får ge oss av från vårt hem, från vårt hus, där vi levt i hela vårt liv. Men du stannar. Du jude.

Ja, han stannade.

Och sedan såg han hur nytt folk flyttade in. Hur den ena kärran efter den andra stannade framför porten. Han hörde gnisslet när porten sköts upp, och de främmande stegen i trappan.

Nu stod bara familjen Janiks rum rakt ovanför honom fortfarande tomt, de andra var redan upptagna av de nya, främmande människorna.

Tänk bara, om någon av de nya också var skomakare? Och i samma hus. Vad skulle Mojse i så fall leva av? Det räckte förresten om det kom en ny skomakare i huset intill — så skulle Mojse förlora sitt levebröd.

Eller i varje fall få det mycket, mycket sämre.

Och hur skulle han kunna ordna det så att de fick veta att det fanns en skomakare i Marysinska 27? De andra visste det ändå. De bara kom, för han var välkänd i trakten, han hade aldrig behövt sätta ut någon skylt. Om någon inte visste det och behövde laga sina skor och frågat vem som helst i trakten, så fick han till svar: Gå till gamle Mojse, han klarar saken.

Ja, det var då, för några veckor sedan. Nu skulle han bli tvungen att sätta en skylt utanför porten för att få in nya kunder och få in lite pengar. Det var inte roligt att ändra på sina vanor, när man var så gammal som han, att vara tvungen att skriva en skylt om att han fanns till.

Han förstod inte hur det kom sig att hela hans invanda, välkända värld plötsligt rasat i spillror. Nog för att hans visste att det var krig alltid. Men varför skulle det krigas med honom, eller med Janik, eller med gamla, sjuka portvaktskärringen Anna? Vad vann de på att inte Anna hade någonstans att ta vägen, att det hädanefter bara skulle bo hans egna trosfränder här? Eller vad vann de på att han, gamle Mojse, förlorade alla sina trogna kunder?

Krig och krig … Sånt där intresserade inte honom. Det var någonting som presidenten och marskalken skulle sköta om. Det hade de betalt för, det betalade han själv med alla dryga skatter. Att se till ordningen i landet var deras jobb, liksom hans var att lappa gamla skor, och portvaktens att sköta om huset, om gården och se till att det inte växte gräs mellan kullerstenarna. Det sade han till portvakten, och det höll portvakten med om, trots att regeringen, som han sade, inte kunde sitt jobb eftersom det gick som det gick …

Han tittade upp på väggklockan. Strax skulle den slå fem. Han reste sig och gned händerna mot varandra. Det var kallt i det lilla rummet och han kände sig sugen. Det var på tiden att han fick lite mat i sig.

Tack vare Janiks syster Karolina var hans skafferi väl tillgodosett. Han fick köpa hos henne, och på hennes inrådan skaffade han både potatis, mjöl, salt och till och med lite socker och te. Det stod nu prydliga påsar längst in på den nedersta hyllan, de var bra att ha nu, när allting tycktes förvandlat till rena kaos och det var svårt att köpa.

Hon var klok, Karolina. Hon kom in till honom innan de gav sig iväg, satte sig på hans säng och lade sina tunga händer i skötet.

Han skall köpa mat nu, Mojse, sade hon till honom. Han skall ha det här hemma och gömma det väl, för ingen vet hur det blir i framtiden, och mat är bra att ha. Om han hade lite pengar, Mojse, så fick han gärna köpa av henne, för hon skulle inte ha någon affär längre. Hon skulle ta med sig allt hon kunde och tillsammans med brodern och hans familj flytta till landet. Hon skulle inte ha gjort det för någon annan, men han, Mojse, var en fin jude, en bra människa, och de hade kommit bra överens med honom under alla de här åren.

Och gamle Mojse gick fram till en plåtburk som stod högst uppe på en hylla och räknade upp slantarna hon begärde. Det vart inte mycket kvar sedan i plåtburken. Men Karolina kom släpande med femton kilo mjöl, en liten säck potatis, ett och ett halvt kilo socker och lite te i en påse.

Nu var det bra att ha. Han behövde inte svälta på länge, så liten i maten som han var. Sedan skulle väl alltihop ordna upp sig igen.

Strax dånade det i spisen, det var bra drag i kväll. Han slog lite vatten i kastrullen, väntade tills det hade kokat upp och rörde sedan i mjöl. Det var både mat och dryck på en gång, det klarade han sig på länge, särskilt nu när han inte hade något arbete.

Medan han långsamt sörplade i sig den varma soppan hörde han en kärra stanna framför porten, och han förstod att det var de sista hyresgästerna som anlände. Han avslutade sin måltid, torkade sig väl om den tandlösa munnen, och efter att ha släckt ljuset lyfte han försiktigt på den mörka gardinen och tittade ut.

II

Utanför huset var barberaren Jakob Levin och hans familj sysselsatta med att bära in bylten och paket samt några möbler i porten. Det hade börjat snöa, och det var onödigt att de i all hast hoppackade sängkläderna skulle bli fuktigare än de redan var. Kusken hade hjälpt dem lasta av och hade gett sig iväg sedan, frusen och trött. Och nu täckte den tjocka snön redan spåren efter hans kärra.

Han hade lovat att hälsa Waclaw att de välbehållna kommit fram och hade fått sig en bostad anvisad. Kusken skulle också säga till Waclaw, att de tänkte på honom och att de hoppades att möta honom snart, när kriget var över.

Det tycktes ha gått en evighet, sen de gav sig iväg från sitt gamla hem klockan sex på morgonen. Hela dagen hade varit som en overklig mardröm. Men allt hade gått så fort. Det fanns ingen tid de här dagarna att tänka efter, försöka planera eller ordna någonting.

Enligt den tidigare överenskommelsen hade de flera veckor på sig att flytta in i det nya gettot. Men så i förrgår kom tyskarna plötsligt till Piotrkowskagatan och sköt mot alla judar de såg. När tyskarna började gå från hus till hus, stod paniken inte att hejda längre. Man måste bort — in i gettot.

Samma dag kom Waclaw inrusande till Levin och skrek, att nu måste de göra något! Det var livsfarligt för dem att stanna längre, förstod de inte det? De måste ge sig iväg, ju fortare desto bättre!

När Jakob Levin hjälplöst tittade sig omkring och inte visste var han skulle börja någonstans, tog hans forne lärling hand om alltihop.

— Ni har ju inga pengar, Levin, sade han. Sälj då allt ni inte behöver och köp mat i stället. Tala med Pilek. Ni har bott hos honom i tjugo år och i hans affär finns det en hel del. Han kommer säkert att sälja mat till er, så att ni klarar er åtminstone den första tiden. En pålitlig kusk och kärra ordnar jag till i övermorgon. Jag skall prata med honom så att han kommer tidigt, klockan fem eller sex. Försök komma iväg så tidigt som möjligt, för sedan är det farligt på gatorna. Ni lyser lång väg med era gula stjärnor.

På kvällen gick Levin in till värden.

Pilek stod bakom disken och ordnade bland hyllorna. När Levin framförde sitt ärende, slog han förtvivlat ut med händerna.

— Neej, Levin, det går inte alls. Det är rakt omöjligt … Inte vill ni väl att jag och min familj skall riskera livet? De har skrivit upp allt jag har i affären, och får de reda på att jag har sålt mat till judar så hänger de mig. Jag vill gärna hjälpa er när jag kan, men att riskera livet för lite mat — nej. Det gör jag inte.

Levin suckade och gick.

Men så i går kväll ordnade Waclaw också den saken. Det var bara att gå till en viss adress, knacka på hos en för Levin helt och hållet främmande affärsman och hämta mat sent på kvällen, så långt pengarna räckte.

Att den stillsamme, bleke Waclaw kunde utveckla sådan aktivitet var något nytt för Levin. Trots att Waclaw arbetat hos Levin sen han var pojke, hade han aldrig känt honom från den sidan. Inte ens sen han satt upp eget hade han visat någon större företagsamhet. Och nu hade han till och med hjälpt dem med bostaden.

— När ni kommer in i gettot, så fråga efter Marysinskagatan eller kvarteret runt omkring, sade han. Mina släktingar flyttade därifrån i förrgår, de bor hos oss nu. De säger, att där bodde nästan uteslutande polacker, så det måste finnas lediga lägenheter där.

Men det var inte så lätt.

På morgonen gjorde Levin sällskap med hundratals kärror, vilka långsamt förflyttade sig i samma riktning, mot Baluty. De sköt på bakifrån, både hustrun och Paula, för snön var djup och hästen gammal och trött. Det gick mycket långsamt, och när de äntligen kom fram och Levin gick till bostadskontoret för att få en anvisning, var det lång kö före honom. Kusken, Helena och Paula väntade därnere bland en massa andra, medan kön långsamt förflyttade sig framåt. Men till slut, efter sex timmars väntan, hade de fått sig en bostad anvisad, den sista lediga på Marysinskagatan 27.

Och nu var de här. Sista byltet var nu i porten och de tog igen sig lite. Under tiden hade hjulspåren hunnit försvinna under den tjocka snön och deras egna fotspår täcktes också och jämnades ut.

Levin tog fram en ficklampa och lyste sig omkring. På vänster sida låg tre trappsteg som tydligen förde till trappuppgången. Rätt fram låg gården, avgränsad på två sidor av höga träplank och på den tredje av toaletterna och allsköns bråte. Det fanns tydligen inga soptunnor. Nå ja, det var inte det viktigaste. Han vände sig till hustrun.

— Är du trött, Helena?

— Det är vi nog alla tre. Men vad det ser ruggigt ut här! Jag hoppas att bostaden är något så när?

— Ja, det är bara ett rum, eftersom vår familj bara består av tre personer. Jag hade att välja mellan två rum och kök att dela med en familj på fem, eller också det här rummet. Jag tyckte detta var bättre. Här kan vi i alla fall vara för oss själva. Eller vad tycker du?

— Det är bra, Jakob. Det viktigaste är att vi är tillsammans.

— Just det.

— Skall vi börja nu då?

Det var Paula, som stod bredvid trappan och otåligt väntade med båda händerna fulla av paket. Hon var lättare klädd än föräldrarna och nu skakade hon av köld.

De började bära det ena paketet efter det andra uppför den mörka trappan, och Jakob Levin lyste med ficklampan så gott han kunde. I den långa korridoren fanns det tre dörrar. Den ena var uppslagen på vid gavel och dit styrde de sina steg. Han lyste in, och åsynen av rummet gjorde dem beklämda. Det syntes att också härifrån hade folk gett sig av i största brådska. En massa trasor och en gammal halmmadrass låg mitt på golvet, lite porslinsskärvor låg tillsammans med några träbitar bredvid spisen, men intill fanns flera stora kolstycken, och leende pekade Levin på dem.

— Ser ni? I kväll kommer vi sannerligen inte att frysa. Vi blir förstås tvungna att röja upp här. Jag går efter nästa paket och då kan jag ta med mig madrassen.

— Det värsta är att en fönsterruta är sönder, sade Helena och pekade mot fönstret. Hur skall vi göra med det? Vi kan väl inte sova för öppet fönster nu när det är så kallt?

— Var inte orolig, Helena. Det ordnar jag, bara vi får upp alla saker. Vi har en kartong av tjockt papp, jag tror att skivan räcker till. Och så får vi hänga ett täcke för hela fönstret nu i natt, så ordnar vi det bättre i morgon när det är ljust. Jag undrar bara var det finns vatten här i närheten?

— Jag såg att det fanns en vattenpump på gården, sade Paula.

— Det var fint. Då skall jag hämta vatten när vi har burit upp alltihop. Stanna nu här, Helena, och plocka fram stearinljusen. Jag tror att vi har några stycken i korgen. Här är tändstickor. Ordna så att vi får lite ljus och gör upp eld.

Jakob Levin hejdade sig en sekund och gick fram till hustrun.

— Helena, se inte så ledsen ut. Det ordnar sig, skall du se. Vi har lite mat med oss och vi har tak över huvudet. Han lade armen om hennes axlar och tryckte henne hastigt intill sig. Är det bra, Helena?

Helena var tvungen att le mitt i sin bedrövelse.

— Ja, det är bra, Jakob. Jag skall göra upp eld.

— Fint. Kom nu, Paula, så får du vara packåsna tillsammans med din gamla far.

Levin tog med sig madrassen och Paula trasorna, och leende gick de ner igen. Tre gånger gick de upp och ner för trapporna, och de hade faktiskt hunnit bli lite varma innan allt var uppburet.

När de var på väg in för sista gången, öppnades dörren intill och en ung, ljushårig man stack ut huvudet.

— Å, sade han. De nya grannarna. Ni är de sista här i huset.

— Ja, vi vet det, svarade Levin.

— Goddag förresten, sade den unge mannen och kom ut i korridoren. Jag heter Sajdel, Henryk Sajdel.

Levin föreställde sig och Paula.

— Säg mig, frågade han sedan, hur är det med vattnet här? Det som finns på gården, går det att dricka?

— Nej, det gör det inte. Det är gult och smutsigt. På sin höjd kan man använda det till disk och tvätt.

— Å, det var synd. Men var hämtar man dricksvatten någonstans? Vi skulle behöva laga till något varmt åt oss.

— Det är en bra bit härifrån, sade Sajdel fundersamt. Om hörnet till höger. Halt och svårt att hämta så här på kvällen. Men jag undrar … vänta ett ögonblick!

Han stack in huvudet i dörröppningen och Jakob Levin märkte till sin lättnad att det brann elektriskt ljus därinne. Alltså måste det finnas ledningar också hos dem.

— Klara, ropade Sajdel, kom ut ett tag.

En ung, småväxt kvinna tittade ut och hälsade tyst på Paula och Levin.

— Det är min hustru, föreställde Sajdel och klappade henne vänskapligt men en smula nonchalant på axeln. Hon heter Klara. Hör du, vi har väl vatten hemma?

— Ja, jag har hämtat i dag. Jag förstår att ni är utan? Hon vände sig till Paula och nickade. Det går bra att hämta hos oss när ni vill.

— Det var snällt. Paula tyckte instinktivt bra om den lilla Klara Sajdel. Säg mig, tillade hon nyfiket, har ni bott här länge?

— Nej då, svarade Henryk Sajdel. Tredje dagen i dag. Vi kom från Piotrkowska i största hast. Nästan alla våra fina möbler var vi tvungna att lämna kvar … Och tre rum och kök, flott, nästan modernt. Rinnande vatten och toalett hemma. Och nu? Ja, ni har väl själva sett hur det ser ut här? Ett ruckel … Toaletten ute på gården. Och som där ser ut, det skall vi inte tala om.

Ofrivilligt måste Levin dra på munnen.

— Det går väl att göra rent, sade han avledande. Det är väl inte det värsta?

— Det är illa nog, skall jag säga er. Jämför man det med de förhållanden som vi levde i tidigare är det ett rent helvete. Vi är inte alls vana vid en sådan omgivning. Vet man förresten vilka man hamnar ihop med? Vad det är för folk som bor här? Det kanske är slödder alltihop? Plötsligt avbröt han sig och stirrade generad på Levin. Ja, jag menar naturligtvis inte er, sade han ursäktande, det förstår ni väl. Jag är mycket glad att vi har fått just er som våra närmaste grannar. Det viktigaste är ju vem man har närmast inpå sig, eller hur?

— Ja, kanske det. Levin började nu känna en viss irritation mot den unge mannen och han lade handen på dörrhandtaget. Klara Sajdel uppfattade den lilla vinken.

— Henryk, du skall inte uppehålla folk så där. Tids nog får vi pratas vid. Ni är trötta och vill komma i ordning. Hon tog sin man i armen och drog honom med sig in. Hämta vatten när det passar, tillade hon sedan med en vänlig nick.

— Tack, sade Paula, om jag får, så vill jag gärna göra det med detsamma. Jag skall bara hämta hinken …

III

När Paula hade kommit med vattnet från Sajdels, satte Helena på en mustig soppa. Det brann fint i spisen och sedan Jakob Levin hade spikat för den sönderslagna fönsterrutan och hängt ett tjockt täcke över hela fönstret, började man känna lite värme i det utkylda rummet.

Skönt att det fanns elektriskt ljus, och att ledningarna var hela. Nu kunde de börja städa och ställa allt på sin plats, åtminstone provisoriskt. Sängarna och sängkläderna först, sedan maten. Bordet och stolarna fick stå intill spisen, det var bra, särskilt nu på vintern. Och i kväll behövde de all värme de kunde få.

Efter en stund var allt gjort som behövde göras i kväll. Det andra fick vara till i morgon. Nu var det bara att vänta på att soppan skulle bli färdig.

Alldeles uppgivna av trötthet satte de sig vid bordet och väntade på maten. Elden dånade, det knastrade i det torra virket, och tysta tittade de på hur järnringarna blev först bruna, sedan röda av värme.

Helena lutade sig med halvslutna ögon bakåt i stolen och kände hur värmen långsamt började lösa upp spänningen i hennes kropp. Hon kände hur den kröp in i varenda muskel, liksom slätade ut huden omkring hennes ögon och mun, rätade ut fingrarna, som så gärna ville knyta sig, när hon försökte låta bli att gråta för att inte visa Paula och Jakob hur förtvivlad hon var.

Men varför började nu ögonlocken bränna så konstigt? Och klumpen i halsen som hon försökt svälja, varför försvann inte den? Hennes kropp började känna sig avspänd för första gången på länge, varför brände då tårarna i hennes ögon? Hon fick inte gråta … De fick inte se, att hon grät, det var bara att försöka svälja lite till, så gick det över … Bara svälja några gånger, svälja lugnt …

Men hur kan man värja sig mot minnen?

När hon nu satt för första gången i detta kala, främmande rum, som inte var hennes hem — och som hon kände aldrig skulle bli det heller — började de störta sig över henne och hon kunde inte visa bort dem längre.

Hon mindes så väl en vacker, stilla kväll på förvintern, en riktig hemmakväll. Jakob bläddrade i en tidning, hon och Paula sydde. Det var varmt och ombonat hemma, tyst och stilla utanför.

Men det fanns en skugga över alltsammans En hotfull skugga, som de sökte förjaga med skämt och skratt. De satt nämligen och sydde gula stjärnor på alla ytterkläder, två stjärnor på varje plagg — en på bröstet och en på ryggen.

Vad var det Paula sade, när hon provade kappan? Hon stod framför spegeln och log, trots att ögonen var stora och undrande.

— Mor, sade hon skämtsamt, jag skulle allt önska mig en klänning av gula stjärnor.

Då såg Jakob ledsen ut, han tittade upp från sin tidning och linjerna vid hans mun djupnade.

— Ja, sade han stillsamt, gult är en vacker färg.

— Vacker? Paula lät lite frånvarande. Kanske. Men för mig är gult solens färg, och stjärnor är det aldrig slocknande hoppet.

Då lade Jakob armen om Paulas axlar. Hans ögon var rädda.

— Jaså, sade han och log lite vemodigt, du önskar dig en klänning av sol och hopp! Min flicka lilla, jag önskar dig detsamma …

Sol och hopp? Det var så svårt att se detta framför sig nu. Solen var så obarmhärtig, så gnistrande kall