Lång är gryningen

By Zenia Larsson

"Paula, är du vaken? Hör du dem?" Unge Paula står i mörkret med ett dussintal kvinnor som äntligen börjar känna hopp. Är det ryssarna som närmar sig? Amerikanerna? Britterna? Oavsett så kan Paula och de andra äntligen hoppas på att Bergen-Belsen ska bli befriat från nazisterna."Lång är gryningen" är fristående fortsättningen på trilogin om judinnan Paula Levins liv. Vittneslitteratur som följer Paula Levins liv från ghettot i Łódź till ankomsten till Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726740660

Book preview

författaren.

Första kapitlet

1

– Paula, är du vaken? Hör du dem?

Esters viskning var knappt hörbar i mörkret. Men långt innan dess hade hon spänt och klarvaket lyssnat till det avlägsna bullret, som hade ryckt henne ur den oroliga slummern.

På golvet intill henne låg modern. Mot kinden kände hon hennes heta, stötiga andetag, hennes ansikte vid Paulas arm lyste litet och spöklikt grått i mörkret. Modern sov. Hennes hopkrupna gestalt var inte större än ett barns, och hon hade känts så lätt och tunn i Paulas armar, när Paula i går skulle hjälpa henne ut i solen.

– Ja, jag är vaken, viskade hon lika tyst. Hon svalde och satte sig försiktigt upp.

– Det är andra natten nu. Det är väl de, Paula? Det är väl de, som kommer?

– Ja, Ester, det måste vara de. I natt är de närmare …

Hon kände Esters hand om sin arm och reste sig, så sträckte hon ut den andra handen mot Ester och hjälpte henne upp. Långsamt och osäkert trevade de sig fram mellan kvinnokropparna som låg utsträckta på golvet. Några av kvinnorna hade redan vaknat och satt sig upp. I mörkret skymtade deras ansikten smala och bleka, alla lyssnade vända mot den ljusare fyrkantiga öppning, som var barackens enda fönster.

En lång orörlig skugga stod redan där. Efter en stund kände Paula igen henne. Det var Dina Urbach.

— I natt är himlen röd, sade Dina utan att vända sig om. Se … De klamrade sig båda två fast vid den trånga öppningen och tittade hungrigt ut. Artillerielden hördes tydligare och kraftigare, och åt vänster, där sikten var fri, syntes ett mörkrött sken vid horisonten.

Paula kände hur allt fler slöt upp bakom dem, hur hasande, försiktiga steg närmade sig från barackens övriga hörn.

Tigande såg de hur det dunkla skenet steg i styrka och ibland flammade upp i ett avlägset inferno av virvlande, röda moln.

– De är närmare i natt, sade Dina efter en stund. Hur långt borta kan de vara? Fem kilometer – tio? Men nu gäller det vem som kommer först.

Ingen svarade henne och Paula visste varför. Nu var det natten till den femtonde april. Den sjuttonde, berättade ryktet i lägret, skulle hela Bergen-Belsen sprängas i luften.

– Ja, det blir inte nådigt för tyskarna, när de våra hittar oss här. Vilka tror ni det är? Ryssar? Engelsmän? Amerikanare?

Ester suckade djupt.

– Snälla Dina, har det verkligen någon betydelse? frågade hon med en undertryckt darrning i rösten. Det är svårt att tänka sig att vårt helvete här verkligen är slut. Måtte de bara komma! Måtte de skynda sig!

– Min bror är i Ryssland, sade en röst bakom dem. Om det är ryssarna som kommer, är det inte alls otänkbart att han kan vara med ibland dem.

Paula sträckte ut huvudet genom fönstret. Man kunde redan höra enstaka skott, dova och avlägsna, men starka. Och mycket tydliga. Horisonten exploderade plötsligt i en kaskad av röda flammor, och gnistorna färgade halva himlen. Striden fördes på marken nu. Det var länge sedan man hört bombplanens dova brummande.

Glädje, tänkte hon. Är det inte nu, som man borde dansa av glädje? Skratta och omfamna varandra? Efter sex år … Det är inga rykten längre, inga hoppfulla eller tröstande ord, inga framtidsvisioner. Befrielsen är redan en verklighet – man kan se fronten, se hur den rycker fram. I går var den ett dovt, avlägset buller, i natt är den nära och har färgat himlen röd. Men de har kommit för sent, alldeles för sent. Och glädjen har hunnit dö bort.

– Paula, hörde hon plötsligt Esters röst intill sitt öra, Paula, tror du att tyskarna verkligen vill spränga oss i luften? Tror du att de gör det innan …

Paula skakade på huvudet. Hon visste inte vad hon skulle svara. Tryckte bara Esters iskalla hand. Bakom henne stod kvinnorna tysta och lyssnande, insvepta i sina paltor. Försiktigt drog hon sin hand ur Esters och började söka sig tillbaka till sin och moderns plats på golvet.

Många låg kvar, orörliga, sovande eller medvetslösa. För många spelade det inte längre någon roll, om de någonsin blev befriade.

Mor, tänkte Paula och kände hur strupen snördes samman. Mor … Det är så nära nu. Du måste klara det, mor …

Modern hade inte vaknat. Hon låg som Paula hade lämnat henne, ett litet hopkurat bylte på det hårda golvet. Försiktigt kände Paula på hennes kind – den glödde …

Hon satte sig på sin plats med armarna om knäna och med ansiktet vänt mot fönstergluggen.

Nu kunde det inte vara långt kvar tills det första matta ljuset skulle börja sila in mellan barackens bräder och genom den trånga öppningen. Snart skulle man kunna urskilja varenda detalj här inne, varje drag i dessa hålögda, tröstlösa ansikten. Och när den första gryningen kom, skulle den röda himlen förblekna och alla ljud från den annalkande fronten dö bort. Så hade det skett natten förut.

Sen skulle en vanlig dag börja för Bergen-Belsen. En dag då det smutsiga, hårda golvet på kvällen var det enda man hade att längta efter.

Eller skulle den här dagen verkligen bli annorlunda? Paula blundade. Hon betvingade lusten att kasta sig ner vid modern, sluta henne hårt till sig, väcka henne med hela sin maktlösa kärlek. Men det bästa hon just nu kunde göra för modern var att låta henne sova, låta henne vila och glömma bort. Därför satt hon kvar, stilla och hopsjunken.

Bergen-Belsen … Värre än Auschwitz. Värre än dessa oändliga månader i Hamburg. Värre än det värsta brinnande helvete som finns, värre än allt annat som mänsklig fantasi kan skapa, förstå eller förklara.

Bara hundra meter från deras barack finns ett berg. Och berget reser sig upp ur den torra, sterila marken, dess topp är spetsig. Det är inte av jord eller sten, dess sidor inte täckta av gräs eller blommor.

Berget är uppbyggt av hundratals, tusentals slocknade liv, av torra kranier med blottade tänder, som skulle vilja bita in i döden, bita, bita, bita …

Dessa som aldrig fick försvara sig, dessa som dag efter dag, månad efter månad, år efter år förgäves riktade sina ögon mot himlen, för att se om den var röd av befrielsens eld – som förgäves ansträngde sina öron för att höra om inte ett enda ljud varslade om den annalkande friheten – alla dessa hade med sina skelettliknande kroppar i berget rest sitt eget monument.

Vad gör det då, om befrielsen kom i dag? Om den kommer i morgon? När den än kom – skulle den ändå komma för sent.

Bergen-Belsen … Hundratals kvinnor, eller det som en gång varit kvinnor, liggande på marken, sittande på marken, stilla och utan ett ljud döende på marken … Jämmern är borta, till och med klagan, inte ens detta förmår man längre. Man bara dör …

Vad gör det då om befrielsen kommer i dag? Eller i morgon?

Mor … Du ljusa underbara, tåliga, goda mor – när dagen gryr skall jag berätta för dig om undret som skedde i natt, om himlen som var svart och röd – om de våra som nalkas. Och du måste tro det, mor, tro det med alla dina återstående krafter!

Bergen-Belsen … Så lite de ändå hade vetat. Så lite de hade anat. Och dessa – flammar plötsligt hennes hjärta upp – dessa som nu kämpar bakom de röda, virvlande flammorna, vet de vilket ställe de nalkas? Anar de bilden som kommer att möta dem? Berget som reser sig ett stycke härifrån är inte det enda, baracken bara en bland hundratals. Om de vet det – varför, varför har de väntat så länge?

Mor, tänkte hon vilt. Mor, mor, du måste …

Bullret hade nu avtagit en aning i styrka, och när Paula långsamt lyfte blicken såg hon att det inte var så mörkt längre. Morgonen började långsamt nalkas, hon kunde tydligt se alla gestalter, alla dessa tunna, spöklika, nedböjda kvinnokroppar. Några stod fortfarande kvar vid fönstret, men de flesta hasade sig redan tyst tillbaka till sina platser på golvet. Också Ester återvände och slog sig ner intill Paula.

– Din mor har inte vaknat än, frågade hon tyst.

– Nej.

– Ingen mening med att stå där längre, sade Ester med en blick mot fönstret. Det är för ljust, och … Hon stelnade plötsligt till. De har slutat, Paula! Hör du det? De har slutat! Det … det är nog för att det är ljust?

Paula lyssnade – ja, därute var det alldeles tyst. Paniken och förtvivlan som strömmade emot henne från Esters vilt uppspärrade ögon fick hennes huvud att sjunka mot knäna.

Javisst, tänkte hon trött. Naturligtvis. De har tystnat, de är borta … Därför att det är för ljust, därför att det är för nära, därför att vi trodde igen. De tystnar alltid när de kommer nära – så nära att man kan hoppas igen – tystnar och försvinner. Så har det varit många gånger under dessa sex år. I Lodz, när ryssarna stod utanför Warszawa, i Hamburg, när vi grävde skyddsgravar i stadens gator. Och nu här, nu är de också nära …

Vart skall tyskarna skicka oss nu? Finns det verkligen fortfarande något ställe, dit vi kan skickas och förgöras, när befriarna bara är på en armslängds avstånd? Är den här bägaren inte full ännu?

Javisst ja … Vi skulle sprängas i luften, förvandlas till damm och små korn, kanske också lite blod – men det torkar ju strax upp, solen värmer bra så här på våren. Det är ju april månad, och då är det vår i luften. Någonstans är det redan vår …

Och att sprängas i luften kan inte göra ont. Bara en sekund, sen är man inte längre, man finns inte till, man har aldrig funnits …

Sedan kommer de in, dessa som har kämpat i natt och fått himlen att blomma i rött, och de finner ingenting. Inte ens berget, inte ens ett spår. Ja, bägaren är full nu. Jag undrar om den sista droppen får plats?

– Paula, viskade Ester, Paula, vad tror du att det betyder?

Paula log ett förvridet, hopplöst leende.

– Vad det betyder? Någonting måste det väl betyda? Jag vet bara inte vad!

Paula lät armarna långsamt sjunka, sträckte ut sig bredvid modern som fortfarande sov. Så tittade hon upp mot Esters nakna, unga ansikte.

– Lägg dig, sade hon plötsligt hårdare än hon tänkt. Lägg dig och låt oss somna från alltihop!

2

När barackdörren på morgonen våldsamt slets upp, öppnade Paula motvilligt ögonen. Tydligen hade hon somnat ändå, långt efter det att kanonelden tystnat. Hon kände sig tung och matt, hennes ögonlock ville falla ihop. Feber, tänkte hon förfärad, har jag också blivit sjuk?

Hon reste sig, men stelnade mitt i rörelsen. I dörren stod Dina Urbach, med klänningstrasan uppsliten över bröstet, bredbent, vild, triumferande, med ögonen lågande av extas.

– Kom ut, skrek hon. Kom ut allesammans! Tyskarna är borta! Vi är fria, fria!

Fria …

Paula kastade sig intill modern, lyfte upp henne, tryckte henne häftigt till sig och överhöljde hennes ansikte med kyssar.

– Mor, viskade hon, mor, vakna, vakna!

I tumultet som uppstod efter Dinas ord blev hon tvungen att skydda modern mot vilt trampande fötter, mot hårda, skoningslösa armar och kroppar, mot kvinnor som alla på en gång rusade mot den smala dörren.

Också de andra barackerna tömdes under vilda rop, och plötsligt steg jämmer och skratt, gråt och tacksägelse mot himlen. Paula snyftade till, torrt, smärtsamt, utan tårar, med sammanbitna tänder. Så kände hon hur modern rörde sig i hennes armar.

– Vad är det, Paula? Orden kom långsamt och tyst. Vad håller på att hända?

Paula grep tag i hennes hand och tryckte den mot kinden.

– Det är över nu, mor, sade hon med grumlig röst. Allt det här är över nu. Vi är fria, vi har klarat oss. Strax kommer de våra in, du får mat och medicin, du får vård …

Moderns ansikte var vitt och klentroget. Hennes hand började plötsligt skälva.

– Är vi fria, säger du? Är det sant? Och tyskarna är borta?

– Ja, min älskling. Lyssna …

Utanför deras barack rörde sig massan mot taggtrådarna. De hörde det genom de tunna bräderna, kände hur massan sög dem åt sig, ropade dem till sig. Någon började sjunga en religiös sång, flera darrande, hesa röster föll in, för att strax brytas av snyftningar.

– Paula, jag vill ut härifrån. Modern reste sig tungt och ostadigt, och Paula hjälpte henne mot dörren.

Ljuset var bländande efter barackens dunkel, solen stod redan högt och stanken från människoträck och från de döda kropparna var outhärdlig. Vinden kom emot dem och Paula kippade efter andan.

Så höjde hon långsamt blicken.

Baracken mitt emot verkade tom. Fönsterluckorna var tillbommade, dörren stängd. Där hade kapos bott, deras vakter från de egna leden. Paulas ögon smalnade, och hon bet sig i läppen. Var var de nu? Hade de också flytt, eller förskansade de sig bakom den tjocka dörren? Och tjeckiskan Lotte, skulle hon våga sig fram?

Paula vände bort blicken, försökte dämpa sin uppflammande vrede och förde modern fram till det smutsiga gräset några meter från taggtråden. Bakom taggtråden fanns en väg. Var den började eller slutade visste hon inte. Men på andra sidan vägen, bakom en ny taggtråd, fanns en stor hög kålrötter, och åsynen av den hade alltid gjort hungern så outhärdlig. Hon såg att Dina, Ester och några till försökte göra en öppning mellan taggtrådarna, tillräckligt stor för att man skulle kunna komma igenom. Bakom väntade ett hundratal kvinnor, med blickarna orörligt hängande vid kålrötterna.

Ester fick syn på henne.

– Ta det lugnt, Paula, ropade hon. Jag skall hämta en åt er!

Paula nickade tacksamt och hjälpte modern att sträcka ut sig på det varma gräset. Så lossade hon en rostig konservburk från ett snöre kring midjan och gick till latrinen för att hämta vatten. Latrinerna var otäta, från ett rör sipprade det långsamt fram vatten, det enda som fanns här. En gång i tiden, hade en kvinna berättat, fanns här vattenklosetter. Det var då, när ugnarna fortfarande fungerade. Nu kunde inte tyskarna bränna människor längre, det blev visst för dyrt. Samtidigt hade de rivit ner vattenklosetterna. Men ledningarna fanns kvar och det hade förhindrat att de dött av törst.

Modern drack girigt, och de sista dropparna drack Paula ur. Flera kvinnor kom nu fram bakom baracken där Lotte och de andra kapos bott, och alla hade skor i händerna. Många rusade åt samma håll som kvinnorna hade kommit ifrån.

– Det finns skor i tusental, ropade de. En hel barack full med skor! Kom! Skynda er!

Paula ryste. De dödas skor åt dem som ännu levde. Skor slitna från fötterna – dessa nakna, svarta fötter som stack fram ur berget. Tusentals skor … Tusentals och åter tusentals från dem som rest berget – sitt eget monument. Hon ville inte ha några skor!

Hon lade sig ner intill modern, stack sin arm under hennes huvud, hörde på jublet att massan nu kommit igenom taggtråden. Strax skulle Ester komma, då fick de lite att äta – det var så länge sedan sist.

Ja, tyskarna var borta, ingen kunde se dem någonstans. Och kapos var tydligen också borta. Men var någonstans fanns de som kämpade i natt? Varför kom de inte? Varför hade ingen vare sig sett eller hört något? Lämnade de kanske lägret åt sitt öde, drog vidare utan att bekymra sig om vad som hände här? Om kriget var viktigare än detta helvete, där de flesta levande redan var dömda, vad skulle de då ta sig till? Inte är kriget slut därför att Bergen-Belsen blivit befriat. Kriget måste ju fortsätta, de var ju soldater, de kanske inte ens visste, vad de skulle ta sig till med dem.

Vi är inga kvinnor, tänkte Paula, och inga män. Vi är inte ens människor längre. Vem skulle väl vilja ha oss?

Tänk om de inte har upptäckt oss. Om de bara dragit förbi, därför att de inget vet om oss. De kanske tror att det här är en ort eller en by som många andra. De kanske inte vet att vi finns här. Är en sådan sak möjlig?

Runt omkring i lägret är kanske dynamitladdningarna redan anbragta, lägret kanske flyger i luften när som helst, vilken sekund som helst. Det är kanske därför som det inte finns några tyskar här och inga befriare visar sig? Kanske detta i natt bara var en hörselvilla – inte alls någon befrielseeld? Om så var, så var allt fullbordat, allting slut: hoppet, lidandet, livet …

Det sker aldrig några under – och en befrielsearmé här, i detta det värsta av alla helveten, skulle vara ett under. Varför då hoppas mer? Slåss om de dödas skor? Rivas av vassa taggtrådar i kamp om en kålrot?

Dina, den långa och starka, hårda Dina Urbach, var alltid den som först visste allting. Och hennes ord hade alltid blodigt besannats. Sprängningen av lägret var säkert också sant. Det var bara datum som inte stämde. Dina hade inte vetat eller förstått att det skulle ske i dag. Nu. Vilket ögonblick som helst. Och att det var därför som inga tyskar fanns kvar … Det skulle ske samtidigt som en befrielsearmé tågade in. Något annat var inte möjligt, något annat skulle inte passa in i mönstret.

En salut skulle hälsa befriarna välkomna, en salut med tusentals kroppar – så hade nog tyskarna tänkt sig deras befrielse …

Modern rörde sig, och Paula böjde sig över henne.

– Sover du inte, mor? Det är så varmt i solen – försök att somna, det kommer att ge dig lite krafter tillbaka. Ester kommer strax, så får du något att äta …

– Jag vill inte ha något. Modern log matt och suckade. Det är så skönt att bara ligga här. Nu är jag lycklig, Paula. Det syns i vartenda ansikte att nu är vårt lidande slut. De kommer väl strax, de våra, det är väl därför alla väntar vid taggtrådarna. Sedan vet jag att världen kommer att ligga öppen för dig, mitt barn. Att du kommer att bli lycklig …

Paula skälvde till och drog djupt efter andan. Mor, tänkte hon, mor, du måste klara det! Om vi inte blir sprängda i bitar, om de verkligen är här när som helst, så måste du klara det mor. Du måste göra det, för att också jag skall kunna fortsätta!

– Vi kommer båda att bli lyckliga, min älskling, svarade hon med händerna hårt knutna i knäet. Vill du att jag skall berätta för dig hur det kommer att bli snart, när som helst?

Modern log svagt och nickade.

– Ja gör det, Paula.

– Hör då. Först kommer det en stor armé, här, mellan taggtrådarna. Det är de våra. Och de klipper ner alla taggtrådar och bär bort dem någonstans, och efter några minuter finns inga hinder mer. Sedan kommer lastbilar med mat, underbar mat, mor: kokt potatis och kött, bröd och smör – riktigt smör, så som det var före kriget. Minns du det? Du sa alltid åt mig att bre tjockare på brödet, jag ville ju alltid ha det så tunt. Och då sa du: Inte så, min flicka, du växer ju, du måste äta ordentligt med smör …

– Jag minns, Paula. När du var liten var du så svår med maten. Moderns ögon fylldes plötsligt med tårar. Mitt stackars barn, min lilla flicka, vad du har fått lida …

– Inte så, mor, inte så. Paula strök avvärjande bort tårarna från den magra kinden och lutade sig ännu närmare. Lyssna på mig i stället.

– När vi alla har ätit oss mätta, när ingen orkar svälja en enda bit till, då körs vi någonstans … Hon tystnade ett ögonblick, visste inte åt vilket håll hon skulle vilja åka, men så fortsatte hon igen: Någonstans där vi får vila ut. Du får en riktig säng, med madrass och täcke och lakan. Jag skall tvätta dig med tvål och varmt vatten. Du får ett rent nattlinne och en hög kudde under huvudet, så som du tycker om att ha det. Flera gånger om dagen får du mat och stärkande mediciner. Och när du blivit rund om kinderna och riktigt stark, får du stiga upp ur den sköna sängen, inte förr. Och då skall vi gå på en lång promenad. Ingen kommer att jaga oss, ingen kommer att slå oss, och aldrig mer skall du behöva arbeta, mor. Du får en fin klänning och en kappa i precis samma tyg som den du hade före kriget. Minns du den? Du sydde om den åt mig i gettot, och själv gick du i den gamla, som var så ful och lappad och lagad. Men nu skall du få nya kläder och fina skor, som är bekväma, och varje dag skall du få allt du tyckte om att äta en gång i tiden. Sedan …

Hon tystnade, försökte behärska svindeln, som höll på att övermanna henne. Hon hade tänkt säga att sedan skulle dc åka hem.

Men de hade ju inget hem. Ingenstans hade de ett hem längre …

– Sedan, fortsatte hon tyst, skall vi skaffa oss ett nytt hem, kanske i Polen, kanske i något avlägset vänligt land där vi får lugn och ro. Vart skulle du vilja, mor? I vilket land skulle du vilja bo? Eller du kanske vill återvända – till Lodz?

– Jag vet inte. Det kanske inte spelar så stor roll längre, bara det inte är i Tyskland. Modern tänkte efter, hennes blick blev ivrigare, och Paula märkte att hon var helt med på deras gamla låtsaslek – att drömma om framtiden.

– Vi åker någonstans, där du får återuppta dina studier, där du kan slå dig fram och bli lycklig. Så tillade hon tyst: Men innan dess skulle jag vilja återse Jakobs grav.

– Ja, mor. Det skall vi göra.

– Tror du att vi kan hitta den? Bland tusentals andra, utan att det finns gångar, utan stenar på gravarna?

– Vi skall hitta den mor, var lugn.

Modern suckade, hennes ögonlock sänktes långsamt.

– Paula …

– Ja?

– Jag skulle så gärna velat ligga bredvid Jakob. Men det är väl omöjligt?

Paula darrade till, med all kraft försökte hon svälja klumpen som satt i halsen och pressade fram tårarna i hennes ögon. I det klara solskenet såg hon tydligt hur svag och bräcklig hennes mor var.

– Tala inte så, utbrast hon förtvivlat. Det är med mig du skall vara! Vi har ett långt och lyckligt liv framför oss. Du skall få se att du snart blir frisk, mor. Om några dagar är du redan bättre.

– Ja, kanske det. Fogligt, utan att lyfta blicken nickade modern. Kanske det, mitt barn.