De mörka kontinenterna: Africka

By KG Johansson

Den tredje fristående delen av serien "Africka" handlar om de gåtfulla gyllene varelserna som kan skapa fantasiska kreationer ur ingenting. Varelserna har varit på besök på jorden två gånger tidigare och kaos och våldsamheter har följt i deras kölvatten. Tredje gången gillt och Alea Rynell anar vad som är på väg att hända. För att hindra oroligheter tar hon hjälp av en eklektisk trio: en föredetta president, en kvinna som kanske eller kanske inte är Aleas mamma och en konstgjord intelligens.Africka-serien är en fantasieggande bokserie om de gyllene varelserna som på ett ögonblick kan skapa storslagna pyramider ur tomma intet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 9, 2021
• ISBN: 9788726741360

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

KG Johansson

De mörka kontinenterna

SAGA Egmont

De mörka kontinenterna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2016, 2020 KG Johansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726741360

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Kapitel ett

Hon gick, eller sprang, genom djungel. Djungeln var fuktig och ångade av starka kryddiga dofter. Kanske mer regnskog än djungel. Hon gömde sig bakom eller under växterna när hon anade djur som snabbt förflyttade sig – djur med kamouflerande färger, så att de flöt ihop med växterna till ett gytter av liv, en formlös massa utan tydliga gränser. Hon visste att något var fel och hon måste skynda sig. Hon måste ta sig ut ur djungeln för att göra något viktigt som hon inte kom ihåg just nu. Men ju mer hon skyndade sig, desto starkare kände hon att lianerna och ödlorna och svamparna och ormarna, gnagarna och orkidéerna, det skummande och frustande och krypande och slingrande livet, ville hålla kvar henne.

Ingenting fick hålla kvar henne. Ingenting fick hålla fast henne. Hon hade en uppgift att utföra och det var bråttom. Även om hon inte kom ihåg exakt vad uppgiften handlade om så visste hon att den var det viktigaste i hela hennes liv. Mer än så: i själva verket var uppgiften hennes liv – meningen med hela hennes liv, skälet till att hon existerade.

Hon skyndade på stegen. Någonstans framför henne fanns enorma skepnader, varelser eller byggnader, hon visste inte säkert vad, bara att de var så ofantliga att hon kunde känna deras tyngd inom sig medan hon halvsprang.

Det myllrande livet gav sig inte. Det trevade efter hennes armar med regntunga trädgrenar och sökte hennes fötter med slingrande lianer eller krypande ormar. Allt hon kunde se var mjukt ringlande former och hon visste inte om de rörde sig av sig själva eller om hennes fotsteg satte dem i rörelse. Hon försökte lyfta fötterna högre men livet gav inte upp. Lianerna eller ormarna höjde sig högre, bildade snaror, tvinnade ihop sig till tjocka rep.

Det kunde bara sluta på ett sätt.

Hon föll.

Knippen av växter och djur, tjocka som underarmar, gröna och fuktiga, snodde sig till slut så hårt kring hennes fötter att snabba eller höga steg inte hjälpte utan bara drog åt snarorna. Hon kämpade förtvivlat men hennes rörelseenergi var för stark och hon hann inte få loss foten innan balansen snabbt försvann med hennes kropp på väg framåt och hennes fot, nej, båda hennes fötter, satt fast i snaror av liv – hon föll, på en bråkdels sekund, och slog i marken utan att ens hinna få upp händerna för att skydda sig innan allt det myllrande livet rusade upp och mötte hennes ansikte. Den levande marken var mjuk och hon gjorde sig inte illa, även om hon hade landat bara centimeter från en hård och knotig rot. Det hon mindes tydligast var insekterna, skalbaggarna, myrorna, maskarna, grässtråna, barren och bladen, lianernas och ormarnas rep, till och med gnagare och små rovdjur, vassa tänder, klor och päls, som alla på något sätt hade väntat på henne, avsiktligt hindrat henne, och nu när hon hade fallit vände sig varje daggmask och blomma och nakenråtta och sköldpadda, varje fasettöga och spetsat öra, varje nos och snabel och mandibel, mot henne, och alla såg henne och visste vem hon var och alla viskade hennes namn.

Alea Rynell vaknade med ett ryck och satte sig upp i sängen.

Hon hade haft drömmen förr. Hon visste förstås varifrån den kom. Den vetskapen brukade få henne att glömma drömmen, att strunta i den, men under de senaste veckorna hade drömmen blivit mer och mer envis.

Den oroade henne. Hon tyckte inte om att bli oroad. Hon borde inte bli orolig längre. Skulle inte bli det.

Ingen skulle vara orolig och ingen skulle drömma oroande drömmar.

Alea steg upp. Hon trasslade på sig en T-tröja och ett par vida byxor. Hennes nät låg på bordet vid sängen men hon struntade i det. Senare.

Hon måste prata med sin mamma. Hennes mamma var den enda som kunde förstå. Även om mamma hade lämnat världen och påstod sig vara död.

Sebastian var verkligen extremt tråkig. Han var hennes svåger och Dorota var inte sämre än någon annan. Hon svarade aldrig bryskt eller ironiskt, sådant gjorde man bara inte. Men än så länge ägde varje människa sina tankar – om hon inte frivilligt delade ut dem – och Dorotas tankar hade cirklat mer och mer kring Sebastians nästan fullkomliga tråkighet under de senaste veckorna.

Han var som en figur i någon film eller bok. En komisk figur. En av de mest uttjatade komiska figurerna som fanns: en akademiker, torr som fnöske, en specialist av typen som hade snävat in sitt kunskapsområde tills han i princip visste absolut allt. Visste allt om ingenting.

Nåja, ingenting var kanske att ta i, erkände Dorota medan hon räknade in barnen. Nio stycken: Jochen och Hans och Metta och Bärbel, Ursula och Erich, Karl och Gina och Charlotte som ville kallas Lotte. De var alla där, inträngda i samma kyrkbänk – klassen från förskolan, lydigt väntande på musiken. Den musiken var det Sebastian visste allt om. Hans specialområde. Den var inte vilken musik som helst, inte vilken barockmusik som helst, inte heller vilken tysk barockmusik som helst, inte ens vilken tysk orgelmusik från barocken som helst – utan orgelmusik av Sebastians förfader och namne Johann Sebastian, han som hade haft efternamnet Bach.

Någon av generationerna efter Johann Sebastians alla söner hade lagt till ett Adel för att markera sin sociala ställning. Exakt hur den saken hade gått till mindes ingen numera, men den nutida Sebastians far och farfar och farfars far hade alla hetat Adelbach. De hade också alla varit organister i den här namnlösa kyrkan, i byn Wusterwitz i Potsdam-Mittelmark Brandenburg. Byns enda koppling till den gamle Sebastian var just Brandenburg, platsen där den gamle hade sökt anställning genom de sex konserter som eftervärlden hade gett ortens namn. Den gamle hade inte fått arbetet och Dorota förstod mycket väl varför. Den gamle Bachs musik gav henne ingenting, den slingrade fram som en djungel full av ormar, med matematiska melodier som stack upp sina trista huvuden när man anade det minst och som kom tillbaka lika envist som psoriasis. Hon hade sagt det till Sebastian inte bara en gång, snarare hundra, men han var lika oberörd hur hon än läste lusen av honom.

Dorotas tankar vandrade fritt medan hon väntade på att konserten skulle börja, så att hon kunde vänta på att den skulle sluta. Så att hon sedan kunde leda barnen tillbaka till kvällscentret och gå hem. Hemma skulle hon lägga sig i sin virtuella fåtölj och färdas till någon sandstrand i något som liknade Söderhavet, fast med svala brisar och utan besvärande insekter – hon skulle ha en virtuell drink bredvid sig, en drink som gav en underbart välavvägd virtuell berusning utan några som helst otrevliga bieffekter, hon skulle låta sig sköljas över av välbehaget från hundratusentals andra som gjorde samma sak eller något liknande och kanske skulle hon umgås virtuellt med någon av dem. På något mer eller mindre intimt sätt. Och hon skulle rensa bort gamle Bachs slingrande fugor med musik av den där japanska sångerskan, Beri Tenysyberi, hon som hyllade musiken från början av århundradet och hade haft en hit med O Piramiddo för ett par år sedan.

Det var riktig musik. Inte bara intellektuella lekar där melodislingorna flätades ihop till meningslösa korsord.

Något rörde sig uppe på läktaren och hon kände igen Sebastians avmätta steg. Ingen onödig energi, allting exakt och precist. Som musiken han spelade. Hans huvud försvann och hon hörde trä slå mot trä när han drog i registren.

Orgeln hade varit trasig under stora delar av 2000-talet och både Sebastians far och Sebastian själv hade fått arbeta med annat under långa perioder. Men nu var restaureringen till sist genomförd.

Vilket innebar att hon måste gå hit med barnen ett par gånger i månaden. Från början hade det gått bra, hon hade faktiskt kunna känna ett slags frid i att lyssna på musiken, men nu blev det värre för varje gång. Som Sebastians svägerska hade hon fått höra långa och mångordiga utläggningar om ultranätet och hur det satte Sebastian i förbindelse med andra musiker. Hur det lät honom känna trenderna, utforska känslor på ett ofarligt sätt.

Känslor hade varit en fara för mänskligheten innan ultranätet och de som kallades för gyllene hade gett bättre kontroll över dem för ett par år sedan. Efter det hade allt från terrorattacker till äktenskapliga gräl i stort sett försvunnit – inte ens barnen i förskolan grälade med varandra. Jag vill ha den där boken, sade de numera. Lågmält och artigt leende. Var så god. Tack så mycket.

Tillvaron som dagisfröken var lugn och fridfull. Dorota själv var mycket fridfull.

Bara Sebastian och hans musik störde henne.

Musiken började. Dorota koncentrerade sig och hennes nät meddelade Sexstämmig ricercar från Musikalisches Opfer. Ja, det var musik som hon hade hört förr, styckena som Sebastians förfader hade skrivit på ett tema skapat av Fredrik den Store. Det lät som allt annat av den gamle: en ensam melodi började, fick sällskap av sin identiska tvilling, en gång till, igen, och igen.

Slingrande kring sig själv.

Dorota önskade att hon hade vågat koppla in sig helt på ultranätet. Det var tyvärr omöjligt. Hon hade ingen virtuell fåtölj här, och hon måste vara uppmärksam på barnen. När hon var här med dem i förra månaden hade Jochen gjort en inte helt anständig teckning som han hade hållit upp framför ögonen på Karl och Karl hade fnissat till av ren överraskning. Dorota hade förstås genast sett upp mot läktaren, och mycket riktigt hade Sebastians örnblick bränt sig in i henne.

Och vid nästa familjemiddag hade han uppmanat, nej, beordrat henne att hålla bättre uppsikt över barnen. Och Dorota, som var väluppfostrad och kände nätet motverka stresshormonerna, hade artigt sagt ja. Förlåt. Det var hennes arbete och hon skulle sköta sig bättre.

Men hon kunde tänka fritt. Och den gången, liksom så många andra, hade hon tänkt på hur förbluffande tråkig Sebastian var. Han var på ett sätt så tråkig att själva tråkigheten gjorde honom fascinerande. Men för det mesta gjorde den honom bara just oändligt tråkig.

Han levde ensam med sina noter – gamla pappersnoter i slitna buntar, noggrant inplacerade i fack längs vägg efter vägg i hans lilla lägenhet – och klaviaturen till en virtuell orgel, ett instrument som, jämfört med en riktig orgel, enligt Sebastian själv var som inplastad färdigmat bredvid en trestjärnig Michelinrestaurang. Han hade inget umgänge utom sina bröder och deras fruar, han hade en repertoar på ungefär åtta skämt varav det roligaste handlade om en flicka som berättade att hon hade ärvt sina vackra blå ögon, och som på frågan om hennes mor också hade haft sådana svarade Nein, mein Vater var Boxer.

Dorota brydde sig inte så mycket. Men hon var rätt säker på att Sebastian hade spelat ännu tristare innan han motvilligt började använda ultranätet för sina konserter.

Melodin slingrade vidare. Uppåt, först med stora språng, sedan mindre, och sedan ett dramatiskt hopp nedåt och så småningom tillbaka till grundtonen igen – men vid det laget var grundtonen något helt annat medan temat utforskade sig självt, nyfiket nosande på alla möjligheter, medan spänningar växte fram och tycktes vara på väg att lösas upp.

Men genast ersattes av nya spänningar.

Dorota fann sig med ens lyssna riktigt uppmärksamt. Det fanns en ny glöd i Sebastians spel. Något som hon inte hade hört förr. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var men det fanns där. En längtan? En sorg? Nej, inte riktigt.

En glöd. Det var vad det var. En intensitet.

Hela kyrkan märkte det. Det var kanske fyrtio personer här nere i långhuset och tvärskeppet – antagligen några till på läktarna. Dorota behövde inget nät för att känna en ny stillhet i rummet. En koncentration.

Kunde Sebastians nya glöd ha att göra med hans … gäst?

Det var inte så att hela byn pratade om saken. Men det förekom viskningar. Det gjorde det. Sebastian, gammal inrotad ungkarl, hade oväntat tagit en ung pojke under sina vingars skugga. Pojken var spenslig och, sade de unga flickorna tydligen, så attraktiv.

Officiellt hade pojken kommit som något slags lärling. Under de senaste veckorna hade han registrerat åt Sebastian vid varje gudstjänst. Det slog Dorota att han inte var här i dag.

Nåja. Han kanske hade … andra pojkvänner.

Hon hade velat ge sig själv en liten örfil över den tanken. En busigt förtjust örfil. Men det gick ju inte för sig.

Fast var det verkligen nödvändigt att lärlingar bodde hos sin mästare?

Hon kunde se dem framför sig.

Den här gången var det nära att hon fnittrade högt.

Stycket slutade. Byborna i Wusterwitz följde fortfarande den gamla traditionen och ingen applåderade i kyrkan. Sebastian väntade några sekunder, registren klapprade när han sköt in eller drog ut dem, noter prasslade.

Det var tyst. Barn och vuxna satt på helspänn.

Sedan brakade tre toner loss, följda av en snabb löpning nedåt, och upprepades på nästan exakt samma sätt en oktav längre ned. Sebastian spelade mycket starkt, kanske med fullt verk, och musiken tycktes ta andan till och med ur sexåringarna. Dorota behövde inte nätet för att känna igen den berömda toccatan och fugan som den gamle hade skrivit under sin tid i Weimar. Det här var ett av de mest spelade orgelstyckena i världen.

Hon behövde inte heller något annat än sig själv för att känna våldsamma känslor. Snarare var det så, tänkte hon vagt medan musiken drog med henne i ett slags flodvåg, att hennes nät kanske arbetade för att hindra känslorna. Men de lät sig inte hindras. De fanns där och de växte.

Hon undrade, lika vagt, hur det gick till. Hade Sebastian hittat en ny grupp på nätet? Några som tillät sig, eller som nätet tillät, att leka med sådana här känslor? För det här var starkt. Förvånande starkt. Hon fick själv känslorna enbart genom musiken, och hon såg hur barnen och de andra i närheten också kände dem. Så vad måste inte Sebastian känna?

Den första oron kom när toccatan slutade med några ackord i fortissimo som tycktes få hela stenkyrkan att skälva. Sebastian höll ut på ackorden, borrade in dem som knivar, tryckte in och vred om. Dorota kände sig flämta till. Hon såg barnens mörka och blonda huvuden vridas och guppa när de såg på eller viskade till varandra. Nej, tänkte hon, tydligare än sina tidigare funderingar, viska inte, det här är speciellt. Det här är unikt.

Det här är – farligt.

Det sista ackordet tystnade men ekot färdades mellan väggarna som efterklangen av en explosion. Dorota såg med övernaturlig klarhet hur Karl böjde sitt blonda huvud mot Jochen. Efter den urladdningen var fugans början nästan ohörbar, en upprepning av en enda ton medan en annan ton klev nedför skalans trappsteg och uppåt igen, snabbare och lättare än Sebastian någonsin hade spelat förr, och Karls huvud rörde sig medan han viskade något i Jochens öra.

Sebastian spelade fugan ovanligt lågmält, nästan viskande. Det var skönt efter de våldsamma ackorden. Det första mellanspelet vandrade runt i samma viskande nyans. Dorota hade hört Sebastian spela fugan många gånger förr och väntade sig att nästa genomföring skulle börja mer dramatiskt.

Det gjorde den inte. Temat spelades lika ljuvt och viskande igen, som om Sebastian höll tillbaka allting, drog ut på njutningen. Dorota började ryckas med. Musiken drog oemotståndligt in henne. De slingrande melodierna fick mening och lyster.

Men sedan hände något.

En helt oväntad stämma kom in i musiken: Jochens ljusa skratt, porlande som en bäck – en Bach – i en kaskad av notvärden som var mycket snabbare än musiken.

Dorota tänkte, mycket precist: Nej.

Orgeln tystnade. Något slamrade till. Sebastians huvud dök upp på läktaren.

Han höll något i handen.

Jochen tycktes inte märka något. Hans skratt porlade fortfarande. Skrattet avbröts tvärt när en tunn stråle av outhärdligt koherent ljus svepte ned från läktaren och skar av Jochens och Karls huvuden vid axlarna. Blod vällde upp men huvudena hade inte ens hunnit rulla ned på golvet innan strålen också hade delat och dödat Hans och Metta och Bärbel, Ursula och Erich, Gina och Charlotte som ville kallas Lotte.

Nio döda barn föll ur kyrkbänken medan strålen oväntat hejdade sig alldeles bredvid Dorota. Den borrade in i stenbänken bredvid henne och hon kände två lukter som hon aldrig hade känt förr: barnens blod och smältande sten.

Hon tänkte: En ficklaser. Kanske han har printat den själv.

Kanske det här är planerat.

Strålen vände, gled över de döda barnen igen och fortsatte längs bänkarna. Någon skrek, ett högt och dallrande läte, underligt nog i samma tonart som toccatan. Skriket avbröts när strålen sökte sig fram till det. Människor reste sig upp, försökte springa, men träffades genast av strålen. Andra kröp mellan bänkarna tills strålen fann dem, klöv dem på mitten, kapade armar och ben.

Det fanns i musiken, tänkte Dorota osammanhängande. Det fanns i sättet han spelade på. Det som hördes var glöd och intensitet, men en speciell form – det var hat. Måste ha varit hat.

Medan hon såg sina grannar och bekanta klyvas och falla omkull, kroppsdel glidande från kroppsdel, tänkte hon också att Sebastian hade skonat henne. Strålen hejdade sig.

Hon hade överlevt. Han visste vem hon var.

Men hon måste ut härifrån. Sebastian var galen, alldeles galen, något sådant här hade inte hänt någonstans i hela världen på åratal men uppenbarligen hände det igen, just nu och just här. Hon måste ut härifrån.

Skriken kom uppifrån också nu. Nere i långskeppet låg alla stilla. Stanken växte sig ohygglig medan skriken där uppe tystnade, det ena efter det andra.

Dorota reste sig upp. Hennes ben bar henne inte. Hon lät sig falla på knä och började krypa, så nära väggen som möjligt, bort mot utgången. Liksom avlägset lät hon sitt nät skicka en nödsignal. Lika frånvarande undrade hon om någon annan hade gjort samma sak.

Stengolvet var kallt mot hennes knän. Hon var trettiosex år gammal och hade aldrig älskat sin man.

Det var helt tyst där uppe nu.

Hon kröp snabbt mot utgången. De snabba andetagen, förstod hon, de snabba och skälvande andetagen var hennes egna. Öronbedövande.

Bara fem meter till.

Hon närmade sig dörren och försökte resa sig upp. Med hjälp av bänken bredvid klarade hon det och kom på fötter. Samtidigt hörde hon fotsteg i trappan.

Dorotas fötter vägrade att röra sig.

Han kom ned, prydlig i sin svarta kostym och den smala slipsen, hårtestarna nödtorftigt kammade