Modersgölen

By Petra Revenue

Modersgölen är en plats som bär på fasansfulla minnen för Albin. Det är sjön som drev hans mor till vansinne och det är vattnet som slukade hans älskade Sanna. Han hade stått som fastfrusen vid strandkanten och kunde inte rädda någon av dem. Ett mjölkigt streck bildades längs vattenytan ... eller inbillade han sig?Skuld och mardrömmar håller på att knäcka Albin helt. Har hans märkliga syner någon koppling till moderns psykiska sjukdom? Varför är han så rädd för vatten? En vacker dag dyker Sanna upp igen, som en hägring – och hon är inte ensam.Denna berättelse är inspirerad av Häxhammaren, som är den mest inflytelserika instruktionsboken gällande häxjakt någonsin.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 3, 2021
• ISBN: 9788726862744

Book preview

Helles offer

Tredje juni 1998 vid Modersgölen

Den lilla känner sin mammas underliga upprymdhet och njuter av den, lägger kind mot kind, stryker med sina handflator mot den vuxnas hals som för att känna den puls Helle inte längre tar för given. Barnet vill inte att närheten, som skulle kunna förväxlas med ömhet, ska ta slut. Känslan är sällsynt och den får henne att gurgelskratta, hon vill inte bryta omfamningen, absolut inte gå själv.

– Mamma, jag älskar dig.

Flickan kan inte tala än, hon är inte ens ett år, men det är tankeöverföring och Helle borde höra budskapet med varje fiber, med celler, med musklerna och i blodet. Det suger till i livmodern, en rent fysisk reaktion. Hade det funnits något kvar i detta liv som kunde jämföras med dödens erbjudande så hade hon sträckt sig efter det och låtit själva moderskapets paradox hålla henne kvar. Hur kan en kropp underkasta sig fullständigt, kapitulera, bli ett bo för en annan?

Havet vilar aldrig, det är blå rörelse. En göl är motsatsen, stillhet. Inte salt, inga snäckor, inte doften av tång och tjära. Det unkna känns i luften här, det är doften av organiskt material, växter och varelser som ruttnat, tungt, brunt och platsbundet. Dy är det som aldrig helt faller sönder. Solen når inte fram, hinner inte torka upp tillräckligt för att naturen ska få en chans att börja om, bli oskyldigt ljusgrön, glömma sitt mörka förflutna. Klippan i närheten är en ättestupa som nutida historiker bestämt hävdar icke existerat. Det döda ligger i lager.

De andra i gölen väntar på henne, liksom löftet om att höra till. Ropet har blivit ett med Helles måsten, kampen om hennes förstånd tycks över. Det är ett rop efter revansch och hon bär det inom sig, allt hat hon någonsin erfarit har tagit en ren ton och den tonen driver henne mot vattnet. Varje steg stärker insikten. Snart finns ingen ensamhet. Den vilar därframme i det flytande, en kvinnlig gemenskap med ett större syfte.

Bönen överröstar inte barnets längtan, tonen bjuder istället in dem båda, vill omfamna dottern likaså.

Hade mormor fått som hon hade velat hade flickan döpts till lilla Vilda, men barnet med glimten i ögat kommer inte att överleva. Generationers raseri ska dränka henne. Ett offer av ett offer för andra offer. Och hon som alldeles nyss börjat lära sig gå.

– Du ser ensam ut, prinsessan. Så löd barnafaderns öppningsreplik den enda kväll de stötte ihop och Vilda blev till som av en tillfällighet.

– Jo, svarade Helle, det är sant. Jag är nog ganska ensam.

Den mannens namn skulle Helle inte kunna uppge nu, ens om hon ansträngde sig till det yttersta, ens om hon åter blev sig själv. Hon brukade skoja om det medan hon fortfarande hade humor – fader okänd.

Det slumpmässiga mötet var ett kroppsligt infall trots att hon egentligen visste bättre. Något som bara hände efter ett krogbesök när hon behövde känna någon nära. Fysiskt. Själen längtade efter något hon inte kunde nå. Hon visste att en man tillfälligt skulle kunna släcka törsten i henne och han var den ende som uppfattade hennes belägenhet. Helle satt nämligen vid en bardisk och tjuvlyssnade på en kamouflageklädd äventyrare, alternativt en fläskig pensionär, som läxade upp en asiatisk kvinna, en trött människa som trots uppenbar provokation vägrade svara emot. Kvinnornas ögon möttes, Helle var den som först tittade bort, eftersom detta skedde innan förvandlingen börjat.

Äventyraren var den ende av de manliga gästerna som föreslog att hon skulle följa med hem på te istället för att sitta där i ett frustrerat tillstånd och gnida låren mot varandra. Det hade likaväl kunnat vara någon annan som rörde vid henne och sa någonting klumpigt kontaktsökande. Många glodde, en blinkade. Karl, så löd namnet som nu är bortblåst. Karl är ett mansnamn med germanskt ursprung, som förekommer i nordiska språk och på tyska. Namnet är identiskt med substantivet karl, i betydelsen en fri man. Han berättade det antagligen för att hon tidigt skulle förstå att han inte var på jakt efter en stadig partner. Men han frågade aldrig vad hon hette. Han föredrog att kalla henne Prinsessan.

Helle för fan, varför hängde du på det raset? Du borde genomskådat honom. Så sa hon till sig själv när hon upptäckte att hon blivit på smällen, en månad senare. Men när han pratade om valfrihet och förde henne mot dörren, då hade hon ingenting att förlora.

– Vill du följa med mig hem, Prinsessan? Vi kan dricka te och snacka lite skit. Kanske gillar vi varann?

Helle var kåt. Ordet gilla kändes överdrivet.

– Kom då! Han kastade en blick på de övriga kvinnorna i baren innan han lämnade stället. Utbudet. Helle måste varit den mest tilltalande. Och han med för den delen, hon gjorde ju exakt detsamma. Deras kroppar gick hem tillsammans, Helle och Karl följde viljelöst driften.

Jeansen hon nu bär på vandringen mot Modersgölen lånade hon av Karls dotter. Han flinade nöjt åt att byxorna passade så perfekt. Ville att Helle skulle visa, bjuda på en liten mannekänguppvisning bara för honom där han satt, bredbent i den kurviga skinnsoffan. Det var en slags förspel som hon inte blev upphetsad av, men det var för sent att erkänna att hon troligen begått ännu ett misstag.

– Ta dem du, jag köper nya i samma storlek, tösen är stökig, bor bara här varannan helg, hon märker ingenting.

– Gubbjävel. Hon log lite, låtsades att hon skojade.

Mannen öppnade gylfen. Kuken glänste när han vek fram den. Karl var stolt över sitt vapen. Han tog henne bakifrån utan vidare krusiduller, bad henne böja sig fram, gned spetsen för att hitta rätt. När det gick trögt hämtade han en flaska olivolja och smekte hennes klitoris för hårt med högerhanden samtidigt som han trängde in. De stod vid fönstret, hennes händer gled över persiennerna. Det rasslade, hon blundade inte. Ut. In. På pizzerian på andra sidan gatan bakades det för fullt. Hon knullades och såg en deg kastas upp i luften, den landade och fick ett lager med tomatsås, champinjoner, strimlad skinka och räkor. Ost. Det vattnades i munnen.

– Djupare.

– Ta det lugnt, prinsessan, jag kan det här. Hon gav upp jakten på förlösning, fick ingen orgasm, men låtsades, så att han inte skulle bli besviken.

Karl bjöd på det utlovade teet i köket efter samlaget för att hon skulle nyktra till, var snäll men inte särskilt intresserad. Grönt är skönt, läste han på tepåsen. På bordet en metallskål med frukt. Han lät så kall på rösten när han berättade att han åt en ananas varje dag för att sperman skulle smaka gott, han gillade ju att spruta i munnen och kvinnor tycktes uppskatta att ta emot, svälja satsen. Helle blev oväntat ledsen även om hon inte ville att hennes sorg skulle få fatt i henne när någon såg på. Tårarna började rinna trots att hon alldeles nyss tänkt på annat, tyckt synd om honom till och med. Ananasätaren betalade taxin efter befruktningen. Hon ville inte känna hat eller likgiltighet. Helle hamnade mitt emellan och det var då hon för första gången hörde sången. Detta eftersom ursinnet hade börjat ta form.

En fot i taget. Hennes mamma hade valt kläderna ur garderoben tidigare denna morgon, hjälpt henne som när hon var ett barn själv, utan att veta något om plaggens ambivalenta historia. Mamman med välviljan kunde hon kallas. Hon som, tvångsmässigt fullmatad med konstruktiva tankar, släppte av sin dotter och sitt barnbarn hos terapeuten innan hon själv gick till jobbet. Det var lönlöst. Helle bara väntade innanför glasdörren till den silverfärgade Volvon försvann.

Det fanns inget mer att säga till den ondulerade damen i den vinröda sammetsfåtöljen. Ingen diagnos att diskutera under de signerade och stämplade diplomen.

När Välviljan försvunnit runt ett av alla gatuhörn som finns i denna värld tog Helle bussen till skogsområdet. Tjuvåkte utan att tänka på det.

En kvinnas lockrop ledde henne, genom stan, ut på landsvägen, till en skuggig ändhållplats där hon klev av med barnet i famnen. Är du inte kallad kan du knappast finna platsen. Geografiskt har den gömt sig, skylten har vält, stängt famnen för de som rör sig fritt och prisar allemansrätten.

KBT-terapeuten kommer att uttrycka förvåning eftersom Helle haft svårt att ta några som helst initiativ på senare tid. KBT är en strukturerad, aktiv och insiktsbefrämjande psykoterapi som är mer inriktad på nuet och på framtiden än på det förflutna.

Mamman, den välvilliga, kommer att försöka intala sig att någon rövat bort hennes underbara dotter, hon som plötsligt förlorade sin varma personlighet utan att någon förstod varför. Eftersom hon slutade äta var det så lätt att tänka sig anorexia, men den sjukdomen förutsätter att man bryr sig om kroppen. Att det finns ett engagemang om än destruktivt, en begriplig fixering vid vikt, media, skapade ideal. Men ingenting sådant fanns i Helles väg. Inte heller förlossningspsykosens oerhörda känsla av meningslöshet kring själva moderskapet eller passivitet kopplad till barnets födsel. Ingenting av det sjukvården kallar signaler.

Helles älsklingssaga när hon själv var liten handlade om en annan prinsessa, Snövit. Helle var rädd för dvärgarna och blev sugen på det röda äpplet, trots att hon visste att man somnar av det. Morfar avbröt sig när han läste för henne och tvinnade istället djur av piprensare, tjurar, bad henne hämta en sup i smyg. Klappade på knät.

– Kom och sätt dig. Lilla vän.

Hennes bruna ögon, fylliga mun, den sneda framtanden och hennes mörka pubeshår på ofrivillig utväxt. Varför larma och göra sig till i denna räcka av meningslösa händelser när du bara längtar efter att transformeras. Bli större. Finna ditt rätta omfång.

Hon får inte tveka, inte sakta ned. Allt är förutbestämt. En upprepning. Helle tar av sig de röda träskorna med en tunn rem runt hälen och låter dem ligga vid en liten jordhög nära gölkanten. Hennes bebis gnäller som om hon längtar efter mjölk. Barnet som är lite för stort för att amma försöker få grepp. Suga dag. Suga tag. Det går inte, inget fäster, ingen vätska, ingen mor på det sättet finns kvar i kroppen. Mjölken är i gölen nu, Modersgölen är mjölk, den ska amma dem båda. Barnet förstår inte, försöker vrida sig loss men greppet hårdnar.

Någon borde ropa: För helvete, Helle! Vart är du på väg? Men hennes vänner har efter månader av uppmuntrande tillrop backat, gett upp. Sagt till varandra att hon är för sjuk, inte kontaktbar, att hon måste ta till sig av hjälpen hon ändå får av de professionella.

Nakna fötter stannar helt kort där gräsbeklätt land blir göl. Trädrötter slingrar sig ned i det rostbruna, som en knotig undervattensskog.

Först när Helle kliver i ser hon honom, som en mörk skepnad i ögonvrån. En man i svart långrock ror långsamt över det ogenomträngliga. Han tänker inte sätta stopp för hennes stillsamma självmord, inte heller hjälpa henne genomföra det.

Hon sänker sig och den lilla målmedvetet och först då, när vattnet når henne till midjan, vaknar hon som ur en narkos, en bedövning så stark att den förlamat hennes hjärta i månader. En utdragen sömnapné.

Klarvakna Helle ser sig nästan förvånat omkring, var fan är hon, hur hamnade hon här, var är morsan… drömmer hon? Mannen i båten ror förbi så nära att hon ser hans magra ansikte, hans ovårdade skägg, skuggorna under den sökande blick som smeker vattnet. Han är som uppfylld av något Helle inte kan förstå, eller kanske kan hon det, hon önskar hon förmådde skrika men det är omöjligt, något kryper längst med sidorna. Vad i helvete är det? Hon kan inte känna efter för Vilda vrider sig i hennes famn. Fingrar, iglar, rötter. Flickan vill inte bada längre.

– Nej. Mamma dum.

Helle känner hur själva underlaget lever, det är levande men utan liv, hon försöker i all hast bedöma sina möjligheter, hur långt är det till land, går det att backa, kommer ropet att tystna och låta henne gå? Instinktivt vet hon svaret men tvingar sig att inte drabbas av panik.

Trots att det är lönlöst försöker hon lyfta barnet över huvudet. Det är det enda hon kan göra eftersom hon plötsligt känner en förnimmelse uppfylla henne som inte liknar något hon ens närmat sig tidigare, det är modersinstinkten som pumpar adrenalinet runt i kroppen och nu när hon är vaken, nykter, känner hon den för första gången och varje pulsslag gör den än mer övertygande. Det är som om kärleksbandet till barnet varit ihoprullat och inlåst i ett för litet svart skrin och först nu trasslas ut, knutar upplöses och då brister hon, svämmar över, känner sig lurad. Vill absolut inte dö.

– Hjälp mig, snyftar hon ursinnigt åt långrockens håll. Hon omväxlande bönar och befaller. Ta min flicka! Jävla gubbe, hör du mig? Låt henne leva, jag ber dig, ta henne, snälla, visa lite jävla NÅD!

Men ingenting hjälper eftersom mannen i båten vistas i ett eko. Helles öde berör honom endast delvis, hon är en av alla de som får betala priset, och för honom som söker är det senaste offret egentligen ovidkommande. Likvaskaren tillhör den första och den sista.

Helle försöker vrida sig loss från sitt öde men leran byter bara omfamning, och på stranden uppenbaras och formas en ring, det är kroppar, en slags kroppar, orörliga, inte som vanliga kroppar, det är svepningar, nej det är slöjor, dimma som tar form, dimman har ögon, skvallerbyttorna, de vill se på henne med ögonen, de vill se henne dö, dömas, något sådant är det de vill. En av de storögda bryter cirkeln, konturen av en flicka tar ett steg framåt, pekar mot det döende i vattnet med triumf. En gång ropade hon: Så går det om man ligger med penisar av is och flyger upp och ned, så att håret fångar kråkorna och lämnar spår i marken.

I desperation kastar Helle Vilda mot träbåten och mannen. Han höjer armarna men tvingas sänka dem igen, trots att även han förlorat ett barn. Istället för att få hjälp förlorar hon därför taget om kroppen. Gölen öppnar sig för att fånga ängeln och den lilla sträcker sig efter sin mamma i fallet, trots att det är lönlöst, de är för alltid separerade men ska likväl snart förenas igen. Leran är överallt och kramar henne underifrån. Helle stillnar när hennes dotter är tagen. Låter gyttjan göra vad den vill med henne.

Döda barn förbereder sig för ännu en lekkamrat, men de känner ingen glädje. När Helle inte når botten längre upplöses hon i absolut gehör.

En gång sa hon till sin dotter

Vet du att dyngbaggen navigerar med hjälp av Vintergatans ljusa band som löper över natthimlen? Stjärnornas ljus hjälper dyngbaggen att hitta hem.

Mitt barn. Glöm inte den tysta kunskapen. Bevara den i ditt hjärta, var stolt över den, sänd den vidare, bär den över generationer. Vår uppgift är att finna flera som kan härbärgera den. Om du ger av den med ömhet blir vi tillsammans starkare, men om den sprids i hat är vårt raseri lika gränslöst som obestridligt.

Vi är fler än dem.

Vi föder.

Upprepningen

augusti samma år

Tankarna flyger och far i Elin så som de gör i mammor. Varför vägrar ungen ha galonbyxor? Vad är det för skillnad på en omelett och en frittata? Detta malande, i språkdräkt klädda ensamhet, har inte med antalet vänner att göra, det råder inget underskott. Tvånget är att formulera frågor och höra bristen på svar eka inom sig själv. Det är sådan hon är, en resonanslåda. Allt Elin tänker växer inuti och kommer tillbaka till henne själv, förstorat. Hon vill slippa ångest, hon vill så gärna vara vuxen.

Elin vandrar längst med en barrig skogsstig med lätta steg, Albin skuttar runt hennes ben.

Hon gläds ändå åt omgivningen, trots surret i skallen. Älgört kantar stigen, de höga träden, täta granar närmast vägen, men så öppnar sig landskapet, tall blir björk när hon närmar sig vatten. De passerar en enorm rotvälta. Ungen vill dit såklart, peta med skitiga små fingrar, kika på timmerman och märgborre, skalbaggar som nu kalasar. Det finns organismer som lever av varje fas i trädets livscykel tills det är helt försvunnet, blir ett med jorden omkring.

– Albin. Ta det lugnt.

– Mamma. Tjata inte. Jag ÄR försiktig.

– Min lilla loppa.

Det borde vara lika naturligt som andningen, som att hjärtat föser hennes blod, att medvetet älska sitt barn, att ha den där kopplingen. De hör ihop, Albin och hon. I en kvinnas liv slår hjärtat tre och en halv miljarder slag, om hon får leva.

Det är så mycket hon fortfarande undrar över. Varför drack hon så mycket retsina i förrgår, gjorde hon bort sig i affären på vägen hem, när munnen pratade med alla i kön och hon köpte två kilo smågodis, vräkte i sig hälften innan hon blidkade barnvakten med resten? Är det dumt att tatuera Västra Götaland på överarmen när hennes arbetsgivare redan tatuerat in Bohuslän? Elins pojkvän Jesper skrattade åt henne när hon berättade om idén, kunde hon inte lika gärna tatuera in namnet på sin stadsdelsnämnd?

Elin och hennes son är ofta utomhus tillsammans, men då i Slottsskogen där det finns lekkamrater, pingviner och sälar. Han sover så gott när de kommer hem, det är den friska luften och rörelsen. Plikta är den välutrustade lekplatsen med gungor, rutschkanor, ett leksakståg, klätternät och en korvkiosk så att man slipper laga mat. Ibland sliter sig ett rådjur och störtar över gräset till ungarnas jubel, vill inte ställas ut i hagen längre, vill vara fri.

Inte här, inte hit. Utflykten till gölen var ett infall, hon fann på det samma morgon. Varför? Elin är ledig från arbetet i djuraffären, det är söndag. Fri från akvariefiskar, hamstrar och långhåriga marsvin. Fri från kunder som vill köpa en familjemedlem på impuls, från bortskämda ungar som ska tvingas vårda en levande varelse, för att lära sig empati.

Omväxling förnöjer och Jesper har lovat att hämta upp dem efter en timme eller två. De har inte bestämt tid exakt, eftersom hon trodde att mobilen skulle ha täckning. Han är så omtänksam, hon förstår inte varför hon känner sig kvävd istället för tacksam.

– Mamma, jag vill bada i så fall, sa Albin, när hon kom med förslaget. Får jag ta med cyklopet?

– Visst, visst. Bara du bär ryggan själv.

Ryggsäcken han fick i julklapp, den med Spindelmannen på. Det gjorde han så gärna. Sa han då. Albin har alldeles nyss fyllt fem år men säger att han är fem och ett halvt. Hon blir glad av att han är glad, men samtidigt, den där oron jämt, larmet som gör att hon planerar resor som inte längre kan bli av. Hon har ingen barnvakt.

Albin pekar på något i blåbärsriset. Elin landar i nuet.

– Mamma titta!

– Vad säger du? Vad är det?

– Varför lyssnar du aldrig? Det ligger något där.

Det här är livskvalité! Hon tänker så, intalar sig det, hon vill älska rutinen, vill inte låta irriterad på rösten. Förutsägbarheten. Barnets brist på erfarenhet. Följer så riktningen på sin sons lilla pekfinger och får syn på en väska som ligger slängd en bit in i skogen.

En ryggsäck, men i storlek för en vuxen. Ljusbrun manchester med fläckar som ser ut som sylt. En knapp med rosa text: Libary-lover. Väskans ägare måste stötta offentliga bibliotek, de som ständigt är i riskzonen. Sympatiskt. Hon ser sig omkring efter någon som kan ha tappat den, glömt den. Ställt den ifrån sig för att göra något annat.

– Hallå? Någon där?

– Mamma, du måste skrika högre. Någon kanske gömmer sig?

Inget svar. Tystnaden. Det är för tyst.

Elin tänker: någon kanske litar på sin omvärld och har lämnat sitt bagage för att kissa bakom ett träd. Någon hukar sig troligen bakom en av de stora mossbeklädda stenarna. Hon ser sig om, skuggor har börjat falla från träden. Det gröna blivit dovare, stigen är längre bort än hon minns. Elin vet inte vad hon ska göra, kanske finns denna någon i närheten, bara nu inte denna någon blivit nedslagen? Vänta nu. Väntar någon på att attackera henne? Nej. Biblioteksälskare är inga seriemördare. Stegar runt. Ingen där. Något låter. Långt bort. Som om en liten flicka sjunger. Kom hjärtansfröjd. Det måste vara träden ändå. Vill du mig något så träffas vi där. Den första som drunknade har så många röster.

Elin öppnar väskan, hon blir nyfiken, kan inte låta bli. Försiktigt, stilla. Inuti ligger en trasig docka, felaktigt konstruerad, den är konstigt nog blöt. Två sekunder hinner hon tänka: ett övergivet foster. Någon har särat på benen i smyg, pressat ut och dödat barnet innan det ens hunnit få tag i sitt första andetag, någon har bitit av navelsträngen med tänderna. Nej. En leksak. Välling. Gula öronproppar. Blöjor för nio till tolv månader. Ett kors, ett hjärta och ett ankare, ett sådant där litet smycke i guld som ungdomar i trakten får när de konfirmerar sig. Symbolerna står för tro, hopp och kärlek. Elin krafsar igenom innehållet och hittar även en svart anteckningsbok som det står Helle på. Hon bläddrar försiktigt. Kramperna i magen blir allt mer ihärdiga som om hon gjorde något förbjudet.

Anteckningsbokens sidor är tomma. Det är märkligt eller också inte. Blanka. Bara vita blad, men tummade.

Elin stoppar boken i anorakens ficka utan att egentligen reflektera över det. Hon ser sedan längst med vägen bort mot vattnet. Det blänker som ett mynt därframme. Albin syns inte längre till.

– Albin?

Hon reser sig upp så det smäller till i ena knäleden, en gammal skada från när hon tränade judo i tonåren. Elin hade brunt bälte men hatade närkamperna och lukten i omklädningsrummet. Hur fan kan tanken ens snudda vid det nu?

– Ta det lugnt.

Elin börjar småspringa när hon inte får någon respons. Albin! Hjärtat slår plötsligt skräckslaget och hårt, det får henne att öka takten. Albin? För helvete! Jävla unge…

Bilder av katastrofer flimrar inför Elins inre öga, allt som kan hända ett barn om mamman inte är uppmärksam, om hon är självupptagen.

Hon rusar nu och kommer fram till den lilla sjön, som borde se ut som en blänkande idyll. Det finns till och med en liten ö mitt i Modersgölen, på en smal remsa av gyttja växer vita stammar, ett par tranor kliver försiktigt runt, en lysande blå trollslända darrar på ytan helt nära. Inte en mänsklig varelse inom synhåll, inte en stavpromenerande pensionär, inte en enda hundägare.

Elin upplever ensamheten. Vad är detta för en plats? Den tystar hennes surr i skallen för ett ögonblick. Modersgölen är hungrig men väntar lugnt. Hon får först inte syn på ungen, men tvingar kroppen att inte få panik. Saktar ned andningen med våld, slår armarna omkring sig. Varför är hon så rädd plötsligt? Biter sig i läppen för att känna sig verklig. Dumheter.

– Hallå? Elin får syn på honom en bit bort. Fan också. Du måste vänta, börjar hon, men avbryter sig. Att bli arg på ett nyfiket barn hjälper inte.

Hjärnan tar fart igen. Det är inget ovanligt, hon pratar alltid med sig själv, tankarna halkar på villospår, ibland måste svadan avbrytas med sömntabletter, dessa evinnerliga tankar om vad hon kunde gjort bättre. Imovan. Stillnock. Ingenting märkvärdigt, att ta lite hjälp av kemikalier. Vi lever i Sverige, i en tid då vi söver ned en hel generation på institutioner. Hon ber sin egen hjärna lugna ned sig. Det kliar på överarmarna och ned över brösten, hon river sig. Fokusera. Koncentrera dig på Albin. Nu.

Hon erkänner aldrig ens för sig själv hur trött hon kan bli på sin son. Det är förbjudet att inte orka med, hon är ytterst ensam om ansvaret. Tyst. Albin var inte ett misstag, men han kom till i en garderob på ett disco och kommer aldrig någonsin att få reda på sanningen. Hennes barn tror att hans pappa är som Pippi Långstrumps, en frejdig hövding på en ö långt borta, en Sjörövarkung.

Och Albin har alltid haft Jesper. Hennes kärlek som förlåtit henne det snedsteget och flera andra. Den perfekta styvpappan. De har slarvat många gånger, de två, och någon gång försökte raringen intala både sig själv och Elin att det faktiskt var han som var den biologiska fadern, men Elin sa sanningen. Just om detta enda lilla kunde hon inte ljuga, för när hon blev befruktad visste hon. Omedelbart. Där i doften av främlingars kappor och jackor. Säden. Krampen i äggstockarna. Livmodern som slöt sig om det dyrbara som nu lämnar henne ständigt ambivalent. Att vara mamma innebär att ständigt underkasta sig.

Albin stillnar vid strandkanten. Elin hör sin egen gnällande röst.

– Du måste ha koll på mig, Albin. Du kan inte bara springa iväg så där…

Numera är Jesper även Elins allt, och det ska han förbli, det har hon lovat sig själv. Man kan inte leva som en tonåring hur länge som helst, i en karusell av skitprat och maniska utenätter. Jesper är en bra älskare, fokuserad på hennes behov, inte alls som de hon stött på i skuggan av sitt missbruk. Hon förstår inte sig själv. Hon förstår inte driften, rastlösheten som bor i driften. Jägaren. Hon är ju omgiven av kärlek.

Hennes son börjar sparka koncentrerat i marken och tycks inte vara det minsta intresserad av vad hon försöker förmedla. Så ropar han plötsligt igen och pekar.

– Mamma kom.

Elin sväljer, hon är inte mer än människa. Han är hennes hjärta, hennes pilbåge, hennes lilla älskade apa.

– Vad gör du dumma unge? Hon kliver närmare med sina största steg. Inget svar. Hennes son får fart. Tar sats. Han gräver djupare för att hinna innan hon avbryter äventyret. Han tar i med nävarna också, det är jord överallt. Jord i ansiktet, munnen.

– Men vad