Förhäxad

By Björn Hellberg

Vissa människor går aldrig vidare efter ett svek, oavsett om det är faktiskt eller inbillat. Det är trettiotal i en liten stad på västkusten. En händelse inger en ung man en så stark känsla av svek, att det bildar såriga ärr och en djup hämndlust i den unga mannens själ.Idogt ältar han denna oförrätt och den rekordvarma sommaren tjugo år senare, sommaren 1959, får han möjlighet att utöva sin hämnd när 20-åriga Sanna ankommer till kustgästgiveriet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2023
• ISBN: 9788727077086

Book preview

Björn Hellberg

Förhäxad

SAGA Egmont

Förhäxad

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2023 Björn Hellberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727077086

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

1959

Kvinnan var klädd i en ljus poplinkappa med brett lacksvart skärp, bruna välputsade stövletter och en färgglad sjal som kontrasterade mot det cendréfärgade håret.

Hon såg ut att vara i 40-årsåldern, och för en utomstående betraktare verkade hon lugn och obesvärad där hon satt på den hårda träbänken i väntsalen med en kasse intill sig.

Men det var en synvilla. I verkligheten kände hon sig skärrad. Orsaken var den flottist som placerat sig onödigt nära henne. Hon frågade sig varför han behövde vara så närgången, när det fanns massvis av lediga utrymmen i den nästan ödsliga lokalen.

Hon märkte att det kröp i skinnet då han studerade henne i smyg. Då och då nåddes hon av en sky av alkohol.

Det här var inte bra. Visserligen hade hon lätt för att överdriva farhågor, men nu upplevde hon situationen som hotfull. På annat sätt kunde hon inte beskriva den.

Ute hade mörkret tagit över vårkvällen. Det såg hon genom de av smuts halvt igengrodda rutorna.

Givetvis hade det känts en aning bättre om det varit fullt av folk i salen, men den var i det närmaste tom. Utöver hon själv och den påflugne flottisten fanns där bara ett äldre par som satt och stirrade passivt och tigande. Mannen borde ha fyllt åtminstone 80, hans hustru (för något annat alternativ fanns väl knappast?) var inte nämnvärt yngre.

Om något inträffade, hade hon inte mycket hjälp att vänta från det hållet.

I ett försök att lätta upp stämningen, intalade hon sig att hon var rent mästerlig på att inbilla sig de mest hårresande ting. Självfallet lät hon fantasin fladdra iväg nu också – så måste det förhålla sig.

Faktum var att hon aldrig varit särskilt stursk eller modig av sig. Hon var rädd för sprutor, spindlar, bilar, sjukdomar, mörker och skräckfilmer.

Glöm inte främmande karlar!

En kruka, tänkte hon med lättmobiliserat självförakt. Det är just vad du är: en dum kruka som skrämmer upp sig för ingenting.

Hon försökte tänka logiskt. Vad fanns det rimligen att frukta här, i denna upplysta väntsal?

Omärkligt vred hon huvudet så att hon låtsades studera tidtabellen på pelaren ett par meter därifrån. Samtidigt snuddade hon vid mannens ansikte. Hon kände inte igen det, hon var säker på att hon aldrig hade sett honom förut.

Eftersom hon saknade all kännedom om det militära, kunde hon inte av strecken på axelklaffarna avgöra hans grad. Inte visste hon heller om han var stamanställd eller värnpliktig. Han föreföll emellertid henne något för gammal för att vara vanlig rekryt, hon värderade honom till 25-årsåldern.

Till hennes fasa makade han sig närmare på bänken, och hon fick bemästra paniken då hon plötsligt kände hans höft mot sin. Alkoholdoften var nu direkt påtaglig.

De gamla i andra änden av lokalen satt kvar i samma ställning, med blickarna förlorade i minnen.

Hon märkte av en krampkänning i maggropen och reste sig dröjande varpå hon gjorde sig ärende fram till pelaren. Där granskade hon tidtabellen utan att fatta vad hon läste. Hela tiden väntade hon att han skulle komma efter henne, kanske tilltala henne, ge henne förslag.

Men inget hände.

Flottisten satt kvar och tryckte fingertopparna mot varandra.

När hon stått vid pelaren tillräckligt länge, började siffrorna dansa framför ögonen. Då styrde hon stegen rakt över salen och slog sig ner på en väggfast bänk där någon hade glömt en dagstidning. Hon nappade den tacksamt utan att bry sig om att den inte var alldeles färsk utan ett par dagar gammal. Den dög alldeles utmärkt som skydd.

Hon skummade förstasidan.

En 15-åring vid namn Sigge Bock hade gjort succé hos Nils-Erik Baehrendtz i TV-frågesporten Kvitt eller dubbelt. Nu fanns ypperliga möjligheter för honom att kamma hem den imponerande summan av 10.000 kronor på sina gedigna kunskaper om astronomi.

Rubriksättaren hade vitsat till något om att den unge mannen var ett veritabelt stjärnskott.

Hon läste, utan att egentligen orka koncentrera sig, att Tibets försök att skaka av sig den kinesiska överhögheten hade misslyckats totalt. Den andlige ledaren Dalai Lama hade tvingats i landsflykt, och i Lhasa förekom formliga blodbad.

Hon bläddrade vidare och såg att Stig Järrel var på väg mot hennes nejder med en revy i vilken han skulle gestalta den populäre figuren Johannes, det vill säga Enslingen på skäret. Järrel hade i sitt sällskap bland annat Ingrid Almqvist och den rockande samen Sven-Gösta Jonsson. När föreställningen skulle visas fick hon inte reda på. Det fanns ett brännhål i artikeln. Kanske hade aktuellt speldatum stått att läsa där.

Flottisten rörde sig. Hon lyfte blicken över tidningskanten och såg att han ömsat ställning på bänken. Gamlingarna yttrade sig för första gången.

– Det är drygt att sitta här och glo, sa gubben med raspig stämma.

– Det är så, instämde hustrun. Drygt.

Mer blev inte sagt från den kanten.

Måtte bara inte flottisten ta samma buss som hon.

Måtte det komma fler personer, det hade känts tryggare.

Och måtte det snart vara dags för busskrället – hon började ledsna på att vänta, tålamodet tröt.

Tiden förflyttade sig enerverande långsamt.

När gamlingarna reste sig, slöt hon upp direkt. Ytterdörren slog igen precis framför henne, och i fönsterspegeln såg hon hur flottisten nalkades bakifrån, som en mörk, skrämmande skugga.

Vad han var ute efter var lätt att räkna ut.

Irriterad försökte hon schasa bort tvångstankarna. Naturligtvis jagade hon upp sig utan någon anledning, som så många gånger tidigare. Hon måste lära sig att hålla sin flödande fantasi i strama tyglar.

Förmodligen fanns det inget att oroa sig för. Han var en högst vanlig soldat som festat om litet på sin permission – vad var det för fel med det?

Äntligen visade sig bussen på backkrönet, och hon trängde sig helt bryskt förbi de gamla för att få en så bra position som möjligt.

Nu fanns det två chanser att situationen förbättrades.

Vid ena möjligheten skulle hotet från flottisten elimineras helt och hållet, det var om han inte ens skulle åka med samma buss som hon.

Men hon hyste inte något större hopp om en sådan lösning eftersom han ställt sig i beredskap alldeles bakom det åldriga paret.

Hon satte istället sin tillit till att bussen var någorlunda välbefolkad.

Snart kunde hon konstatera att bussen tvärtom var fullständigt tom, sånär som på en korpulent och rödblommig chaufför.

Nedstämd meddelade hon vart hon skulle. Så betalade hon och sjönk ner på ett säte i omedelbar närhet av föraren. Hon valde fönsterplatsen och placerade demonstrativt sin fullmatade kasse på stolen intill.

Både gamlingarna och militären klev som väntat på bussen. Då han passerade höll hon stadigt om kassen, för att till yttermera visso markera sitt revir.

Han fattade posto fyra platser bakom henne.

Makarna satte sig ännu längre bak.

Bussen kördes iväg.

Kvinnan i den ljusa poplinrocken började rota i kassen där hon stuvade om bland sakerna. Hon hade varit inne i Jönköping och storhandlat. Och det var på sitt sätt ett historiskt köp. Hon hade nämligen anslutit sig som medlem i bostadsstiftelsens relativt nystartade frysförening därhemma, och eftersom hon hade en andel förfogade hon nu över ett eget fack.

I kväll skulle hon inviga det med hjälp av innehållet i kassen: grönsaker, kött, ett par paket fisk.

Långt under bussen skymtade Vätterns svarta vatten. Varje gång hon såg sjön erinrade hon sig det fruktansvärda öde som drabbat konstnären John Bauer. Den ångare i vilken han färdats hade förlist vid Hästholmen, och Bauer hade drunknat, liksom hustrun och parets lille son.

Vättern förknippades med något annat också. Så sent som tills för bara några år sedan hade hon haft uppfattningen att Vättern var Sveriges djupaste insjö. Men så informerade någon henne om att detta var helt fel. Hornavan, någonstans i Norrland, hade rekordet i det avseendet – Vättern placerade sig inte ens på listan över landets fem djupaste insjöar.

För några minuter hade hon glömt flottistens existens. Nu gjorde den sig påmind igen.

Vid ett stopp klev en kraftig karl i blåställ på, men han gick av redan efter två hållplatser.

När så de två åldringarna försvann, var hon ensam med chauffören och flottisten. Den senare flyttade sig ett par steg närmare henne, och hon kände hans flåsande, spritosande andedräkt i nacken.

Nu gjorde hon sig inte längre några illusioner om att bli av med honom – hon fick försöka fly så fort möjlighet yppade sig.

Ett tag funderade hon på att be chauffören om hjälp, men efter viss tvekan avstod hon från det. Tänk om hon trots allt hade fel i sin bedömning av den överförfriskade sjömannen?

Bussen bromsades in vid hennes hållplats. Hon tackade och klev av.

Flottisten hängde på.

Och trots att det var precis vad hon väntat sig, greps hon av en obetvinglig panik. Hals över huvud rusade hon framåt, svängde bakom bussen och sprang rakt över vägen för att skaffa sig ett försprång gentemot förföljaren.

Hon var så upptagen av sina flyktplaner att hon aldrig hörde det annalkande motorljudet. Visserligen såg hon ljuskägeln, men hon trodde att den härrörde från något fordon långt därifrån.

Först när bilen var alldeles intill henne, varslade hon faran, och då var det försent.

Förskräckt släppte hon kassen och sträckte fram händerna som ett slags patetiskt skydd mot det bromsgnisslande hotet. Sedan träffades hon på vänstra kroppssidan och slungades rakt upp i luften.

Hon dog direkt vid nedslaget.

1938

1

Han visste naturligtvis att han hyste sällsynt starka känslor för Louise.

Däremot insåg han inte att han i själva verket var kusligt besatt av henne.

Om han gjort det hade historien fått ett helt annat förlopp, mindre dramatiskt och utan alla de tragiska inslagen.

Hon trädde in i hans liv och var omedveten om det tumult, det känslomässiga kaos, hon åstadkom hos honom.

Han hade stått i fönstret i den största av salarna i gästgiveriet och med förstrött intresse lyssnat på grammofonmusik i radion. Just som Ernst Rolf började framföra en gammal Fred Winter-melodi, såg han henne komma cyklande förbi på den dammiga grusvägen. Den friska vårvinden mötte henne rakt framifrån och fick hennes bruna hår att flyga och fladdra. Hon styrde med höger hand, med den vänstra försökte hon hålla nere kjolen. Det lyckades inte riktigt. Han hann uppfatta åtskilligt av hennes smäckra lår och greps av en kraftig upphetsning, av ett slag som han tidigare aldrig varit i närheten av.

Magiken upplöstes alltför fort. Inom loppet av en minut hade denna nya, fantastiska flicka försvunnit ur blickfånget, uppslukad av den begynnande grönskan i skogen i väster, samtidigt som Ernst Rolf energiskt malde vidare i radion:

Det går så länge som det går, och sen går det inte alls.

Från det ögonblicket och fram till det att han låg med henne för första gången, var han som förhäxad av henne.

Och sedan de lärt känna varandra sexuellt (han skulle aldrig glömma de febriga fumligheterna på den grå filten på golvet i ödetorpet), stegrades hans åtrå efter henne ytterligare och nådde närmast orimliga höjder.

Han var räddningslöst förlorad.

Efter det att han sett henne komma cyklande i vårblåsten den där sena aprildagen hade han i smyg hållit utkik efter henne. Medan han utförde rutinsysslor i eller utanför gästgiveriet, spanade han förstulet utmed grusvägen.

Så småningom belönades hans flit.

Där kom hon cyklande igen, åter med ena handen om kjolfållen. Hon var så upptagen av sitt att hon inte märkte hans granskande blickar.

Han bestämde sig snabbt.

– Pappa, ropade han in mot köket, jag lånar bilen ett tag. Måste in till stan. Brådskande ärenden.

En grovyxad figur visade sig i dörröppningen.

– Vart ska du?

– Till stan sa jag ju.

– Och vad ska du göra där?

– Brådskande ärenden.

– Bli inte borta för länge.

– Är strax tillbaka, lovade han och rusade ut på gårdsplanen.

Där stod deras stolthet, den höga Plymouthen, beige och solgnistrande; en av bröderna måste ha tvättat den helt nyligen.

Han fick fram nyckeln, slog sig ner bakom ratten och prisade det faktum att fadern låtit alla tre sönerna ta körkort.

– En förutsättning i den här branschen, hade han sagt. Det här måste vi kosta på oss.

Han var ikapp henne efter en kilometer, låg tålmodigt kvar bakom henne ett tag och körde sedan förbi så att hon inte skulle fatta misstankar. Hela tiden fixerade han henne i backspegeln samtidigt som han såg till att dryga ut avståndet i lagom takt.

Som väntat var hon på väg mot stan, och han bibehöll kontakten med henne fram till dess att hon klev av sadeln och låste cykeln utanför ett konditori vid ena hörnet av Stortorget.

Sedan var det ingen konst att ta reda på vad som behövdes.

Eftersom hon blev kvar i huset fram till stängningsdags, drog han slutsatsen att hon arbetade på konditoriet. Detta visade sig vara korrekt. Via diverse diskret detektivarbete fick han reda på att hon hette Louise Svensson och att hon för bara någon månad sedan hade anställts som servitris på Solbergs wienerkonditori. Hon bodde inackorderad hos en gammal tant några kvarter därifrån och kom visst någonstans norrifrån, hans källa var inte säker på den exakta adressen.

Hon är i alla fall uppländska, hade sagesmannen hävdat, men han kallade allt ovanför Smålandsgränsen för uppländskt, så det var inte någon betydande ledtråd.

Nåväl, det där skulle lösa sig när de väl träffades.

Viktigast i sammanhanget var att hon tydligen saknade fast sällskap. Han visste inget om hennes familjeförhållanden, men det bekymrade honom inte ett dugg.

Det var henne han var intresserad av, inte hennes bakgrund.

Utstuderat började han smida sina planer. Det gällde att nalkas henne mjukt och försiktigt, han fick under inga omständigheter skrämma bort henne genom klumpigt uppträdande.

Eftersom hon ju jobbade på konditori fick han osökta tillfällen att konversera henne. Han valde tidpunkterna för sina framstötar med omsorg, passade på när hon hade som minst att göra. Han försummade sina förpliktelser därhemma men lovade sig att kompensera det senare – med råge.

Han och Louise kom snabbt på god fot. Inom några få dagar visste han en hel del om henne: hon hade flyttat ner från Grebbestad i Bohuslän när hennes mamma dött i tuberkulos, och nu bodde hon i ett vindsrum hos sin mormor som dessutom hade skaffat henne anställningen hos Solbergs.

Hon försäkrade honom att detta arrangemang endast var en nödlösning, hon hade andra framtidsmål i sikte – emellertid preciserade hon sig inte på den punkten.

Det dröjde en vecka från deras första kontakt till dess att hon släppte honom in på livet.

Han hämtade henne med Plymouthen vid bestämt klockslag och körde henne till en ostörd plats i ett naturskönt område strax söder om stan. Han hoppades på det bästa men tänkte absolut inte vara påstridig om hon vägrade att ställa upp. Han hade tiden på sig, han hade råd att skynda långsamt.

– Ska vi promenera? föreslog han.

– Gärna.

Hennes leende gjorde honom knäsvag.

Jag älskar henne, intalade han sig. Jag älskar henne så att det gör ont. Henne ska jag ha, henne ska jag gifta mig med.

De gick hand i hand i ankelhögt gräs medan kvällssolen höll på att sjunka bakom den taggiga silhuetten av tallskog.

I detta skede visste han alltså inte om hon skulle öppna sig för honom; om inte gällde det att maskera besvikelsen – detta var för värdefullt för att schabblas bort.

– Louise, sa han drömmande, vilket vackert namn.

– Tycker du? sa hon och log.

Han såg rakt in i hennes ögon och förstod vad som skulle hända. Hon tittade på honom och begrep också vad som skulle följa. De kramade varandra hårt.

– Det finns ett gammalt ödetorp alldeles här intill. Där får vi vara ifred. Kom!

Hon nickade.

Framme behövdes inga ord. Han la ut en filt på golvet, hon hade redan börjat ta av sig, brösten var skimrande sköna i aftontöcknet.

Det lät som om blodet brusade i öronen. Han var snustorr i svalget och inbillade sig att svetten sipprade fram i pannan. Nervöst strök han sig över ansiktet med handryggarna.

– Kom, viskade hon och sträckte armarna mot honom.

Vid åsynen av det blottade skötet och vid beröringen av hennes nakna hud, flödade allt över. Han förmådde inte hålla kvar säden. Het och grå sköt den iväg i en kraftfull båge och landade på golvet, alldeles vid sidan av filtkanten.

Han fylldes av både skam och ilska, men hon räddade honom ur hans generande belägenhet genom att dra honom till sig. Hon överöste honom med kyssar och mumlade ord som fick honom att glömma fadäsen, och han var nästan omgående beredd igen.

Och nu gick det mycket bättre.

Efter den kvällen var inget sig likt.

Det var som om allt annat upphörde att existera – det minskade i alla fall i betydelse. Han levde bara för henne. Visst hade han haft en del tidigare kontakter med flickor från trakten, men dessa tedde sig ytliga och ointressanta i jämförelse med vad han fick ut av de kittlande och spännande stunderna med Louise.

Han fann sig fogligt i hennes anmaning att de borde hemlighålla förbindelsen, åtminstone ett tag till.

Själv ville han basunera ut för en hel, imponerad värld att det var just de två – Louise och han – som hörde ihop. Han var stolt över henne, önskade inget högre än att visa upp henne för släkt och vänner och alla som kom i deras väg.

När han undrade varför de behövde smussla på det här viset, fick han undflyende svar. Han begrep att hon hade sina skäl: av någon orsak ville hon vänta – så låt henne få sin vilja fram.

De hade ju tiden på sig, men inom sig hade han bestämt sig för att fria till henne innan sommaren var över.

På arbetet försökte han uppträda precis som vanligt. Pliktskyldigast utförde han de uppgifter som han tilldelades av pappa gästgivaren. Ingen märkte hans genomgripande inre förändring. Möjligen ansåg bröderna att han munhöggs med något mindre entusiasm än de vant sig vid, men skillnaden var inte så påtaglig att de reflekterade närmare på saken.

Och den uppjagade pappan tyckte någon gång att sonen verkade en smula disträ. Det var dock inte något som bekymrade honom. Han hade angelägnare ting att sysselsätta sig med. Han måste snabbt få rätsida på affärerna, annars klubbades han snart av den stora katastrofen.

Det gamla värdshuset hade befunnit sig i släktens ägo sedan 1890-talet. Som representant för andra generationen på Gästis hade han ett viktigt arv att förvalta. Ute på bygden tisslades det om att rörelsen var på fallrepet, och han hyste stark ängslan för framtiden.

Då hade det liksom ingen betydelse att en av sönerna emellanåt föreföll tankspridd och inåtvänd – det var egentligen rena rama bagatellen.

Louise var ständigt i sonens tankar, dag och natt, under varje vaken minut. Det som förut synts honom så väsentligt, hade efter famntagen på den grå filten i ödetorpet reducerats till obetydligheter. Förr hade han spänt följt rapporterna från det spanska inbördeskriget. Nu brydde han sig inte längre om hur det gick för regeringen i kampen mot Francos upprorsstyrkor.

Hade han verkligen varit engagerad i den striden, så långt borta?

Och hade han med glupsk hunger slukat resultaten från allsvenskan i fotboll? Nu noterade han inte ens målgörarna i sitt favoritlag.

Det enda som betydde något för honom var Louise, det underbaraste som någonsin hänt honom.

Ibland utestängdes han av någon sorglig anledning från möjligheten att träffa henne på ett par dygn. Då kunde han gripas av sådant begär efter henne att han var tvungen att stilla sin kroppsliga oro inne i kammarens mörker.

Det hjälpte för ögonblicket, men snart började han längta efter henne igen. Han slog ifrån sig skuldkänslan med att han älskade henne så gränslöst att han inte kunde vara ifrån henne ens under korta perioder.

Han fyllde ett gammalt block med hennes namn. Sida upp och sida ner skrev han Louise Svensson, i versaler och gemena, med prydlig textning och med slängiga staplar och krokar.

Det gick så långt att han favoriserade bokstaven L framför alla andra bokstäver.

L som i Louise.

Då han kom över choklad från Mazetti, öppnade han alltid framifrån, bara därför att L-et låg närmare M-et än I-et; påfund som för en utomstående hade tett sig helt absurda men som för honom hade en rik innebörd.

De fortsatte hela sommaren med att smyga till sig möten med varandra, men han fann situationen alltmer otillfredsställande. Varför träffas i lönn så här när de istället borde visa upp sin kärlek helt öppet?

Det var lika bra att gifta sig direkt!

En kväll – ett par timmar innan han skulle plocka upp henne på överenskommen plats för vidare transport till ödetorpet – bestämde han sig.

Nu skulle det ske. Han orkade inte dröja längre. Han skulle fria och var så övertygad om ett ja från hennes sida att han inte funderade i några andra banor.

Visserligen rådde dåliga tider, och pappan skulle kanske knorra några minuter. Men gubben fick göra vad han ville: han skulle ändå aldrig stoppa giftermålet. Och om fadern mot all förmodan ämnade sätta sig på tvären, kunde han själv hoppa av den utstakade framtiden som delägare av Gästis. Då fick väl bröderna ensamma driva verksamheten när pappan en gång la av.

Själv klarade han sig alltid. Han var färdig med sina studier på folkhögskolan och hade aldrig varit rädd för att hugga i; ingen hade beskyllt honom för lättja. Nog skulle han kunna försörja en familj, även om han inte fortsatte i krogbranschen.

Men troligen behövde det inte bli tal om någon flykt från det gamla invanda. I andanom såg han sig och Louise som ett av värdparen på Gästis – synen värmde honom.

Som vanligt infann han sig på mötesplatsen i god tid. Hon skulle inte behöva vänta på honom, allra minst en glädjekväll som denna.

Louise höll också oftast tiden, trots att hon hade rätt långt att cykla.

Också nu kom hon före avtalat klockslag. Det klack till i honom då han upptäckte henne i backen. Medan hon parkerade cykeln på det vanliga stället, slängkysste han mot henne – hon besvarade hälsningen och rusade fram för att trycka sig i hans famn.

Så långt var allt som det brukade vara.

Under promenaden till ödetorpet märkte han emellertid att något var annorlunda. Han kunde inte sätta fingret på det, men något fanns där: han fick väl snart reda på vad det var.

Nästan framme stannade hon, den sjunkande solen beströk hennes hår, gav det en gyllene hätta – hon var så oändligt vacker att han fick kämpa för att hålla tårarna på avstånd.

Snart skulle hon – Louise Svensson, den gudomliga – bli hans fru.

– Jag har något att säga dig, sa han.

– Och jag dig, kontrade hon.

Han log:

– Vem börjar?

Hon sa:

– Jag är med barn.

Först stirrade han bara fånigt på henne, ur stånd att fatta. Men så steg det egentliga innehållet fram till honom: hon bar deras baby, deras liv. Vilken outsäglig lycka! Och vilken enastående tillfällighet att beskedet nådde honom just nu, när han precis skulle be om hennes hand!

Pojk- och flicknamn virvlade förbi i hans fantasi, tänk om det blev tvillingar, begynnelsebokstaven måste vara L: här fanns att välja mellan, Love och Lovisa, Lars och Lena, Ludvig och Linda…

Något var fel, något i hennes blick.

Han kom av sig. Armarna stod rakt ut som semaforer (han hade tänkt att omfamna henne), och plötsligt blev han dödsförskräckt.

– Louise, vad är det? Du ser så konstig ut. Men svara då!

Hon stirrade förbi honom och sa:

– Det är inte du som är far till barnet.

Efteråt kunde han inte avgöra om hon vid tillfället hade fnittrat eller inte.

2

Skräckslagen och förvirrad åsåg hon hans sorti utmed den slingrande stigen jäms med gärdsgården. Det stod ursinne kring de bortflyende stegen.

Hon hade bävat för det här, gruvat sig länge innan hon bestämde sig för just denna lösning; annars hade hon ju alternativ att välja mellan.

Visst förstod hon att det skulle bli svårt, men aldrig hade hon kunnat föreställa sig en sådan våldsam reaktion.

Hon kände pulsen hamra och var alldeles torr i munnen.

Den stumma ryggtavlan fjärmade sig alltmer. Ibland skymdes han av vegetationen, ibland syntes delar av honom i skogskanten. Hon tyckte att det verkade som om träden tuggade i sig honom undan för undan för att till sist svälja honom helt och hållet.

Hon drog en lättnadens suck när han äntligen var borta.

Men var han det? Tänk om han kom tillbaka?

Louise ändrade position. Bäst att vara beredd ifall han ångrade sig och återvände: hans rasande ansikte dök upp för hennes inre, och hon förmådde inte hejda den köldrysning som kittlade henne längs ryggraden.

Baklänges gled hon in i grönskan till höger om ödetorpet. Härifrån hade hon god uppsikt över nejden. Så fort hon upptäckte honom kunde hon sätta sig i säkerhet. Han skulle inte kunna hitta henne, men hon hoppades slippa gömma sig. Det bästa vore om han försvann och tog sin vrede med sig.

– Jag är med barn, hade hon sagt, och det var inte bara modigt, det stämde också.