Älgjägarna

By Per Gahrton

När Svenska Jägarklubbens årliga älgjaktsvecka går av stapeln är förväntningarna skyhöga. Just den här gången är det dock flera saker som går fel. Riktigt fel. Det som börjar med en attack från djurrättsaktivister slutar så småningom i att den unge politikern Niklas Törnudd hittas skjuten till döds. Var det en olycka eller överlagt mord? Någon som är på rätt plats vid rätt tillfälle är journalisten Vera Hamadi. Hon har av okänd anledning blivit inbjuden att delta i jägarnas evenemang och sitter än en gång på första parkett när det oväntade händer. Att Törnudds död inte var någon slump står snart klart, men vem är det som har bragt honom om livet? Tillsammans med riksdagsmannen Gunnar Pärup gör Vera sina egna efterforskningar i jakten på den, eller de, som ligger bakom mordet. Och när skickliga jägare står att finna åt alla håll, gör man bäst i att skaffa ögon i nacken... "Älgjägarna" är den tredje delen i Per Gahrtons spännande deckarserie om journalisten Vera Hamadi. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788728061893

Book preview

Kapitel 1

TVÅ SKJUTNA

EN IHJÄLSLAGEN

– tre älgjägare

hittade i skogen

MYSTISKT DÖDA

Löpsedeln utanför lanthandeln mittemot bensinmacken i den lilla småländska skogsbyn Svenshult drabbade henne som missfallsvärkar i mellangärdet. Hon begrep inte varför. Det var ju så länge sedan, i en helt annan tid, i ett helt annat liv. Hon trodde hon hade förträngt det för många år sedan, dödat det i sin linda lika slutgiltigt som obegripliga inre krafter med latinska läkarnamn hade dödat hennes tilltänkte förstfödde. Ja, det hade varit en pojke, det hade de berättat för henne. Han hade varit välskapt med alla lemmar och inälvor på plats. Men död. Efteråt hade hon hädiskt tänkt att hon hade varit på väg att få en välutrustad son, välförberedd för den sorts tillvaro han hade kommit till världen i. Den vanligaste existensformen, i varje fall för män, var ju just den. Välutrustade kroppar, vältränade, seniga, genomgymnastiserade, fettlösa, muskulösa. Men döda.

Det hade varit så förrädiskt. Det som skulle skapa liv och framtidshopp hade utmynnat i död och förintelse i en avfallsugn. Om det inte hade blivit hundmat. Hur skulle man kunna lita på att någonting skedde enligt skrivna lagar och förordningar i en sönderbombad miljonstad? Det var så länge sedan. Men nu var det tillbaka på ruta ett. De invaderande trupperna var tillbaka, med nya mordvapen, än mer djävulska än de förklädda leksaker som hade amputerat så många armar och ben på nyfikna flyktingbarn. Och de skulle ha legat kvar i bakhåll för hennes lille Ahmed om han fått leva och växa upp.

Kanske hade det varit bäst som skett, hade hon tänkt tusentals gånger. För Ahmeds skull. Vad hade han haft för livschanser i den tiden och den miljön? Om han inte förlorat en fot av en splitterbomb skulle han ha bränts till döds av napalm eller fått magen uppsliten av en granat. Han skulle ha varit i sin bästa krigarålder. Hur lång var den återstående medellivslängden för palestinska män mellan tjugo och trettio år? Inte mycket längre än för de unga tyskar och fransmän hon ibland såg slå ihjäl varandra på en raspig TV-film i en lerpöl mellan skyttegravarna i Verdun. Om Ahmed hade fått leva hade han varit död. Precis som sin far.

Ghassan Hamadi hade tagit risker när han kommit dragandes med en nordeuropeisk kvinna som han träffat på journalisthotellet Commodore. Hon hade fått höra många klagovisor över att hon inte hade vett att ta seden dit hon kommit utan framhärdade med feministiska principer. I en arabisk krigszon! I ett palestinskt flyktingläger! Hon visste att Ghassan blivit både utskälld och utskrattad. Och hon hade själv blivit omtisslad och smygkontrollerad. Men efterhand hade hon lyckats sätta sig i respekt. Dock knappast genom feministiska övningar.

Genombrottet hade kommit när hon en dag varit åskådare vid en av krigargruppens regelbundna skjutövningar. Ghassan var en duktig skytt. Alla palestinska män hon kände var duktiga skyttar. De som inte var det överlevde inte. Men just den där dagen hade Ghassan varit ur slag. Antalet mitt-i-prick sjönk under normalnivån. Han blev alltmer stressad. Till slut slängde han iväg ett skott som inte ens träffade tavlan. Då hade hon börjat gapskratta. Ghassan hade blivit rasande. Hans kvinna skrattade åt honom. På det fanns bara ett svar. Och hade han svarat med det svaret hade deras förhållande tagit slut. Omgående. Om han hade slagit henne skulle ingenting i världen ha kunnat hindra henne från att resa sig och ta sig raka vägen till flygplatsen. Trots att hon älskade honom. Trots att hon skulle ha kunnat offra sitt liv för honom. Men att bli slagen av sin man, nej, den gränsen var oomkullrunkelig. Varifrån ingivelsen kom skulle hon aldrig kunna förklara.

– Låt mig visa hur det ska gå till, ropade hon fräckt. Ghassan stannade mitt i ett steg och frös till.

– Kan du skjuta med Kalasjnikov, väste han.

– Självklart, jag är ju en jämställd amason från de djupa skogarna i Sverige, det vet du väl, svarade hon högt och tydligt så att alla skulle höra.

I ögonvrån såg hon hur de gerillakrigare som inte förstod engelska slet i sina mer språkkunniga kamrater för att få översättning. Det hon sagt var inte helt sant, men inte heller direkt lögn. Hon hade fått lära sig skjuta av morfar Anton när hon fyllde sexton. Hos göingebönderna var jaktmyndigheten en viktigare skiljegräns mellan barn och vuxen än både konfirmation och rösträtt. I det gamla bondesamhället hade det förstås bara gällt för pojkar. Men efter 60-talets ungdomsuppror hade till och med de avlägsnaste byalagen i de djupaste skogarna tagit intryck. Hon hade fått öva både hagelskott mot lerduvor och kulskott mot löpande älgfigur. Och sedan hade hon skjutit båda sorterna mot riktiga, levande mål. Med Kalasjnikov hade hon förstås aldrig skjutit. Inte med någon annan kpist heller. När hon var i den åldern var militärtjänst fortfarande en rent manlig verksamhet. Men sikta kunde hon.

Det hela hade gått så snabbt att hon knappt hann tänka förrän det var över. Hon hade greppat Ghassans Kalasjnikov, tagit ett fullt magasin ur hans rockficka och tryckt in i vapnet, stegat fram till platsen där skyttarna skulle stå, ropat en order om uppsättning av en oanvänd måltavla, siktat och skjutit av hela magasinet, alla skotten ett och ett. Det var kortare avstånd än älgskyttebanornas åttio meter. Kanske bara femtio. Men kpisten hade inget kikarsikte som riktningshjälp. Ghassan rusade fram och kollade när hon var färdig och ropade ut träffarna en och en så att alla hörde. Samtliga kulor hade gjort hål i tavlan. Ingen träff var sämre än sjua. Fem satt i tian, sex i nian. Jublet ville aldrig sluta. Ghassans stridskamrater bröt mot alla tabun om kroppslig beröring mellan kvinnor och främmande män och lyfte upp henne på Ghassans axlar och tågade sedan i segerprocession genom lägret och vrålade ut hennes arabiska namn som plötsligt fått dubbel mening. Ain al-Hadiqa! Dittills hade det varit hennes fotograferande som renderat henne smeknamnet. Men från och med den dagen var det något helt annat palestinierna tänkte på när de hörde talas om Skarpöga.

– Och på den vägen är det, stönade Vera Hamadi. Nu är det inte bara palestinier som tänker på annat skytte än jaktskytte när de hör mitt namn. Men svenskarna tänker förstås inte heller på prickskytte mot måltavla. Jo, prickskytte. Men mot levande mål. Mot människor. Människodödare, har jag blivit. Killer!

Det kunde ha gått den vägen redan i Palestina. I flyktinglägren fanns en stark och romantisk känsla av att kvinnor borde delta mer aktivt i kampen, inte bara som hemmafront utan med vapen i hand. Hur länge skulle hon ha kunnat stå emot trycket? Om hon blivit mor till Ghassans son, om Ghassan hade fått leva, om hon blivit palestinier på riktigt, skulle hon ha kunnat hålla emot, smita undan? Skulle hon ha velat hålla sig utanför? Hon slapp svara på det. Ahmed föddes död.

Och det hade inte dröjt mer än några veckor innan hon började tycka att det var bäst som skett. Inte nog med att Ahmed skulle ha blivit faderlös innan han hunnit fylla en månad. Han skulle dessutom ha tvingats leva med smäleken av att vara son till en förrädare. Det var förstås lögn. Ghassan hade inte varit förrädare. Han hade varit fredsvän, hade velat bryta den onda cirkeln av dödande. Han hade velat tala med fienden. Om man skulle tro hans häcklare hade han till och med gjort det. Han hade inte berättat något för Vera. Inget konkret. Men som hon kände honom trodde hon att det kunde vara sant att han hade träffat israeliska fredsvänner. Hon visste ju att han under den revolutionära kampglöden och den traditionella manlighetskulten hade en sårbar själ och ett livsbejakande hjärta som hatade blodsutgjutelsen och kampretoriken och längtade efter den eviga freden och försoningen. Det var därför hon hade älskat honom. Bland annat därför.

Tillsammans kunde vi ha blivit ett par fredsduvor, tänkte hon. Utan honom har jag blivit en dödsängel.

Var det därför löpsedeln om de tre dramatiskt dödade älgjägarna träffade henne som ett granatsplitter? Här var hon på väg till ett rutinjobb. Hon skulle skildra en helt vanlig svensk älgjakt. Nästan. Det var visserligen inget jaktlag med helt vanliga bönder, gruvjobbare, advokater och tandläkare som medlemmar. Men heller ingen lyxig kungajakt. Det var Svenska Jägarklubben som hade inbjudit Kvällspressen att delta i den årliga älgjaktsveckan då man i PR-syfte inbjöd ett antal av samhällets stabilaste stöttepelare och mäktigaste beslutsfattare. Visserligen hade det med åren blivit allt svårare att få riktiga toppolitiker som gäster. De hade väl blivit skrämda av mutåtalet mot en vänsterpartistisk landshövding som accepterat en inbjudan till älgjakt. De flesta ministrar och riksdagsledamöter vågade inte ta risken att hängas ut i medierna eller till och med hamna inför domstol bara för en veckas gratis älgjakt. Många av gästerna hade sin mest aktiva karriär bakom sig, hade Vera sett på inbjudningslistan. Men de var knappast helt maktlösa bakom de kulisser där de verkliga besluten oftast fattas. Och ett par höga politiker mitt i karriären hade vägrat låta sig skrämmas. Kanske tolkade de Veras närvaro som en sorts garanti mot kvällstidningsskandaler. Folk hade de märkligaste föreställningar om hur medierna arbetar. Om något med skandalvärde dök upp fanns det ingen journalist som inte skulle avslöja och publicera, hur mysigt middagspratet med offret än hade varit.

Och med Vera var det ju än värre. Att Svenska Jägarklubben inte hade backat ur när Kvällspressens ledning meddelat att det var hon som skulle komma begrep hon inte. Hon var ökänd för att inte bara förmedla nyheter utan för att skapa dem själv. Hon hade avslöjat en riksdagsmördare och räddat livet på minst en riksdagsledamot. ¹ Naturligtvis hade hon hamnat i strålkastarljuset. Men inte som dödare, inte än. Hon hade bara skjutit honom i benet. Han hade dött av drunkning. Ändå hade hon anklagat sig själv. Våndats för att hon hade dödat en människa. I varje fall indirekt. Hon hade fruktat att det skulle hända igen. Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Den som har fått smak för blod… Hon hade haft mer rätt än sina vänner som försökt få henne på andra tankar. Mer rätt än den gröne riksdagsmannen Gunnar Pärup, som hon räddat från att bli oskyldigt dömd och socialt avrättad.

1 Maktens fångar – en thriller i riksdagsmiljö, 1997

Det hade inte gått lång tid efter riksdagsmorden förrän hon hade varit igång igen. Och då hade hennes dödsbringande insats varit allt annat än indirekt. Hon hade avsiktligt och målmedvetet dödat en människa. En mördare visserligen, men likafullt en människa. Hon hade avrättat honom på en gata i Bryssel. Hon var motståndare till dödsstraff. Men hon hade personligen verkställt en avrättning. Och hon hade varit på vippen att göra om det. Om hon inte hade förekommits med tiondelar av en sekund skulle hon ha gjort det. Hon kunde fortfarande känna frustration över att hon inte hann genomföra dödandet innan hon förekoms av snabbare bödlar än hon själv. Hon hade velat vedergälla, öga-för-öga, tand-för-tand, för Germaniagruppens mord på den franske EU-parlamentarikern som hade lyckats fylla tomrummet efter Ghassan så effektiv att hon nästan glömt sin palestinska passion. För en tid. En alltför kort tid. Yves hade snubblat in i hennes liv, rumsterat om och gjutit nytt liv i vissnade känslor. Och så hade han mördats. Sådär bara, en manipulerad sockersjukemedicin. Och han var borta. ²

2 EU-politikerns död – en politisk thriller i EU-miljö, 2001

Hon kunde inte ta det till sig. Ena stunden levande och full av liv och kärlek, nästa död, livlös, en hög ruttnande kött. Vart tog alla hans tankar och världsförbättraridéer vägen? Var blev glimten i hans ögon av? Känslorna i hans mjuka, trevande händer? Inte kunde allting bara försvinna. Är det inte enligt fysikens lagar så att ingenting kan försvinna? Energi kan bara omvandlas, inte försvinna. Termodynamikens lagar. Värme kan ge rörelseenergi. Och omvänt. Energin kan flytta sig, ut i rymden kanske. Men inte fullständigt försvinna. Bara omvandlas. Hon hade tänkt mycket på det. Hon trodde inte på religionerna. Trodde inte att Ghassan och Yves satt på var sin molntuss och tittade på henne. Men deras kärlek måste finnas någonstans. Skulle hon någonsin hitta den? Eller skulle hon bara gå in i nya dödsbringande energiomvandlingar, om och om igen?

Kanske var det av oro för upprepning av gamla synder och besvikelser som hon kände missfallsvärkar inför den braskande löpsedeln utanför Svenshults lanthandel. Smärtor som bådar gott när man känner dem men som i efterhand visar sig ha varit förebud om katastrof. Tankarna snurrade i hennes vildrufsiga huvud, undanträngda minnen pockade på uppmärksamhet, en kall kår krälade upp för hennes ryggrad. Hon fylldes av onda aningar som inte ville släppa sitt tag hur mycket hon än försökte ruska dem av sig.

Jag är allvarligt miljöskadad, tänkte hon. Reaktionerna bara bryter ut utan förvarning. Ibland kan jag lugnt betrakta de värsta våldsscener utan minsta hjärtklappning och knäppa mina bilder lika avspänt och känslofritt som en obducent som karvar i ett lik. Men ibland räcker det med den svagaste fläkt av ond, bråd död för att jag ska bli panikslagen och måla fan och hans mormor och hela djävulsfamiljen på väggen.

Hon kände hur livsmodet sjönk och depressionsspöket lade sig i beredskap för att kasta sig över henne och trycka ner henne i ett moras av självömkan och framtidsångest. Hon skrek till i sin ensamhet, bet ihop tänderna och kramade ratten så att hon trodde den skulle smälta och rinna ner i knäet.

– Fan, du ska ju på älgjakt, hojtade hon plötsligt till sin bild i backspegeln, gaska upp dig, syster! Ta vara på livet och tänk inte så förbannat mycket på döden. Kanske får du chansen att äntligen skjuta en tolvtaggare.

De flesta svenskar har aldrig skjutit någon älg överhuvudtaget. Inte minsta älgkalv. Inte ens de flesta älgjägare har gjort det. Vera hade träffat jägare som jagat älg i hela sitt liv och ändå aldrig kommit till skott. Förr var det inte så konstigt. För hundra år sedan var älgen nästan utrotad. Under 1900-talets början sköts bara ett par tusen om året. Hårda jaktregleringar räddade älgen kvar i Sverige och på 1940-talet var den årliga avskjutningen uppe i trettio-fyrtiotusen. Sedan kom det moderna skogsbruket med stora kalhyggen och en explosion i lövsly. Älgskafferiet blev överfullt, fortplantningen accelererade. Skogsindustrin kved och klagade över skador för miljoner när älgarna nafsade i sig tallarnas toppskott. I slutet av 1970-talet nåddes kulmen, etthundrasjuttiotusen skjutna älgar. Den älgjägare som inte lyckades skjuta en älg under de åren måste vara rejält otursförföljd. Eller handlingsförlamad. Eller direkt olämplig som jägare. Därefter var det slut med sötebrödsdagarna i älgskogarna. Avskjutningen sjönk stadigt. Mellan åttio- och hundratusen skjutna älgar per år ansågs nu vara ett ekologiskt rimligt antal. Hälften så många som under rekordåren. Men det borde räcka till för alla älgjägare som gör ett seriöst försök och inte har tummen mitt i handen.

Inte minst för att det egentligen är rätt lätt att skjuta en älg. Betydligt lättare än att skjuta till exempel en flygande ringduva. Älgen måste förstås komma inom skotthåll. Men det räcker med några hundra meters avstånd. Den lilla duvan kan känna sig säker om den inte kommer närmare än trettio-fyrtio meter från skytten. Träffytan på en fullvuxen älg är minst hundra gånger så stor som på en duva. Ändå anses det oändligt mycket ärofullare att ha skjutit en älg, särskilt en älgtjur med stora horn med många taggar, än att ha skjutit aldrig så många ringduvor. Älgkronan kan man hänga upp i finrummet och räkna med beundrande mummel av alla besökare, utom möjligen av släktens unga veganer. Skulle man hänga upp huvuden eller fötter av alla ringduvor man skjuter skulle man antagligen förpassas till vårdhem. Å andra sidan är det ingen som bryr sig om ifall en jägare har skjutit ringduvor eller ej. Ingen håller heller reda på hur många sådana man har skjutit. Men antalet nedlagda älgar kan i övrigt fullt normala personer rista in i kolven på sin studsare. Alla jaktlag håller noga räkning, ja myndigheterna skall ha exakt redovisning. Följaktligen vet varenda medlem i ett älgjaktlag allt om alla de övriga jaktlagsmedlemmarnas älgskyttelycka. Och förmåga. Eller oförmåga. Ja, informationen sprids lätt i vidare kretsar. Folk är med i flera jaktlag. Rykten söker sig ut i alla vinklar och vrår. Jaktområdesträffar, lokalpress och jakttidningar hjälper till. Älgjägares avskjutningsmeriter är sålunda ingen privatsak. Om någon skjuter en tolvtaggare eller sin tjugonde älg blir det snabbt allmänt känt. Liksom ifall någon efter tio års jagande fortfarande går byteslös ur en jaktsäsong. Det ena uppfattas i vida kretsar som en sorts allmänmänsklig kvalitetsstämpel, det andra som en svår social nesa.

Vera hade visserligen skjutit två älgar i sitt liv. Men ingen stor tjur. Inga maffiga skovelhorn. Jovisst, hon tyckte troféhysterin var löjlig, barnslig. Typiskt manlig. Ändå skulle hon gärna ha en tjusig älgtrofé hemma på väggen. Självskjuten givetvis. Att hänga ett par horn på väggen som man inte skjutit själv var fullständigt otänkbart. Det skulle i så fall vara någon anfaders byte. Men att köpa sig en jakttrofé, vilken gränslös nesa om det avslöjades! Nej, en äkta jakttrofé var en av de få värdesaker som inte kunde köpas för pengar. Det förklarade säkert en del av dramatiken. Stora älgfrossan, som kunde drabba också de kolugnaste personer om en älg dök upp i siktet. Trycket att skjuta var stort. Både inifrån och utifrån. Och utifråntrycket handlade inte bara om en sorts jaktpennalism. Det handlade också om krasst egenintresse. Bytet delades mellan alla jaktlagsmedlemmar. Alla hade intresse av att man lyckades skjuta hela sin tilldelning. Alla ville ha kött. Så alla ville att det skulle skjutas. Vera hade varit med på jakter där älgar kommit och gått framför henne men aldrig, från hennes utsiktspunkt, kommit i lämpligt skottläge. Även om ingen sa något hände det att hon tyckte sig se frågan i ögonen på jaktkamraterna: Varför sköt du inte? På morfar Antons tid skulle frågan ha uttalats högt. Och lite hånfullt. Hon mindes sådana frågor när hon var för liten för att själv jaga, men fick följa med morfar och de andra farbröderna.

Det var innan jägarexamen var påtänkt. Nu hade nästan alla jägarexamen, också gamla jägare som inte var tvungna. Från början hade det tittats snett på dem som hade examen. Nybörjare! Jaga lär man sig inte på skolbänken, inte i böcker. Sedan blev det fler och fler som tog examen och till slut var det bara några ärriga gubbar kvar utan. Då blev det dem man tittade snett på. Kunde man lita på dem? De yngre slutade skratta åt deras skryt om hur de brukade ladda när de gick hemifrån och sedan gå med skott i bössan hela dagen. Nu smällde säkerheten högre än tuffheten i jaktlagen. Ingen hade lust att sluta sina dagar med ett vådaskott i bröstet. Hade gubbarna gjort patron ur innan de lämnade sitt pass? Hade de dragit ut slutstycket så alla kunde se att deras studsare var ofarlig? Kollade de kulfång innan de sköt? Hade de rött i mössan så att de syntes tydligt?

Vera hade en ny jaktkeps med skrikande brandgul hätta. Inte med bästa vilja i världen kunde man påstå att den var snygg. Den luktade vägarbete eller katastrofutryckning lång väg. Men den hade tveklöst den mest genomträngande färg som stod att uppbringa. Äldre mössor med mörkare rött syntes dåligt så fort det blev lite disigt. En brandgul mössa var en billig livförsäkring. Ändå var det fortfarande många som vägrade betala den premien. En del fick plikta med livet för snålheten. Eller, snarare, fåfängan.

Vad som än händer, tänkte hon när hon körde ut från lanthandelsparkeringen för vidare färd mot värdshuset där Jägarklubbens alla gästerna skulle inhysas, skall jag inte sluta mina dagar som offer för ett vådaskott bara för att jag är för fisförnäm för att gå omkring i skogen och se ut som om jag är utsänd från Räddningsverket.

Kapitel 2

De sista rostbruna löven från några kvarlämnade björkar dalade sakta till marken mellan vindfällda granstammar, enorma rotvältor och ett gytter av vissna grenar. Spåren efter vinterstormen häromåret var fortfarande tydliga. Visserligen låg oändliga stocktravar längs skogsvägarna och vittnade om månaders slit för att röja upp efter det värsta ovädret i mannaminne. Men kvar i skogen fanns ogjort arbete för åratal framöver.

Här och var lyste det gult av sena kantareller, men mest var det de mer svårupptäckta svartbruna kusinerna, trattkantarellerna, som bredde ut sig. Större svampar, som soppar, kremlor och vaxskivlingar, var hemsökta av maskar och sniglar och flugsvamparnas klarröda stoppsignaler hade bleknat betänkligt. För en expert var skogen fortfarande full av läckerheter men för den vanlige amatörplockaren gick svampsäsongen obevekligt mot sitt slut.

Johan Hult tog av sig hörselskyddet med direktkoppling till jaktradion. Det kändes som balsam för öronen att slippa höra vissa kamraters mundiarré. Trots stränga påbud om att jaktradion bara fick användas för viktiga meddelanden kunde en del inte låta bli att rapportera minsta lortrest eller inbillade spårstämpel i ljungen. Han lystrade ut i den småländska tystnaden. Inte en bilmotor. Inte ett enda ljud producerat av människor. Jo, kanske. Han spände öronen. Var det inte drevkedjans blåshorn och skrämselskrän som började höras där långt bakom eftermiddagsdimman? Nu gällde det att skärpa sig. Ibland kom viltet hundratals meter framför drevet. Han hade varit med om det flera gånger. Just när den första svaga hornstöten lyckades bana sig väg genom trädstamspalissaderna till passkyttarna hade det brakat till i skogen och älgar kommit ut på hygget, vägen eller mossen framför dem. Det kunde ske blixtsnabbt. Ett tillfälle kunde dyka upp och försvinna snabbare än man hann blinka. Ibland gavs förstås längre tid. Ibland kom de lugnt gående och ställde sig att glo med sina förvildade koögon. Ibland paraderade de förbi från ena sidan till den andra som om de ville visa upp sig, ungefär som ett travekipage före loppet. Man kunde aldrig förutse. Det var väl det om var jaktens tjusning.

Han var trettioåtta år och hade aldrig skjutit någon älg. Han insåg att han inte var ensam om det. Ändå upplevde han det som en svåruthärdlig skam. Han hade jagat sedan barnsben här i sin hembygds skogar i det gamla svenskdanska gränslandet mellan Skåne, Halland och Småland. Ändå hade det aldrig velat sig. Han hade försökt trösta sig med den uttjatade frasen: Man behöver aldrig ångra ett oskjutet skott. Det var på kursen för jägarexamen han för första gången hade hört de orden. Sedan dess hade han hört dem tusentals gånger. Av andra. Men mest av sig själv.

Han frös och tog sig en åkarbrasa. Det dånade som åskmuller i tystnaden. Fan, på det här viset kommer jag aldrig att skjuta någon älg, stönade han. Man måste vara stilla och hålla käften, annars kan en annalkande älg bli varnad på långt håll och kasta och försvinna utom skotthåll. Han både älskade och hatade dessa kyliga, tysta oktoberdagar. Han kunde inte hålla sig borta, det kröp i kroppen på honom flera veckor före. Men när han väl satt och frös på passet kunde han undra vad det var som drev honom till sådan självspäkning.

Temperaturen var precis över noll, fukten hade gjort träplankorna i jakttornet glashala. Han hade svurit över sin otur i utlottningen av pass, några hade fått markpass och slapp befatta sig med de sliriga träkonstruktionerna. Han hade så när halkat omkull just när han hade laddat sin studsare med de blyförsedda, halvmantlade 30/06-skotten. Han hade noga kontrollerat att han tömt fickorna på alla förbjudna helmantlade övningskott. Fan, jag kunde ha skjutit mig själv, tänkte han när stövlarna gled isär på den såpliknande ärggröna substans som täckte torngolvet. Via jaktradion begärde han tillstånd av jaktledaren att klättra ner och ställa sig vid sidan av tornet. Han hörde att fler gjorde detsamma. Det var egentligen inte så bra. En poäng med jakttorn är att man får en vinkel till marken, skottet mot bytet kommer snett uppifrån, hela marken blir kulfång. Nu stod han så att ett skott mot en älg skulle gå parallellt med marken. Det kunde fortsätta så en kilometer och mer innan det böjde av och trängde in i en tuva. Om det inte, utom synhåll, träffade något det inte borde träffa. Men det var inget att göra åt det. Det gick helt enkelt inte att ta ett steg uppe i tornet utan att riskera att slå en volt. Kanske var det så de tre mystiska dödsfallen gått till, de där som det hade skrivits om i början av veckan. Hela jaktlaget hade läst om det och surrat som en hönsgård med teorier. Några trodde att det var mord. Men inte Johan Hult. Han hade varit med om det mesta i jaktväg, sin relativa ungdom till trots. Han visste att vådaskott kunde flyga iväg också i de erfarnaste jaktlag.

Johan tittade på klockan, satte på sig hörselskydden igen och lyssnade i jaktradion. Snart måste det vara slut. Han huttrade till och både längtade efter och fruktade avblåsningen. Det här var sista drevet, sista dagen på älgjaktsveckan. Så det tycktes inte bli någon älg i år heller. Varken för hans del eller för jaktlaget. Han kunde leva med det, trots allt. Han var egentligen engagerad i den här konstiga rikemansjakten som drevledare. Tillsammans med byggnadsarbetare Sven Svenson var han ansvarig för ett femtontal drevkarlar som skulle driva fram älgar till ett antal direktörer, politiker och annat fint folk. Han tyckte att det luktade förlegade överklassfasoner. Trots att det var tio år sedan han flyttat in till stan kände han fortfarande den infödde landsbygdsbons förakt för stadsbor, allra mest mot 08-or. Och han hade ju det gamla föräldrahemmet kvar som sommarstuga. Han tillhörde fortfarande den här bygden. Han tålde inte att den sågs över axeln. Här skulle det inte komma några rikskändisar och spela översittare mot hederligt småländskt arbetsfolk. Men Jägarklubben, som var värd för kalaset, betalade bra. Hela byn gynnades, inte minst värdshuset där de fina gästerna bodde och åt en hel vecka. Och bensinstationen och lanthandeln. Och den lilla blomsteraffären. Och Lantmännens alltiallobutik, för det var alltid någon detalj i jaktutrustningen som måste förnyas eller ersättas. Och, inte minst, det lokala jaktlaget, som hade jakträtten. Det levde gott resten av året på det feta arrende det kunde ta ut för en veckas bjudjakt. Och drevledare och drevkarlar blev inte heller lottlösa, de fick både dagarvode och andel i älgköttet. De båda drevledarna fick stå på pass vartannat drev. Dessutom blev de inbjudna till avslutningsmiddagen. Jaktveckan var en strålande affär för bygden. Men, undrade Hult, kunde det inte betraktas som muta för gästerna? Hade inte en landshövding blivit dömd för en liknande bjudjakt?

Bland gästjägarna fanns det gott om höjdare. Minst en minister. Eller före detta efter regeringsskiftet häromveckan. Men kanske var någon av direktörerna med i den nya borgerliga regeringen? Om han inte redan blivit avsatt på grund av obetald TV-licens. Johan suckade. Han hade inte orkat följa alla turerna kring de nya ministrarnas privatmoral. Han var inte särskilt politiskt intresserad. Men han hade känt sig personligt förolämpad när han hörde i radionyheterna att hela världen hånskrattade åt Sverige. Den moraliska stormakten som brukade undervisa andra länder i gott uppförande hade plötsligt fallit på eget grepp. Skyll inte på mig, muttrade Johan när han hörde det, jag röstade inte på dem. Men han misstänkte att rätt många av de fina storstadsgästerna hade gjort det.

En som säkert hade gjort det skymtade mellan två höga tallar till vänster om Johan Hult. Det var en högrest och mager gestalt, motsatsen till Johans kompakta arbetarkropp. Medan drevledarens ansikte utstrålade slit och släp sken hans passgrannes av finsmakeri och förnumstighet. Om Johan Hult hade köpt sina jaktkläder hos Lantmännen, strålade det Widforss på Drottninggatan om den tunnes utstyrsel. Och i motsats till Johan kände hans passgranne inte minsta obehag inför att jaga i feodala former med inhyrda drevkarlar och lyxmiddagar som betalades och arrangerades av andra. Tvärtom var detta det normala sättet för honom att jaga.

Verkmästare Hult och börsmäklare Drakenstam var således varandras motsatser. Utom i ett avseende. Örjan Drakenstam hade heller aldrig i sitt liv skjutit någon älg. Trots ett jaktliv som måste vara dubbelt så långt som Hults. Drakenstam hade det mesta livet kan ge. Han hade pengar som Joakim von Anka. Hans aktieportfölj var spridd och balanserad och framtidsinriktad. Där fanns rätt mycket IT, en bransch som, enligt Drakenstam, trots kriser bombsäkert skulle expandera. Det fanns fortfarande massor att göra innan alla hem var totaldatoriserade och innan man via en enda handburen miniterminal kunde utföra alla sorters elektroniska tjänster och koppla upp sig till allt vad som kan tänkas av radio-TV-internet-musik-film och så vidare. Naturligtvis hade han också stora poster i säkerhet och vapen. Kriget mot terrorismen kommer att pågå hela min livstid, ansåg Drakenstam. Det handlar om civilisationernas kamp om världsherraväldet. Naturresurserna kommer inte att räcka för den ökande efterfrågan från världens fattiga massor, däri har grönsaksätarna rätt, medgav Drakenstam. Men de har fel när de tror att vi rika européer och amerikaner kommer att göra avkall på vår levnadsstandard och livsstil för att dela med oss. Det kommer vi inte att göra. Vi kommer att försvara oss. Vi kommer att ingripa varhelst det behövs för att skydda våra intressen. Som i Irak. Och då behövs säkerhetsteknik och, inte minst, vapen. Svensk vapenindustri kan emotse en strålande framtid. Förutsatt förstås att fredsfanatikerna inte lyckas avveckla all svensk militär verksamhet. För utan högutvecklad svensk militär som försökskanin och förevisningstrupp går det inte. Frihandel i all ära, men vapen säljer man inte utan att ha staten på sin sida. Det hade trots allt den gamla regeringen insett. Hur var det med den nya? Den skulle väl inte låta nyliberala dogmer stå i vägen för en aktiv statlig vapenexportpolitik?

Drakenstam visste vad han talade om, han hade nått samhällets höjder och till och med varit försvarsminister en period i en borgerlig regering. Han hade dock inte haft några förhoppningar om comeback. Han ansågs naturligtvis för gammal trots att han inte ens fyllt sjuttio, närmast en ungdom enligt centraleuropeiska mått. Ärligt talat hade han ingen lust heller. Det massmediala grävandet hade tagit sig helt groteska proportioner. Bara under de senaste dagarna hade ett par unga ministerflickor tvingats avgå på grund av lite småfiffel med hembiträden och TV-licenser. Hur skulle det då ha gått om hans egna globala affärer hamnat i strålkastarljuset? Nej, han hade verkligen ingen lust att avstå från sin rikedom för en futtig regeringspost. Han hade nått toppen en gång, han hade till och med fått äran att delta i en kungajakt.

Nog hade Örjan Drakenstam sett älgar i vitögat, både levande och skjutna. Han hade till och med avlossat skott mot en älgtjur. Men några älghorn att hänga på väggen hade det inte blivit. Det berodde minsann inte på att han inte kunde skjuta. Ibland misstänkte han att jaktkamraterna tvivlade på hans skjutskicklighet. Men han hade bevis på motsatsen. Han hade ett uppstoppat svartbjörnshuvud från Kanada och ett par wildebeesthorn från Sydafrika och allehanda andra jaktsafaritroféer från fjärran länder i sin jaktsalong hemma på herrgården. Allt egenhändigt nedlagt med skarpladdat skjutvapen. Men, alltså, genom ödets nyck, inte minsta cykelstyre av sitt eget lands skogskonung. Det var en nesa som han hade svårt att leva med. Utländska gäster undrade. Vad skulle han svara? Nej, han hade inte bommat. Nej, HAN HADE INTE BOMMAT! Älg bommar man helt enkelt inte på, hade han fått lära sig av sin far och farfar. Antingen intar älgen ett skjutbart läge och då skjuter man den. Eller så intar älgen inte skjutbart läge och då avlossas inget skott. Logiskt, enkelt och självklart.

Örjan Drakenstam var uppfostrad enligt normer som nuförtiden förmodligen ansågs gammalmodiga. Själv hade han inga invändningar utan var tvärtom tacksam mot sina föräldrar för att han fått lära sig tydliga och klara levnadsregler. Det hade han haft nytta av som statsråd, ett arbete där man givetvis måste följa lagar och förordningar. Också som jägare hade han haft nytta av att ha entydiga regler i ryggmärgen. Älg bommar man inte på, var en sådan. Alltså hade han inte bommat den där gången när en älgtjur med tolv taggar i sina horn kom intravande på scenen snett från höger. Ändå var det inte Örjan Drakenstam som fått ta med sig älgkronan hem. Utan en uppkomlingssprätt vars namn han inte ens i sina tankar nedvärderade sig till att uttala. Han blev lika upprörd varje gång han tänkte på det. Vilket han också gjorde varje gång han befann sig på älgjakt. Hans fru, fortfarande lika vacker som när de träffades för fyrtio år sedan och ännu ett av alla dessa bevis på att livet varit generöst mot honom, hade flera gånger förbjudit honom att grubbla över älgtrofén. Man kan bli rättshaverist, varnade hon, om du inte slutar hamnar du på dårhus till slut, Örjan, det vore väl slöseri med så mycket begåvning och mannakraft. Styrkt av ett sådant kärleksbevis brukade han lyckas lägga saken åt sidan. Förresten var det väl bara en tidsfråga innan han skulle få en ny chans. Kanske här och nu.

Var det inte något som skymtade förbi där inne mellan träden på andra sidan mossen? Örjan Drakenstam kände hur blodet samlades i huvudet och ökade trycket så att han kände sig yr. Hade han tagit sin blodtrycksmedicin? Det hände att älgjägare blev så upphetsade att det fick hjärnblödning eller hjärtinfarkt på passet. Det var inte en död han hade tänkt sig för egen del. I samma sekund kom en räv ut ur skogsbrynet. Han höjde bössan och lade an, men sköt inte. Det var inte tillåtet, jakten gällde endast och enbart älg. Men man kunde alltid göra träningsanläggning. Det lättade litet på trycket.

Medan räven passerade bara några meter vid sidan om honom och försvann bakom hans rygg vände han blicken mot sin passgranne till höger, drevledare Hult, och kunde skymta två röda prickar längre bort längs skogsbrynet som avslöjade ytterligare ett par passkyttar. Från jaktledarens genomgång på morgonen trodde han sig minnas att den som stod allra längst bort var Bjarne Pettersson, en hedersman som fått oförtjänt kritik för att han helt lagligt hade försökt sörja för sin ålderdom genom ett välförtjänt avgångsvederlag. Massmedia hade orerat om det skamliga i att tillförsäkra sig miljardbelopp som pension. Men hur många miljarder hade Pettersson inte tjänat in till både företaget och statskassan? Pettersson var huvudansvarig för att Sverige blivit världsledande inom flera sektorer av elektronik, såväl civil som militär. Han hade varit mer framsynt än de flesta och insett att framtiden efter kalla krigets slut inte alls skulle bli ett fridsamt paradis i mjölk och honung utan en stenhård kamp om knappa resurser. Och då skulle det behövas högmodern försvarsteknik. Al-Qaidaattacken mot World Trade Center och Pentagon hade gett honom rätt. Pettersson hade blivit utbuad av den naiva och världsfrånvarande kultureliten när han konstaterat att Europa nu befann sig i samma läge som vid tidigare barbarinvasioner österifrån och jämförde Osama bin Laden med Attila och Djingis Khan. Mot dem hade det inte hjälpt med några fredspredikningar eller fagert tal om alla människors lika värde. Europa hade räddats från undergång av kallt stål och stenhård korstågsanda. Och, inte minst, enighet. Förr var det påven och kejsaren. Idag var det EU. Och som tur var hade EU äntligen lyckats bestämma sig för att skapa en gemensam militär slagkraft. Och Sverige hade med liv och lust anslutit sig. Allt verkade upplagt för en utveckling av det slag