Valkampanjen

By Per Gahrton

När allt står på spel är det högt spel som gäller för Björn Trollman och hans partikamrater. De är desperata. I den regeringskoalition som komma skall behöver de vara det största partiet, men än är de inte där. Vilka knep krävs för att de ska kunna göra Trollman till statsminister? Snart börjar partiets egen underrättelsetjänst att verka i det fördolda. Motståndarna svartmålas och falska pressmeddelanden kablas ut till världen. Att förvirra väljarna kan man vinna på, så varför inte göra det ordentligt? Samtidigt får polisen motta flera anonyma brev som pekar på olagligheter i politikens innersta rum. Vem tjänar mest på att avslöja sina kollegor? Valkampanjen är en fristående fortsättningen på Per Gahrtons politiska satirroman Partikongressen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788728061879

Book preview

Prolog

— Fan, det här börjar ju likna en kampanj, suckade kriminalkommissarie Julius Mutén och kastade ett öppnat brev i en hög på skrivbordet. De flesta människor med liknande namn får finna sig i en ständig kamp bland sina underordnade om att komma på det vitsigaste öknamnet. Men inte Julius Mutén. Han var visserligen ännu långtifrån gammal, med vanliga mått mätt. Ändå hade han gått en lång väg, tyckte han, lärt känna mänskligheten från dess absolut sämsta sidor. Han hade tillhört de första kvarterspoliserna i den nya 60-talsslummen, fått ta itu med tonårsgäng som ingen annan vuxen brydde sig om, han hade fått spränga spelklubbar i förorterna där invandrarproletariatets fixare lurade av sina landsmän deras grundplåtar till nya livsstarter, han hade ägnat några år åt att följa knarksyndikatens leveranskanaler bakåtuppåt tills de förlorat sig i det för polisen än så länge oöverskridliga gränslandet mellan svarta och vita pengar. Och nu satt han här och försökte få någon rätsida på en prostitutionshistoria som länge sett helt alldaglig ut och i grund och botten fortfarande gjorde det, dvs om man skulle hålla sig till fakta, hållfasta, orubbliga fakta. Men skulle man det? Och kunde man det?

— Tredje gången på en månad, det liknar förbanne mej en kampanj. Något finns begravet i det här, jag kan helt enkelt inte bara nonchalera det. Julius Mutén tryckte på snabbtelefonen och halvropade med den skarpa stämma som var en starkt bidragande orsak till att han såvitt han själv visste praktiskt taget aldrig var föremål för vitsigheter från sina medarbetare:

— Rumén och Alvén, kom in ett tag!

Praktiskt taget i samma ögonblick öppnades dörren till Julius Muténs rum och en kort, nästan tjock, kriminalare kom in. Innan han hunnit stänga dörren kom en till kroppsbyggnaden kopieliknande kollega efter honom. Enda iögonenfallande olikheten var att Alvén, den sistkomne, var mörkhårig, medan Rumén, den förstkomne, var blond som en sommargosse. Mutén, Rumén och Alvén — de tre var ett begrepp inom kåren, ofta förkortat till MRA. Det var ingen tillfällighet att initialerna i kollegernas mun ordnades just så att de kom att bilda den välkända — och ökända — förkortningen för det engelska namnet på Moralisk Upprustning. MRA — dvs Mutén, Rumén och Alvén — ansågs som moralister. Och de var det otvivelaktigt också. Men de var inga MRA-are, de trodde varken på MRA:s husgud Frank Buckman eller någon annan gudom i mänsklig skepnad, jordisk eller övernaturlig. De hade däremot skaffat sig en allt starkare avsky mot fiffel och båg, orent spel, lögn och löftesbrott, bedrägeri och svek, särskilt på samhällets högre nivåer. De kunde ofta chockera sina kolleger med KRUM-aktiga uttalanden om fängelsernas grymhet och meningslöshet för större delen av landets småtjyvar och småhandlare i brott. Däremot var det inte nådigt för knarkgrossister eller storförskingrare att råka i deras händer. Alla visste att de var absolut omutliga — inte bara i mutlagens mening utan i mycket vidare bemärkelse. De var kort sagt något ovanliga representanter för sin kår.

— Se här, sa Mutén till sina kolleger och pekade på brevet som han nyss kastat på en pappershög. Det är det tredje på en månad på samma tema. Det är visserligen anonymt. Men det är ingen större omsorg bakom anonymiteten. Det är skrivet för hand, det verkar vara författat av en normal människa. Det är bara namn och adress som fattas.

Rumén tog upp brevet och började läsa, halvhögt. Alvén reste sig på tå och försökte få inblick över hans axel. Brevet var kort, texten upptog bara en halv sida på ett vanligt, linjerat brevpapper. Handstilen var noggrann, med svag högerlutning, tydligt läsbar, effektiv. Budskapet var kärvt och otvetydigt:

Till vederbörande polismyndighet,

Det må synas något dubbelmoraliskt av mig, dock anser jag det som min plikt att fästa er uppmärksamhet på den förvåning, för att inte säga bestörtning, som jag upplevde då jag vid ett högst tillfälligt besök hos en av Mor Matildas flickor på Linnégatan såg en man utträda från en annan av etablissemangets flickor i ett angränsande rum, som uppvisade så påtagliga likheter med det stora oppositionspartiets ledare, att jag skulle kunna gå ed på att det verkligen var han. Min förvåning blir knappast mindre av att jag flera gånger från olika kolleger, hört uppgifter om liknande sammanträffanden med samme toppolitiker, uppgifter som jag tidigare alltid viftat bort som löjliga.

En medborgare med måhända bristfällig moral, som dock tillåter sig att kräva mer av sina ledare.

— Det var en jävel att formulera sig, mumlade Rumén med en lätt suck. Ingen vanlig jobbare, inte.

— Nej, men vilken vanlig jobbare har råd att gå till Mor Matildas flickor, sa Alvén. En lapp för en natt är inget ovanligt pris där. Med tilltugg och förspel och gullegull kan de bli flera tusen. Stans bästa service till stans högsta priser. Det är inte vilka som helst som kan gå dit.

— Nej, det är klart, inföll Mutén och tog tillbaka brevet, inte vilka som helst. Men hittills har vi trott att det inte bara fanns en gräns neråt på samhällsskalan, utan också en uppåt. Visst har vi träffat på en hel del s.k. inflytelserikt folk i företag och statliga verk. För att inte tala om pop- och massmediavärldens kändisar. Men det har varit tunnsått med verkliga topphöjdare. Ända tills nu, om det ligger något i de här uppgifterna förstås.

Mutén tystnade och stirrade in i väggen mittemot. Rumén och Alvén gled tyst och nästan omärkligt ner i var sin besöksfåtölj. De visste att det inte var någon idé att försöka fånga Muténs uppmärksamhet när han fick den där stirrande blicken i ögonen. De visste att det skulle bli en kort paus, även om det ibland verkade som en inledning till en lång inåtvändhet.

Nästa replik var Muténs, så var det alltid och de kunde inte göra något åt det. Ville inte heller göra något åt det.

Plötsligt reste sig Mutén med ett ryck så att stolen for bakåt och precis nådde balanspunkten innan den föll tillbaka i upprätt läge istället för att trilla baklänges på golvet.

— Det är inga vanliga anonyma brev det här, de är inte skrivna av galningar, de ger alla klart intryck av att faktiskt vara skrivna av män ur den övre medelklassen som gjort tillfälliga snedsteg hos Mor Matilda och fått en chockupplevelse av att se det största oppositionspartiets ledare stega ut och in i flickrummen i samma uppenbara syften som de själva. Se, här, de andra båda breven är lika förtroendeingivande, men ändå uppenbarligen skrivna av helt andra personer. Man får en känsla av att plötsligt stå öga mot öga med tre synnerligen trovärdiga ögonvittnen. Tre stycken… Och samtidigt är det något lurt med det…

Han plockade fram de två andra breven och kollegerna läste eftertänksamt. Stilen var olika, men innehållet och intrycket detsamma i alla breven. Inga namnunderskrifter, men heller inga av mera traditionella anonyma brevskrivares försiktighetsmått, inga urklippta tidningsbokstäver, utan vanlig handstil.

— Tre brev på en månad, mumlade Rumén, det liknar ju nästan en kampanj, för fan!

— Kampanj, ja, du sa ordet, utropade Mutén, precis så tänkte jag innan ni kom in. Kampanj är ordet!

— Just det, kampanj, sa Alvén och struntade i att han lät som ett eko av Bill och Bull i Pelle Svanslös. Hör ni grabbar, har ni tänkt på att det är valkampanj på gång, slutspurten håller på att rulla igång, fem veckor till valet bara. Tror ni det kan ha något samband?

1

— Behagar kammaren åtskiljas?

JAAAA, dundrade det ur 328 riksdagsledamotsstrupar (21 var frånvarande).

— Svaret ärja.

Talmansklubban gick i bordet med en duns. 328 riksdagsledamöter andades ut, reste sig och störtade iväg för att hinna med tåg och flygplan. Bara huvudstadsregionens ledamöter ställde upp i den traditionella kön för att skaka hand med talmannen. Vem ville väl missa ett tåg till Örebro eller ett flygplan till Kiruna bara för att skaka hand med gamle Karl August Augustsson, sen må han vara aldrig så populär, den gamle auktionsutroparen. I riksdagen fanns många traditioner, men upplösningen hade nått också denna heliga borg. Kanske var det flyttningen till snetorget som skakat grundvalarna och inlett förfallet. Slipslösa herrhalsar hade blivit allt vanligare, en och annan hade till och med försökt äntra talarstolen utan kavaj. Men då hade talmannen ingripit, diskret men bestämt. De kvinnliga ledamöterna, däremot, kunde komma i allt från jeans till aftontoalett, inga normer styrde deras klädsel i kammaren. Och ännu hade ingen manlig kollega åberopat den nya jämställdhetslagen för att få tillstånd att agitera i kilt eller mao-skjorta.

En av traditionerna i Sveriges Riksdag är den totala frånvaron av kollektiva ljudyttringar från ledamöterna. Inga bifall, inga bravo- eller burop. Inte ens ja- eller nejrop på talmannens frågor: Bifalles utskottets hemställan? Bifalles utskottets hemställan med den ändring däri som föranledes av bifall till yrkande nr 8 i reservation nr 3 av hr Nilsson m fl? På en partikongress eller styrelsemöte eller minsta lilla nämndsammanträde skulle sådana frågor självfallet besvaras med jaeller nejrop, det vet varenda människa i sammanträdes-Sverige. Enda undantag: Riksdagen. Där råder stora tystnaden utanför talmansbänk och talarstol. Den som begär votering ropar inte: Votering! Han reser sig bara, gör möjligen en lätt bugning mot talmannen. Den som instämmer med föregående talare skriker inte: Bravo, jag instämmer. Han reser sig, han också, och står där i nästintill givakt tills talmannens hökblick upptäckt honom och noterat: Tore Svensson instämmer, likaså Frida Hultman, likaså… Och, som sagt, man besvarar inte talmannens frågor i själva beslutsförfarandet på något hörbart sätt, inte ens på något synbart. Talmannen hör allt, ser allt, ändå. I stort sett enda undantaget är när ett långt arbetsplenum avslutas med den retoriska frågan: Behagar kammaren åtskiljas? Då kunde inte ens de mest traditionalistiska åldermännen på högerkanten hålla tillbaka en stönande suck: JAAAA.

Särskilt inte efter sista voteringen, sista arbetspasset, sista arbetsdagen före sommaruppehållet.

Det var den andra juni och Björn Trollman såg på klockan samtidigt som han reste sig ur sin bänk. Han hade god tid, det hade gått snabbare än beräknat, det var nästan tre timmar kvar tills han skulle behöva sätta sig på Bromma-bussen för vidare avfärd söderöver till Nils Dackes och utvandrarnas hemland i de djupa smålandsskogarna. Det var bra, han behövde så väl en stunds andhämtning. De senaste veckorna hade varit hektiska, valrörelsen satte redan sin prägel på allt som sades och gjordes i och utanför kammaren. Regeringspartierna var uppenbart skakade av opinionsmätningarna, deras sexåriga maktinnehav skulle obevekligt ta slut om ingen ändring inträffade. I massmediadebatten hade kommentarerna alltmer övergått från att syssla med striden mellan regeringsblocket och oppositionspartierna till att spekulera i en ny regeringssammansättning. Skulle oppositionen kunna enas kring ett regeringsprogram mot bakgrund av den djupgående inre oenighet den visade upp? Eller skulle det bli en ny konstellation med partier både från den gamla regeringsmajoriteten och den nuvarande oppositionen? Om man skulle tro opinionsmätningarna fanns det ju inga enhetliga tendenser inom blocken, tvärtom tycktes det finnas förlorare och vinnare på båda sidor. Kanske en ny regering av valvinnarna från båda sidor? Men då behövdes det att trenden höll i sig. Med dagens siffror skulle en sådan konstellation inte få majoritet i riksdagen.

Björn bet hårt ihop tänderna, utan att han själv märkte det. Ryggmärgsmässigt ältade han för femtioelfte gången det politiska läget medan han trängde sig fram genom avskedshälsande kolleger i foajén för att ta sig två trappor upp till sitt kombinerade bostads- och arbetsrum. Han tog vägen över den s.k. hyllan, hejade till några människor som han inte kände igen men som tydligen kände honom. Han bodde inte tillräckligt högt för att ta hiss, det var en liten fördel tyckte han, gav lite motion i allt stillasittandet.

Björn lyckades ta sig in i sitt rum utan alltför många uppehållande handskakningar och önskemål om en glad och solig sommar. Han sjönk ner bakom skrivbordet, drog ut en låda och plockade upp en flaska Ballantines.

— Nu har du min själ gjort dej förtjänt av en jävel, mumlade han och såg sig själv i ögonen i spegeln som av en tillfällighet kommit upp på väggen mittemot. Är det för att du skall kunna spegla dig i din egen glans? brukade hånfulla kolleger och oförvägna besökare fråga honom. Nej, brukade han svara, det är för att jag skall kunna se mej själv i ögonen och se om jag litar på mej. Då tystnade de flesta och stirrade på honom. En del lyckades inte låta bli att gapa. Han hade funderat på det ibland och kommit fram till att det fanns en slående likhet mellan människors ansiktsuttryck när de föll i stum beundran över något fantastiskt, osannolikt storslaget och när de tillfälligt tappade talförmågan inför en ovanligt fräck och utstuderad bluff. Kanske fanns det något djupare gemensamt i det, tänkte han ibland. Kanske gällde det bara att ta i tillräckligt mycket. Att våga satsa stort, ofantligt. Om det sedan var sanning eller lögn, sken eller verklighet, det spelade mindre roll. Reaktionen blev densamma. Och resultatet. Kanske.

Björn Trollman, 37-årig riksdagsman från Kronobergs län, tog en djup klunk whisky, lutade sig bakåt i skrivbordsstolen och slöt ögonen. Sanning eller lögn, sken eller verklighet, samma resultat. Han hade ovanligt goda skäl att tänka i sådana banor. Hans karriär hade varit lysande, det var alla kommentatorer överens om. Slag i slag hade han klättrat, steg för steg hade han hävt sig uppåt, hela tiden under bifall och applåder. Visst hade det funnits problem, förtretligheter. Men det yttre skenet var mer strålande, den politiska skölden mer obefläckad i hans fall än för de flesta av hans kolleger. Bara en liten inre cirkel visste hur verkligheten bakom såg ut.

— Men för fan, resultatet, det blev ju detsamma! muttrade han halvhögt och ryckte till som i en mardröm. Har jag inte gjort nytta här kanske? Har jag inte under min korta tid i riksdagen hunnit med mer än de flesta här i huset? Har jag inte stått bakom det ökade stödet till de fria kulturgrupperna, vad skulle det ha blivit utan mej? Och har jag inte varit en av huvudmännen bakom det förstärkta skyddet för våra fri-och rättigheter? Och har jag inte jobbat som en igel för statliga anslag till utvandrarmuseet i Växjö? Och har jag inte sett till att Södra Skogsägarna till slut har fått lika goda ekonomiska villkor från staten som de där klantskallarna uppe i norr. Vilka oppositionsriksdagsmän har orkat med ens bråkdelen av allt det? Inte ens regeringens röstboskap har nått påtagligare resultat! Vad spelar det då för roll hur det gick till när jag kom in i riksdagen mitt emellan två val? Mygel, visst var det en massa mygel. Visst fick jag en ledig plats på Kronobergsbänken när vi hade förmått gamle Josefsson att avgå och bli kolumnist i Smålänningen. Det blev ju en kort pina förresten, hann han med fem gånger innan hjärtslaget kom? Och visst skrev jag ett kontrakt med den där jävla gladvaskrämaren Danielsson så att han avgick till förmån för mej efter en kort riksdagssejour. Men det blev ju inga problem, som en god månglare höll han ingånget avtal och fann efter ett halvår att hans plats inte var i riksdagen utan på Småhandlarförbundets ordförandestol. Och så kom jag in. Mer var det inte. I varje fall inte mycket mer. Ingen har haft något kritiskt att säga. Tvärtom var det många som redan när jag kom in i partistyrelsen på kongressen beklagade att första kammaren är avskaffad så att man inte längre på det sättet kan lyfta in speciella begåvningar mellan valen. Och alla applåderade Danielsson när han drog sig tillbaka till förmån för mig. Om jag inte kommit in den vägen skulle jag ju ändå ha kommit in nu, vid det här valet.

Björn Trollman satt ofta och lät tankarna löpa på det sättet. Han kunde inte göra sig fri från dem och ibland undrade han om det var sådant man kallade tvångstankar. Han hade inte frågat någon. Vem skulle han fråga? Lisa? Inte kunde han fråga henne om sådant. Hon kanske anade en hel del, men inte allt, inte vidden av det hela. Och det verkade som om hon inte ville veta. Hon hade anpassat sig förbluffande snabbt till sin nya roll. Ja, hon hade nästintill gjort succé med sin nya, personliga framtoning. Hon framträdde som den nya politikerhustrun, inte en kvinna bakom allt, utan en kvinna vid sidan, i självständigt kompanjonskap med en älskad man. Och visst älskade hon honom. Och han henne. Det hade faktiskt blivit bättre på det planet på senare tid. Mera sällsynt, men bättre. Politiken la hon sig inte i, hon hade sitt jobb att sköta. Men på något sätt tycktes hon ha en sorts politisk naturbegåvning. Hon lyckades utan större åthävor skapa en bild kring honom av stabil familjelycka. Hon lät sällan massmedia komma in i hemmet eller henne själv inpå livet. Men hon var heller inte avvisande eller ovänlig. Resultatet hade blivit en aldrig sinande ström av artiklar och reportage om familjen Trollman och inte minst den präktiga Lisa Trollman, som till 90% var rena fantasier. Men säljande fantasier, inte bara för veckopressen utan också för toppolitikern Björn Trollman. Ja, det var förunderligt med Lisa, hur hon hade anpassat sig till det nya livet. Han hade inte trott det, fruktat för hennes reaktion. Han var glad för att det hade gått så bra. Det var ju en förutsättning för framgången. Han visste inte riktigt hur det hängde ihop, men ibland fick han för sig att hon inte kunde skilja på sken och verklighet — att hon kanske inte ville skilja på dem. Att hon helt enkelt inte ville veta verkligheten om den stred mot skenet. Och varför då pracka på henne verkligheten med konstiga frågor, tvångstankar och sånt?

Björn Trollman tog en klunk whisky till och satte sedan korken i flaskan. I princip drack han inte sprit i jobbet, bara vid de, undantagstillfällen som bekräftade regeln. Han frustade till ett tag när den skarpa drycken gled ner i halsen. Nu, jävlar, nu gällde det att inte fastna i tvångstankar om det förflutna, nu gällde det framtiden, de närmaste månaderna. De var avgörande. Skulle det äntligen bli verkligt resultat, skulle alla årens slit äntligen leda till MAKTEN? Partiet var största oppositionsparti i riksdagen. Men opinionssiffrorna var oroande. Minst 4% måste partiet öka i förhållande till förra valet för att klara sina två huvudmål: att dra bort majoriteten för den sittande regeringen och att bli det största och därmed ledande partiet i en ny regering. En ökning med 4 procentenheter från ett val till ett annat, det var ganska mycket, klart över de normala förskjutningarna mellan partierna i svenska val. Men heller inget omöjligt. Ned- och uppgångar i den storleken inträffade trots allt då och då. Och de tycktes bli vanligare med åren. Valsociologerna påstod att det gamla klassamhällets solidaritetskänslor höll på att upplösas, att folk i allt mindre utsträckning föddes in i och levde med ett och samma parti hela livet, att byten under intryck av argument och aktioner i valkampanjernas slutskeden blev allt vanligare. På sätt och vis blev det alltså allt riskablare att jobba i politik. Allt färre väljare kunde betraktas som självskrivna, allt mindre grupper utgjorde partiets kärntrupper i vått och torrt. Det fanns mycket att förlora på ett misslyckat utspel. Men också mycket att vinna på en lyckad manöver. DEN HÅRDASTE OCH OVISSASTE VALSTRIDEN NÅGONSIN, skrev tidningarna. Det hade de gjort inför varje val i många år. Men på sätt och vis var det sant varje gång, hela underlaget för valkampanjer höll på att förändras. I