Skyddslingen

By Laura Lippman

Privatutredaren Tess Monaghan arbetar som konsult åt en av lokaltidningarna i Baltimore. Ett av de mest uppmärksammade reportagen man gjort den senaste tiden handlar om det brutala mordet på en ung åklagare.

En dag tar Tess sambo Crow sig an en ung hemlös kille, Lloyd Jupiter. Väl hemma hos Tess och Crow står det klart att Lloyd känner till detaljer om den mördade åklagaren, något som gör honom till ett viktigt vittne men samtidigt ett hot för gärningsmannen.

Tess inser att den unge mannen är i fara och bestämmer sig för att skydda honom. Det leder till att hon själv dras in i fallet, som snart blir alltmer komplicerat och farligt.

Laura Lippman är mest känd för sin serie om journalisten och privatdetektiven Tess Monaghan i Baltimore. Hon är en av USA:s mest säljande kriminalförfattare och har erhållit flera litterära utmärkelser.

”Skyddslingen” är en smart och skickligt konstruerad berättelse med en underliggande spänning som når sin höjdpunkt i den dramatiska slutuppgörelsen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Mar 18, 2021
• ISBN: 9789178298501

Book preview

hör.

DEL ETT

SMALLTIMORE

SÖNDAG

1

Tess, vet du vilka Baltimore Four var?

Det tog Tess Monaghan ett ögonblick att vakna ur sina tankar, men så dök hon upp bland högarna av tidningsklipp och datautskrifter som låg strödda över matbordet – och på mattan och ute i hallen och på bokskåpet – till synes ostrukturerade men i själva verket metodiskt utlagda. Hon hade försökt hålla projektet inom arbetsrummets fyra väggar, men nu då presentationen bara låg tjugofyra timmar framåt i tiden fick hon överge den rumsliga begränsningen. Framtiden för Keyes Investigations Inc. – det imponerande namnet på ett företag med en anställd – tre om man räknade hundarna som svansade efter henne till kontoret varje dag – hängde på detta uppdrag.

Ja, det vore väl dåligt annars, sa hon till sin pojkvän, Crow, som hade hittat ett hörn i matrummet tillräckligt stort för att rymma honom, en skål med flingor och New York Times med sitt korsord som han löste mellan tuggorna på sitt vanliga, retsamt lättjefulla sätt. Alla Baltimore-bor som inte känner till det borde få sina födelseattester annullerade.

Men de är ju inte superkända, inte som efterföljarna. Och det var ju innan du var född.

Som tur är var pappa ganska noga med min bildning när det gällde väsentligheter.

Din pappa visste inte heller vilka de var. Jag frågade på jobbet häromdan och han sa att det lät bekant, men det var allt.

Det kan du inte mena! Tess, som hade stått på alla fyra för att komma åt att krypa genom sin papperslabyrint, satte sig på huk. Han som alltid har sagt att det var en avgörande händelse i hans liv.

Men var inte han redan gift när de började kalla in folk till Vietnam?

Vad pratar du om?

"Vad pratar du om?"

Palmer, McNally, Cuellar och Dobson, förstås, som vann tjugo matcher åt Orioles 1971 – Baltimore Four – fyra legendariska basebollkastare!

Crow skrattade avspänt, ett skratt som skylde över hennes okunnighet – och hans. Jag talar om fyra aktivister som protesterade mot kriget genom att hälla blod över inkallelsehandlingarna i U.S. Customs House. Det var 1967, en sorts föregångare till Catonsville Nine. Philip Berrigan – Berrigan, Lewis, Mengel och Eberhardt. Jag hörde talas om dem när jag gjorde rundan i soppköken nu i veckan.

Tess satt och betraktade ett fotografi av en mörkögd, mörkhårig man. Du och din välgörenhetsmaffia. Men kom ihåg att vägen till helvetet …

… är stenlagd med goda föresatser. Tess, du skulle ha hånat Gandhi om du hade träffat honom.

Inte så att han hörde det.

Hursomhelst så tycker jag att de var coola. Berrigan och hans grupp. Kan du föreställa dig någon hälla blod över inkallelsehandlingar i dag?

Ja. Och jag kan föreställa mig den personen arresterad och förd till Guantánamo utan rättegång, så hitta inte på något.

Tess böjde sig över sina papper och håret föll ner i ansiktet som vanligt. Det var en omöjlig längd – inte tillräckligt långt för den fläta som hon sparade till efter en olycklig klippning, men för långt för att hänga fritt. Hon drog ihop det på sidorna i två korta råttsvansar och satte gummisnoddar om, innan hon fortsatte.

Nu ser du precis ut som Dave Grohl i Foo Fighters, sa Crow uppskattande. Cirka 1999. Tänker du ha håret så där i morgon?

Det var ju en tanke. Ganska rolig, faktiskt. Tess som sitt äkta jag i träningsbyxor, Henleytröja och håret i spretiga pippilottor framför de där korrekta typerna i sina button down-skjortor som hade infiltrerat den lokala dagstidningen. Men Beacon-Light betalade så bra att de förtjänade den oäkta Tess: håret slätt bakom öronen i något som liknade en riktig frisyr, dräkt, riktiga skor med klackar, vilket Tess faktiskt tyckte om eftersom hon då blev omkring en och åttio. Jag kan inte fatta att de vill ha PowerPoint, nu måste jag scanna in alla de här bilderna, det hade varit mycket lättare att ta fotokopior av materialet nere på Kinko’s och dela ut färdiga buntar på presentationen.

Varför har tidningen överhuvudtaget anlitat en privatdetektiv som konsult? Det som du ska tala om är väl sådant som en journalist förväntas känna till?

Det har varit rena massutvandringen av äldre, kunniga reportrar och istället har tidningen tagit in oerfarna ungdomar. Först tyckte Feeney att han hade haft tur när han blev befordrad till redaktör, men jag tror att det mycket väl kan leda till en död i förtid, att valla de där gröngölingarna, menar jag.

Men vad ska du egentligen tala om?

Tidningen har bett mig ta upp tre färska fall ur nyheterna och använda dem som exempel på hur en utredning går till, jag ska redovisa lite olika teorier, ge exempel på hur man jobbar med det material man har.

Vad skulle Tess Monaghan göra, typ?

Tess skrattade. "Typ. Saken är den att jag ofta kan tumma på reglerna, jag kan kringgå lagen. Jag kan ljuga om vem jag är, betala för information. Det kan inte en journalist. Eller bör inte. Så det kommer mest att handla om information som alla kan komma åt, men inte i första hand det som finns online. Internet är en fantastisk uppfinning, men man måste lämna skrivbordet då och då, träffa andra människor. En pålitlig domstolskälla är bättre än världens snabbaste sökmotor."

"Men nog är det konstigt att du tar ett jobb för Beacon-Light. Feeney, visst, han är din vän. Men du har ju alltid tyckt så illa om deras toppredaktörer, särskilt efter den där hypade versionen av … Crow hejdade sig för att leta efter rätt ord. Händelsen hade inträffat för nära ett år sedan och lett till att de levt åtskilda en tid. Incidenten."

Incidenten. Tess tyckte om det. Eufemismer var bra att ha ibland. Incident var så tomt, så innehållslöst, ägde ingenting av den fasa som hon hade känt när hon blev attackerad, eller den ännu större fasa hon kände inför vad hon hade tvingats göra för att rädda sitt eget skinn. Hon fingrade på knäet, kände det purpurlila ärret som paradoxalt nog lugnade henne när de oroande minnena dök upp. En souvenir från incidenten.

Pengarna förstås. Februari var ganska händelselös, som du vet. Jag kan inte tacka nej. Särskilt inte nu när jag har avbetalningarna på bilen också.

Snart kommer det igång igen.

Det får vi innerligen hoppas. Jag har en annan grej på gång – jag ska utreda en välgörenhetsorganisation. Som du förresten har lovat att hjälpa mig med, kommer du ihåg det? Men det är småpotatis. Jag behöver det här uppdraget.

Vad de inte sa högt var att februari hade varit ovanligt händelselös på arbetsfronten eftersom Tess, återförenad med Crow – igen – hade bestämt sig för att tro på kärleken. Igen. Och som pånyttfödd kärlekskonvertit hade hon avböjt propåerna om att samla bevis på otro åt äkta hälfter runt alla hjärtans dag, en tid som för privatdetektiver var vad den 15 april var för revisorer – jäktig, jobbig och extremt lukrativ. Det var alltså en kostsam markering, men inget som hon ångrade. Enstaka hugg av oro när räkningarna strömmade in runt den 28 februari, men ingen ångerfullhet. Hittills.

Hur kan en tidning som avskedar personal betala så bra?

Det är ett klassiskt exempel på hur bolagsbokföring fungerar. På lokalnivån finns det inte tillräckligt med pengar för att avlöna reportrar. Men jag avlönas från huvudkontoret i Dallas och de badar i pengar. Mitt arvode kan tyckas orimligt för oss, men det bleknar när man jämför med det som deras styrelseordförande tillika VD fick när han avgick. Två miljoner i konsultavgifter.

Och när Tess väl hade accepterat uppdraget hade hon tänkt sig att spåna, köra på frihjul genom presentationen, vem brydde sig om ifall det var bullshit och pladder? Men när det kom till kritan visade det sig att hon själv brydde sig. Den arbetsmoral hon hade fått i arv från båda föräldrarna kuggade i, lika självklart som den recessiva gen som hade gett henne nötbruna ögon. Hellre gnällde hon över ett dåligt betalt jobb än hon skämdes över ett slarvigt utfört uppdrag. Dessutom hade Feeney gått i god för henne. En oinspirerad och glanslös föreställning skulle skada hans rykte.

Crow, som fortfarande var klädd i pyjamasbyxor och T-tröja, medan söndagsförmiddagen gick mot tolv, petade till den närmaste högen med sin bara tå. Högst upp låg ett fotografi av en snygg mörkögd man som Tess blick hela tiden drogs till, nästan mot hennes vilja.

Vad tänker du säga om fallet Youssef? Det blir svårt att hitta en vinkel som inte redan är täckt av tidningarna. För att inte tala om justitiedepartementet, FBI, polisen i Howard County …

Å, det handlar om att läsa mellan raderna. Utredningen – och storyn – har gått i stå av skäl som ingen vill diskutera offentligt. Jag tänker binda ihop punkterna.

Har du några bevis för din teori?

"Nej, men det är det fina i kråksången. Jag måste inte bevisa något. Jag behöver bara redovisa ett antal trovärdiga förklaringar."

Mord som hjärngympa. Verkar som … Crow böjde sig över sitt korsord, fyllde i några bokstäver. Dålig karma. Tio bokstäver. Exakt. Det passar. Färdigt.

Det kanske stämmer med ditt korsord. Gregory Youssef skapade sin egen karma.

Biträdande federala åklagaren Gregory Youssef hade försvunnit kvällen före Thanksgiving och hittats död sent den dag som media envisades med att kalla den svarta fredagen. De första tjugofyra timmarna gav löfte om en sensationell story med landsomfattande konsekvenser – en federal åklagare, en som hade specialiserat sig på terroristbekämpning, bortförd och dödad. Youssef hade suttit vid middagsbordet när hans personsökare ringde och han blev kallad till kontoret – eller det var i varje fall vad han sa till sin fru. Samtalet fanns inte registrerat någonstans. Youssef körde in till kontoret i city. Sexton timmar senare hittade man hans kropp på Howard County-sidan av Patapsco River, inte långt från I-95, den stora motorvägen. Till att börja med koncentrerade sig polisen på de terroristutredningar han just hade dragit igång och de hårda domar han hade lyckats få igenom i en handfull narkotikafall. Från den federala åklagarmyndigheten meddelades att detta brott mot en statstjänsteman inte skulle förbli olöst. Under Thanksgiving verkade det som om journalisterna bara hade två händelser i hela vida världen att koncentrera sig på, alltmedan de växlade mellan de gula polisavspärrningarna runt platsen för mordet och köerna av hungriga vid soppköken. Död och hunger, hunger och död.

Men Youssef försvann från tidningarnas förstasidor redan innan familjerna i Maryland hade gjort slut på kalkonresterna. Den federala polisen, som annars inte var sena att klampa in i fall av den digniteten, drog sig tillbaka med häpnadsväckande och osedvanlig finkänslighet, insisterade praktiskt taget på att Howard County-polisen skulle överta utredningen. Den federala åklagaren uppträdde inte längre en gång i timmen inför lokaltelevisionens kameror, och vid årets slut avgick han – om det var ett rent sammanträffande eller ej framgick inte. Plötsligt tycktes alla nöja sig med att rycka på axlarna och betrakta det hela som ett olösligt mysterium, trots att vissa märkliga uppgifter rörande Youssefs sista timmar kom fram – ett bankomatuttag i östra Baltimore, upptäckten av Youssefs bil alldeles utanför en av de nedre avfarterna från New Jersey Turnpike.

Så var det själva sättet som Youssef hade dött på – flera dussin hugg, gjorda med en liten kniv som aldrig återfanns. Det var när Tess hörde talas om denna detalj som hon blev klar över att mordet på Youssef hade varit fruktansvärt personligt och privat. En hämnd? Alldeles säkert utfört i raseri. Bankomatuttaget? Det hade skett i ett område som var känt för prostitution, inklusive manlig prostitution utövad av pojkar som kom in från landsbygden och som betraktade sig själva som straighta fastän de tog emot andra mäns pengar i utbyte mot sex. När Tess fick veta att Youssef var troende kristen och att hans fru väntade barn bara befästes hennes misstankar om att detta var en man med ett hemligt liv, ett som hans före detta kollegor var fast beslutna att dölja.

Och ingen ville dröja vid sådana hemskheter när offret var en strävsam ung man med goda avsikter, son till en egyptisk invandrare, en ung man som hade bestämt sig för att ägna sitt liv åt rättvisan i ren förfäran över att han råkade ha samma efternamn som huvudmannen i det första attentatet – februari 1993 – mot World Trade Center. Vilken hjärtlös själ kunde önska hans änka det ödet: Att tvingas läsa om sin mans sammansatta natur i dagstidningarna? Gregory Youssef var som dålig lukt i ett litet rum: folk tittade upp i taket medan de väntade på att allt som rörde hans våldsamma död skulle upplösas och försvinna.

Men ju längre stanken varade, desto svårare blev läget för lagens tjänare som förväntades klara av att lösa mordet på en av sina egna. Även om tidningen inte hade uppdragit åt henne att samla fakta om mordet skulle Tess ha dragits till det. Fallet Youssef var oemotståndligt, en riktigt saftig godbit.

Och tidningarna har inget att vinna på att älta storyn, sa Tess nu. Om min teori är riktig kommer det bara reta upp alla. Men fram till dess att polisen griper någon kommer det ändå att surra av rykten och konspirationsteorier. Den federala åklagaren har angett tonen. I samma sekund som de hittade kroppen borde han ha uttryckt sig lite smart för att lugna ner journalisterna. Istället triggade han mediafolket, lät storyn växa vilt över veckohelgen. Och sen försökte han backa.

Uttryckt sig smart?

Om han hade tänkt lite närmare på hur … ja, hur personligt mordet verkade, så kanske han hade kunnat antyda det för journalisterna, off the record. Lite vid sidan av. I förtroende. Det händer jämt. Eller så var det åtminstone på min tid. Tess hade jobbat några få år som reporter och hade för länge sedan accepterat att hon passade bättre som privatdetektiv. Men hon längtade fortfarande tillbaka till livet som nyhetsjägare.

Varför görs inte det nu då?

Du kan inte stoppa tillbaka nyhetsanden i flaskan. Nu hänger allihop i luften – de stackars jävlarna som har fått fallet på halsen, änkan. Det var ganska upprörande, enligt min mening. Men om polisen griper någon så kommer ju allt det här ut i alla fall. Jag kan slå vad om att det är en ung kille från landet, en av de där straighta tonåringarna som kommer ner hit och knullar runt fast de inte gillar det speciellt. Eller som den där sjuka typen från Anne Arundel County som körde in till Baltimore bara för att plocka upp bögar och mörda dem.

Crow såg äcklad ut.

Ja, jag vet. Det är otäckt. Det är därför det här uppdraget är så bra betalt.

Är dina andra exempel också olösta mordfall?

"Nej. Jag har tagit med den eviga favoriten: Kan det bevisas att senator Wiley Staunton inte bor i det distrikt där han påstår att han bor? Svårt att bevisa motsatsen, men det verkar som om reportrarna från Beacon-Light har försummat att ta reda på enkla basfakta – var är mannen skriven enligt röstlängden? Han representerar fyrtiosjunde men han har röstat i fyrtioförsta under de senaste sexton åren. Bara det är en story i sig. Den kommer antagligen att dyka upp på första sidan till veckoslutet. Sen har jag en trevlig liten sak om guvernören också …"

Hans utomäktenskapliga affärer? Ryktet om Marylands guvernör hade cirkulerat i månader, hängt i luften som en glänsande ballong över ett barns huvud, retfullt utom räckhåll, misstänkt oföränderlig i storlek och höjd.

Tess fnös. Det kan han ju alltid hoppas. En utomäktenskaplig historia är ingenting jämfört med vad jag hittade i guvernörens soptunna: blöjor för vuxna.

Är det lagligt att rota igenom folks soptunnor?

"Bättre fråga: Bör delstatens överhuvud bryta mot de federala lagarna och kränka anställdas privatliv genom att inte förstöra konfidentiella dokument om vissa tjänstemän? Det var ett riktigt fynd. Blöjorna var bara bonus. Om det är någon som får lust att stämma mig för soptunnedykning på privat område kan jag bara vifta med dem. Ja, inte i bokstavlig mening, förstås."

Det där är väl inte intressant för tidningsfolk, du sa ju själv att journalister inte får bryta mot lagen.

Visserligen. Tess gjorde ett uppehåll och sträckte på sig under sin långsamma färd mellan dokumenten. Men en journalist får använda information av tveksam proveniens så länge han eller hon inte forskar alltför ivrigt efter hur informationen erhölls och varför. Jag har en känsla av att mitt föredrag är typ … en trevare från tidningens sida. Jag tror att Feeneys chefer vill att jag börjar frilansa för tidningen.

Varför det?

"Du vet hur banker och företag kan användas för att tvätta smutsiga pengar? En privatdetektiv kan tvätta smutsig information åt en tidning. Ta kreditupplysning, till exempel. Information av det slaget kan jag få tag i hur lätt som helst. Faktum är att det kan Blight också genom att använda sina egna kanaler, men det skulle vara oetiskt – och olagligt."

Men är det inte i så fall lika oetiskt att skaffa samma information genom en tredje part?

Jovisst. Men dagstidningarna är så påpassade nuförtiden. Man gör som Caesars fru, håller ryggen fri genom att avstänga eller till och med avskeda reportrar för minsta felsteg. Samtidigt försöker man tävla med veckoblaskorna på skvallerfronten.

Skulle du göra det? Ifall du blir tillfrågad, menar jag.

Helst inte. Det är en sak att hålla en föreläsning om hur en privatdetektiv arbetar och hur mina metoder kan användas av undersökande reportrar. Om det går bra så kan jag kanske göra om det, resa runt och hålla låda på fler ställen. Men att själv jobba med historier av den sorten? Det skulle jag nog säga nej till.

Nog?

Om det kommer in dåligt med pengar i fortsättningen också … Hon gjorde ett försök till en lättsam axelryckning.

Jag kan bidra med mer. Varför ska du ensam betala på lånet? Jag kräver ingen andel i huset, men jag kunde betala hyra.

Jag kan inte förstå hur du skulle kunna bidra med mer än du redan gör. Jag vet vad du tjänar och min pappa är alldeles för snål för att ge dig löneförhöjning.

Jag kan sluta plugga, skaffa deltidsjobb, skaffa fram lite pengar … på något sätt.

Nej, nej. Oroa dig inte. Vi får dra åt svångremmen lite, minska ner på filéerna från Victor’s, köpa allt vin ur reatunnan på Trinacria. Och kanske … Tess vände blicken mot de båda hundarna som hade hållit tyst vakt vid Crows armbåge i hopp om att lite av frukosten skulle falla ner på golvet. Esskay, vinthunden, var den otippade ledaren, medan Miata var världens mjukaste och snällaste dobermann. Och kanske sluta ge de där parasiterna mat.

Esskays öron ryckte faktiskt oroligt, men Miatas blick var som vanligt fylld av oändlig sorg. Tess och Crow skrattade, de kände sig ombonade och varma denna regniga söndag, förtjusta över problemens vardaglighet. Så de hade lite kort om pengar. Så Tess hade tagit på sig ett jobb som hon inte var överförtjust i. Allt skulle ordna sig. Det gjorde det alltid. Tills det inte gjorde det.

Gregory Youssef tittade upp på henne från golvet, stumt förebrående. Han såg mycket bra ut, nästan som en filmstjärna, men ansiktet hade förlorat sitt uttryck eftersom det hade visats så ofta, ännu ett ansikte i nyheterna. Efter ett tag flöt de ihop. Mannen som mördade sin fru, mannen som blev mördad, mannen som våldtog och länsade sitt bolag. Fyra månader efter mordet kändes Youssefs ansikte vagt bekant. Javisst, det var ju han. Alla kände till Youssef, men ingen kände honom. Medan Tess betraktade fotot tycktes det upplösas i prickar tills ansiktet försvann fullständigt, blev en abstraktion. Ändå skulle han aldrig bli abstrakt för sin änka. Tess hoppades att mrs Youssef hade kommit fram till en version av sanningen som gav henne frid, hur felaktig den än kunde vara. Vem kunde förmena Youssefs änka de myter som skulle hjälpa henne igenom, eller den historia som hon redan var på väg att fabricera för barnet som aldrig hade lärt känna sin pappa? Dessutom var det så att Youssefs hemliga liv, hur det nu såg ut, inte upphävde hans kärlek till hustrun. Människor var mycket mer komplicerade än så.

Tre människors problem var en ren struntsak, säger Bogart till Bergman. Men en ren struntsak kan verka som ett berg när det handlar om en själv. Tess kände en tår som vällde upp i ena ögat och torkade bort den med ett hörn av T-tröjan. Vad var det för fel med henne? I går kväll hade hon börjat gråta under Benknäckargänget, också, fastän hon hade sagt till Crow att det var för att hon kom att tänka på vilket helgerån den nya filmen skulle bli. Egentligen hade hon bölat för Caretaker, den sluge fixaren som kunde förutse allt utom sin egen död.

Hon måste vara premenstruell. Eller oroligare över den ekonomiska situationen än hon ville medge. Hon borde inte ha sagt nej till uppdragen runt alla hjärtans dag, nu när hon tänkte närmare på saken. En nödbedd privatdetektiv var en paradox, som en trädgårdsmästare som vägrade att ha med jord att göra, eller kompost eller gödningsmedel. Tess hade ingenting emot att rota igenom soptunnor eftersom det räckte med en varm dusch efteråt för att utplåna spåren. Att stiga in i en människas hemliga liv fick henne att känna sig långt smutsigare.

Nu tyckte hon att Youssefs ansikte kändes anklagande. Tess la några papper över fotot och återgick till de konfidentiella dokumenten som hon hade hittat i guvernörens soptunna, däribland utskrifter av flera mejl där det antyddes att guvernörens hustru hade varit direkt inblandad i en smutskastningskampanj mot senatens ordförande. Man kunde tycka att Maryland borde ha råd att skaffa en dokumentförstörare till guvernörspalatset.

MÅNDAG

2

Shit.

Crow hade inte varit inne i Holy Redeemers församlingshem mer än tio minuter med varor som soppköket här i East Side skulle få att räcka till sallad åt tre hundra. Hur kunde det komma sig att hans ena bakdäck, som hade varit lika runt och välfyllt som de andra däcken, plötsligt hade blivit platt?

Det värsta var att det inte ens var hans däck. Det var Tess, och det satt på hennes dyrbara Lexus SUV som hon motvilligt hade lånat ut till honom eftersom söndagens regn hade övergått i måndagens snöslask – vilket kallades en vintrig blandning i de lokala väderutsikterna – och Crow hade utkörningar över hela Baltimore. Hon hade sagt att hon kunde ta hans Volvo eftersom hon bara tänkte göra en kort sväng ner till centrum. Volvon var inte dålig i vinterväglag, men den behövde en ny ljuddämpare och bromsarna måste ses över. Tess trodde inte att Crow hade råd med det. Och det var enklare att låta henne leva i den tron än att lämna in bilen på reparation. Tills vidare, åtminstone.

Behöver du hjälp?

Pojken dök upp från ingenstans på den tomma gatan. Femton eller sexton, dåligt klädd i det här vädret: fleecejacka med huva och nedhasade jeans. Inga handskar omslöt de nariga händerna som greppade ett fälgkors. Han hade åtminstone Timberlands på fötterna, även om de hade tappat etiketten i läder. Kanske det var anledningen till att han inte drog sig för att utsätta det jungfruliga mockaskinnet för elementens raseri.

Om du har ett reservhjul så kan jag dra bort skruvarna. Han viftade med verktyget.

Så lägligt, som Tess skulle ha sagt. Men å andra sidan hade Tess slagit ner på grabben i samma sekund som han uppenbarade sig. Crow var ändå villig att tro honom. Bara en sekund, men det var denna sekundsnabba känsla av optimism som utgjorde skillnaden mellan dem. Han var den som såg det halvfulla glaset, medan hon uppfattade det som halvtomt.

Jag kan byta däck själv, sa Crow kort. Det är bara en punka, eller har du stuckit hål på det?

Pojken kastade en förorättad blick på Crow: en uppvisning i oskuld som endast jävades av det listiga uttrycket i de bärnstensfärgade kattögonen. "Hey, jag råkade bara gå förbi och så såg jag att du hade punka så jag gick hem och hämtade den här. Jag har inte gjort ett skit med ditt däck."

Visst. Crow öppnade bakluckan, tacksam över att Holy Redeemer var hans sista anhalt för dagen. Han behövde åtminstone inte flytta undan en massa kartonger för att få fram reservdäcket. Han arbetade snabbt och effektivt. Det var inte hans första däckbyte, inte heller skedde det under de besvärligaste omständigheterna. Den växlande nederbörden hade nu övergått i ett lätt, fluffigt snöfall och vinden hade avtagit. I början av vintern skulle det ha varit trevligt. Näst sista veckan i mars var det bara deprimerande.

Säker på att du inte behöver hjälp?

Absolut.

Men den unge mannen gick inte därifrån, han stannade och framförde sina synpunkter om en av bultarna: Den där är ganska hårt åtdragen, va? Sedan: Kärran är inte dålig, men jag föredrar Escalade eller Expedition, de är grymma. Lexusarna är ganska små.

Och till sist när allting var klart: "Så kan jag få tio dollar, man?"

Till och med Crow tyckte att detta var lite väl magstarkt. Vad då för? För att du har haft sönder mitt däck eller för att du har hängt här och hindrat mig med ditt prat?

"Jag har ju sagt att jag inte har gjort ett skit. En paus. Fem dollar?"

Jag skulle inte tro det.

Hörru, jag är hungrig.

Det var ett smart drag. En vit man i en Lexus SUV som körde ut mat till soppköken måste vara dränkt i skuldkänslor och pengar, han borde inte kunna motstå en hungrig yngling, inte ens om den hungrige ynglingen hade stuckit hål på hans däck.

Och det fungerade.

Är du hungrig?

"Utsvulten. Han klappade sig på magen och sköt ut underläppen. Han såg inte direkt bra ut, men det fanns något tilldragande i hans ansikte. Blicken kanske var listig, men grinet var äkta, nästan rart. Som reklamen du vet: ’Sjutton cent om dan räcker för att ge det här barnet mat’ – eller också kan du byta kanal. Fast det kostar ju mer än sjutton cent om dan här. Vi är inte precis i Afrika du vet."

Okej grabben, hoppa in i bilen, vi åker och köper en macka.

Nä, det behövs inte. Jag tänkte köpa lite mat och sån skit.

Hur mycket mat får du för fem dollar?

En sub och en påse chips och en stor läsk nere hos koreanen.

Vad sägs om Yellow Bowl? Jag bjuder på lunch. Yellow Bowl var en populär soul food-restaurang inte långt därifrån.

Pojkens läppar kröktes i ett Elvis-liknande leende. Jag äter inte den där countryskiten.

Säg ett matställe så bjuder jag på lunch.

Vilket ställe som helst?

Var som helst inom Baltimores stadsgräns.

Macaroni’s?

Marconi’s? Valet kunde inte ha förvånat Crow mer. Det var en av stans äldsta restauranger – ett landmärke, beskäftig personal, vita dukar – där H L Mencken hade ätit under sin storhetstid. Det enda som hade bytts ut sedan Menckens era var tapeterna och några av kyparna. Tess älskade stället, självklart. Men enligt Crows mening led Tess svårt av baltimorosis, en nostalgisk besatthet av allt lokalt, och då spelade det ingen roll om företeelsens storhetstid hade infallit decennier före hennes egen tid. Crow, som inte var infödd, var mindre mottaglig.

Är du säker på att du vill gå på Marconi’s?

Macaroni’s.

Crow bestämde sig för att detta var ett utslag av den märkliga gentrifieringstrenden inom blingkulturen, samma fenomen som gjorde Bentleys och Burberrykläder populära. Grabben hade aspirationer.