Nattens onda öga

By Mary Higgins Clark

Ronald Thompson är dömd för ett brott han påstår sig vara oskyldig till. Det bestialiska mordet på Nina Peterson, inför ögonen på hennes son Neil. När frågan om dödsstraff börjar diskuteras i Ronalds fall ingriper journalisten och Ninas make Steve Petersons vän Sharon Martin. Hon misstänker att Ronald mot alla odds är oskyldig trots allt och börjar gräva i fallet. Hennes undersökning försätter snart henne, Steve och Neil i stor fara när någon visar sig vara beredd att göra vad som helst för att förhindra att sanningen kommer fram ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 13, 2018
• ISBN: 9788711859360

Book preview

Egmont-koncernen

1

Han satt orörlig framför TV:n i rum 932 på Biltmore Hotel. Väckaruret hade ringt klockan sex, men han hade varit vaken långt dessförinnan. Det hade räckt med vindstötarna mot rutorna för att väcka honom ur den oroliga sömnen.

Programmet han väntat på började nu, men han höjde inte det knappt hörbara ljudet. Han brydde sig inte om nyheterna eller reportagen. Det var bara den där intervjun han var intresserad av.

Han bytte otåligt ställning i den obekväma stolen. Han hade redan duschat och rakat sig och tagit på sig den gröna syntetkostymen som han haft på sig när han kom till hotellet kvällen före. Handen darrade när han tänkte på att den stora dagen äntligen var inne, och han skar sig i läppen när han rakade sig. Det blödde lite, och den salta blodsmaken i munnen gav honom kväljningar.

Han hatade blod.

Han hade nog sett hur portieren mätte honom med blicken när han stod där vid disken kvällen före. Han hade haft rocken på armen, för han visste att den såg sjaskig ut. Men kostymen var ny, han hade sparat länge för att kunna köpa den. Och ändå hade portieren sett på honom som om han inte velat ta i honom med tång ens.

— Har ni beställt rum?

Han hade aldrig skrivit in sig på ett riktigt hotell förut men han visste hur man gjorde.

— Ja, naturligtvis.

Han sa det mycket kyligt, och under en kort stund såg portieren lite osäker ut. Men när han erbjöd sig att betala kontant i förskott, kom den där hånfulla minen tillbaka igen.

— Jag stannar till onsdag morgon, sa han till portieren.

Rummet kostade hundrafyrtio dollar för de tre nätterna. Det innebar att han bara fick trettio dollar över. Men det räckte mer än väl för de här få dagarna, och på onsdag skulle han vara åttiotvåtusen dollar rikare.

Bilden av hennes ansikte dök upp för hans inre syn. Han blinkade till för att jaga bort den. För som alltid kom de där ögonen efter — de stora ögonen som förföljde honom, som ständigt iakttog honom, som aldrig ville sluta sig.

Han önskade att han hade haft en kopp kaffe till. Han hade skickat efter rumsbetjäningen efter att först noggrant ha studerat anvisningarna för hur man bar sig åt. Han hade fått en stor kanna kaffe och det hade blivit lite kvar, men han hade redan diskat av koppen och fatet och juiceglaset och sköljt ur kaffekannan innan han ställde ut brickan på golvet i korridoren.

Ett reklaminslag tog just slut. Han blev plötsligt intresserad och lutade sig fram. Intervjun borde komma nu. Det gjorde den också. Han skruvade upp ljudet.

Tom Brokaws välkända ansikte fyllde rutan. Han började tala allvarligt och lågmält.

— Återinförandet av dödsstraffet har blivit den mest känsloladdade och kontroversiella tvistefrågan här i landet sedan Vietnamkriget. Om bara femtiotvå timmar, klockan 11.30 den 24 mars, kommer den sjätte avrättningen i år att äga rum, när nittonårige Ronald Thompson dör i elektriska stolen. Gäster här i studion i dag är ...

Kameran gled tillbaka så att de två personerna på var sida om Tom Brokaw syntes i bild. Mannen till höger var i trettioårsåldern. Hans sandfärgade hår var lite gråsprängt och en aning oordnat. Han stödde hakan mot båda händernas fingertoppar så att det nästan såg ut som om han bad, ett intryck som förstärktes av de mörka ögonbrynen ovanför den kyliga blå blicken.

Den unga kvinnan på andra sidan satt stelt rak i stolen. Hennes gyllenbruna hår var bakåtkammat och fäst i en mjuk knut i nacken. Hon vätte läpparna, strök tillbaka en liten osynlig hårslinga från pannan och lät sedan händerna vila knutna i knät.

— ... Sharon Martin, journalist och författare till bestsellern »Dödsstraffet — ett brott», och Stephen Peterson, chefredaktör för Events Magazine och en av massmedias ivrigaste förespråkare för dödsstraffets återinförande här i landet. Vid sitt förra besök här i studion, fortsatte Tom Brokaw, framförde våra gäster mycket starka argument för sin syn på dödsstraffet.

Hans ton blev livligare nu när han vände sig mot Steve.

— Låt oss börja med er, mr Peterson. När ni nu har bevittnat allmänhetens reaktion inför de avrättningar som redan har ägt rum, anser ni fortfarande att er ståndpunkt är riktig?

Steve lutade sig framåt i stolen. Hans röst var lugn och fast när han svarade:

— Ja, det gör jag.

Utfrågaren vände sig till sin andra gäst.

— Och Sharon Martin, vad anser ni?

Sharon bytte ställning i stolen när hon vände sig mot honom. Hon var fruktansvärt trött. Den senaste månaden hade hon arbetat tjugo timmar om dygnet med att kontakta framstående personer, senatorer, kongressmän, domare, humanitetsförkämpar. Hon hade talat i skolor, i kvinnoföreningar, på massmöten. Och hon hade uppmanat var och en att skriva och telegrafera till Connecticuts guvernör och protestera mot Ronald Thompsons avrättning. Gensvaret hade varit enormt, överväldigande. Hon hade varit så säker på att guvernör Greene skulle tänka om. Nu letade hon efter orden.

— Jag tror, sa hon, nej, jag är övertygad om att vi i vårt land har tagit ett stort steg tillbaka mot den mörka medeltiden. Hon höll upp några tidningar som låg bredvid henne. Titta bara på morgonens rubriker. Man behöver inte göra någon djupare analys för att se hur blodtörstiga de är. Hon bläddrade snabbt igenom dem. Hör här bara ... »Connecticut testar elektriska stolen». Och här ... »Nittonåring dör på onsdag». Och här ... »Dödsdömd ung mördare bedyrar sin oskuld». De är allihopa likadana — fulla av sensationslystnad, av grymhet! Hon bet sig i läppen och rösten stockade sig.

Steve kastade en hastig blick på henne. De hade just fått reda på att guvernören höll på att sammankalla en presskonferens för att meddela att hon vägrade gå med på ännu ett uppskov med Thompsons avrättning. Nyheten hade gjort Sharon helt förkrossad. Det vore ett under om hon inte blev sjuk efter det här. De borde inte ha samtyckt till att medverka i det här programmet i dag. Guvernörens beslut gjorde Sharons framträdande meningslöst, och gudarna skulle veta att han själv inte ville vara här. Men han måste säga någonting.

— Jag tror att varje anständig människa beklagar sådan sensationshunger och framför allt behovet av dödsstraff, sa han. Men vi ska inte glömma bort att dödsstraff bara har verkställts sedan all hänsyn har tagits till förmildrande omständigheter. Det finns inget brott som nödvändigtvismåste leda till dödsdom.

— Anser ni inte att man i Ronald Thompsons fall borde ha tagit hänsyn till att han begick mordet kort efter det att han fyllde sjutton år? frågade Brokaw snabbt. Hade mordet skett bara några dagar tidigare skulle han ha betraktats som minderårig enligt lagens bokstav.

— Som ni vet vill jag inte uttala mig speciellt i Thompson-fallet. Det skulle vara helt ... otillbörligt.

— Jag förstår er synpunkt, mr Peterson, sa utfrågaren, men ni tog ju ställning i den här frågan för många år sedan ... Han gjorde ett litet uppehåll och tillade sedan: Innan Ronald Thompson mördade er hustru.

Innan Ronald Thompson mördade er hustru. Det oerhörda i de där orden gjorde fortfarande Steve förvånad. Efter två och ett halvt år kunde han ännu känna samma blinda ursinne över att Nina hade måst dö på det viset, att hennes liv måste släckas av en inkräktare som trängde sig in i deras hem, av händer som obevekligt hade dragit åt scarfen kring halsen på henne ...

Han såg rakt framför sig medan han försökte jaga bort den där bilden. Så sa han med tillkämpat lugn:

— En gång i tiden hoppades jag att förbudet mot avrättningar i vårt land skulle bli permanent. Men som ni mycket riktigt påpekar hade jag långt före tragedin i min egen familj kommit till den slutsatsen att om vi skulle kunna bevara den mest grundläggande mänskliga rättigheten — nämligen att kunna komma och gå utan fruktan, att kunna känna oss trygga i våra hem — så måste vi sätta stopp för våldet. Men tyvärr tycks det enda sättet att stoppa potentiella mördare vara att hota med samma behandling som de vill utsätta sina offer för. Och efter den första avrättningen som verkställdes för två år sedan har också antalet mord minskat dramatiskt i landets storstäder.

Sharon lutade sig framåt.

— Ni får det att låta så enkelt och förnuftigt, utbrast hon. Inser ni inte att fyrtiofem procent av alla mord begås av personer under tjugofem år, av vilka många har en tragisk bakgrund?

Den ensamme tittaren i rum 932 på Bilmore Hotel vände blicken från Steve Peterson och studerade kvinnan eftertänksamt. Det här var alltså den där kvinnliga journalisten som Steve höll på att fastna för. Hon var ju inte alls lik hans fru. Hon var längre och hade en smidig kropp som tydde på att hon ägnade sig åt någon form av idrott. Steves fru hade varit liten och dockliknande med rundade bröst och mörkt hår som lockade sig älskligt kring pannan och öronen.

Sharon Martins ögon påminde om färgen på havet den där dagen när han körde till kusten förra sommaren. Han hade hört att Jones Beach var ett bra ställe att träffa flickor på, men det hade inte gått så bra. Den som han hade börjat nojsa med i vattnet hade ropat »Bob!», och minuten efter hade den där Bob dykt upp bredvid honom och frågat vad han var ute efter. Så han hade flyttat på sin badhandduk och bara suttit och stirrat ut över havet med dess skiftande färger i blått och grönt med vitt skum. Han tyckte om ögon som hade den färgen.

Vad var det Steve hade sagt? Jo visst, att han tyckte synd om offren, inte deras mördare, »tyckte synd om människor som inte kunde försvara sig».

— Det gör naturligtvis jag också! utbrast Sharon Martin. Men det är inte en fråga om antingen—eller. Förstår ni inte att livstids fängelse skulle vara straff nog för sådana människor som Ronald Thompson?

Hon glömde både Tom Brokaw och TV-kamerorna medan hon än en gång försökte övertyga Steve.

— Hur kan någon ... som kan känna ett sådant medlidande ... som värderar liv så högt ... spela Gud? frågade hon. Hur kan någon människa ta på sig Guds roll?

Det var ett meningsutbyte som började och slutade på samma sätt som det gjort sex månader tidigare när de träffades för första gången i det här programmet. Till slut sa Tom Brokaw:

— Tiden är strax ute. Mr Peterson — kan vi avsluta diskussionen med att säga att trots alla demonstrationer, fängelseupplopp och studentprotester som regelbundet förekommer runt om i landet, så är ni ändå av den uppfattningen att oöverlagt mord bör straffas med avrättning?

— Jag tror att det är samhällets moraliska skyldighet att skydda medborgarna till liv och lem, sa Steve.

— Och Sharon Martin?

— Jag anser att dödsstraffet är meningslöst och förråande. Jag tror att vi kan göra hemmen och gatorna säkra genom att ta hand om våldsförövarna och straffa dem med snabba, omutliga domar, genom att bygga ut och förbättra fångvården och betala personalen som arbetar där ordentligt. Jag tror att det är vår respekt för liv — allt liv — som är det slutliga provet för oss som individer och samhälle.

— Sharon Martin, Stephen Peterson — tack för att ni har velat komma hit i dag, sa Tom Brokaw hastigt med en blick på klockan. Vi återkommer efter ...

TV:n i rum 932 på Biltmore Hotel knäpptes av. Mannen i den gröna kostymen blev sittande en lång stund framför den mörka rutan. Än en gång gick han igenom sin plan. Planen som började med att han placerade bilderna och resväskan i det hemliga rummet på Grand Central Station och som slutade med att han förde dit Steve Petersons son Neil samma kväll. Men nu måste han bestämma sig. Sharon Martin skulle vara hemma hos Steve i kväll. Hon skulle sitta barnvakt tills Steve kom hem.

Först hade han planerat att döda henne direkt och bara ta med sig pojken därifrån.

Men skulle han göra det? Hon var så vacker.

Han tänkte på de där ögonen som hade samma färg som havet.

När hon såg in i kameran hade det verkat som om hon såg på honom.

Det verkade som om hon ville att han skulle komma och hämta henne. Kanske hon älskade honom.

Om hon inte gjorde det, skulle det vara lätt att göra sig av med henne.

Han skulle bara lämna kvar henne i det där rummet på Grand Central Station tillsammans med ungen på onsdagsförmiddagen.

Och när bomben exploderade klockan 11.30 skulle hon också bli sprängd i småbitar.

2

De lämnade TV-studion tillsammans. Sharons tweedcape kändes tung över axlarna. Hon var alldeles iskall om händerna och fötterna. När hon drog på sig handskarna, lade hon märke till att den antika månstensringen som Steve gett henne i julklapp hade lämnat svarta märken på fingret igen. En del människor hade en sådan surhetsgrad i huden att de inte kunde bära smycken av rött guld utan att det hände.

Steve sträckte fram handen och höll upp dörren för henne. De steg ut i blåsten. Det var mycket kallt och det hade just börjat snöa — stora snöflingor som fastnade i ansiktet och smälte.

— Jag ska skaffa en taxi åt dig, sa han.

— Nej ... jag går hellre.

— Men det är ju vansinnigt. Du ser dödstrött ut.

— Man blir klarare i huvudet då. Åh, Steve, hur kan du vara så säker på din sak ... så obeveklig ...?

— Låt oss inte börja nu igen.

— Vi måste, Steve!

— Men inte nu. Han såg ner på henne med en blandning av otålighet och oro.

Sharon såg så trött och spänd ut. Ögonvitorna var rödaktiga och kamerasminket kunde inte dölja blekheten under som blev ännu mer märkbar när flingorna smälte på panna och kinder.

— Kan du inte åka hem och försöka vila lite? frågade han. Det behöver du.

— Jag måste lämna in min spalt.

— Försök att sova några timmar åtminstone. Kommer du hem till mig vid halvsextiden då?

— Steve, jag är inte säker på att ...

— Men det är jag. Vi har inte träffats på tre veckor. Lufts räknar med att kunna gå ut och fira sin bröllopsdag, och jag vill vara ensam hemma i kväll med dig och Neil.

Utan att bry sig om folk som skyndade förbi tog Steve Sharons ansikte i sina händer och vände det uppåt. Hennes uttryck var plågat och sorgset.

— Jag älskar dig, Sharon, sa han allvarligt. Det vet du. Jag har längtat fruktansvärt efter dig de här veckorna. Vi måste träffas och prata ut ordentligt.

— Steve, vi tänker inte likadant. Vi ...

Han böjde sig ner och kysste henne. Hennes läppar gav inget gensvar. Hela hennes kropp var spänd. Han tog några steg tillbaka och vinkade till sig en taxi som kom förbi. När den körde in till trottoarkanten, öppnade han dörren åt henne och sa åt chauffören att köra till News Dispatchs kontor. Innan han stängde dörren frågade han:

— Kommer du i kväll då?

Hon nickade stumt. Steve såg taxin svänga in på Femte avenyn och började sedan själv gå västerut. Han hade övernattat på Gotham Hotel därför att han måste vara i studion 6.30 på morgonen och var angelägen om att ringa till Neil innan pojken gick till skolan.

Han oroade sig alltid så fort han var borta hemifrån. Neil hade fortfarande mardrömmar på nätterna och vaknade av kvävande astmaanfall. Mrs Lufts ringde alltid snabbt efter doktorn, men i alla fall ...

Vintern hade varit så kall och fuktig. Kanske Neil skulle bli bättre till våren när han fick komma ut lite mer. Han såg jämt så blek ut.

Våren! Milda makter, det var ju nästan vår! Någon gång under natten hade vårdagjämningen ägt rum och vintern var officiellt slut. Det var svårt att tro när man såg hur vädret var.

Sharon och han hade träffats i exakt ett halvår nu. När han kom och hämtade henne den där första kvällen hade hon föreslagit att de skulle ta sig en promenad genom Central Park. Han hade varnat henne för att det blivit mycket kallare bara under de senaste timmarna, att det faktiskt hade blivit höst.

— Underbart, sa hon, jag är utled på sommaren.

De första tio minuterna hade de varit ganska tystlåtna. Han lade märke till hur lätt hon föll in i samma takt som han när de gick. Den gyllenbruna dräkten med skärpet framhävde hennes slanka figur och passade utmärkt till färgen på hennes hår. Han mindes att den hårda vinden fick de första döda löven att falla från träden, och den sjunkande solen fick alla färger att verka klarare, djupare.

— Sådana här kvällar tänker jag alltid på den där sången från »Camelot», sa hon. Du vet den där »Om jag någonsin skulle lämna dig». Hon nynnade melodin. Hon hade en vacker röst.

Om jag någonsin skulle lämna dig ...

Var det i det ögonblicket han blev kär i henne?

Det hade varit en underbar kväll. Efter middagen hade de suttit kvar och pratat medan folk vid de andra borden gick därifrån och nya gäster kom.

Vad hade de pratat om? Allt. Hennes far var ingenjör vid ett oljebolag i Mellanöstern, hade han fått veta. Hon och hennes två systrar var födda utomlands. Båda systrarna var gifta nu.

— Och hur har du lyckats komma undan? måste han fråga.

Båda visste att det han egentligen frågade var: »Har du någon som betyder särskilt mycket för dig?»

Men det hade hon inte. Hon hade rest mycket för sin tidning innan hon fått sin egen spalt där hon kommenterade aktuella händelser och företeelser. Det var ett intressant arbete, och hon hade ingen aning om vart de där sju åren efter skolan hade tagit vägen.

De promenerade tillbaka till hennes lägenhet, och två kvarter därifrån började de hålla varandra i handen. Hon frågade om han ville följa med upp och få sig en sängfösare.

Medan han gjorde i ordning drinkarna tände hon en brasa i den öppna spisen, och sedan satt de bredvid varann och såg in i elden.

Steve mindes precis hur det hade känts den där kvällen. Lågorna hade fått hennes hår att glänsa som guld, kastat skuggor över hennes klassiskt rena profil och fått hennes plötsliga vackra leende att lysa upp skymningen. Han hade längtat efter att få hålla om henne men nöjde sig med att kyssa henne helt lätt när han gick.

— På lördag, om du inte är upptagen ...

— Jag är inte upptagen, svarade hon och log.

— Då ringer jag på morgonen.

Och när han körde hem anade han att de två senaste årens rastlösa tomhet kanske kunde få ett slut. Om jag någonsin skulle lämna dig ... Lämna mig inte, Sharon!

Klockan var kvart i åtta när han gick in i byggnaden på Avenue of the Americas 1347. Medarbetarna på Events Magazine var inte precis kända för att komma för tidigt till jobbet. Korridorerna var tomma. Steve nickade åt säkerhetsvakten vid hissen, åkte upp till sitt kontor på trettiosjätte våningen och ringde hem. Det var mrs Lufts som svarade.

— Åh, det är bara bra med Neil. Han sitter just och äter frukost — eller petar i den kanske jag skulle säga. Neil, det är din pappa!

Nu hördes Neils röst.

— Hej, pappa, när kommer du hem?

— Jag är säkert hemma vid halvniotiden. Jag ska på ett sammanträde klockan fem, förstår du. Lufts vill väl fortfarande gå på bio?

— Jag tror det.

— Sharon kommer före sex, så de kan gå då.

— Jag vet. Det har du redan sagt. Neils röst var uttryckslös.

— Ja, ha det så bra i dag då. Och ta på dig ordentligt. Det börjar bli ganska kallt. Har det börjat snöa hemma än?

— Nej, det är bara lite mulet.

— Då ses vi i kväll, då.

— Hej då, pappa.

Steve rynkade pannan. Det var svårt att tänka sig att Neil en gång i tiden hade varit en glad och sorglös liten kille. Ninas död hade förändrat allt. Han önskade att Neil och Sharon kunde komma varandra närmare. Sharon försökte verkligen att tränga igenom Neils pansar, men han ville inte ge efter en tum. Åtminstone hade han inte gjort det hittills.

Tid. Allting tog tid. Steve sträckte sig med en suck efter ledaren som han hade arbetat på kvällen före.

3

Mannen på rum 932 lämnade hotellet 9.30 på morgonen. Han gick ut genom dörren som ledde till 44: e gatan och styrde kurs mot Andra avenyn. Den hårda vinden fick fotgängarna att skynda fram hopkrupna under uppfällda kragar.

Det var bra väder för honom, den sortens väder när folk inte brydde sig om vad andra hade för sig.

Hans första mål var en butik för begagnade kläder på Andra avenyn, strax intill 34:e gatan. Han tog ingen notis om bussarna som passerade var femte minut utan gick de fjorton kvarteren till fots. Det var bra motion, och det var viktigt att hålla sig i form.

Butiken var tom så när som på den äldre expediten som satt och bläddrade förstrött i morgontidningen.

— Är det något särskilt ni vill ha? frågade hon.

— Nej. Jag ska bara titta mig omkring lite.

Han fick syn på stället med damkappor och gick bort dit. Han letade igenom lagret av sjaskiga plagg och valde slutligen ut en mörkgrå tältformad yllekappa som såg ut att vara lång nog. Sharon Martin var ganska lång, tänkte han. Det fanns ett ställ med sjaletter i närheten. Han sträckte sig efter den största, en blekblå fyrkant.

Expediten stoppade ner sakerna i en plastkasse.

Arméns överskottslager var nästa anhalt. I avdelningen för tältutrustning köpte han en stor smärtingbag. Han tog god tid på sig att välja ut den och försäkrade sig om att den var tillräckligt lång för att rymma pojken, tillräckligt tjock för att man inte skulle kunna se på den vad den innehöll och tillräckligt vid för att släppa in nog med luft när snöret inte var åtdraget.

I ett varuhus på Första avenyn köpte han sex rullar elastisk binda och två stora rullar rep. Så återvände han till hotellet med sina inköp. Hans säng var bäddad och det hängde rena handdukar i badrummet.

Hans blick irrade omkring efter något tecken på att städerskan hade snokat i garderoben. Men hans andra par skor stod där precis som han hade lämnat dem, den ena en hårsmån från den andra alldeles intill den svarta resväskan i hörnet.

Han låste dörren till rummet och lade kassarna med sakerna som han köpt på sängen. Med utomordentlig försiktighet lyfte han så ut kappsäcken från garderoben och placerade den vid fotänden. Han letade