Enkelt, för pengar

By Oskar Rådehed

Peter Ivanov känner hur flygplanets landningsställ tar i marken på Arlanda. Irritationen sjuder i bröstet. Efter sex månader under den mexikanska solen är ett snöigt och kallt Stockholm det sista han behöver. Men tydligen var det senaste uppdraget i Sverige inte så framgångsrikt som han först trott. Nya händelser har utvecklat sig och om han inte gör något drastiskt, riskerar han att förlora allt han har jobbat för. Det som skulle ha varit ett enkelt bevakningsuppdrag, visar sig i stället bli ett akut städjobb.

"Enkelt, för pengar" är den sista och avslutande delen i Oskar Rådeheds trilogi om Pagonareaffären.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 16, 2019
• ISBN: 9789178293421

Book preview

följdfrågor.

Kapitel 1

Onsdag

Nya Karolinska, Solna

Klockan 05:55

Hon vred om nyckeln i tändningen och kände hur bilen slutade surra. Allt blev tyst. Lamporna i taket slocknade och hon suckade. Det var tidigt på morgonen och utanför var det fortfarande mörkt. På radion hade hon hört att utomhustemperaturen var låg och att en vinterkyla var på väg in över landet. Den skulle säkert bita tag i henne så fort hon öppnade dörren, tänkte hon och tvekade. Det tog emot att behöva lämna den uppvärmda bilen. Helst av allt skulle hon vilja starta och köra hem igen, lägga sig under täcket och känna värmen från sin make. Men det gick inte. Hon var tvungen att jobba. Patienterna förlitade sig på henne. Men trots det tog det emot att behöva gå ur bilen, tvärs över parkeringen och in genom sjukhusets entré. Hon skakade bekymrat på huvudet. Det var slutet på oktober och solen skulle inte gå upp än på en timme. Det gjorde det ännu kallare. Och när den några timmar senare gick upp, skulle hon redan vara inomhus, ombytt och i full färd med att gå ronden på sin avdelning.

Hon suckade igen.

Hon hatade den här tiden på året, när solen gick upp sent och ner tidigt och under de få timmar den faktiskt var framme, tvingades hon vara var inomhus.

Hon bet ihop och tittade ut över den ödsliga parkeringen.

Bristen på naturligt solljus och D-vitaminer gjorde henne trött. Nästan vresig. Kaffe var det enda som höll hennes humör uppe och hittills hade hon inte druckit något. Det var hennes makes fel, tänkte hon. Han var bra på många sätt, men ibland kunde han vara disträ. Just den här gången var det värre än vanligt. Sist han var och handlade hade han glömt kaffet. Det värsta var att hon hade upptäckt det för sent. I morse hade kaffeburken varit tom, men hon hade inte haft hjärta nog att gå upp till övervåningen och skälla ut honom för en sådan petitess, trots att hon gärna velat. I stället hade hon knutit händerna i fickan och svurit tyst för sig själv. Hon hade blivit tvungen att köra till jobbet utan att ha druckit sitt morgonkaffe.

Nu var begäret nära abstinensnivåer. Tillräckligt för att trotsa höstrusket. Kroppen fungerade inte utan koffein. Så enkelt var det. Ögonen kändes tunga och en dämpad huvudvärk pickade i bakhuvudet.

Hon drog ett djupt andetag, sträckte sig över förarsätet och ryckte med sig sin väska. La handen på dörrhandtaget och gjorde en sista koll i bilen så att hon inte glömt något. Framsätet var lugnt, men i baksätet låg en lila gymnastikpåse. Någon av döttrarna måste ha glömt den.

– Just det. Jag får försöka lösa det under dagen.

Hon tog sig för pannan och öppnade dörren.

Vinden bet tag i kläderna, precis som väntat. Kylan drog rakt igenom henne och musklerna spändes. Med en framåtryggad ställning försökte hon parera vinden medan hon småjoggade mot sjukhusentrén.

En knapp minut senare gled två automatiska dörrar åt sidan och hon kom in i värmen.

– God morgon.

– God morgon Katarina! Är allt bra med dig i dag?

En kvinna i övre medelåldern kvittrade oförskämt glatt bakom receptionsdisken.

– Absolut, bara jag får mitt kaffe, sedan är jag på banan igen.

– Jaha, okej. Jag förstår. Kämpa på i dag!

– Tack, det ska jag.

Katarina tog av åt vänster och försvann iväg utmed nybyggda korridorer i riktning mot byggnadens hissar. Medan hon masserade sina tinningar åkte hon upp till våningen där personalrummen fanns. Dörrarna plingade till och hon vred på sig obekvämt. När hon gick ut ur hissen påmindes hon om att atriet fortfarande luktade nytt. Precis som resten av avdelningen gjorde. Det störde henne. Hon hade arbetat på sjukhus i många år och hon hade vant sig vid hur det luktade, nästan blivit fäst vid den. Det där söta i luften som alltid fanns på sjukhus. Något med desinficeringsmedlet, men det fanns inte nu. I korridoren där hennes personalrum låg, luktade det bara nytt från linoleummattorna och plasttrösklarna.

Katarina grimaserade och försökte tänka på något annat medan hon gick raskt genom de tomma korridorerna. Någon minut senare klev hon in i personalrummet. Två gröna och en lila soffa stod uppställda utmed ena hörnet. Tydligen var det någon inköpares ansvar att färgerna inte matchade. Det skulle åtgärdas så småningom, hade hon fått veta, men hon hade inga höga förhoppningar på att det skulle bli gjort i närtid. Hela bygget av Nya Karolinska hade kantats av förseningar och budgetöverträdelser. Ett politiskt fiasko enligt många. Men nu var det som det var, tänkte hon. Det var bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Framför allt att hålla en god min mot kollegor när de började uttrycka negativa åsikter om hur illa arbetsplatsen fungerade. Som avdelningsläkare hade hon ett visst ansvar gentemot sina kollegor, vilket inte var enkelt alla gånger. På hennes avdelning fanns det undersköterskor, sjuksköterskor, AT-läkare och en ST-läkare. Och hon själv som specialist och avdelningsläkare. Trots att allt fortfarande inte var helt färdigbyggt, hade avdelningen satts i drift. Det saknades fortfarande en del skyltning utmed väggarna och de guidande färgerna på golvet var inte målade än. Det skulle dröja minst ett par veckor till.

Tydligen hade akutmottagningen och ambulansgaraget det ännu värre. Under planeringen av den nya akutmottagningen hade det förts fram tydliga instruktioner om att ambulansgaraget skulle byggas utan besvärande pelare. Tanken var att det skulle underlätta rörligheten och effektiviteten om det inte fanns tjocka betongpelare som tog upp golvytan. Men så blev det inte. När garaget väl skulle driftsättas upptäckte personalen att det var flera betongpelare i mitten av parkeringsytan. Alla skrymmande på något sätt. Och då var det för sent att göra något åt det. Det var bara att gilla läget.

– Inte konstigt att folk klagar.

Hon hängde av sig sin kappa och slängde väskan på golvet. Det var inga andra kollegor inne i personalrummet just nu. Skönt, tyckte hon. Då fick hon en stund för sig själv innan dubbelpasset började. Hon påmindes om kraven som ställdes på henne och framför allt de som hon ställde på sig själv. Att balansera personalansvaret med att vara en närvarande mamma och kärleksfull hustru var ofta en utmaning. Det hade tyvärr hänt vid ett par tillfällen att hennes familj hade hamnat i skymundan för arbetet. Kollegorna hade uttryckt missnöje över diverse saker och då hade hon snällt ryckt in. Ibland blev det för mycket. Då gjorde det ont i hjärtat och mardrömmarna blev fler. Oftast samma sak. Att hon blev jagad samtidigt som hon var stressad, innan hon vaknade upp av att något bet henne i halsen. Vid två tillfällen hade mardrömmarna varit nästan kusligt realistiska. Hon mindes att hon drömt att hon vaknat upp och känt att hennes två döttrar var borta. Kidnappade. Bredvid sängen hade en storvuxen man stått och stirrat på henne innan han brutit ut i ett hånskratt. Sagt att barnen aldrig mer skulle få komma hem igen om hennes man inte slutade upp med politiken.

Hon kände en kall kår krypa längs ryggen, innan hon skakade till och tvingade sig själv att tänka rationellt. För det mesta gick det trots allt bra. Hon hade sin man och han var en klippa hon kunde luta sig mot. Han tog hand om barnen och såg till att de kom iväg till skolan när hon arbetade.

När Katarina kom in i personalrummets pentry, lutade hon pannan mot kaffeapparaten och kände hur det svala höljet fick huvudet att värka något mindre. Bönorna maldes och en efterlängtad arom spred sig genom rummet. Hennes vresiga humör försvann när hon svalde ner den första klunken. Med ett svagt leende fortsatte hon vidare till omklädningsrummet.

– Tack gode gud för kaffe.

Hon tog ett par klunkar till ur pappersmuggen samtidigt som hon satte sig på en träbänk. Hon blundade och njöt medan hon sparkade av sig skorna. När hon fått på sig sina vita arbetskläder, svalde hon ner resten av kaffet och gick vidare mot centralintensiven. När hon kom fram möttes hon av en manlig sjuksköterska.

– God morgon Katarina, är du redo att gå ronden?

– Yes, nu kör vi. Vad har vi först?

Mannen pekade med armen och Katarina öppnade dörren.

– Berätta för mig vad vi har här?

De gick in i och stannade vid fotändan på sängen. Det stora rummet luktade instängt. Respiratorn pyste mekaniskt och EKG-utrustningen pep upprepande.

– En kvinna i trettioårsåldern. Hon kom in via akuten för snart sex månader sedan och blev förflyttad hit från Huddinge i går. En initial operation genomfördes med öppen exploration av buken där man fann stora skador på lever, tunntarm och tjocktarm. Under operationen stillades blödningar samt utfördes omfattande resektion av tarmen på tre olika lokalisationer på grund av det allvarliga traumat. Patienten hölls nedsövd efter den omfattande kirurgin men på den första postoperativa dagen såg man att något inte stämde. Patienten steg i temperatur, puls och blodtryck. Buken upplevdes hård. Efter en snabb undersökning med CT-buk upptäckte man ett misstänkt läckage från anastomoserna. Patienten fördes akut till operation. Sedan dess har hon genomgått totalt fem operationer. Senaste operationen var för strax över en månad sedan. Efter den har hon hållits nedsövd.

– På?

– Propofol.

– Okej, bra. Hur ser hennes värden ut?

– Vi ser en gradvis förbättring, såren läker bra och inga tecken på infektioner.Vi kommer att kunna påbörja uppväckning under dagen, så som läget ser ut just nu.

Katarina gick fram till patienten och lutade sig över sängen. Med en mjuk hand strök hon undan en blond hårlock som fallit ner över ansiktet.

– Vad hade hon råkat ut för? Sjuksköterskan bakom henne mumlade för sig själv medan han gick igenom patientens journal.

– Skottskada. Hon hade tydligen blivit skjuten av ett höghastighetsgevär. Kulan återfanns rätt lateralt i bukaortan.

– Okej.

Hon stannade till och funderade. Allting tydde på att patienten var redo att väckas, men det var inte alltid ett enkelt beslut att fatta. Gjordes uppvaknandet prematurt fanns det risk för att patienten hamnade i chock. Signalerna till hjärnan kunde bli för mycket. Hon nickade stilla innan hon bestämde sig.

– Okej, du kan påbörja uppvaknandet. Jag kommer tillbaka om ett par timmar och kollar till henne.

Kapitel 2

Engelbrektsgatan, Stockholm

Klockan 09:04

Richard Wall gick in på sitt kontor och smällde igen dörren bakom sig. Ekot dröjde sig kvar i öronen som ett ringande. Han behövde en stund för sig själv. De högljudda rösterna på andra sidan dörren klarade han inte av just nu. Han blev ståendes i mitten av rummet, sänkte huvudet och drog ett djupt andetag innan han satte sig i kontorsstolen. Han insåg att han hade svettats igenom sin ljusblå skjorta och under armarna syntes mörka ringar. Det blev alltid så när han var uppjäktad, tänkte han och kände samtidigt en tyngd över axlarna. Jobbet, kollegorna, familjen. Allt gick emot honom just nu. Först hade han varit tvungen att lämna barnen tidigare än vanligt på skolan för att hinna. Därefter hade han stressat in till kontoret och parkerat bilen i garaget på David Bagares gata och småsprungit sista biten uppför Engelbrektsgatan.

Han hade känt spänningen i luften så fort han kommit innanför dörren på kontoret. Varken Anton Eriksson eller Johan Pärlsjö hade brytt sig om att hälsa på honom. Det fanns en naturlig förklaring till det. I dag var en ovanligt viktig dag och allt var tvunget att klaffa. De två kollegorna på byrån var precis lika medvetna om det som han själv. Det fick inte uppstå problem. För mycket stod på spel för att han skulle kunna lämna något åt slumpen.

Långsamt sjönk han ner djupare i stolen. Han tänkte efter och började mentalt gå igenom dagen. Han och kollegan Johan Pärlsjö hade bestämt träff på kontoret klockan åtta. Det var över en timme sedan insåg han, trots att det bara kändes som ett par minuter. Tanken hade varit att han och Johan, tillsammans med assistenten Anton Eriksson skulle snacka ihop sig om mötet som de skulle ha senare samma dag, detta för att gå igenom de sista detaljerna och stämma av att alla var införstådda i vad som förväntades av dem.

Han suckade.

Tyvärr hade det inte dröjt mer än ett par minuter från det att Richard klivit innanför dörren, till dess att Johan stormat ut från sitt rum och börjat gapa på honom. Han var sådan när mycket stod på spel, tänkte han. Ironiskt nog hanterade han inte stress speciellt väl.

– Dum brist att ha som försvarsadvokat.

Johan Pärlsjös gormande hade snabbt eskalerat till ett bråk. Anledningen hade varit det gamla vanliga. Att Richard inte prioriterade byråns klienter tillräckligt mycket, att han var lat och saknade arbetsmoral. De flesta förolämpningarna rann av som vatten, men att bli kallad lat gillade han inte. Det var det sista han var. Richard hade först blivit ställd, innan han taffligt svarat med att Johan å andra sidan bara prioriterade brottmålsfall där media var intresserad. Richard visste att Johan hatade när han påpekade hans ytlighet och bekräftelsebehov. Det hade inte dröjt många sekunder innan Johan svarat med att höja tonläget ytterligare. Det var i det ögonblicket som Richard känt att han var tvungen att ta en time-out, andas lite och få distans från allt. De var faktiskt två män i fyrtioårsåldern. Då betedde man sig inte hur som helst på en arbetsplats. Därefter hade han rusat in på sitt kontor och stängt dörren efter sig med en smäll som markerat att konflikten var över för stunden.

Nu satt han i sin kontorsstol och hörde hur Johan fortsatte gorma högljutt längre bort. Som tur var det inte längre han själv som fick stå ut med Johans raseriutbrott, tänkte han.

– Tack och lov.

I ett försök att slippa höra oväsendet, drog han ut en skrivbordslåda, plockade upp ett par hörlurar och stoppade in dem i öronen. Det var det enda sättet han kunde stänga ute ljudet på.

Den klassiska musiken tonade upp medan han puttade till skrivbordet med foten, snurrade runt och la upp benen i fönstersmygen. Utanför såg han Humlegårdens nakna träd och Kungliga Bibliotekets ljusgula putsfasad. Molnen låg stilla ovanför trädtopparna och utmed gatorna rusade karriärsmedvetna stockholmare. Säkert på väg mot viktiga möten, tänkte han.

Det var hypnotiserande på något sätt. Där satt han, ett par våningar upp i det gamla sekelskifteshuset och blickade ut på omgivningen nedanför honom. Det var stillsamt inne på rummet, medan det var liv och rörelse utanför. Det var något i den kontrasten som fick honom att känna sig rofylld inombords. Nästan harmonisk. Egentligen hade han inte tid, men för att han skulle fungera som människa var han tvungen att ta ett ögonblick av stillhet och samla sina tankar. Mötet han skulle ha senare var bland det mest energikrävande han skulle göra den här veckan. Allting stod på spel och ingenting fick gå fel.

Utanför dörren hörde han hur något bankades mot väggen. Snabbt ryckte han ur hörlurarna och hörde hur Johan skrek på Anton.

– Har du sett huvudboken och verifikationerna, Anton? Alla jävla kvitton?

Antons svar kom direkt.

– Är inte den i arkivskåpet?

– Vad fan gör den där, jag la den ju på konferensbordet?

– Är du verkligen helt säker på det?

– Ja, det är jag! Annars skulle jag väl för fan inte fråga, eller hur? Jag har inte tid med det här, jag har ett möte med en klient på Huddingehäktet senare. Jag måste hinna klart med allt här innan jag kan åka dit. Fattar du det?

Richard satte i hörlurarna igen och höjde volymen. Han orkade inte lägga sig i deras vidriga beteende. Johan grävde sin egen grav och en vacker dag skulle deras assistent säga upp sig från advokatbyrån. Då skulle Johan få klara sig själv. För när den dagen kom, tänkte han, då skulle han också säga upp sig.

Kort därefter knackade det på dörren till hans rum. Innan han hann svara flög dörren upp och Johan rusade in.

– Du, har du kvittona för perioden mellan mars och juli?

Richard andades in tungt och svalde ner en stark känsla av att vilja boxa Johan i ansiktet. Visste han inte bättre än att knacka innan han gick in?

– Ja, kolla där.

Richard reste sig halvt från stolen och pekade mot en tjock pärm som låg på golvet en bit in i rummet.

– Tack.

– Det var så lite så.

Ibland kändes deras arbetsrelation som ett äktenskap, tänkte han, medan Johan gick ut från rummet och stängde dörren efter sig. Ett riktigt dåligt äktenskap som dessutom var i akut behov av parterapi. Johan kunde snabbt brusa upp när han var stressad och då var det lika bra att försöka ta det större perspektivet. Svälja stoltheten och agera professionellt. Det var i alla fall det hans fru hade sagt åt honom att göra. Men det hade visat sig vara svårare att omsätta i praktiken.

Dörren flög upp igen.

– Nej, det var fel mapp. Den här var ju för fan för oktober till december. Varför ger du mig fel mapp för?

Johans annars välkammade mörka backslick hade hamnat snett. En lång hårtest hade släppt från inbakningen och hängde flottigt fram över ansiktet.

– Men du Johan, förlåt. Förlåt så himla mycket.

Han förställde rösten.

– Jag trodde verkligen att det var rätt. Snälla rara Johan, kan du förlåta mig?

Richard försökte förgäves hålla masken, men Johan märkte att han var ironisk.

– Du Richard.

Johan släppte papperspärmarna. De föll med en smäll mot parkettgolvet.

– Vad är det Johan?

– Om du bara hade gjort ditt jobb för sex månader sedan.

Richard såg hur det brann i ögonen. Han andades andfått och näsvingarna vidgades.

– Skulle vi aldrig ha förlorat målet i förvaltningsrätten. Då hade vi aldrig behövt överklaga till kammarrätten. Fattar du det? Det här är ditt fel!

Richard kände hur det brände till inombords, men hann inte säga något innan Johan fortsatte.

– Du förstår att det är kört för honom om vi förlorar i kammarrätten? Vi kommer aldrig få prövningstillstånd för att driva målet vidare.

Han vände sig om och boxade mot den stumma innerväggen.

– Det här kommer förstöra min statistik. Och allt är ditt jävla fel…

Richard ställde sig upp och svarade genom att slå handen i skrivbordet.

– Nej men förlåt så jävla mycket för att en galen ryss kidnappade mina barn och hotade med att döda dem.

Richards annars isblå och vänliga blick var som förbytt. Det var nära att det brast för honom. Allt han gått och burit på. Alla hemligheter han försökte hålla inom sig. All ångest han kände över att ha utsatt sina två barn för livsfara. Det blev nästan för mycket. Dammluckorna var på väg att rämna.

Med stela steg gick han runt skrivbordet och fäste blicken i Johan. Han svarade med att långsamt backa bakåt.

– Johan, förlåt mig så jävla mycket …

Richards ord väste genom mungiporna.

– …för att jag förstörde din perfekta statistik över friande domar.

Han såg hur Johan svalde nervöst.

– Jag var inte medveten om att den var viktigare än mina två döttrar. Att dina siffror betydde mer än mina barns liv.

Långsamt höjde han handen mot Johan som för att greppa tag om hans skjortkrage. Johan reagerade med ett snabbt kliv och vände sig skamset om. Han hade insett sitt övertramp.

– Förlåt Richard, det var inte meningen.

Johans ord tonade lågmält bort när han försvann in på sitt rum. Strax efter hörde han en konstlad ursäkt.

– Förlåt, jag är bara stressad. Jag tänkte mig inte för.

Dörren stängdes och Richard stod avvaktande kvar i dörröppningen till sitt eget kontor. Utrymmet framför honom lågt tomt och Anton Eriksson syntes inte till.

– Förlåt själv.

Kapitel 3

Midsommarkransen, Stockholm

Klockan 09:21

Solen sken in genom sovrumsfönstret och fick de ljusgrå sängkläderna att se nästan vita ut. Elina Norr andades in, blinkade till och ställde sig upp. Rummet luktade svagt från hennes nytvättade kläder. Hon tände lampan, ryckte åt sig ett par trosor och stapplade naken ut till köket. Kroppen kändes stel. Hon hade sovit dåligt. Vaknat flera gånger och behövt gå på toaletten. Säkert mardrömmarnas fel, men hon var inte säker. Minnena var diffusa. Allt hon visste var att hon var på dåligt humör och att en känsla av frustration dröjde sig kvar.

Elina drog med tungan över tänderna och kände en dov smärta i tandköttet samtidigt som hon fick på sig underkläderna. Hon hade gnisslat tänder under natten. Försiktigt masserade hon käkarna och klappade till kinderna. Det hjälpte. Blodcirkulationen ökade och hon kände att hon vaknade till.

Medan hon stretchade nacken och värmde upp lederna, ställde hon fram kaffebryggaren och förberedde morgonens första kopp. Hon öppnade köksskåpet, slamrade kaffeburken mot köksbänken och ögonblicket senare rosslade maskinen till. Kaffet började droppa genom filtret och ett knäppande hördes när det slog mot botten. Aromen spred sig medan hon gick tillbaka till sovrummet för att välja ut dagens kläder.

När hon öppnade garderoben möttes hon av en omedelbar beslutsångest. Hyllplan efter hyllplan med perfekt vikta kläder följdes av otaliga galgar med tröjor, blusar och kavajer. Det var omöjligt att bestämma vad hon skulle ha på sig. Ett återkommande problem i hennes värld, men just i dag var det värre än vanligt. Elina grimaserade och satte sig på sängkanten medan blicken vandrade över kläderna. Tankarna började glida iväg. Hon hade två möten inplanerade för dagen. Ett för nöjes skull och ett som var betydligt allvarligare. Och hon behövde kläder som passade för båda. Hon suckade. Det gjorde det hela mycket svårare.

– Gaah!

Elina lutade sig bakåt och tog sig för ansiktet. Hon hade meddelat chefen att hon jobbade hemifrån i dag. Vilket var skönt, då behövde hon i alla fall inte oroa sig över vad hon skulle ha på sig på kontoret.

Medan hon låg på sängen och stirrade i taket började hon fundera. Första mötet var en lunch på stan med väninnorna. I ett försök att slappna av och samla mod inför eftermiddagsmötet, hade hon bestämt träff med Jasmine och Disa. Hennes två närmaste tjejkompisar. Det var av rent egoistiska skäl. Hon behövde deras hjälp att förbereda sig. Peppa lite. Och då ville hon känna sig fin. Hon visste att Disa och Jasmine alltid såg bra ut, oavsett tillfälle. Deras smink var klanderfritt och kläderna var alltid senaste mode.

Hon skakade på huvudet.

Själv orkade hon sällan hålla en sådan hög nivå. Det räckte oftast med mascara. Hennes stora ögon och plutiga mun behövde inte mer. Hon såg fräsch ut ändå. Men egentligen var det inte det som var problemet. Efter lunchen skulle hon vidare till Flemingsberg i Huddinge. Dagens viktigaste möte. Just till det visste hon inte riktigt hur hon skulle klä sig. Det enda hon visste var att det behövde vara formellt och att hon aldrig skulle hinna hem emellan för att byta om.

Hon suckade och kände sig tudelad. Nästan nervös. Samtidigt som hon ville att det skulle lösa sig, så drog hon sig från det. Som ett plåster som hon inte riktigt ville rycka loss, utan hoppades på att det skulle lösa sig på egen hand.

Medan hon började gå igenom blus efter blus i garderoben insåg hon att det var barnsligt. Ville hon ha något gjort, var hon tvungen att lösa det på egen hand. Det fanns ingen kvar som skulle kunna hjälpa henne. Hon hade bara sig själv. I alla fall när det gällde de stora och livsavgörande besluten.

Hon skrattade till. Klädhjälp däremot, det kunde hon alltid få från både Disa och Jasmine.

Hon sträckte sig mot en flyttlåda som stod bredvid garderoben och ryckte med sig sin telefon, innan hon rullade runt i sängen och la sig på mage.

Hjälp, jag vet inte vad jag ska ha på mig! Jag kan inte bestämma mig. Vad ska ni ha?

/E

Men lilla gumman då! Du som alltid klär dig så fint, är du nervös eller?

/Jasmine

Ta en avslappnad outfit, kanske en ljus topp med en kavaj över. Och svarta jeans. Det blir bra!

/Disa

Ah, lite nervös faktiskt! Tack för hjälpen, det får bli så. Var och när ses vi?

Vid 12 på Haymarket.

OK?

Blir perfekt, ses då!

Elina kastade ifrån sig mobiltelefonen på sängen, ställde sig upp och rotade fram ett par svarta stuprörsjeans och en vit topp. Därefter hängde hon en svart kavaj över axlarna, strök på mascara och avslutade med rouge.

Det var fortfarande gott om tid. När hon var färdigklädd hörde hon att kaffet var klart. Hon gick ut i köket, hällde upp en kopp och fyllde upp med mjölk. Med en kvick rörelse hoppade hon upp på en stol vid köksön, fällde upp sin MacBook och började skumma igenom nyhetssidorna. Det var en stund kvar tills hon skulle träffa tjejerna och trots att hon skulle arbeta hemifrån under dagen, var det viktigt att hålla koll på läget. Om hon missade en stor nyhet som rörde någon av hennes klienter, skulle hon framstå som oprofessionell. Hon svalde hårt. Det fick absolut inte hända. Minnet från i våras när hon hade missat ett måndagsmöte var fortfarande påtagligt. Hennes chef hade hotat med att sparka henne om det hände en gång till. Sedan dess hade hon tagit jobbet ännu mer seriöst.

Knappt fem minuter senare hade hon plöjt igenom de största mediekanalerna och scrollat igenom sina sociala medier. Någonting om en ny minister, men annars ingenting nytt, konstaterade hon. När hon var klar kände hon en svag hint från köksbänken. Kaffet hade bränt fast på värmeplattan. Hon ryckte till och vände sig om. Kaffebryggaren stod fortfarande på. Ett plötsligt minne bubblade upp. Konstigt det där, tänkte hon. Sist hon känt den brända lukten från kaffebryggaren hade varit för ungefär ett halvår sedan. Hon mindes att hon hade legat naken i sängen och mått otroligt bra just då. Detaljerna från minnet klarnade. Det hade varit en lördagsmorgon i slutet på april. Livet hade varit perfekt i det ögonblicket. Inkapslat i en liten bubbla. Helt ovetandes om vad som skulle komma därefter. Hon mindes att hon hade spenderat en magisk natt tillsammans med en annan människa. En man som hon precis hade träffat på i en skybar på Södermalm, långt ovanför stadens kvällsskimmer. Deras relation hade klickat direkt. Hon mindes hur det hade slagit gnistor mellan dem och att allt gått fort. Nästan overkligt fort. Efter ett par stressade minuter på väg ifrån en fest på Mosebacke, vidare ner genom tunnelbanan, hade de till slut hamnat hemma hos henne i Midsommarkransen. Kläderna hade slitits av och deras nakna kroppar mött varandra.

Hon log.

Han hade varit perfekt i det ögonblicket och gjort allt precis så som hon ville ha det. När hon vaknat morgonen därpå hade hon känt samma brända doft som nu, samtidigt som hon njutit av känslan som strömmat genom kroppen. Han hade varit allt hon önskat sig.

– Frans Lougrip.

Så mycket hade hänt sedan sist hon såg honom. Hon drog ett skälvande andetag och mindes varje sekund av händelseförloppet. Det hade varit på Stockholmsbladets redaktion på Södermalm. I en gammal tegelbyggnad i slutet på Katarinavägen. Hon mindes att utsikten hade varit fantastisk med de stora glaspartierna. Men det hade också varit det som ställt till det. Sista gången hon sett Frans ansikte var när ett av glasfönstren exploderat och splitter spridits genom rummet. När någon hade skjutit in på redaktionen. Den första kulan hade träffat journalisten Jenny Strömberg. I samma ögonblick hade hon gripits av panik och i ett försök att rädda sig själv, hade hon rusat ut ifrån redaktionen, trots att det funnits en överhängande risk för att bli skjuten.

Elina bet ihop. Hon hade klarat sig. Panikslagen hade hon sprungit utmed Katarinavägen, innan hon kommit fram till en stentrappa som tagit henne ner till Stadsgårdsleden. Därifrån hade hon hoppat på en stadsbuss. En jobbig känsla bubblade upp när hon kom att tänka på resten av bussresan mot Nacka. Det hade varit då hon hört Frans röst för sista gången. När han hade ringt henne och hon känslokallt klickat ner samtalet. Han hade försökt förstå, men i det ögonblicket hade hon inga svar att ge honom. Hon hade behövt göra det hon gjorde och han fick faktiskt skylla sig själv, tänkte hon. Han arbetade för männen som hade orsakat henne all smärta och lidande. Det var inte mer än rätt att han fick smaka på sin egen medicin.

– Den idioten fick nog det han förtjänade ändå.

Elina ryckte på mungipan. Hon svor för sig själv och ställde sig upp. Försökte skaka av sig minnena av deras historia, men det var inte helt enkelt. Känslorna var inte bara att stänga av. Armarna ruskades och hon hoppade till.

– Kom igen nu, det blev ju bättre så här.

Hon försökte tänka på alla positiva saker som hänt sedan dess och hur mycket bättre hennes liv hade blivit. Några dagar efter incidenten hade hennes chef sms:at och sagt att han ville prata med henne. Först hade hon blivit skraj. Hon hade gått hårt mot honom. Kanske till och med skämt ut honom. Många av kollegorna hade sett på när hon underminerade hans chefsposition genom att kräva att bli befordrad till seniorkonsult och att kvinnan som hon aldrig tidigare hade träffat skulle få en dubbel signeringsbonus. Annette Halonen, kvinnan som jobbade i receptionen hos Henriksson & Henrikson.

Så här i efterhand hade hon förstått att det var en del av Frans plan. Men i det ögonblicket när hon suttit öga mot öga med sin chef, hade hon ingen aning om vem den påstådda väninnan egentligen var. Men Frans plan hade fungerat och när chefen kallat in henne på kontoret för andra gången hade hon blivit bemött med ett nytt anställningsavtal och en personaloption. Tydligen fick hon köpa in sig i firman om hon ville. Några veckor senare hade hon gjort slag i saken och köpt sina första aktier i Seagull & Sheep Public Relations.

Hon fnös till när hon tänkte tillbaka på minnet. Det hade varit mer än vad hon förväntat sig. Nyfiket hade hon frågat chefen om varför hon fick köpa in sig i firman just då och inte tidigare? Hon skrattade till. Det hade tagit emot att erbjuda henne delägarskap. Det förstod hon. Chefen hade inte ens vågat möta hennes blick, utan i stället mumlat något ohörbart om att hon var duktig och en talang som behövdes på byrån. Antagligen var det inte ens hans idé, tänkte hon, utan snarare någon av delägarna som ville att hennes stunt skulle premieras. Deras affärsverksamhet gick ut på att få människor att göra som de ville. Elinas manöver hade varit ett perfekt exempel på det just det.

När hon gått ut från mötet med sitt nya anställningsavtal och möjligheten till delägarskap i byrån hade det gått upp för henne. Hon hade blivit befordrad. Allt hon drömt om hade blivit verklighet. Hon var seniorkonsult på Seagull & Sheep PR. Det hade inneburit större ansvar för klientkontona, högre lön och friare arbetstider. Hon kunde diktera sina egna arbetsvillkor och det mesta kunde hon sköta på distans eller genom att delegera till de juniora konsulterna. Just den biten hade varit värt det. Så som hon hade slitit för att bli befordrad. Alla timmar hon lagt ner på klienter som hon aldrig fått äran för. Alla hjärndöda case. Alla oändliga presentationer och rapporter. Men nu var det slut på det. Nu var det bara den bättre biten som gällde. Den kreativa processen, beslutsfattandet och genomförandet. Se sina idéer bli verklighet och hur de påverkade samhället.

Det första hon hade gjort när hon insett att hon blivit befordrad, var att kontakta en mäklare. Lägenheten i Midsommarkransen var fin och hon hade trivts med att bo där, men när lönen var bättre hade hon inte sett någon anledning till att bo kvar. Att flytta några tunnelbanestationer närmare Södermalm hade frestat och till slut hade hon gjort slag i saken.

Nu var det