Ghostwriter

By Steffen Jacobsen

Direktören för en ledande, dansk läkemedelsfirma ligger död i sin bil på en parkeringsplats. Inte långt därifrån hittas även den ghostwriter som direktören har anställt för att skriva hans självbiografi i en pöl av sitt eget blod.Polisinspektör Lene Jensen tilldelas fallet och det visar sig snart ha anknytningar till hennes eget familjeliv på ett sätt som hon aldrig kunnat ana. Samtidigt har Lenes man, privatdetektiv Michael Sander utan hennes vetskap blivit insnärjd i ett nätverk där internationell brottslighet, kliniska likvideringar och en diskutabel syn på rätt och fel tvingar ut honom på riktigt djupt vatten. En dagbok från ett par skälvande, ödesdigra dagar i Etiopiens öken visar sig bli avgörande för att lösa fallet men kommer Lene och Michael kunna komma över sina inre stridigheter i tid för att lösa fallet innan det är för sent?"Ghostwriter" är den femte, fristående delen i Steffen Jacobsens populära spänningsserie om det omaka paret Michael Sander och Lene Jensen och spänner över vitt skilda miljöer; från jylländska herrgårdar via viltjakter på Afrikas horn till den till synes harmoniska tillvaron på en avlägsen gård i Skåne. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 5, 2022
• ISBN: 9788726511413

Book preview

Anna & Frank Lindens sommarbostad, Vedersølund Jyllands västkust

– måndag den 27 augusti 2018

Morgonsolen träffade granarna och pressade deras sågtandade skuggor över de stora, välvårdade gräsmattorna, bort mot stuteriet och vidare västerut tills de klättrade över och intog herrgårdens vita väggar.

Efter ännu en sömnlös natt hade Frank Linden stigit upp samtidigt som solen. Han hade tagit ett varmt, lindrande bad och klätt sig med stor omsorg: snövit skjorta, en blå silkesslips från Hermès, blanka, svarta skor och en mörkgrå kostym från Bond Street.

Han var övertygad om att den här dagen skulle bli hans sista, och han hade för avsikt att gå den till mötes så välklädd som möjligt.

Den tidigare så spänstige mannen var numera framåtböjd över en konstant smärta i mellangärdet. En läkare hade berättat för honom att det gick att vänja sig vid kroniska smärtor.

Det var inte sant.

Cancer – kräftan. Det var en träffande beskrivning för den sjukdom som var i färd med att skicka honom i graven. Djuret grävde sina klor allt längre in i hans inälvor, ryggrad, lever och lungor.

Omättlig. Blind. Förtärande. Ett gyttjeväsen.

Skjortkragen hade blivit två nummer för stor och hans ansikte var gulaktigt. Frank Linden grimaserade mot sin spegelbild, tog ett andetag så djupt som hans smärtor tillät, lämnade badrummet och vandrade över de blanka parkettgolven och bort till sovrummet.

Han gläntade på dörren och betraktade sin sovande hustru.

Anna hade ett svagt leende på läpparna. Pupillerna rörde sig under de tunna ögonlocken. Hon drömde. Det tjocka, grå håret låg utbrett över huvudkudden. Morgonsolen lyfte svävande dammkorn genom ljusknippena. Han väckte henne inte, utan inandades bara doften i rummet.

Farväl, min kära.

Inne på kontoret träffade smärtan honom rakt under bröstbenet och han stöttade sig mot skrivbordet innan han kunde fortsätta med sitt förehavande: att långsamt och omsorgsfullt packa ner de ting som behövdes för att han skulle ta sig igenom denna sista dag som planerat. Ett oöppnat paket morfinplåster, en karta morfintabletter, en liten Walther PPK-automatpistol och ett extra magasin. Han betraktade uppmärksamt vart och ett av föremålen innan han la ner dem i attachéväskan. Allt som han tidigare hade gjort per automatik krävde nu eftertanke. Hjärnan hade blivit så trög – det var morfinets pris. Men utan det skulle han ligga hopkrupen som ett sårat djur, oförmögen att ta hand om varken sig själv, sin familj eller sina planer.

Äntligen kunde han sjunka ner på knä, öppna en nästan osynlig infälld lucka i parkettgolvet, öppna kassaskåpet under golvet och plocka fram en sliten, grön dagbok ur lådan. Efter den följde ett par tjocka sedelbuntar och ett silverfärgat USB-minne.

Han blundade och drack ett glas vatten, satte sig vid bordet, skruvade av korken av reservoarpennan, tog ett ark brevpapper och skrev:

Anna, min Anna

Jag måste lämna dig. Jag kan inte göra saker och ting ogjorda, men jag ska göra vad jag kan för att ställa den skada jag gjort tillrätta. Den här dagen är min sista chans. Jag ska försöka fånga den. Jag vill försöka hitta Thomas och be honom om förlåtelse. Om jag inte lyckas och han kommer till dig en dag måste du göra allt för att hjälpa honom och hans familj.

Du var alltid det bästa som kunnat hända en människa som jag. Jag förtjänade dig aldrig, men jag älskade dig alltid.

Frank

Han plockade upp en ros ur en vas och placerade den över brevet. Rätade på sig och betraktade utsmyckningen.

Sedan tog han attachéväskan och lämnade kontoret.

Bakom honom suddade vattnet från rosens stjälk ut brevets underskrift och gjorde den oläslig.

Svarta, automatiska grindar öppnade sig i muren kring herrgården och lät Frank Lindens mörkblå Mercedes passera. Han svängde vänster uppför grusvägen och efter ett par minuters körning kom han fram till landsvägen mot Ringkøbing. Han körde på den.

Trafiken var sparsam och den stora Mercedesen, som var en av de få saker han fortfarande behärskade, brummade på, sakta och funktionellt.

Trettiofem minuter senare hade han kommit fram till den mittjyska motorvägen. Där kopplade han upp mobiltelefonen till bilen via Bluetooth och ringde ett samtal. Det gick fram fem signaler innan en yngre mans sömniga röst hördes: Mhm? Simon Hallberg …

Kan vi träffas klockan elva istället för tolv? Jag kom iväg tidigare än planerat.

Journalistens röst blev tydlig och närvarande.

Det kan vi absolut. Och du har verkligen tänkt dig att genomföra det här? Jag menar …

Frank Linden pressade en knuten näve mot sitt mellangärde och blinkade mot solens speglingar i motorhuven. Allt hade blivit skimrande klart och dimmigt på samma gång. Tiden hade börjat uppföra sig underligt.

Affärsmannen i honom tog över. Han hade gjort miljardstora affärer under sin karriär. Naturligtvis kunde han också avtala om de enkla villkoren för sitt eftermäle.

Det var det vi kom överens om, eller hur? sa han. Jag berättar en historia för dig och din vän hittar Thomas Schmidt?

Han tog på sig sina solglasögon.

Det är något jag borde ha gjort för länge sedan, men jag är en fegis, mumlade han.

Det tycks inte vara den allmänna uppfattningen, invände journalisten.

Det gör det inte desto mindre sant.

Simon Hallberg harklade sig. Linden kunde höra ljudet av en kluckande flaska i andra änden och såg sig omkring efter sin egen vattenflaska.

Michael Sander kan hitta allt och alla, det kan jag intyga, sa Simon. Och om vi verkligen lyckas genomföra det här kommer vi sätta stora rubriker över hela världen. Din bransch kommer aldrig mer att bli sig lik.

Det är ta mig tusan också på tiden.

Frank Lindens blick vandrade mellan vägen framför honom, backspegeln och sidospeglarna. Han såg det som en självklarhet att de blev skuggade. Om inte så gjorde hans motståndare inte sitt jobb tillräckligt bra – och han var övertygad om att de var de bästa som kunde köpas för pengar. Förmodligen experter i svartkonst från en mindre, exklusiv säkerhetsfirma. En av dem man inte hittade på Google.

Jag vill inte låta otacksam, försäkrade Simon honom. Arvodet är sagolikt. Det verkar bara så … slutgiltigt.

Frank Linden blinkade irriterat. "Du är journalist, för fan. Påstå inte att du inte har drömt om att skriva en historia som den här. Men du måste behandla den varsamt … och se till så att ingen skuggar dig. De finns därute. Tro mig."

Jag tar cykeln, sa Simon Hallberg.

Bra. Vi ses.

Linden la på och betraktade uppgivet den smutsiga, vita Ford Mondeon tre eller fyra bilar längre bak. Han hade haft den i speglarna de senaste fem minuterna.

Kupén i Ford Mondeon påminde om något som ett gäng fjortonåriga killar hade slagit läger i: pappersmuggar med kallt kaffe och Colaslattar, fettfläckiga bullpåsar och ett par tomma pizzakartonger. Den var precis som förföljaren ville ha den – fylld av dofter och hemligheter. Den var likadan som hans lägenhet hemma i Hamburg, förutom beostaren som grannen, Frau Schimmelmann, passade när Joachim Bachmann var på affärsresa. Shania Twain på stereon. Den småfete, femtiofemårige privatdetektiven gäspade, stack en hand innanför byxlinningen och kliade sina genitalier. Han blundade njutningsfullt: Mondeon körde nästan in i vägräcket och han slet upp handen, rätade upp bilen och gäspade igen.

Bachmann lät istället handflatan glida över kindernas grå skäggstubb, knappade in ett nummer på sin satellittelefon och sträckte på sig i sätet när handläggarens flacka, livlösa röst hördes i bilens högtalare. De använde sig av röstförvrängare och Bachmann visste att hans egen röst lät lika platt och burkig på andra sidan – och förmodligen någonstans i England.

Ja?

Vi är på väg över Fyn, upplyste tysken.

Hundra meter längre fram gled Frank Lindens Mercedes smidigt fram genom morgontrafiken.

Håll avstånd, sa handläggaren, helt i onödan.

Vad är herr Linden i färd med? Jag menar, vad är syftet med hans resa och vart går den?

En pilgrimsfärd, skulle jag tro. Syndaförlåtelse. Något Frank borde ha funderat över för många år sedan.

Trots röstförvrängaren tolkade Bachmann handläggarens korta konsonanter och röstens lätta släpande som en gedigen produkt av en traditionell, engelsk överklassuppfostran: Eton eller Rugby, Oxbridge och sedan en officersanställning på ett förnämt regemente.

Jaså, sa Bachmann.

Något vi inte kan tillåta, sa handläggaren eftertänksamt.

Vi kan väl inte det. Vad vill ni att jag tar mig till härifrån?

Fortsätt följa efter honom tills vidare. Vi har en klar förmodan om destinationen men vill förstås gärna vara helt säkra. Och var för guds skull försiktig. Frank Linden är dödssjuk. Han har inget att förlora och inget att frukta. Men han var en stor man, hur man än ser på saken. Tyvärr måste vi nu avsluta berättelsen om Frank Linden.

Kan man inte låta naturen ordna med den saken? frågade tysken.

Handläggarens ton blev hårdare. Helt klanglös.

Så länge han fortfarande andas kan han förstöra allt för våra klienter. Dessutom har han aktiverat den här förbannade spökskrivaren. Typiskt jävla Frank. Vi måste ingripa. Och av en händelse råder jag över lämplig lokal expertis.

Lokal?

Bachman fick aldrig något svar. Handläggaren hade avslutat sin del av samtalet.

Förföljaren skakade ut den sista cigaretten ur paketet och hoppades att Frank Linden hade för avsikt att stanna i alla fall en gång på sin pilgrimsfärd.

Helst någonstans där de sålde Camel blå.

Telefonen ringde i en sekelskiftesvåning nära Marmorkyrkan i Köpenhamn och operatören blev i samma sekund klarvaken, hittade mobiltelefonen på nattygsbordet, sträckte på sig i sin fulla längd och satte sig upp.

Ja?

Hon blinkade när hon hörde handläggarens kroppslösa röst och lutade sig framåt.

Är du vid medvetande?

Ja.

Hon drog fingrarna genom sitt korta, nästan svarta hår. Kände adrenalinet.

Vi har fått grönt ljus.

Hon sköt undan täcket och sneglade på den unge mannen som hon hade plockat upp föregående kväll och som nu delade hennes säng. Mark? Martin? Morten? Han var naken och muskulös. Huden var slät, hårlös och solbränd – han var precis som hon ville ha dem.

Och han sov som ett barn. Intet ont anande.

Operatören gled ur sängen och gick naken bort till sovrummets höga fönster, förde de långa gardinerna åt sidan och hälsade som alltid Marmorkyrkans majestätiska kupol med ett leende. Denna morgon var den kopparklädda kupolen tung och strikt som en korsriddares hjälm. Men andra gånger – i synnerhet sena sommareftermiddagar – var den lätt och ljus som luften. Svävande.

Duvor lättade i spiraler från gesimser och utskärningar och steg till väders.

Kyrkan var aldrig helt densamma.

Var hittar jag honom? frågade hon.

Han har stämt möte vid havet med sin spökskrivare. Det är vår bedömning just nu.

Sundet, menar ni. Det är rent tekniskt inget hav.

Tack. Vi vill ha dem bägge likviderade. Och vi vill att du avlägsnar allt material i Lindens besittning.

Självklart.

Handläggarens röst gick ner en oktav och landade i den farbroderliga tillgivenhet som hon hatade så innerligt.

Vad den unge mannen i din säng beträffar …

Operatören suckade.

Vad är det med honom?

Hon visste vad som väntade, men lät fortfarande blicken smeka den finaste utsikten i Köpenhamn. Kyrkan och hennes lägenhet hade varit hennes fasta ankare i tillvaron sedan hon korsade den röda linjen – lämnade det militära och blev frilansare. Operatören var dotter till en oduglig amerikansk far och en lika oduglig dansk mor. Hon hade vuxit upp i en trailerpark i Florida utan andra utvägar än armén. Antingen det eller sluta som själlös strippa nere vid Hunters Creek. Metamfetamin, aborter och losers.

Operatören hade valt armén och blivit första kvinna att genomföra antagningsprovet till Marinkårens officersskola. Hennes axlar och rygg bar fortfarande ärren efter de ryggsäckar och trädstammar som hon hade släpat runt på och sovit med under sju ändlösa veckor, som nu bar vittnesbörd om självförsakelse och uthållighet.

Du vet väl att han inte är den advokat och investeringsrådgivare han utger sig för att vara, utan i själva verket en kroniskt arbetslös skådespelare med begränsad talang? Trots Armani-kavajen och Panerai-klockan, som förresten är en piratkopia.

Hon betraktade den sovande skönheten i sängen och log.

Jag hade inga planer på att be honom om ekonomisk rådgivning … Men jag håller inte med om det där med talanglösheten. Inte på alla områden i alla fall.

Handläggaren fnös förargat.

Gör dig av med honom. Du har annat att tänka på.

Uppfattat, mumlade hon.

Handläggaren hade naturligtvis rätt. Den här dagen skulle kräva hennes allra bästa. Som alltid. Felsteg kunde varken tolereras eller förlåtas, inte i hennes värld.

En bensinstation öster om Odense

Förföljaren hade parkerat sin Mondeo bakom bensinstationens låga, vita byggnader. Från den positionen kunde han se den högra delen av framrutan på Lindens Mercedes.

Han passerade fönstren in till kaféet och såg Linden sitta där inne, till synes uppslukad av sina egna tankar medan han rörde i en pappersmugg. Bachmann fortsatte till rastplatsens kiosk, där han köpte en stor låda doughnuts med olika glasyrer, sex iskalla Colaburkar och två paket Camel blå.

Han log en extra gång mot expediten. I famnen hade Bachmann allt han kunde önska sig.

Han passerade utanför kaféfönstren igen men la märke till att Frank Linden inte längre satt vid sitt bord. Ångan steg från papperskoppen och Bachmann utgick från att Linden hade uppsökt en av bensinstationens toaletter.

Stackars man.

När tysken var tillbaka i Mondeons hemtrevliga kupé arrangerade han kärleksfullt delikatesserna omkring sig, så som människor som tillbringar det mesta av sina liv ensamma har för vana att göra.

Han hade precis tänt en cigarett och öppnat den första Colan när passagerardörren rycktes upp. Frank Linden gled in på sätet bredvid Bachmann och smällde igen dörren bakom sig.

Tysken hostade förläget och överraskat men stängde munnen igen eftersom han insåg att han stirrade rakt in i en pistolmynning en halvmeter från sin köttiga näsa. Pistolen hölls av en mager men orubblig hand.

Trots att bilen hade danska registreringsskyltar tilltalade affärsmannen förföljaren på engelska.

Raspigt men tydligt: Var så snäll och lägg bägge händerna på ratten.

Bachmann lydde och lät sig inte luras av Lindens artiga tonfall. Affärsmannens blick var grå och gravallvarlig.

Linden plockade nyckeln ur tändningen och stoppade den i jackfickan.

Extranycklar?

Tysken skakade på huvudet.

Frank Linden öppnade handskfacket och hittade extranycklarna. Bachmann suckade.

Plånbok, telefon?

Förföljaren lämnade över föremålen.

Linden klev ur, böjde sig ner och betraktade Bachmann.

Om jag ser dig igen är du en död man. Förstår du vad jag säger?

Alldeles glasklart. Tack.

Bachman hade slagit över till tyska av blotta förskräckelsen.

Operatören hade tagit en snabb dusch och var i färd med att mata sin svarta katt, Belphegor, medan hon pratade kattspråk. Hon stod vänd mot espressomaskinen när hon kände älskarens händer dra henne intill sig i en oönskad omfamning. Händerna vandrade från hennes höfter och upp till hennes bröst.

Hon tog tag om hans tummar och drog dem halvvägs ur led, vände sig om på hälarna och sköt undan honom.

Den unge mannens ansikte uttryckte total överraskning. Ögonen hade blivit fuktiga av smärta.

Förlåt. Jag blev bara överraskad. Är du okej? frågade hon likgiltigt.

Han betraktade sina händer.

Har du hört talas om folk som bara säger god morgon utan att lemlästa någon?

Bara den närmaste familjen.

Du menar katten?

Precis.

Hon korsade armarna över bröstet och lät blicken glida från hans konstfärdiga frisyr med manbun och hipsterskägg, över det snygga, släta ansiktet, de breda axlarna och det fina, väldefinierade bröstet – och längre ner; en vacker, välformad kuk. Det svarta pubeshåret var trimmat i ett djupt V.

V för Vendetta, tänkte hon.

Hon kände ingen blygsel. Under sin utbildning hade hon i tre års tid delat barack med tjugo unga män. Det hade aldrig varit något problem. Hon hade varit en av killarna. Alltid.

Jag blir tvungen att kasta ut dig, Martin. Jag har mycket att göra i det som vi andra kallar verkligheten medan du ska tillbaka till La-la-land. Du är skådis, förstår jag?

Mark! Jag heter Mark, för helvete.

Han stirrade rasande på henne. Gned tummarna. Det fanns säkert inte många kvinnor som bad den här halvguden fara och flyga efter en natt med honom, tänkte operatören. Han tyckte nog inte om det.

Hans mungipor darrade.

Du är ändå alldeles för gammal, sa han.

Hon log.

Då säger vi det. Ta nu din kuk, dina kläder och din fejk-Panerai och dra.

Och om jag inte har lust att gå just nu?

Operatören gäspade bakom en hand. Katten betraktade mannen med sina uttryckslösa gröna ögon.

Har du ett favoritsjukhus?

Jävla subba!

Små spottdroppar sprutade från hans välformade läppar.

Han lämnade köket och strax därefter hörde hon en dragkedja stängas med en kort, häftig rörelse. Hårda steg ekade över parkettgolvet. Ytterdörren slog igen.

Hon plockade upp katten i famnen.

När blev jag en sådan rövhålsmagnet, Belphegor?

Katten blinkade.

Hon stirrade eftertänksamt ut genom fönstret.

Den siste anständige mannen jag knullade var den där läkaren. En poet i en gudsförgäten öken. Det är en skitsorglig historia, men om du vill ska jag berätta den för dig någon dag.

Katten satte klorna i hennes underarm, vred sig loss och hoppade ner på golvet. Han försvann ut i korridoren och lämnade henne ensam med den väsande espressomaskinen. Operatören såg efter djuret och kände sig med ens underligt övergiven.

När hon hade klätt på sig vandrade hon långsamt genom sina älskade rum med kaffekoppen i handen. Hon passerade montrarna med samlingen av antika Leica-kameror och glasskåpet med en FC Barcelona-fotbollströja prydd med nummer 10 och personligen signerad av Messi. Sedan öppnade hon lönndörren in till vapenrummet.

Det var en solig sensommarmorgon som så många andra i huset i Charlottenlund. Michael Sanders fru Lene störtade omkring i hela huset och samlade ihop sina tillhörigheter inför en lång dag på Rikspolisens kontor. Michael stirrade fundersamt ner i sin kaffekopp medan hans femåriga dotter, Maria, åt havregryn med mjölk och drack apelsinjuice. Huset var hemtrevligt, även om ingen av dess invånare led av någon större städmani. Det enda plågsamt välordnade rummet i den gamla villan var Michael Sanders hemmakontor i källaren.

Härifrån drev han sin enmansfirma, vars verksamhetsområde numera hade snävats in till identifiering och förhindrande av industrispionage. Det, och så några få extremt specialiserade uppgifter som han hemlighöll för alla – och som han inte kunde fakturera för.

Han var inte längre på resande fot etthundrafemtio dagar om året. Medan han tidigare hade erbjudit sina klienter full service inom gisslanförhandling, säkerhetslösningar för dyrbara installationer och – emellanåt – oskadliggörande av oönskade personer, bestod hans arbete nu huvudsakligen av konsultarbetet hemma vid datorn. Lene tillät ingenting annat.

Förnuftigt, när de hade blivit föräldrar.

Och förlamande tråkigt.

Han kompenserade genom att nitisk upprätthålla sina färdigheter i närkamp och hantering av olika vapensystem. Trots att Michael hade hunnit bli femtio år var det korta, mörka håret bara klädsamt gråsprängt, han var i fin form och han såg ut som det han alltid hade varit: en mänsklig utgåva av en schweizisk armékniv.

Från sin fasta plats bredvid dotterns stol betraktade Skipper, hennes jämnåriga golden retriever, varenda sked hon förde till sin mun.

Lene Jensens jäktade steg hördes på ovanvåningen, i de olika rummen, i källaren och sedan tillbaka i köket. Hon stoppade sin 9 mm-pistol i hölstret ovanför höften, hittade sina bilnycklar, stod länge och stirrade in i köksskåpet, men tycktes ha glömt vad hon letade efter. Luckan slog igen med ett brak. Polisintendenten var slank och atletisk. Hon rörde sig kvickt och smidigt men pratade konstant om det hotande klimakteriet som om det vore en komet på villovägar som kom för att utrota allt liv på jorden.

Fan, jag minns ingenting! utbrast hon. Hon vände sig om och stirrade anklagande på Michael. Tror du det har börjat?

Han lyfte blicken och betraktade det ansikte han fortfarande tyckte var det vackraste i världen.

Alzheimers? Säkert.

Hon öppnade munnen men stängde den igen.

Jag tror att Skipper skulle ha blivit en jättebra pilot på en rymdfärja, sa Maria och betraktade kärleksfullt hunden. Hon satte ner skålen med havregrynsrester på golvet.

Varför det? frågade Michael och ångrade sig omedelbart. Dagen innan hade det varit hjärnkirurg. Det var de mest meningslösa konversationer man kunde föreställa sig. Han mår faktiskt inte bra av att äta havregryn med mjölk och socker, Maria. Du vet mycket väl att jag köper säckar med veterinärgodkänt fullfoder som kostar lika mycket som argentinsk stek åt honom.

Han är så lugn, fortsatte hon.

Michael betraktade dottern.

Han kan inte ens gå baklänges. Jag tror att det är ett krav för att bli pilot på en rymdfärja. Bland annat.

Det kan han visst! sa Maria.

Hon klappade hunden.

Han trillade baklänges nerför trappan igår, sa han.

Stackars Skipper, sa dottern med näsan tryckt mot hundens hals.

Lene kysste honom hårt på kinden. Det var ovanligt, och han sneglade misstänksamt på henne.

Du får ta föräldramötet på förskolan, älskling. Jag har möten till klockan tio ikväll.

Michael stönade.

"Neeej …! Barnkult, mammabloggare med olidliga avkommor med Narnia-namn som aldrig hört ordet ’nej’. Och som framför avskedsscenen i Titanic varenda jävla morgon som om deras skitungar var på väg till Albanien för att få njurarna bortopererade."

Han skannade av matbordet efter ett paket cigaretter och hade för ett ögonblick glömt bort att han hade slutat röka två år tidigare.

Lene hade förbjudit honom även detta oskyldiga nöje.

Hennes hårda, gröna blick vek inte en millimeter.

"Jag tog föräldramötet förra gången och gången före, okej? Har du kanske något viktigare att göra?"

Michael stirrade dystert framför sig. Faktiskt bjöd dagen på ett av de mycket krävande och speciella uppdrag som han inte berättade om för någon.

Bilen ska servas.

Och det tar … vad då? En halvtimme?

Ja!

Dottern la sin lilla hand ovanpå hans.

Jag kan gå dit själv, pappa.

Michael betraktade henne tacksamt.

Kan du det?

Michael!

Han tog ett djupt andetag. Okej då!

Lene stängde sin handväska, klappade sig en sista gång på fickorna och betraktade dem båda.

Georgina kommer över och passar Maria medan du är på förskolan.

Marias ögon blev större och den lilla kroppen stelnade till när barnvaktens namn nämndes. Georgina var en fåordig, handfast sextonåring vars hårda hälar ekade i hela huset. Outtröttligen. Hon var gruppledare i scouterna, friidrottsstjärna och älskade ingenting högre än att sova på en frusen åker i februari med en våt poncho över sig. Dessa spartanska dygder försökte hon lära Maria. Hittills utan någon större framgång.

Jag skyndar mig hem, gumman, intygade Michael.

Lovar du det, pappa?

Lene skakade uppgivet på huvudet.

Ni två alltså! Det är inget fel på Georgina. Tvärtom.

Hon blir poppis i Främlingslegionen, mumlade han.

Michaels mobiltelefon plingade när ett sms trillade in. Han rynkade pannan när han såg namnet på avsändaren: Simon Hallberg. Det var minst ett år sedan han senast hade träffat journalisten.

Michael, det här är extremt viktigt: Jag har ett jobb åt dig. Du ska hitta en person åt Frank Linden. 1 milj. USD om du lyckas. Kan vi träffas hemma hos mig senare idag? Simon

Michael räknade efter i huvudet.

Funkar kl. 15.30?

Svaret kom efter bara ett par sekunder.

Tack. Vi ses. Simon.

Skodsborg, parkeringsplatsen vid Struckmannparken

Mötesplatsen var på många sätt optimal. Parkeringsplatsen vid Sundet var på tre sidor avskärmad från nyfikna blickar