De fyra rättvisa männen

By Edgar Wallace

Ett hotfullt brev, signerat Fyra Rättvisa Män, landar på utrikesminister Philip Ramons bord. Ministern har inga planer på att låta ett skriftligt hot stoppa honom. Hans hjärtefråga, en ny lag om utlämnandet av främlingar, är på god väg att bli verklighet. Men det dröjer inte länge förrän obehagliga saker börjar hända. En mystisk apparat dyker upp i rökrummet och en plötslig blixt, misstänkt lik ljuset från en explosion, lämnar polisen handfallen. Vad är det egentligen som pågår? De fyra rättvisa männen verkar inte sky några medel i sin jakt på vedergällning. Inte ens om det så ska kosta någon livet ... De fyra rättvisa männen är Edgar Wallaces debutroman och den första delen i en deckarserie med samma namn. Boken har blivit både stumfilm, film och tv-serie i Storbritannien. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 19, 2022
• ISBN: 9788728322741

Edgar Wallace

Edgar Wallace (1875-1932) was a London-born writer who rose to prominence during the early twentieth century. With a background in journalism, he excelled at crime fiction with a series of detective thrillers following characters J.G. Reeder and Detective Sgt. (Inspector) Elk. Wallace is known for his extensive literary work, which has been adapted across multiple mediums, including over 160 films. His most notable contribution to cinema was the novelization and early screenplay for 1933’s King Kong.

Book preview

Edgar Wallace

De fyra rättvisa männen

SAGA Egmont

De fyra rättvisa männen

Översatt av Oscar Nachman

Originaltitel: The Four Just Men

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1927, 2022 Edgar Wallace och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728322741

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

DE FYRA RÄTTVISA MÄNNEN

PROLOG.

THERYS YRKE.

Om man lämnar Plaza del Mina, går nedför den smala gata, där från tio till fyra den stora flaggan på Förenta staternas konsulat hänger helt lojt, över torget, mot vilket Hôtel de la Frances fasad vetter, omkring Vår Frus kyrka och sedan följer den smala trafikpulsåder, som är Cadiz’ förnämsta gata, kommer man till kaféet Nationerna.

Klockan fem är det endast helt få gäster i den breda pelarsalen, och vanligtvis äro de små, runda borden på trottoaren utanför ingången oupptagna.

Sent på sommaren (året för den stora hungersnöden) sutto fyra män kring ett bord och diskuterade sina angelägenheter.

Leon Gonsalez var en, Poiccart en annan, Georg Manfred en anmärkningsvärd tredje, och en viss Thery eller Saimont var den fjärde. Av denna kvartett är Thery den ende, som icke behöver presenteras för dem, som känna till vad som sker och händer. På byrån för Allmänna angelägenheter finner ni hans legitimation. Han är inregistrerad såsom Thery, alias Saimont.

Om ni är nyfiken och har fått den erforderliga tillåtelsen, kan ni granska hans porträtt, taget i aderton olika ställningar — med händerna över det breda bröstet, helt en face med tre dagars skäggväxt, i profil med — Men vad tjänar det till att räkna upp alla aderton?

Där finnas även fotografier av hans öron — och de äro mycket fula, påminnande om läderlappar — och en lång och sammanfattande historia av hans liv.

Signor Paolo Mantegazza, direktör vid Antropologiska museet i Florens, har gjort Thery den äran att taga honom med i sin beundransvärda bok (se kapitlet: »Ett ansiktes intellektuella värde») och till följd därav säger jag, att Thery icke behöver presenteras för dem, som studera kriminologi och fysionomi.

Han satt vid ett litet bord, denne man, och kände sig uppenbarligen helt illa till mods, ty han nöp i sina feta kinder, glättade ut sina buskiga ögonbryn, fingrade på sitt vita ärr på den orakade hakan och gjorde för övrigt allt det, som de lägre klasserna göra, då de helt plötsligt finna sig som jämlikar med dem, som äro av högre samhällsställning.

Ty fastän Gonsalez med de blekblåa ögonen och de nervösa händerna, och Poiccart, bister och misstänksam, och Georg Manfred med sitt gråsprängda skägg och sin monokel voro mindre berömda inom brottets värld, var var och en av dem, såsom ni skall lära känna, en stor man.

Manfred lade ned Heraldo di Madrid, tog monokeln ur ögonvrån, gned av den med en fläckfri näsduk och skrattade sakta.

— Dessa ryssar är lustiga, anmärkte han.

Poiccart rynkade pannan och sträckte ut handen efter tidningen.

— Vem är det — den här gången?

— En guvernör i en av de södra provinserna.

— Dödad?

Manfreds mustascher kröktes i ett leende av förakt.

— Ba! Vem har någonsin lyckats döda en människa med en bomb! Ja, ja! Jag vet, att det gjorts — men så klumpigt, så primitivt, så likt underminerandet av en stadsmur, att den kan falla och döda — bland annat — ens fiende.

Poiccart läste, enligt sin vana, långsamt igenom telegrammet.

— ’Fursten blev svårt skadad, och mördaren in spe förlorade ena armen’, läste han högt och gjorde en ogillande grimas. Gonsalez’ händer, som aldrig voro stilla, öppnade och slöto sig nervöst, vilket var Leons sätt att visa oro.

— Vår vän här — Manfred gjorde en knyck på huvudet åt det håll, där Gonsalez satt, och skrattade — vår vän här har ett samvete och —

— Du kommer väl ihåg, Manfred? Du kommer väl ihåg, Poiccart? — Han tilltalade icke Thery — Jag avrådde det. Du kommer väl ihåg? Han tycktes vara angelägen om att rentvå sig själv från den outtalade anklagelsen. Det var en eländig liten tingest, fortsatte han andlöst, och jag befann mig i Madrid, och de kom till mig, några stycken från en fabrik i Barcelona. De omtalade, vad de tänkte göra, och jag blev slagen av förfäran över deras ytterliga okunnighet om kemiens enklaste lagar. Jag skrev upp ingredienserna och proportionerna och bad dem — nära nog på mina knän — att använda något annat sätt. ’Mina barn’, sade jag, ’ni leker med någonting, som till och med kemister knappast vågar handskas med. Om fabrikens ägare är en dålig karl, så skall ni naturligtvis röja honom ur vägen, skjuta honom, uppvakta honom, då han ätit middag och är trög och slö, lämna fram en böneskrift med högra handen och — med vänstra handen — så här!

Leon vände knogarna nedåt och stötte till framåt och uppåt mot en imaginär förtryckare.

— Men de ville icke lyssna till något, jag hade att säga.

Manfred rörde om den krämfärgade drycken, han hade i ett glas och nickade med ett roat uttryck i sina gråa ögon.

— Jag kommer ihåg — flera personer blev dödade, och huvudvittnet vid det förhör, som hölls av experterna i explosiva ämnen, var mannen, för vilken bomben var avsedd.

Thery harklade sig, liksom för att tala, och de tre andra sågo nyfiket på honom. Therys ton förrådde en viss förtret.

— Jag ger mig inte ut för att vara en stor man, som ni, senores. Jag förstår inte ens hälften av vad ni pratar om — ni talar om regeringar och kungar och författningar och den goda saken. Om en karl tillfogar mig en oförrätt, slår jag sönder hans skalle — Han tvekade — Jag vet inte, hur jag skall uttrycka mig… men jag menar… jo, ni dödar människor, utan att hata dem, människor, som inte gjort er något ont… Men det är inte mitt sätt.

Han gjorde åter ett uppehåll, försökte samla tankarna, tittade ut på gatan, ruskade på huvudet och försjönk åter i tystnad.

De andra sago på honom och sedan på varandra, och var och en av dem smålog. Manfred tog upp ett stort cigarrettfodral ur fickan och ur detta en illa gjord cigarrett, som han skickligt rullade om, och drog sedan eld på en inhemsk tändsticka mot sulan på sin sko.

— Ert-sätt-min-kära-Thery, sade han mellan blossen, är en dåres sätt. Ni dödar för era egna syftens skull; vi dödar för att skipa rättvisa, vilket placerar oss på ett högre plan än vanliga mördare. När vi ser en orättfärdig man förtrycka sina medmänniskor, när vi ser en synd begås mot den gode Guden — Thery gjorde kurstecknet — och mot människor och vet, att enligt människors lagar skall denne man gå ostraffad — då straffar vi.

— Hör på, inföll nu den tystlåtne Poiccart. Det var en gång en flicka, ung och vacker, där uppe — med osviklig instinkt vinkade han med handen mot norr — och en präst — en präst, förstår ni! — och föräldrarna blundade, därför att det göres ofta… men flickan var uppfylld av avsky och skam och ville icke gå dit andra gången, så han satte ut en fälla för henne och höll henne instängd i ett hus, och när hon sedan förlorat sin skönhet, körde han i väg henne, och jag fann henne. Hon var ingenting för mig, men jag sade: ’Här är en oförrätt, som lagen icke kan gottgöra till fyllest.’ Så en kväll gick jag med hatten nerdragen över ögonen hem till prästen och sade, att jag ville, att han skulle följa med mig till en resande, som låg för döden. Till en början ville han inte komma med, men då sade jag, att den döende mannen var en rik och framstående person. Han satte sig upp på den häst, jag haft med mig, och vi redo till en liten stuga bland bergen… Jag låste dörren, och han vände sig om… så här! I fällan, och det visste han. ’Vad tänker ni göra?’ frågade han flämtande. ’Jag tänker döda er, senor’, svarade jag, och han trodde mig. Sedan berättade jag historien med flickan… Han skrek, när jag närmade mig honom, men han hade lika gärna kunnat spara sin andedräkt. ’Låt mig se en präst!’ bad han, och jag räckte honom — en spegel!

Poiccart gjorde ett uppehåll för att smaka på sitt kaffe.

— Följande dag fann de honom på vägen. Utan något som utvisade, hur han dött, sade han okonstlat.

— Hur? Thery lutade sig ivrigt fram, men Poiccart smålog bistert, utan att svara.

Thery drog ihop ögonbrynen och såg misstänksamt från den ene till den andra.

— Om ni kan döda, såsom ni säger, varför har ni då skickat efter mig? Jag var lycklig i Xeres, när jag arbetade på fabriken… det finns en flicka där… de kallar henne Juan Samarez. Han torkade sig i pannan och såg hastigt från den ena till den andra. När jag emottog ert meddelande, tyckte jag att jag skulle vilja mörda er — vilka ni nu var — ni förstår, jag är lycklig… och där är flickan… och det forna livet, som jag glömt…

Manfred avbröt de osammanhänganda protesterna.

— Hör på, sade han i befallande ton. Det tillkommer inte er att göra några frågor. Vi vet, vem ni är och vad ni är; vi känner till mer om er, än polisen gör, ty vi skulle kunna sända er i galgen.

Poiccart nickade instämmande, och Gonsalez betraktade med intresserad min Thery, såsom den utforskare av människonaturen, som han var.

— Vi behöver en fjärde man, fortsatte Manfred, för någonting, vi önskar utföra. Vi hade helst velat ha någon, som icke besjälades av någon annan önskan än att se rättvisa skipad. Eftersom vi icke lyckats finna någon sådan, måste vi ta en förbrytare, en mördare, om ni så vill.

Thery öppnade och slöt munnen, liksom för att tala.

— Någon som vi med ett enda ord kan sända i döden, om han sviker oss; ni är den mannen; ni får en stor belöning, och ni blir icke anmodad om att döda någon. Hör på, fortsatte Manfred, då han såg, att Thery öppnade munnen för att tala. Känner ni till England? Nej, jag ser, att ni icke gör det. Ni känner till Gibraltar? Nåväl, det är samma folk. Det är ett land där uppe — Manfreds uttrycksfulla hand viftade mot norr — ett egendomligt, tråkigt land med ett egendomligt, tråkigt folk. Där är en man, en medlem av regeringen, och där finns män, som regeringen aldrig hört talas om. Ni kommer nog ihåg en av dem — Garcia, Manuel Garcia, ledaren av Carliströrelsen; han är i England; det är det enda land, där han befinner sig i trygghet; därifrån leder han rörelsen här, den stora rörelsen. Ni vet väl, vad jag talar om?

Thery nickade.

— I år liksom i fjol har det rått hungersnöd, människor har dött utanför kyrkorna, svultit på de allmänna platserna; de har sett den ena korrumperade regeringen efterträda den andra; de har sett miljoner av det allmännas tillgångar hamna i politikers fickor. I år kommer det att hända något; den gamla regimen måste ge sig i väg. Det vet regeringen; den vet, var faran ligger, den vet, att den endast kan räddas, om Garcia blir utlämnad i dess händer, innan upproret är färdigorganiserat. Men för närvarande är Garcia trygg,