I D.T. Tumders Frånvaro

By Mary C. Vindebro

I D.T. Tumders frånvaro är den andra fristående boken om D.T. Tumders värld.

D.T. Tumders verk har publicerats. Ett par år har förflutit och hans idéer har börjat få genomslagskraft. Väsenförvaltningen har annordnat ett utbildningsprojekt för varulvar med magisk begåvning. Loup Andersson är en av dem antagna och hon kämpar med sin magiska obegåvning. Mondo de Mourette kämpar med lärarrollen och förvaltningen med att hålla sina troll i schack.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9789180271943

Mary C. Vindebro

Mary C. Vindebros andra kortroman om det magiska samhället

Book preview

I D.T. Tumders Frånvaro

I D.T. Tumders Frånvaro

Början

Resan till Rumänien

Sexualkunskapen

Rabiesvaccinet

Fritz Wetter

Demografisk Transition

Ofelia och inredningen

Om silvret

Flanellpyjamasen

I fängelsehålan

Kvällsmaten

Attitydsproblem

Bakrusig i matsalen

Lektionen på puben

Vapenhanteringen

Koftan

Stationering B-94

Om filosofin

Om Tumders enkelhet

Mötet med Volfram

Fula visor

Morgonen efter fula visor

Förvaltaren och trollets död

Vad jag borde känna

Vandringen

Volfram och hospitalet

Den första julbalen

Jullovet hos Mondo

Vad D.T. stod för

Om kulsprutorna

Pragmatikern

Halvtrollen i byn

Sommarfesten

I skogen

Skogsfrun

Volframs jakt

Proffesuren

Fnask

Brottningar i tältet

När Holgers barn kom

Ofelia och Karl

Ofelia och svampomeletten

Julbalen

Vad som inte var tobak

Morgonen efter

Vad filosofi egentligen är till för

Ett kärt återseende

Offergåvorna

Mondos hemlighet

Impressum

I D.T. Tumders Frånvaro

Med kärlet till Cathrine, Sofia och Hilda

Början

Jag satt i solen i gamla stan. På kullerstenarna i en mindre gränd utanför Väsenförvaltningens kontor. I lokalerna bakom den enda dörren i gränden hade jag så när på vuxit upp. Runt omkring vimlade turister. Trots att solen värmde blåste kyliga vindar. Hösten nalkades och med den framtiden. På armen hade jag en tatuering. Tjock och svart. Ett slavmärke sade vissa. Ett skydd mot faror menade andra. Den frihet vi haft tidigare var ingen direkt frihet i sig. En tid som jag varit för liten att förstå och uppleva själv. Många hade dödats i skräck för en alltför stor population. Marknaden var stor för delar av magiska varelser. Även om förvaltningen visste vilka som fanns, så kunde de aldrig veta hur vi försvann. Om någon gick under jord eller blev mördad var inget man lade ner resurser på om man kunde anta någon vara avliden.  Det här förändrades med märkningen. Tatueringen som jag bar.

Nog hittade dem syften till sådana som mig. Tidigt började jag vakta vid bergen längst upp i norr. Där slumrar drakar. Där finns älvor och troll. Tidigare var vi bara listade hos förvaltningen med namn, ålder och senast kända vistelseort. Efter märkningen kunde de alltid veta var vi befann oss när det behövdes. Blev vi upprörda och hamnade i varghamn dök de upp. Väsenförvaltarna i midnattsblå mantlar. Om vi dog blev det synligt i listorna, när och var. Tider förändras. En enveten yngling hade skapat debatt. Han var klippsk nog att förstå att kunskap förändrar attityder. D.T. Tumder hade publicerat sina verk.  

Med ett poff dök han upp och blev synlig i gränden. Iförd samma klädsel som mig. Vit tröja, svarta byxor. Kängor som gick upp över smalbenen. Han var engelskspråkig. En dialekt som jag knappt förstod. Han lät munter och var på mycket gott humör. Han sträckte mig handen till hjälp upp från backen. I vimlet på gatan märkte ingen den som dök upp ur tomma intet. 

Mannen med förkärlek för teleport var en färggrann varelse, även om klädseln i sig var svartvit. Brandorangt hår. Reflekterande solens strålar. Tycktes glöda, nästan lysa. Ögonen var isande blå, men utstrålade renaste värmen. Han fick den som just klev ut på gatan, genom Väsenförvaltningens svarta dörr, att framstå som om denne var urblekt av ålder. Tore var gammal och grå. Gråa ögon, grått hår. Ansiktet var fårat. Han var inte som det flesta född till det han var nu. Med arbetet som förvaltare följer vissa risker. Han blev biten en dag.  

Tore, min chef. Min förvaltare. Min förmyndare. Jag hade inte fungerat lika bra i det ickemagiska samhället som man hade hoppats. Tvärtom hade jag varit en av de större säkerhetsriskerna. I ett villaområde. I en familj av människor, av ickemagiker, utan kunskap och verktyg blev situationen snabbt farlig. Det hade blivit en lättnad att få leva med de som var som mig. Där jag hörde hemma. 

Det var ett litet och lungt land. Med gott om plats i stora skogar för allehanda väsen som inte borde leva tätt inpå städer. Tjänstgöringen i Sverige innebar mest bara vistelse i naturen. I skogen. I bergen. Bland djuren. 

Resan till Rumänien

Mannen med det rödflammande håret och den gråe Tore hälsade på varandra. 

- Loupe du kan sitta kvar här vi har lite pappersarbete att göra, sade Tore i sin vanliga vänliga ton. Han stack till mig tjugo kronor och jag tänkte att en glass inte skulle sitta helt fel. Så gick dom båda in i kontoret. Jag gick och köpte mig en vaniljstrut och slog mig straxt ned utanför dörren igen. Den stod lätt på glänt och det som fanns därinnanför var ett sunkigt litet fik med lagom härskna bakelser och mycket spindelväv. Nog för att knappt några ickemagiker skulle vilja stanna där på en fika. Genom att uppge sina egentliga affärer kunde man gå in bakvägen genom köket igenom en dörr och nedför en trapp. Därinne fanns en korridor kantad av träförråd och längst ned ytterligare en dörr. Där hade Väsenförvaltningens Varulvsenhet för Sverige sitt kontor. Efter en stund kom dom båda ut ifrån kontoret. Mannen med det brandorangea håret höll i en bunt med papper. Sommaren var så varm att ingen mantel behövdes och jag svettades nästan i min vita tröja. 

- Nu tillhör du den Internationella förvaltningen i Dublin, meddelade den muntre rödhårige, Tore vi ska straxt ge oss av. Du får säga hejdå till Loupe. 

- Jag kommer sakna dig flicka lilla, sade Tore och det kunde jag förstå. Jag var uppväxt med honom trots allt. Kontoret hade blivit mitt hem, det var tillochmed här som jag sov. I rummet längst in fanns fyra våningssängar och en av underslafarna hade blivit min alldeles egna. 

- Mondo var rädd om henne nu, jag vet hur Internationella förvaltningen är, farlig är en underdrift. 

- Den är på väg att bli bättre nu, dom har tagit till sig mycket av D.T. Tumder, svarade han som kallades Mondo, sen är det få som deltar i utbildningsprojektet. 

Det var därför jag skulle resa ifrån min Tore. Det fanns en skola i Rumänien och några till som tog emot varulvar på prov. Rådet hade röstat igenom ett utbildningsprojekt för oss och det skulle pågå i tre år innan det utvärderades. Jag var en av få varulvar med magiska krafter, precis som Tore och Mondo. 

Han tog mig i armkrok och ledde mig gatan ner tills vi befann oss i en hop av turister. Mitt i ett steg hördes ett poff och allting började virvla omkring oss. Ögonblicket efter befann vi oss utanför en stor och präktig borg med en liten konstjö där änder simmade fridfullt.  

- Kom så får du se ditt rum, jag har inrett det själv, skrattade han entusiatiskt. Han ledde mig fram till borgen, in genom tunga träportar och uppför ett par trappor. Vi svängde av in i en liten korridor och när vi stod framför förråd nummer femtiofyra vilket var skylten på dörren bad han mig att ta tag i handtaget samtidigt som han knappt hörbart mumlade något med slutna ögon. 

- Det här är nu ditt, det jag gjorde var att ordna med ett blodlås. Det är nu bara du och de som delar ditt blod som kan öppna dörren, förklarade han. 

Inne var det litet och trångt. Med en madrass på en avsats i sten med skåp under och en sekretär så nära sängen att det inte fanns en stol utan man fick sitta på fotändan av madrassen om man ville använda det. Vid sängen stod ett litet rangligt nattygsbord och innanför dörren hängde ett stort antal krokar och en liten hylla. Det jag tyckte mest om var fönstergluggen i den tjocka muren bredvid sängen. 

- Vad tycker du? frågade han spänt. 

- Det är fint, svarade jag artigt och sneglade lite på det storblommiga lakanen som prydde sängen. 

- Jag har hittat allt på loppis, sade han stolt. Jag har inrett dom andra lite annorlunda. Att bero på det så har jag fler att hämta upp och jag borde skynda mig lite, han stod nu och granskade ett fickur i guld som han skyndsamt lade tillbaka i fickan. Dina nya uniform ligger i skåpet under sängen och dina läroböcker finns i sekretären, så log han glatt och gjorde plötsligt helt om och försvann återigen i tomma luften. Jag stod där och tittade efter honom ett litet tag. Han kunde inte vara mycket äldre än jag själv, kanske någonstans mellan tjugo och tjugofem. Fast det kanske var en del, jag var ju trots allt bara femton. Så gick jag in i det lilla rummet. Böjde mig ned och plockade fram den nya uniformen. Den svarta yllemanteln hade texten Internationella Väsenförvaltningen Varulvsenheten broderat på alviska vid vänstra bröstet. Dom stora pösiga byxorna med massa fickor på och den naturvita tröjan var båda alldeles nya även dom. Det jag hade kvar av min gamla uniform var kängorna, dom var nyligen utkvitterade och man hade väl inte sett någon anledning till att ge mig nya sånär inpå. 

Jag tittade i sekretären. Där låg gamla böcker i bryggarkonst, trolldomens och magikernas historia och diverse andra ämnen. Det som fångade min blick var flera band som var helt nya. Dom var skrivna av D.T. Tumder som  jag hade hört mycket om. Där låg även en handskriven lapp ifrån Mondo med sidhänvisningar och ett prydligt skrivet veckoschema över våra lektioner. Vi skulle inte ha Mondos ämnen på i alla fall tre dagar. 

Sexualkunskapen

I en av stensalarna. Ett dragit rum för stort för fem personer höll Mondo sin första lektion. Bakom katedern fanns tre fönster genom vilka höstsolen strömmade. Bredvid dem en aning opraktiskt placerat hängde en griffeltavla på murväggen. Draget, ytterväggarna och placeringen av griffeltavlan var anledningen till att han fått just denna lektionssal, som alla andra valt bort. I övrigt var den ljus och trivsam. Stora kistor placerade längs väggarna. En lika gammalmodig och brokig samling som möbleringen i våra sovrum. I en bokhylla fanns en del mappar och böcker. Hans egna extra exemplar av Tumders band. Nära till hands för glömska dagar. Framme vid katedern stod han i vad som måste vara hans vanliga kläder.

Industrisydda kläder användes inte av de som enbart vistades i  det magiska samhället. Det fanns helt enkelt inte, industrialiseringen hade aldrig fått genomslags-

kraft. Inte heller elektriciteten eller avlopp. Man var rädd för det arbetstillfällen som kunde försvinna och med många hantverkare specialiserade i olika yrken verkade det onödigt att pröva något annat. Han såg annorlunda ut, smått lustig på något sätt, i sin naturfärgade skjorta med snörning vid bröst och armar. I en skogsgrön mantel med spänne av brons och ett par pösiga bruna byxor. Fortfarande bärandes Väsen-

förvaltningens kängor på fötterna. I solen lyste håret, i skuggan