Marmortrappan

By Torbjörn Hedlund

Torbjörn får inte följa med in och hälsa. Hans storasyster Margareta är fjorton år och ligger på Skellefteå lasarett. Hon har en knöl i magen som ska opereras bort. Men Torbjörn har inte fyllt tolv än, så han måste vänta utanför den gigantiska dörren. Det är många i byn som pratar om Margareta och hennes knöl - att hon har cancer eller kräftan. Ingen vet riktigt om det kommer ordna sig. Inte ens läkarna.Det är i turerna kring systern Margaretas sjukdom som vi träffar Torbjörn och hans familj i Byske. Vi får dela deras oro och osäkerhet kring det som sker, samtidigt som Torbjörns far Isak allt oftare påminns om dagen då hans första fru tragiskt gick bort. Men det är inte bara klanen Hedlund vi får följa. I samma by bor även tandläkaren Klaus Mangold med familj. Mangold, som kommit till Sverige efter andra världskriget, efter att ha överlevt både förföljelse och fångenskap. De två familjernas öden korsas under en tid då allting står i förändring. Kommer Margareta klara sig eller är det redan för sent? "Marmortrappan" är en dokumentärroman skriven av Torbjörn Hedlund. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726879025

Book preview

Del I

Kapitel 1

Pojken i trappan

Våren 1963 springer en pojke upp och nedför en trappa på lasarettet. Ibland sätter han sig ned på översta trappsteget, tittar på den stora bruna dörren. Det finns inget fönster i dörren som kan avslöja vad som döljer sig bakom den. Stor som en ladugårdsdörr är den, kanske ännu högre. Den kan knappast öppnas av en åttaårig pojke, på sitt nionde. Han får inte ens försöka öppna den. Så springer han upp och ned igen. Han noterar att trappstegen har små urgröpningar. Sannolikt har miljontals eller miljardtals steg tagits av människor i denna trappa sedan byggnaden uppfördes.

Skellefteå lasarett var byggt 1916, ritat av Ernst Stenhammar. Invigningen av lasarettets till- och nybyggnad hade hållits den 12 juni 1937. Där befann han sig, pojken i trappan. Trappstegen var bruna. De var hårda, men ändå mjuka. Det var tolv steg, det hade han räknat, upp och ned, ett otal gånger. När han sprang uppför kunde han hålla i det mjuka träräcket som var fast förankrat mot ett smitt räckverk. Ibland lät han fingrarna spela mot räckverket på väg upp eller ned. Om man svängde till höger 180 grader längst upp kom ytterligare en trappsektion som också hade tolv steg.

Pojken sprang igen, det fanns någon slags oro i detta. Vad dolde sig bakom den stora dörren som han inte fick öppna? Modern hade sagt:

– Stanna här medan jag går in till henne, du får inte följa med in.

Pojken var jag, Torbjörn Hedlund. Jag var yngsta barnet till Isak och Elma Hedlund och vi hade vårt hem i Byske sedan februari 1958.

Flyttlasset hade gått från Tjäln som låg rakt västerut och det var cirka tre kilometer därifrån till huset på Ringvägen i Byske. Jag föddes 1954. Då var pappa Isak 56 år och Elma, min mor, var då 42 år. Vi var sammanlagt 14 syskon, 6 helsyskon och resterande var mina halvsyskon.

Barn under tolv år fick inte besöka sjuka anhöriga, men det visste ju inte jag att den regeln fanns.

Tiden gick långsamt, som i ultrarapid, och jag sprang upp och ned. Jag undrade vad de talade om där bakom den stora dörren? Var det ett besök och ett samtal som min syster tyckte gav henne något? Tro? Hopp? Eller var det bara svårt. Tänkte hon kanske på mig i trappan utanför salen och korridoren? Kanske ville hon se mig? Jag var ju lillebror och hon var storasyster.

Jag satte mig ned igen på översta trappsteget, avsatsen, bara två meter till höger om den ljusbruna stora trädörren. Trappsteget hade en liten urgröpning som passade för den lilla smala, spinkiga ändan. Lite mjuk var nog bruntrappan i alla fall.

Det var som om jag inte var ensam. Precis som om någon satt där med mig, lade en arm över skuldrorna och talade tröstens ord. Vad var det som jag kunde förnimma, på översta trappsteget, på Skellefteå lasarett? Var någon där för att trösta?

Margareta var hennes namn, född den 26 maj 1948. Hemma på orgeln i finrummet stod det svartvita fotografiet. Det var taget på sommaren innan allt började, eller kanske hade det börjat tidigare egentligen?

Mörkblont hår med naturliga lockar och ett varmt leende. Två, ja faktisk tre skrattgropar hade hon. Två precis nedanför mitten på de smårunda kinderna, och tittade man noga så fanns även en liten charmgrop på hakan. Ögonen var vackra och spred ett ljus och en glimt av livet när det är som vackrast. Hennes leende spreds liksom i hela fotografiet och ut mot betraktaren.

Hon var nummer fyra i syskonskaran av sex, två äldre bröder, en äldre syster samt en yngre, och så den minsta, jag själv. Jag var sex år yngre än Margareta, som mamma sa var vackrast och gladast av dem alla. Tittade man noga och granskade kortet så var det uppenbart.

Så var det, det var sant, det sa alla. Förutom dessa sex helsyskon fanns åtta halvsyskon också, som alla hade flyttat hemifrån, och de flesta av dem hade redan hunnit bilda egna familjer.

Mamma sa att Margareta hade en tumör, en cysta, en knöl deri magan. Klasskamrater, kompisar, alla frågade och jag svarade:

– Det var en knöl deri magan, men den är bortopererad. Hon blir nog bra.

Men när jag gav svaret, så fanns tvivlet och oron där. Innerst inne ville jag ju tro att allt skulle bli bra. Men en obehaglig känsla fanns hela tiden. Alla såg så bekymrade ut. Någon sa att det var cancer, andra att det var kräftan. Kanske var det en tvilling som aldrig utvecklats utan blivit kvar i magen? Ja, så spekulerades det från det ena till det andra. Det var lika svårt att hålla tillbaka tårarna varje gång jag fick frågan. Jag svarade:

– Det var en knöl deri magan. Den är bortopererad och så har hon ju fått strålbehandling, hon blir nog bra.

Jag bet ihop så att ingen skulle se att läppen darrade, och så hastade jag vidare. Jag var snabb och kvick, det hade jag alltid varit. Glad var jag för det mesta också. Jag skuttade omkring och småbusade som alla pojkar i den åldern gör. Ibland sjöng jag, riktiga arior samtidigt som jag åkte med ullsockarna på listen längs med trappen från övervåningen hemma ända ner mot hallen där telefonen stod på en hylla. Rekordet var tre sekunder.

Men hur skulle en åttaåring kunna förstå? De vuxna, visste de egentligen vad det var för knöl? Ovissheten och oron präglade hela familjen. Ville man verkligen veta, kanske inte?

Kapitel 2

Tandläkaren

Det blödde ymnigt. Jag satt på pakethållaren och höll en handduk över munnen. Pappa trampade så fort han kunde på väg till sjukstugan i Byske. Det var cirka en kilometer dit. Under färden försökte jag att hålla fötterna från ekrarna på bakhjulet och samtidigt inte ramla av. Dessutom var min ena hand upptagen med att hålla handduken mot munnen.

Det var på sommaren, året var 1961. Veckorna före hade vi barn på Ringvägen, ett stenkast från Byskebäcken, lekt tillsammans. Vi var mellan sju och nio år. Vi skojade och hade trevligt på grusvägen, i skogen och vid bäcken. Det var jag och min syster Anita; Ulf och Lena var grannbarn. Mina äldre syskon som var i tonåren var med sina kompisar.

Det som var lite speciellt den här sommaren var att i granngården hos Arvid och Inga hade två flickor, Renate och Gabriela Mangold, flyttat in. Det var dock bara några veckor de skulle bo där. Den yngre av flickorna var samålder med mig. Hon kallades Kicka och var som en liten docka. Hennes pappa, Klaus, hade åkt tillsammans med sin fru Ursula till Heidelberg i Tyskland för att begrava sin far, Leonhard Mangold. Klaus mor Dorothea och fastern Dora skulle möta upp där när de kom.

Under våren hade jag lärt mig att svara i telefonen. När ringsignalen ljöd var jag oftast först framme.

– Hej, 3-5-9! Det var telefonnumret, det hade jag lärt mig.

Telefonen stod på en hylla i hallen. Till vänster om hyllan fanns en dörr och en trappa ned till källaren. Till höger fanns en trätrappa som gick upp till övervåningen. Avståndet ifrån mitten av köket och till telefonen var fem-sex meter. I hallen, på golvet, låg en trasmatta, som mor i huset hade vävt.

Telefonen ringde nu. Jag var inne i köket, och först skulle jag minsann svara. Hej! 3-5-9! Så skulle jag svara. Full fart! När jag kom till mitten av trasmattan kände jag att den gled undan. Armarna var redan lyfta för att kunna rycka till mig telefonluren snabbt. Fallet blev elakt. Jag flög som en projektil mot trappan. Jag hann inte ta emot mig utan föll handlöst mot kanten av det andra trappsteget. Pappa och mamma rusade till undsättning, mest var det nog mamma. Pappa hade lite svårt att tåla åsynen av skadan, och blodet som flödade. Det var ett stort sår på överläppen, som var kluven ända upp till den ena näsborren. Flera av tänderna var skadade, men den totala omfattningen av skadan var svårbedömd.

Efter en cykeltur i ilfart var vi framme vid sjukstugan. Pappa torkade svetten från pannan. Han andades häftigt. I ögonen såg jag oro och lite panik. Blicken flackade mellan dörren till sjukstugan å ena sidan och ingången till folktandvården å andra sidan. Jag hade ont, handduken var nedblodad. Pappa lyfte varsamt ned mig från pakethållaren. Sen stegade vi in till sjukstugan.

– Det här är nog inget för oss, sa sköterskan. Ni får gå över till folktandvården.

Den byggnaden låg knappt hundra meter från sjukstugan och inrymdes i ett vackert trähus med ljus panel. Vi gick uppför stentrappan in i hallen. När vi kom in i rummet där tandläkarstolen stod, möttes deras blickar, pappas och tandläkarens. Nils Isak Hedlund, född den 22 maj 1898 i Bäckliden, Byske. Nils efter sin far och med tilltalsnamnet Isak. Klaus Helmut Erich Mangold, född den 20 april 1921 i Königshütte, Oberschlesien. Helmut efter sin morbror, Erich efter sin farfar. Klaus var tilltalsnamnet. Isak, torparsonen, var flottningsarbetare eller som det stod i telefonkatalogen, diversearbetare. Klaus, läkarsonen, var tandläkare och hade judiskt påbrå. De skulle komma att träffas flera gånger framöver.

Man kan undra om det fanns något gemensamt hos dessa män? Något som de omedvetet delade med varandra. Ålderskillnaden var hela 23 år. Män med helt olika bakgrund, födda i olika länder, helt olika uppväxt. Två män med en outrannsaklig förmåga att kunna förstå och känna empati. Det var som om inga ord behövdes dem emellan.

Klaus lade varsamt handen på min skuldra. Han hade hört talas om mig redan och visste ju också att jag var hans dotter Gabrielas lekkamrat. Det var bara några veckor tidigare som Klaus hade åkt bort för att möta sina släktingar på sin fars begravning. Många tankar och minnen hade han från kriget, familjemedlemmarnas öden, allt det lidande han och hans familj hade gått igenom. Kanske tankarna på detta svepte genom hans huvud när han började undersöka mig? Klaus gav Isak en lugnande blick. Jag höll fortfarande handduken över munnen.

– Får jag se vad som har hänt?

Klaus tog försiktigt bort handduken, som var bloddränkt. Man kunde se ett stort sår som klöv överläppen helt. Tandköttet var skadat, ett par tänder i överkäken framtill, under sårskadan, var lösa. Jag lät honom inspektera och värdera skadorna, utan att klaga eller ens gråta. Jag såg på den spensliga tandläkaren, tittade honom i ögonen, följde med alla steg i undersökningen.

Följaktligen började ett mödosamt arbete att återskapa läppen och rädda tänderna. Tandsköterskan Hill assisterade Klaus med van hand och räckte honom alla instrument, suturer och kompresser. Innan han skulle sy den stora sårskadan fick han ge mig en bedövningsspruta. Jag rörde knappt en min utan satt lugnt i stolen. Det krävdes åtminstone tio stygn, både på utsidan och på insidan av läppen. Tänderna gick att trycka på plats och skadorna på tandköttet gick också att sy.

– Det är en snäll och duktig pojke du har, Isak.

Deras blickar möttes, Isak log stilla. Namnet Isak betyder ju förresten han som ler eller han som skrattar. Isak blev nog lite stolt över minstgrabben. Tänk att han kunde uthärda detta, utan ens en grimas. Så tackade vi för oss och cyklade tillbaka hem, jag på pakethållaren.

– Håll ut benen så att de inte åker in i ekrarna, sa pappa.

Det gick några dagar.

Sent en kväll körde en bil upp på grusgången hos Isaks. Ut klev Klaus, hustrun Ursula och dottern Gabriela. De ringde på och klev in i hallen. Där räckte de ett hårt paket till mig. Paketet var inslaget i ljusblått papper med ett gult snöre.

– Det här får du för att du var så snäll och duktig, sa Klaus.

Jag tog emot och öppnade paketet. Det var en batteridriven motorbåt. Familjen Mangold hade varit till Skellefteå och köpt den. En så fin leksak hade jag aldrig fått någonsin, och Gabriela tittade avundsjukt på båten. En så fin leksak hade hon själv aldrig fått. Min åtta år äldre storebror hade heller aldrig sett något liknande!

Medan de vuxna satte sig ner och pratade, fyllde jag badkaret med vatten. Jag körde med båten runt, runt. Den gick så lätt på vattnet. Båten hade lanternor som lyste så fint. Jag tänkte: Att de gav mig en sån fin present!

Nästa gång Klaus och hans hustru skulle komma att ringa på dörren hos Isaks skulle det vara av en helt annan orsak.

Kapitel 3

Professorn

Det hade börjat redan i elvaårsåldern. Margareta fick gå hem från skridskobanan för att hon hade så ont i magen. Blindtarmen var väl det första man tänkte på, men dessutom var urinen röd, det hade hennes storasyster sett. Suspekt njursten var diagnosen, men någon sten såg man aldrig.

Själv hade Margareta känt någonting till höger om naveln. Det var liksom en oförklarlig känsla. Som om någonting tryckte nedåt mot ljumsken, sa hon.

Så kom febern på hösten 1962. Det