Stängslet

By Sune Örnberg

Tage har precis återhämtat sig efter en lång och svår kamp mot TBC. Men det betyder inte att allt är frid och fröjd för det hårt prövade skolbarnet, och han är fortfarande långt ifrån återställd. Från TBC-avdelningen blir han flyttad till ett barnhem där han är kraftigt begränsad; han får bara lämna hemmet för att gå till skolan och kyrkan. Men Tage låter inte sin dystra vardag döda hans livslust. Istället kompenserar han sin begränsade fysiska närvaro med en flödande fantasi, där han lever ut allt det han blir förvägrad i verkligheten. Stängslet är en levande och stark utvecklingsroman som utspelar sig i 1930-talets Sverige.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 5, 2022
• ISBN: 9788728212806

Book preview

Sune Örnberg

Stängslet

SAGA Egmont

Stängslet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1994, 2022 Sune Örnberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728212806

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

jag var på Carlanderska för att muntra upp en klasskamrat. Han låg i sviterna efter en blindtarmsoperation. Jag hade inget med till honom – jag hade inget att köpa för och klassen hade inte velat samla in. Men jag visade honom skolböckerna och talade om vad vi hade i läxa. Det spred han ut när han blev frisk, det ansågs komiskt – redan detta att jag hade besökt honom ansågs komiskt. Fast när jag hade klått upp en av mobbarna glömdes affären och jag skulle ha glömt den själv om jag inte hade gått in i fel sjukhuskorridor efter besöket.

Jag har dåligt lokalsinne. Som barn var jag aldrig utomhus och gick inte inne heller. Jag började gå först när jag hade fyllt åtta. I början skyllde jag mina svårigheter att orientera mig på detta, men jag har träffat andra som inte reder sig bättre än jag trots att de har övat sen barnsben. Det är som om vår inre kompass vore felkonstruerad. Jag vande mig snabbt och blir inte orolig när jag går fel – jag räknar med det. Nu hamnade jag i en korridor som ledde bort från stora porten. Två kvinnor som nog hade bättre reda på sig passerade. När vi var i jämnbredd suckade den ena:

Ack ja, den kära Julia!

Jag kände Julia. Jag trodde inte att hon hade någon namne. Vadan detta suckande? Var hon sjuk? Låg hon här?

Jag öppnade dörrar till enskilda rum utan att knacka och bad belevat om ursäkt. Men syster Julias dörr var öppen och det hördes ett sorl från rummet. Jag stod länge och tittade in utan att bli sedd och utan att se henne för hennes säng var omgiven av gamla kvinnor i gamla uniformer och de talade i munnen på varandra, upplivade av att träffas men talade lågt, nedstämda av kollegan Julias ömkliga tillstånd.

En kvinna i korridoren föste undan mig och steg in. Jag följde henne. Hon hade svart klänning och förkläde med breda axelband, en stor brosch under hakan och plattare mössa än som var vanligt med systrar. Hon annonserade sin ankomst opassande högt:

Älskade Julia!

Då öppnade sig skaran framför sängen och patienten blev synlig. Genast strömmade tårarna ur den nyas ögon, det var ett stritt fall, hon dolde inte ansiktet med händerna och torkade det inte med näsduken.

Se på den! sa Julia. Jag är väl inte död än.

Lakanet var uppdraget till hakan, ansiktet var hopsjunket och färglöst, det gråa håret låg utfällt, det som annars var samlat i en nackknut. Den nya kan nog bedöma när livet inte går att rädda, tänkte jag – jag var van vid sköterskor och deras uppförande. Men nu hade Julia fått syn på mig:

Det var oväntat besök – hur har en sån hittat hit?

Det var bara att följa rösterna, sa jag. Hela sjukhuset talar om syster.

Kvinnoförsamlingen log som den gör när en oprövad människa blandar sig med ålderdomen, utom den nya som var inbegripen i ett viskande samtal med en kollega.

Fråga du mig istället, sa Julia till henne. Jag vet hur det står till med mig.

Då slutade viskandet och all uppmärksamhet riktades mot mig.

Han där, sa Julia, har kommit in i realskolan. Det var då väl. Något arbete duger han inte till.

Jag tog inte vid mig. Jag visste att hon med arbete menade grovarbete. Jag hade fel på benet och kunde inte bli springpojke som kamraterna – jag skulle inte kunna bära ett lass varor fem trappor upp – hissarna var inte tillåtna för bud i de förnämas hus. Jag kunde inte ens cykla.

Han är den lataste pojke jag har haft, sa hon också. Den late sticker sin hand i fatet men finner det mödosamt att föra den till munnen.

Vid de bibliska orden bleknade leendena. Församlingen såg strängt på mig – i lasternas ordning rankades lättja strängare än osedlighet.

En gång, sa Julia, störtade en flygmaskin på åkern en bit från hemmet. Alla barn trotsade förbudet att gå utanför – till och med biträdena lopp iväg att beskåda eländet. Men vem får jag se sittande i gräset som om inget hade hänt om inte han där. Han iddes inte röra sig. När jag frågade om inte han också skulle förena sig med hopen, sa han att det vore honom främmande att trotsa förbudet att lämna barnhemmets område. Han är elak – han kommer att reda sig.

Jag var inte van att säga mot syster Julia. Jag bara vred mig av olust. Jag hade aldrig tyckt om vårdfolkets manér att tala om mig som om jag inte var närvarande. Men en av systrarna försvarade mig: Nu skall inte Julia vara stygg, sa hon. Han är det enda av dina barn som har bemödat sig om att ta reda på att du är sjuk och som har kommit hit för att ta avsked av dig.

Jag har noterat det, sa syster Julia. Det skall jag inte glömma. Det skall jag minnas när jag sitter i Paradiset.

det första han såg var stängslet.

Det reste sig högt. Det sträckte sig så långt ögat nådde: rostig järntråd med gröna stänk, fästad vid platta järnstolpar – ett oavbrutet mönster av spetsställda rutor. En inhägnad för varelser som inte fick gå utanför och en sträng upplysning till dem därutanför att detta var privat område.

En häck skulle ha kunnat göra samma tjänst. De hus bilen hade passerat hade häckar eller låga trästaket och ingen kunde missta sig på att marken och husen innanför var privat egendom. Det är inte ens säkert att häck eller staket hade blivit dyrare, men de skulle ha givit en intim prägel åt anläggningen som inte ville veta av intimitet. Man fick gå ända till färgeriet vid ån för att hitta ett likadant stängsel som det han såg nu. Till och med taggtråden överst var likadan men bara på de tre sidor som vette mot bondgården, skogen och betesmarken. Staketet mot vägen var taggtrådslöst.

Det visste han inte. Han hade under sin drygt åttaåriga levnad inte sett ett stängsel förr, så det ingav honom inga fabrikstankar – han hade inte sett en fabrik heller. Han gillade staketet – att bo innanför verkade mäktigt och betydelsefullt. Spänningen släppte. Han blev trygg.

Bilen stannade vid en dubbelgrind av tjocka järnrör, rostiga som staketet.

Vi är framme, sa syster Julia. Detta är Adamsro!

Chauffören mixtrade med några stängningsanordningar, sköt upp ena grindhalvan och fäste den med en järnstång, en kraftig hållare som var nerslagen i marken med en ögla. Han knuffade upp andra halvan och körde sakta in på gruset fram till den pampiga ingången. Den var inte för barn, inget barn hade någonsin gått in den vägen.

Det kommer strax en fröken och visar dig tillrätta, sa syster Julia. Själv steg hon inte ur bilen – hon skulle vidare till en bekant. Hon tog från honom rondskålen som han hade hållit under hakan hela resan och räckte den till en kvinna som råkade passera.

Här är den nye, sa hon. Han går sämre än dom förespeglade mig, men han skall inte bäras.

Chauffören hjälpte honom ut. Fröken grep hans väska. Jag är nödig! väste hon. Jag måste på klosetten! Hon gjorde en vid gest med armen innan nödigheten jagade bort henne. Han förfärades över att en kvinna yppade en sån sak men begrep att hon hade visat vägen. Han skulle gå runt huset till barnens ingång. Han gick långsamt så nära väggen han kunde som om han var rädd att förlora huset ur sikte. Gruset var tjockt. Han tittade ner för att trampa rätt. Han kanade om han inte satte ner fötterna försiktigt.

Knäet värkte inte men gjorde sig påmint: Ta inte i! Staket och grus – nu gick han på Adamsro!

Bilen hördes inte längre men han hörde att någon såg på honom – det var så tyst. När han tittade upp stod en skara barn och stirrade. Många var större än han. Han grinade glatt. De hälsade inte tillbaka. Han sträckte på sig.

Då kanade han, gjorde några flaxande rörelser för att få balans och föll. Han skyddade sig med höger hand som inte hade käpp. Gruset skar sönder skinnet i en hand som aldrig hade hållit i något grövre än en termometer; den hade han tagit ut olovandes för att titta på kvicksilverstapeln. Men det var längesedan. Där satt han nu, lyfte handflatan, såg blodstrimmorna och började gråta, tyst visserligen, men gråta. Barnen skrattade inte och rörde sig inte. Ingen gick fram för att hjälpa honom. Ingen vågade: på Adamsro var alla friska men här hade kommit en sjuk. Vem visste hur man tog i en sån? En fröken reste honom fast inte hon som hade gått på klosetten. Plötsligt var han inne i ett rum där kläder hängde tätt – barnens tambur. Vad har hänt?

Han har fallit. Han har käpp. Jaha!

Han hörde på jahaet att det betydde Herregud skall vi få en sån!

Han var en som skulle bli till besvär.

Han sträckte fram handen för att hon skulle hämta sprit och rena småsåren. När hon inte såg på honom sa han Fröken! Då borstade hon bort de sandkorn som kunde vara kvar med sina fingrar och sa Se så, nu är det bra! Och här fröknas inte. Här är vi tant! Du kommer lagom till kvällsmaten.

Han kunde många ord för sin ålder. Han kunde ordet hygien.

Medan han tog av sig ytterkläderna gick barn förbi honom. De talade men inte till honom. Det skulle de göra tids nog. När han tog steget över tröskeln till matsalen hade de redan bett bordsbönen och slagit sig ner, pojkarna satt vid ena långväggen, flickorna vid ena kortväggen och småbarnen vid den andra. Fröknarna, nej tanterna, rörde sig på det fria golv som så bildades. Vid den fria långväggen stod serveringsbordet med havregrynsgröt i en kittel för 23 barn. Lukten gav honom kväljningar. Han saknade rondskålen. Efter sju års kvällsgröt på sjukhuset skulle utspisningen fortsätta på detta barnhem. Hans mod sjönk. Han började gråta.

Vad är det med den där?

Han slog sig.

Jovisst, det kändes i handen när han knöt den. Men han grät inte för att det gjorde ont. Han var van vid att det gjorde ont, för sådant grät han sällan. Han grät av vantrivsel, missmod och besvikelse, en sorts flickgråt.

Han trängde sig in på den plats som var hans. Alla tallrikarna var fyllda av gröt till brädden. På brädden låg en tumnagels rand av mjölk. Mjölken värmdes av gröten. Tunna grumligheter bildade av sockret flöt ovanpå.

Pojkarna slamrade med skedarna mot landstingets tjocka porslin: de fick inte tala vid bordet. De åt utan besvär. Som vanligt var han den enda som insåg hur avskyvärd anrättningen var. Han rörde sig inte. En av tanterna satte skeden i hans hand, den hand som gjorde ont. Du behöver väl inte matas heller, sa hon.

Han la skeden mot gröten så att mjölken rann till. Den svalde han. De hällde på mer mjölk. Den var kallare och godare. När matlaget bröt upp hade han all gröt kvar. Han reste sig, knäppte händerna och hörde den unisona bönen:

För mat och dryck dig vare lov o Gud

lär oss i nåd att hålla dina bud. Amen.

Barnen bullrade upp. De stora ställde sig i kö för att ta vakthavande tant i hand. Men en av tanterna som hade matat småbarnen tog honom om axlarna och sköt honom mot hans plats:

Så gubbe lille, här äter vi upp!

Det gjorde vi där också, på förra stället, sjukhuset. Runt om i världen svälter barn ihjäl. De skulle inte tacka nej till hans portion! Men själv var han så förmäten att han förkastade guds gåva.

Sådana ord hade han hört kväll ut och kväll in utom på söndagarna som var välsignade med mjölk och smörgås, inte för att barn skulle bli befriade från gröt en dag i veckan utan för att kokerskan hade rätt till ledighet. Men trots maningarnas ihärdighet hade hans mottaglighet för dieten inte ökat. Fröknarna på förra stället och tanterna här visste att det var av ondska han inte åt. Ondskan fick hans kropp att stänga sig och spjärna emot och kasta upp det som kom ner. Ondskan inställde sig förklädd till Oro redan några timmar före kvällsmaten. Och omvänt – när han vaknade på söndagsmorgonen kände han en ilning av lycka över att han hade framför sig en grötfri dag.

Själv hade han i åratal velat vara till lags. Själv – det själv som inte var ondska och som inte hade något att säga till om.

Han åt inte. Han stirrade ut genom fönstret mot träden utan att veta att alla var äppelträd utom det längst bort som var päronträd som man fick barnförlamning av när man åt fallfrukten. Han såg men visste inte vad han såg – fruktträd var främmande växter. Skeden låg orörlig i handen.

I Ryssland svälter kulakernas barn ihjäl och här sitter du och är kräsen! Hon ryckte skeden från honom, fyllde den och tryckte den mot hans mun. Han bet ihop. Hon vred hans armar bakom stolen och tryckte sig mot dem och mot hans nacke och tryckte skeden mot hans mun tills han måste gapa om inte läpparna skulle gå sönder. Hon tog en skedfull till – han spottade ut vad han hade fått in. Hon kallade dit en tant till. Den nya knep åt hans näsa, den andra stoppade in. Han svalde för att inte kvävas. Hans händer tryckte hårt mot henne bakom, han kände hennes mage och äcklades av beröringen och lyfte händerna för att de inte skulle besudlas och flaxade med armarna som med vingar medan de hanterade honom. När de hade tvingat i honom halva portionen slutade de. De hade demonstrerat sin makt. De sa åt honom att ta av kläderna, tvätta sig och lägga sig. Kamraterna skulle visa honom var hans handduk hängde och vilken säng som var hans.

Han stödde sig mot bordet när han reste sig och satte försiktigt ner det sjuka benet. Sedan kräktes han. Allt han hade fått i sig kom upp. Han förundrades som vanligt över att det var så mycket. Det flöt på bordet, på golvet, på bänken och på honom själv. Hon som hade börjat gav honom en örfil för att han kräktes med vilja. Han föll – hon hade inte räknat med hans dåliga balans. En av de stora flickorna fick torka upp.

Res dig!

Tanten röt. Han mådde aldrig bra av att kräkas. Han hade hört om barn som kunde spy när de ville, torka sig med handen och sedan fortsätta att äta. Själv blev han sjuk av uppkastningarna. Han var rädd att han skulle kräkas igen om han rörde sig hastigt. Han torkade tårarna med ärmen:

Jag slog benet mot bänken när fröken slog mig. Jag vågar inte trampa med det förrän det slutar att göra ont, triumferade han.

Nu blev hon betänksam och gick för att rådgöra med någon arbetskamrat. Så snart hon hade lämnat rummet hasade han sig upp. Flickan som torkade bad honom vänta en stund så skulle hon visa honom till brygghuset:

Dom har just haft byk där. Vattnet är nog varmt ännu och där finns gott om plats att tvätta av sig och du slipper alla som glor. Nu mådde han mycket illa. Han log mot henne. Hon tycktes alldeles obesvärad av stanken. Han följde henne sakta, knäet värkte. Hon öppnade för honom till brygghuset och gick när han klädde av sig. Då blev han till sig och bad henne stanna – han var rädd att dörren skulle gå i lås, rädd att någon skulle hitta honom och anse att han inte hade tillstånd, han var rädd att inte hitta tillbaka.

Dumbom, sa hon. Det är ju bara runt hörnet. Han kunde inte förklara att han lika gärna kunde gå öst som syd – riktningar sa honom inget. Han kunde inte förklara det för sig själv heller för han förstod inte att man måste kunna hitta. Han visste bara att han blev vilsen om man gick från honom. Han hade legat hela sitt liv och aldrig behövt leta sig fram. Men hon behövde inga förklaringar – hon tyckte väl att det var naturligt att en ny var rädd. Hon ställde sig utanför och väntade fast hon skulle få skäll om hon upptäcktes. När han kom ut blundade hon och gav honom en handduk.

En pojke visade honom hans säng. Där låg nattskjortan. Han la sig och la kudden över huvudet och låtsades sova under kvällsbönen. Tanten reste honom upp. Här sovs inte under bönen – under bönen måste alla sitta upp. Det kunde kanske ha funnits såna som låg på hans sjukhus men här var han bland friska barn. Här satt man.

När det var släckt talade pojkarna om honom. De viskade för att prat var förbjudet. De talade om honom som om han inte var mitt ibland dem. När de hade tröttnat, lyfte han kudden från huvudet och sa högt:

Men jag kräktes upp alltsammans!

Nu hade han gjort det till sin förtjänst som han inte hade inflytande över. Det var bra att ingen kunde se honom i mörkret, men för säkerhets skull la han kudden över huvudet.

människan lär genom att iaktta och genom undervisning, inte minst genom att iaktta undervisaren. Här kommer tant Maja på väg till personalens avträde. Till skillnad från flickornas och pojkarnas var det låst – man kunde se på den dinglande nyckelbrickan vart hon skulle. När hon gick förbi Tage stammade han:

Tuppen slår hönan! Han biter henne.

Åja, sa hon. Det är inte så farligt som det ser ut. Det är inte illa ment.

Genom hennes avvisande sätt gick det upp för honom att det tuppen gjorde hörde till det som inte gick att tala om och som pojkarna viskade om, något otillåtet som upptog alla storas sinnen och som måste förnekas för att det inte skulle bryta löst ohämmat. Någon exemplarisk sexualundervisning var inte tant Majas ord men de satte honom på spåret.

På sjukhuset hade de stora pojkarna berättat om tjuren, när ingen stor var i närheten som kunde förbjuda. Första gången han såg en tjur frågade han fröken varför tjuren bara hade en spene. Det var lockande att röra sig på förbjudet område utan att bli ertappad. Hon blev tydligt road men svarade kort att så hade Gud velat. För sina kolleger återgav hon frågan som exempel på barnslig oskuld.

Hans rop om tuppen och hönan var däremot oskyldigt. Han hade inte sett höns förr. Han satt hela förmiddagen vid stängslet mot tant Augusta och såg dem plocka på marken och såg tuppen med sin knyckande gång inspektera familjen.

Tant Maja berättade vid kaffet om hans fråga. Hon gjorde det triumferande. Vad rätt hon hade haft! Kvällen innan hade hon vänt sig mot de två som hade tvångsmatat. Det var att ta i, sa hon. Han var väl åksjuk efter den långa resan – båt, tåg och bil. De två försvarade sig med att det var farligt om en ny fick för sig att det gjorde detsamma med maten. Nu hade han lärt sig, nu skulle det inte bli problem. Men Maja hade fortsatt att tjata om att det var i grövsta laget och att de inte skulle ha gjort så om syster hade varit hemma:

Han har ju legat till sängs hela livet. Det här var kanske första gången han satt till bords. Det gör väl inget om man tänker på barnen också! Han vet ju inget. Han har väl inte sett en höna ens!

Det var den repliken hon påminde om. Vad rätt hon hade haft – inte sett en höna. För en lantarbetardotter var detta komiskt – hon skrattade gällt.

Han som inte hade sett en höna satt i gräset och tittade på gräs. Han följde myrornas gång och blev rädd för en sandödla. Nu satte sig Sven intill honom, den pojke som låg i sängen intill.

Nästa torsdag skall jag resa, sa han och gnuggade händerna. Jag skall få komma hem. Min pappa hade tuberkulos, som dej.

Är han frisk nu, som mej?

Han har dött, sa Sven.

Skall du vara med på begravningen?

Den har redan vatt, sa Sven.

Jag vet ingen som har varit på begravning. Jag skulle vilja veta hur det är.

Vad skall det vara bra för? sa Sven.

Jag känner några döda.

Då kan du väl fråga dom! sa Sven.

Varför skall du hem när din pappa är död?

Sven la ut texten: Nu är det ingen som smittar. Då skall jag inte vara här längre. Jag önskar att det var nästa torsdag idag.

Är det inte bra här?

Det är väl klart att det är bättre hemma, det är det alltid, sa Sven.

Ja det är klart, sa Tage med övertygelse och försökte tänka sig hemma. Så sken han upp: Hemma får jag ingen gröt!

Du var fånig i går, sa Sven. Man skall inte reta tanterna.

Jag kan inte äta gröt, sa Tage. Nu syntes tårar i hans ögon – han lipade för ingenting.

Det var inte det, ett av småbarnen kan inte heller. Men du reste dig från bordet och tackade Gud för maten som du inte hade ätit, sa Sven. Sådant retar en del. Det är ett hån. Du skulle ha suttit och då skulle tant Naemi, hon är noga, säga: Vem sitter när vi ber? och då skulle dom se att du inte hade ätit. Då måste hon bestämma sig fort – alla stog ju upp, och då skulle hon ha sagt Res dig! och efter bönen skulle dom ha tagit bort din tallrik.

De var tysta. Tage grubblade. Det retade honom att han hade gjort fel. Om det var någon som visste hur fröknar skulle lirkas med var det han och inte den här Sven som skulle resa.

Varför kunde dom inte lika gärna ha låtit tallriken stå och tvingat mig? Det gjorde dom ju.

Man kan väl inte äta efter att ha tackat Gud för maten! sa Sven.

Varför kunde hon inte lika gärna säga Det är bra, sitt du och ät, så tackar vi för maten!

En annan tant kanske, men tant Naemi är noga. Det är en skymf mot Gud att alla inte deltar i bönen. Det vill hon inte vara med om. Men dom andra som är okunniga om kristendomen, dom skall du akta dig för – dom låter dig sitta.

Sven hjälpte honom upp och förde honom till gungorna där det var sol. Tage satte sig och Sven ville knuffa igång honom men Tage sa som det var – han tålde inte rörelse. Han blev snurrig i huvudet bara han vände sig fort.

Det är synd, sa Sven. Om jag hälsar på om ett år, då är du död.

Det är jag visst inte.

Om man är så ömtålig då dör man – inte äta, inte gunga; då dör man, det har jag nog sett, sa Sven.

Jag växer ifrån det ömtåliga, det sa syster på sjukhuset, sa Tage. Men Sven sa att han visste vad han visste. När Tage verkade nedslagen över sin snara hädanfärd ändrade han sig:

Det är ett sant ord att det sker under.

Tage ville byta ämne. Pratet om under tröstade honom inte. Han mindes flickan på sjukhuset som hade undrat varför han hade ont i benet när det skedde under. Hon visste svaret: Han hade syndat!

Varför skall du hälsa på här när du äntligen har sluppit ut? lirkade han in Sven på ett nytt spår.

Då får jag inte gå innanför. Då kan jag stå här bakom och titta in genom staketet. Jag vill se om det är som jag har tänkt, sa Sven.

Vad har du tänkt?

När jag inte tycker om att vara här står jag här innanför och låtsas att jag står utanför och ser på oss. Det vill jag göra en gång riktigt men jag har nog inte så det räcker till biljetten, sa Sven.

Om jag hade så mycket pengar, skulle jag inte resa hit, sa Tage.

Assar brukade stryka här utanför. Han bor i stan, men vi har sett han stå inne bland träna och titta på oss, sa Sven.

Vem är det?

En som var här, sa Sven. Han reste också hem när hans pappa var död. Rätt som det var stog han bakom staketet och tittade in. Tanterna sa att det var för att han längtade tillbaka. Det är inte så roligt utanför som ni tror, sa dom. Men då skulle han väl ha pratat med någon. Han bara tittade genom staketet. Sen var han borta.

Det kanske var så att han inte hade det bra och då tittade han in genom staketet för att komma ihåg att han hade haft det värre, sa Tage.

Det tror jag inte alls. Assar ordnar det alltid för sig.

Han ville väl se att Adamsro fanns kvar när han hade rest, sa Tage.

Sven fnös:

Så att ditt sjukhus skulle inte finnas för att du har rest därifrån och kommit hit i stället. Har det råkat ut för jordbävning eller?

Jo sjukhuset, för det är så stort, sa Tage. Men där kom en pojke en dag, han var många år och hade varit frisk jämt men en dag när han kom från skolan var han inte frisk och då kom han till sjukhuset till min sal. Han var inte riktigt klok men en fröken sa så jag hörde att han hade varit klok men hade blitt konstig när han kom till sjukhuset.

Först ville han inte ligga. Han gick upp tills dom band honom. Då ropade han på mamma fast han var stor. Han kastade maten på golvet. En dag flyttade dom min säng intill hans så jag kunde prata med honom. Då skulle han bli klok igen.

Du var mig en baddare! sa Sven.

Jag hade varit där länge. Jag visste hur man gjorde, sa Tage.

Dig själv kunde du inte bota, sa Sven.

Nej inte knä och ryggar och sådant. Men dom som blir konstiga, dom kan man lirka med, fast den här Fredrik pratade med sig själv och inte med mig. Han fick prata på då. Jag hörde av orden att han hade mamma och pappa och två systrar. En hette Elin minns jag, sa Tage.

En dag när Fredrik började mattas sa jag: Är Elin lika rödhårig som förr? Då blev han arg och skrek att hon är visst inte rödhårig. Hon har svart hår, skrek han, eller gult, jag minns inte så noga.

Man har sagt fel hårfärg, sa jag. Du måste ju veta.

Alla säger fel, sa han. Det är för att jag inte skall hitta hem. En dag skulle han minsann gå upp och smyga sig ut och gå hem.

Du skall inte dröja för länge, sa jag. Det händer att hela hemmet med mamma och pappa och systrar inte går att hitta om man dröjer. Jag har varit med om många barn, en hette Sara och var från Stockholm.

Sveriges huvudstad, sa Sven.

Den ligger långt bort. Föräldrarna till henne hade inte så mycket pengar att dom kunde hälsa på. Hon började tro att dom inte fanns, det sa hon till mig.

Du har fått kort, med slott på. Det var inte längesen. Du läste upp vad dom hade skrivit, sa jag till Sara.

Det liknade inte mammas handstil, sa Sara.

Men då var jag dum. Jag visste inte vad handstil är. Jag trodde att bokstäver är väl lika vem som än skriver, så jag sa att det var inget att bry sig om, det viktiga var att få kort och hennes var det slott på.

Vi tittar på det igen så skall du se att du känner igen din mammas handstil, sa jag.

Men hon hade inte kortet. Först kommer det, så läser fröken det och så får man hålla det