Stilla liv

By Sune Örnberg

Barnen är vår framtid säger det gamla talesättet. Men vad har man för framtid om man redan som barn drabbas av svår sjukdom? Stilla liv är en samling berättelser om barn drabbade av tuberkulos och dömda till ett begränsat liv. Här får vi bland annat möta historieberättaren Elof, drömmaren Tage och högljudda Olga. Deras öden är snarlika – tuberkulosen kommer så småningom bli dem övermäktig – men var och en har sitt eget sätt att ta tillvara på den tid de ändå har. Stilla liv är på samma gång en vacker och hjärtskärande skildring av livet på en tuberkulosavdelning under 1930-talet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 8, 2022
• ISBN: 9788728212820

Book preview

Sune Örnberg

Stilla liv

SAGA Egmont

Stilla liv

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1981, 2022 Sune Örnberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728212820

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Elof

Världen är inte full av berättare, men det finns så många av dem att människan, även den kortlivade, råkar ut för någon. Då säger hon till berättaren: Var får du allt ifrån? Men berättaren får inte — han letar upp: forskar, luktar, lyssnar, spejar, minns och ställer samman. Berättelsen alstrar sig inte själv.

Ibland ser det så ut. Det händer att man stöter på människor vars innanmäte tycks vara gjort att pumpa, rena och avsöndra berättelser. Hur råmaterialet ser ut vet ingen — och ingen vet varifrån det levereras. Ibland verkar det vara vinden och fåglarna — om det inte rent av är flugorna — som transporterar ämnena.

Så var det med Elof — den berättare som har gjort störst intryck på mig. Det mesta hankön jag mötte i min barndom hette Elof, så det är troligt att jag har missuppfattat namnet — eller också hade han inget. Han hade lämnats till sjukhuset strax efter födelsen — aldrig gått uppe, aldrig legat vid ett fönster. Hans vetande var outtömligt.

När han var sex år flyttades han till vår sal. De rullade inte in honom — de bar honom som man bär ett spenabarn. Han tycktes bestå av huvud — och ett matsmältningssystem. De la honom i hörnsängen. Han fick inget fönster den här gången heller.

I salen bodde åtta barn. Somliga hade legat där så länge de kunde minnas. Deras föreställningar var präglade av lokalen men inte begränsade av den. Kaos därutanför tycktes sippra in genom väggarna, men mest genom biträdenas inbördes prat när de matade, städade eller baddade liggsår.

Barn har alltid förnyat språket, men en förutsättning för det arbetet är att det finns något att förnya, att barnen alltså har ett motspänstigt material att bearbeta. Här fanns det. På den tiden talade de vuxna som vuxna — det föll dem inte in att härma barnen.

Kaos sipprade också in genom de nykomlingar som togs in utifrån. Sådana barn var späckade av okänd kunskap och förbjudna ord. Alla visste — för att ta ett lättbegripligt exempel — att en viss barnslig syssla hette kasta vatten. Men även de barn som aldrig hade satt sin fot utanför ägde en uppsättning hemliga ord för den verksamheten. De tog fram dem i mörkret när ingen vuxen var inne som kunde ta skada av orden.

Vi tyckte om att det kom nya barn till salen. Vi sög ut dem. Vi la deras kunskap till vår egen. De flesta nykomlingarna var snabbt tömda. Men med Elof var det inte så. Om dagarna var han sur som om han vantrivdes. I mörkret blev han talför och underrättade oss om världen och om hur vi borde inrätta oss i den om vi hamnade där.

Han var inte i form alltid. Det var inte stoffet som tröt, utan energin och lusten att dela med sig. Somliga berättelser löpte genom flera nätter (eller kvällar — salen sov vid åttatiden) men han kändes aldrig vid dem i dagsljus. På dagen tittade han oförstående på den som ville prata om något i berättelsen eller bara anspelade på den. Han hade två naturer. Det var hans nattliga natur som närde oss.

En kväll nära jul somnade han så fort det hade blivit mörkt, det vill säga så snart gardinerna hade fällts, ljuset släckts och dubbeldörrarna hade ställts på glänt mot korridoren. Han somnade. Våra viskningar väckte honom inte. Snart sov vi själva av ren förvirring.

Nästa dag pratade vi inte om hans tystnad, liksom vi tidigare inte hade pratat om hans berättelser. Även berättaren, tänkte vi, har rätt till en dålig natt. Han skulle säkert göra så mycket bättre från sig nästa. Det var viktigt att hålla honom på gott humör och inte plåga honom med prat om sådana som hade ansvar men som svek sin plikt.

På kvällen somnade han just medan vi höll på att maka oss i ordning i lyssnarens mottagliga ställning. Nu spred sig oron i salen. För att lugna oss började en av de stora flickorna att sätta ihop en saga — men vem lyssnar till en vikarie när mästaren ligger intill och låter sina snarkningar höras i varenda paus.

Efter ytterligare en natt av tystnad förlorade vi tålamodet. Vi krävde en förklaring. Hade vi förorättat honom? (Han var fordrande — han brukade göra uppehåll mitt i ett ord om någon bullrade genom att räta en rygg eller höja en arm.) Eller var han sjuk på något sätt? I så fall borde han säga till så att vi kunde övervaka att han blev botad.

Men Elof svarade inte. Han såg sig bara skrämd omkring och var lika tyst om dagen som om natten. Vi inrättade oss efter tystnaden. Jag tror att den varade ett år, men tidsuppgiften står jag inte för, det kan ha varit en vecka också: tid skall inte mätas efter längd utan efter de märken den sätter.

En kväll klarade den stora flickan inte av sitt vikariat. Hon var uttömd: inga historier gick ihop för henne längre. Hon sa:

Jag har funderat över om han Elof har tagit vid sig av några ord som jag sa till honom en gång för längesedan. Jag sa: Elof, hur många ord har du? Han förstod inte vad jag menade. Jo, sa jag, jag har hört att varje människa vid födseln får en kulle av ord, eller ett berg. När hon har gjort slut på sin ordhög har hon gjort slut på sig själv. Då dör hon. Och ingen människa vet hur stort hennes förråd är. Somliga kan hålla på att prata i ett kör, andra får ta sig i akt. — Varför sa du då, Elof hur många ord har du? sa Elof. Jo, sa jag, jag tänkte att du kanske visste eftersom du slösar så. Sen dess har han inte berättat någonting.

Först skällde vi ut henne för hennes måttlösa dumhet; man får inte skrämma berättare, det borde hon begripa. Nu hade hennes talträngdhet fått salen att lida av tystnad.

Sedan började vi ömka Elof: vi såg hans hög av ord förbrukad — bara spridda ord låg och skräpade på marken och väntade på att bli krattade ihop som löv om höstarna i Kaos därutanför. Inte så att vi kände skuld — vi var bara högtidliga som man är inför olyckan. Det är tråkigt att detta skulle hända just honom, tänkte vi.

Sedan blev vi otåliga och vände oss på nytt mot vikarien: Det är din sak att få honom att prata igen. Någonting så dumt som det där med ordhögen skulle bara du ha kunnat hitta på. Nu skall du få honom att inse det.

Då vände vikarien sitt ansikte mot Elof. Hon talade lågt så att vi inte kunde höra. Så här sa hon:

Elof, du är en stor berättare. När du tiger, försöker jag prata i ditt ställe. Jag kan inte det längre. I början hade jag fullt av saker att säga, men de har tagit slut. Fast du är en stor berättare. Med stora berättare är det så att för dem varken ord eller historier kan ta slut. För varje ord de låter slinka ut genom tändernas stängsel får de två nya. Och varje ny berättelse de säger fram föder två nya åt dem. Därför kan du tala utan fruktan. Dina ord tar inte slut, och din förmåga att ordna dem bara växer.

Men den store berättaren teg. Då sa hon — tyst så att ingen annan kunde höra: Det är klart, man kan inte veta. Din hög är kanske slut snart. Men det skall jag säga dig, att ingen har hört talas om en stor konstnär som har förnekat sin konst för att få leva några dar längre. Ett tecken på din storhet är att du sätter dig över denna ovärdiga räkning av levnadsdagar och tar itu med berättandet. Du vill väl inte att det skall heta om dig att du möjligen var en stor diktare men att ingen kunde veta det eftersom du tjuvhöll på dina berättelser och inte yttrade ett ord. Den som stänger in berättelsen får inget högt anseende.

Den natten berättade Elof igen. Det fortsatte han med varje natt, sedan vi hade makat oss till rätta i lyssnarens uthålliga ställning och lagt oss så att vi inte skulle störa berättaren genom det buller som en rygg gör när den rätas eller en arm när den böjes.

Så höll han på ett år eller kanske det var en vecka. Jag är inte säker. Tid skall inte mätas efter längd utan efter de märken den sätter. Då flyttade han från vår sal. De rullade inte ut honom utan bar honom som man bär ett spenabarn: med huvudet i vänster hand och kroppen vilande i höger underarm. Vi hörde aldrig mer av honom. Att han var död begrep vi av de rörelser man gjorde för att dölja hans död.

Vi var vilse länge efteråt. Det går inte att ligga sagolös, instängd i en säng medan åren kryper fram och kroppen växer utan att man får pröva den, och förståndet vidgas utan att man blir klokare. Eftersom ingen läste för oss hittade vi på våra historier själva, men eftersom några av oss hade hört Elof vantrivdes vi med hans efterföljare.

För att vi inte skulle svälta ihjäl letade vi fram allt av hans prat som låg kvar i minnet och sa det högt i mörkret. Möjligen fick han stå för åtskilligt som han aldrig hade sagt: det hände att vi hänvisade till honom för att hans anseende skulle ge tyngd åt vår uppfinning.

Jag ägnar honom mina skeva minnen. Jag tror inte han var riktigt klok.

Tage

Tänk, säger fröken Elsa, jag håller på att dö!

Ja, ja, säger fröken Maria, det blir nog bra med den saken.

Jag promenerade på vägen. Jag hade inte gått där på tjugofem år men jag gick där varje dag när jag var liten.

Hon är stor nu!

Jag kände igen varenda krök, varje staket, varje träd, vartenda hus — bara ett hade kommit till sen jag for. Allt var sig likt, jag kände igen allt, jag kände ingenting, inte glädje, inte sorg.

Hon kände leda, säger fröken Maria. Det är en känsla!

Det är frånvaro av känsla, det vet man väl. Tänk, jag är alldeles okänslig. Jag kan inte bli rörd! Jag håller på att dö.

Ja ja, säger fröken Maria, det blir nog bra med den saken.

De båda kvinnorna står i tvättrummet med var sitt barn, en treåring och en femåring. Båda barnen kan sitta upp. Den lilla som fröken Maria tvättar skriker så hon är blå i ansiktet. En gång var hon tyst så länge att femåringen vände sig åt hennes håll för att se om hon hade blivit glad igen. Men hon satt där med öppet gap och snappade luft, fyllde lungorna allt hon orkade för att kunna fortsätta skrikandet med än större makt.

Femåringen är Tage från fröken Elsas sal. Han lyssnar till fröknarnas prat. Han undrar hur hon skall bli som de skall få i stället när fröken Elsa har dött. Han vill inte byta. Fröken Elsa är snäll.

Men är det inte konstigt att man inte känner ett dugg när man återser sin barndoms trakt och Barndomshemmet, tjatar fröken Elsa. Tycker du inte det? Är det inte onaturligt?

Vad hade hon där att göra? Det skulle aldrig falla mig in att resa till Månsarp, aldrig i livet. Jag ödde bort tillräckligt lång tid där. Men hon, hon reste hem! Vad skulle det vara bra för om inte föräldrarna är i livet eller nån annan som måste ses till.

Jag är så likgiltig. Sån var jag inte förr. Jag tänkte att ett besök hemma skulle skaka om mig, åtminstone påminna mig om en tid när jag kunde känna starkt. Men det blev inget med det. Är inte det hemskt!

Vad är det för hemskt med det? Tänk om man skulle gå och känna efter varje stund. Då skulle vi inte stå ut länge. Man skall inte vara hjärtnupen i det här arbetet, säger fröken Maria.

Det skulle inte falla henne in att trösta skrikhalsen som hon har hand om. Hon höjer rösten i stället så att hon hörs genom larmet. Hon är inte lagd för dalt. Hon ger barnen anbefalld skötsel och näring. Hon tycker inte om barn, tycker inte illa om barn heller — hon hanterar dem så att de skall bli friska om de kan.

Fröken Elsa hinner inte ägna sig åt barnen på annat sätt än fröken Maria. Men till skillnad från henne är hon missnöjd med sakernas tillstånd:

Vi borde åtminstone ha tid att prata med barnen och läsa en stump för dem, säger hon.

Vem skulle betala sånt? säger fröken Maria. Ja då går jag med min gaphals, säger hon också. Och barnet tystnar när det bärs bort från det förrädiska vattnet.

Fröken Elsa går med Tage. Hon bär honom till båren. Han håller armarna om hennes hals. Hon, är snäll. Han känner ingen som helst tillgivenhet för henne. Men han är inte rädd för henne — det är det som avses med snäll.

I går hade hon ledig eftermiddag. En extrafröken gav dem kvällsmat. Han fick så lite gröt och så mycket mjölk i skålen att han först trodde att hon hade förväxlat portionerna och givit honom en av småbarnens. När hon nickade åt honom begrep han att hon kände till hans grötsvårigheter och ville hjälpa honom. Han grep sig verket an, la in en sked av den motbjudande massan, öste in mjölk, höll andan för att döda smaken, svalde, la in en ny svälja.

Plötsligt låg han där med tom skål. Han hade ätit upp lika fort som de andra barnen. Det hade inte hänt förr. Han blev uppspelt. Han glammade. Han skojade med månen. Han såg inte landskapet från sin säng, men han såg himlen och månen som var ute på inspektion. Då kom syster förbi, stannade, vände, gick in och luggade honom som störde matron.

Han lipade förstås: det gjorde ont att bli luggad och att bli skälld på. Men sådant måste barn räkna med, det gick att bevara värdigheten och anseendet under en sådan regim. Vad som berörde honom djupt var en grundläggande störning av ordningen: en väldig glädje hade inte fått ha sin stund. Den hade brutits tvärt. Det svor mot livet på salen.

Vi har gott om tid! sa syster Karin. Så var det. Allt tog rundlig tid och fick ta rundlig tid. Den som var glad hade tid att känna efter. Han kunde inte skutta ut den som barn utanför sjukhuset. Han kunde inte skratta högt heller: någon kunde bli störd. Han fick ligga och känna glädjen ta sig i besittning. Med sorgen var det likadant och med det gråa tillståndet däremellan: det lunkade, bredde ut sig, skred, flöt trögt. Att avbryta glädjen var att skapa förvirring i ordningen. Tage hade sluppit gröten men inte fått vara glad. Det brydde honom.

Fröken Elsa gav honom aldrig en liten grötportion. Hon hällde upp så att det nästan inte blev plats över för mjölken. Hon visste att han hade svårt att få ner maten, men hon arbetade för hans hälsa. Ingen hade hört talas om att barn kom sig utan gröt.

Det bor en padda bakom hans säng. Han har inte sett den, för den får inte bo där och visar sig inte därför. Men de pratar med varandra. Paddan vill ha hans gröt och vällingen på morgonen och äggulan som han får ibland när det brister honom något. Jag gapar stort, säger paddan, så slänger du skålen hitåt den friska sidan.

Tage gläder sig åt detta och övar utstjälpningen. Han skall göra den när fröknarna står böjda över småbarnens sängar, upptagna av att mata och prata. Men han skall tänka lite till. Paddan ställer villkor. Den tänker kräkas upp gröten och vällingen och äggulan om den inte får den goda maten också: fiskbullarna, surmjölken, pannkakan, korven.

Jag måste ha mat, säger Tage. Det förstår du väl.

Men inte gröten, säger paddan. Varför skall jag bara ha den äckliga maten.

Sådant är läget för närvarande. De förhandlar. De har gott om tid.

Fröken har burit ut julpyntet. Syster hade byggt ett julbord mitt på bordet med krubba och lejon. Det plockade hon ner själv, men fröken har tagit bort resten. Det kom en tomte som förra julen och alla barnen skrek: det var som att sätta på bonapparaten — ett väldigt väsen fyllde salen. Men han ensam skrek inte. Tomten stod i dörren och blängde. Tage hade inte känt sig väl till mods, men han hade inte skrikit. Han var inte som de andra barnen. Det tänkte han på. De som var större än han hade också skrikit.

På julaftonen kom doktorinnan. Syster hade pratat med fröken om besöket, så Tage visste vem den gråhåriga damen var. Hon hade en hög glasburk i handen med karameller. Hon tog upp dem med pincett. Hon gick från säng till säng. Barnen fick gapa och så släppte hon en karamell i munnen. Tage tog ut sin och tittade på den innan han tuggade sönder den. De stora flickorna sög på sina och hade dem länge.

Betty är död, hon som låg bredvid honom förut. Jakob är också död. Han var grå, hade svart näbb, satt i en hög bur och kunde prata. Han var syster Karins kelgris. Han skvallrade på barnen. Tage var rädd för honom. Jakob hörde vad barn tänkte. Därför måste man skjuta undan tankarna tills Jakob sov. Jakob blev förkyld och dog. Betty hade ryggtuberkulos.

Tage är inte sjuk utom när han opereras. Han minns hur han satt i sängen när spiksträcket hade brustit och det var en stor blodfläck under på lakanet, den gick genom draglakanet och ut i madrassen. Det var stor uppståndelse då, och han var sjuk efteråt.

Det var påsk då. Syster kom med ett tittägg, ett stort fint som man fick hålla försiktigt och titta i. Hon gav det till Tage för att han skulle se påskens under.

De stora flickorna grälade på honom. Varför skall du ha tittägget för? Vi vill väl också se! Men det är alltid så. Tage skall alltid ha allting.

Men han brydde sig inte om dem.