Objudna gäster

By Albert Olsson

Året är 1644 och den överhängande oron ligger som ett lock över det skånska landskapet. Ryktet om att kriget kommer har nått invånarna. Men stämmer det, eller är det inte mer än just det, ett rykte? Freden är ett minne blott när fältherren Arvid Horn går in vid Eslövs-trakten. Svärdet är draget och de skånska böndernas liv står på spel. Inte visste de för några dagar sedan att misären kunde bli mycket värre ..."Objudna gäster" är den andra historiska romanen i serien som inleds med "Innan svenskarna kom".Historisk serie som leder upp till de dansk-svenska krigen om Skåne, Blekinge, Halland och Bornholms nationstillhörighet

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 17, 2023
• ISBN: 9788726740974

Book preview

Albert Olsson

Objudna gäster

SAGA Egmont

Objudna gäster

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright ©1968, 2023 Albert Olsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726740974

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Människans tillvaro utvecklas i händelser: hon känner på ett för henne övermäktigt sätt hur hon är föremål för skeenden som hon själv endast i mycket ringa utsträckning är herre över, och från situation till situation blir hon genom beslut och handlingar själv orsak till händelser som får betydelse för hennes egen tillvaro och ofta i mer eller mindre hög grad ingriper i andra människors liv. Men också dessa händelser, vilka således utgår från människan själv, behärskar hon blott i mycket begränsad mening. Det är som om tillvaron griper människans handlingar och låter dem sjunka ner i händelsekedjor som hon inte kan överskåda och som hon på förhand bara kan förutse mycket litet av …

Johannes Sløk

1

Snön smälte på taken. Låg som vita öar mellan sjoken av grön mossa. Taklöken som vissnat redan på förvintern stack sin fröstängel snett upp genom den vackert pyntade bladrosetten, i vars veck vattnet frusit till små samlingar av is, vilka vid middagstid, då solen glodde som minst snett ned på byn, glimmade och gnistrade.

Röken från stugeldarna for i puffar genom takets rökhål eller tittade, som hos nummertrettonbonden Ib, ut genom den otäta risgaveln, en sur hostande rök, framkallad av eld i pinnved och dåligt torkad torv.

Ib hade försvunnit i Köpenhamn någon gång före julmånaden, då han befunnit sig i huvudstaden tillsammans med några av socknen utsedde, betrodde män, för att hämta hem kyrkklockan, vilken enligt kyrkoherde Henrik Wredens plan skulle ha ringt in julen i Västra Sallerups kyrka.

Ib hade trugat sig till att få följa med. Han var inte särskilt väl ansedd varken av sockenmännen eller av sina egna byamän. Men eftersom han hade ett fullgott skäl för sin resa, nämligen att hälsa på sonen Povel som arbetade på barnhuset i Köpenhamn, tyckte de som fått i uppdrag att hämta klockan, att de inte kunde förvägra Ib att göra dem sällskap, helst som han gjorde det på egen bekostnad och själv bestod sig med matsäck, en matsäck som dock visade sig räcka endast över första rasthållet — vilket Ibs byamän, med den kännedom de hade om Ib, sade sig ha förutsett. Detta uttalande hade väckt förargelse hos utombysmännen, som tyckte att de inte hade någon anledning att mathålla ett sådant resepåhäng och därför lagade så att Ib fick tära på sina egna byamäns kornbröd och hemmadricka och inte på de andra sockenmännens.

Nu låg Ibs hustru Pernille i barnsäng på andra dagens eftermiddag och funderade på att stiga upp till kvällningen.

Barnet, som Pernille framfött, hade varit blåaktigt i ansiktet, litet och ynkligt med en tofs av rött hår på hjässan och en mun som vid skriken öppnat sig som ett litet runt hål. Barnet hade dött några timmar efter födelsen, varefter man svept det i en gammal klädtrasa och lagt undan det i ett hörn av torvhuset i väntan på ett tillfälle då man kunde stoppa ner den odöpte i en vuxen människas grav. Det visste var man, att odöpta barn kom till helvetet, men vad kunde man göra åt det? Ingenting. Prästen bodde inte nabo med byn, och förresten kunde man inte skicka efter prästen så där i en hast. Gud allena visste förresten om han skulle bry sig om att komma för en sådan här saks skull när barnet inte var mer än en dag gammalt. Nummersjubonden Bonne Olsens hustru Ellena hade kommit på besök med en tallrik barnsängsgröt strax efter det barnet dött. Hon hade förebrått Pernille att hon inte skickat bud efter henne, Ellena, så att hon kunde ha vattenöst barnet. Cissa, nummerelvabondens hustru, hade varit med vid förlossningen men då hade barnet sett tämligen livskraftigt ut. Något dop hade då inte ansetts av nöden påkallat.

— Ja, töser finns det tillräckligt av i denna världen, sa Ellena.

Pernille tänkte efter.

— Jag tror inte det var en tös, det var bestämt en pojke.

— Vet du inte det? undrade Ellena förebrående.

— Jag minns inte riktigt, svarade Pernille. Det var den fjortonde. Det gör ingenting vad det var. Födan räcker dåligt till de andra.

— Gud bestämmer människans fruktsamhet, sa Ellena och gjorde ett vagt försök att lägga ansiktet i gudliga veck, dock utan att helt lyckas. Ellenas gudlighet satt inte särskilt djupt men hon ville gärna ge sig sken av att vara en både from och förträfflig människa.

— Jag är som en frösäng, sa Pernille.

— Gud sår i den, himlade sig Ellena.

— Nej, det tror jag inte han gör, opponerade sig Pernille. Det lilla som ska göras i den vägen det gör Ib, den luvern. Men nu är han inte hemma, och kommer han inte snart så blir vi antingen körda från gården och får gå på vägarna eller också får vi svälta ihjäl här hemma i byn. En god sak har dock Ibs frånvaro med sig: man kan få lägga skrevet i träda och det har inte skett på många år.

— Du tar fula ord i din mun, sa Ellena förebrående.

— Gör dig inte för fin i truten själv du. Prästen är utom hörhåll, så du kan säga som det är: att du är tacksam för att du inte har fler ungar än du kan ge föda.

— Ib kommer säkert tillbaka, tröstade Ellena.

På det svarade inte Pernille. Hon satte sig tigande upp i sängen, bad om träskeden som låg på bordet och åt med god aptit och mycket beröm barnsängsgröten som Ellena haft med sig.

— Du har då inte sparat på saltet, sa Pernille.

— Nej, en har ju råd, svarade Ellena.

Det där stack Pernille. Hon blängde litet på grannkvinnan, tackade för den medhavda förningen och lade sig ner, slöt ögonen, tuggade tomt med tänderna.

— De har gott salt i Landskrona, sa Ellena när hon tog sin tallrik och gjorde sig redo att gå därifrån.

— Jag är inte surögd, svarade Pernille. Men nu tänker jag sova.

När Ellena kom ut mötte hon Hanna och Syna, hennes svägerska, vilka båda hade samma ärende till Pernille som Ellena haft.

De nykomna pratade en stund med Ellena. En parvel på tre år sprang runt i gyttjan på gården med en istapp i munnen. Pojken var dåligt skodd och det syntes på honom att han frös. Den ena träskon var så illa spräckt att den bara hölls ihop av en liten stump läder som satt fastspikad på ovansidan.

Hustru Hanna var gift med Hagen Pedersen, en av byns mest ansedda bönder. Hagen Pedersen hade varit gift en gång förut, äktenskapet hade varit barnlöst och han hade, för att häva sitt änkemannastånd, friat till Hanna, vars man blivit nerstucken på sin egen stugtrappa av en kältring och knivdragare vid namn Jep Lassen. Denne hade dittills lyckats undandraga sig sitt rättvisa straff, till en viss förargelse för Rasmus Rasmusen, ridefogden på Eriksholm, till vilken dråparen påstods stå i ett visst, icke närmare utrett släktskapsförhållande.

— Pernille tänker sova, sa Ellena och såg litet sur ut, för hon misstänkte att Pernilles sömnighet mindre var betingad av ett verkligt sömnbehov än av en önskan att bli av med henne.

— Hon får väl vänta med att sova då, förklarade Hanna och gick in.

Pernille visade sig vara klarvaken. Hon satt till och med upp i sängen.

Ellena som följt med de andra in, sa surmulet att det var fasligt vad sömn fort kunde gå ur ögonen, om man bara ville.

Pernille låtsade att hon inte hörde. Var mer intresserad av Hannas rikliga barnsängsförning. Hanna var känd för sin frikostighet och prisades av somliga för den, medan andra menade att det inte var så märkvärdigt att vara frikostig när man hade rikligt att ta av.

— Du borde se till att du får den frusne stackaren som springer omkring ute på gården med spräckt träsko in i värmen, sa Hanna.

— Spräckt träsko. Det måtte vara Lill-Ib, sa Pernille. Den som heter Ib överlever nog.

— Din man har inte synts till än? sa Syna med en fråga i rösten.

Pernille skakade på huvudet allt medan hon åt av förningsgröten.

— Han kommer nog, sa Pernille.

Barnen stormade in genom dörren, skrikande och hojtande. Det blev i en hast omöjligt att samtala. Det hjälpte inte att Pernille röt och skrek. Hon lyckades inte göra sig hörd.

— Ut ungar!

Till slut såg hon sig ingen annan råd än att kliva ur sängen och ta till sopkvasten. Men den lille som hette Ib efter fadern kröp samman invid den rykande snålvedselden.

— Jag fryser, gnydde pojken.

Pernille brydde sig inte om honom.

— Han kunde väl få en hel träsko, sa Hanna.

— Var skulle han ta den ifrån? undrade Pernille.

— Ingar har små fötter, sa Hanna. Kanske hon har ett par halvslitna. Kirstines är för stora.

— Ingar är inte klok, sa Pernille. Ib ska inte ha hennes träskor. Då kanske han också blir vettvill och ser syner.

Pernilles ord sårade Hanna. Hennes dotter Ingar var visserligen inte riktigt lik de andra barnen i byn, sa Hanna, men Gud hade skapat också henne. Så värst underlig var hon ju inte heller.

— Nånå, sa Pernille och blev med ens på elakt humör. Gud sörjer nog för den lille Ib också, men tosingars träskor ska han inte gå omkring i.

Hanna gick. Syna lade ifrån sig ett medfört stycke sylta och ett par andra matfatsbitar vid sängens fotända och följde sin svägerska ut.

Ellena böjde sig fram mot Pernille och sa:

— Det där skulle du aldrig ha sagt.

Sedan följde hon efter de andra ut. Men Pernille ropade efter dem, och då Ellena stack in huvudet för att höra vad hon ville, bad hon att Hanna skulle vara så innerligt snäll och komma tillbaka.

Hanna, som hunnit bort till mitten av loglängan — gården var inte kringbyggd utan bestod av endast två hus — gick motvilligt tillbaka.

Pernille sa att hon glömt att tacka för förningen. Sedan sa hon att hon visste att Hanna var i tredje månaden och hoppades att det skulle bli en pojke, för det var vad karlar helst önskade sig. Kvinnorna var mest hjälpta med döttrar för spinnande, vävnad, slakt och annat. Bekymren kom först i barnens giftasålder.

— Jag kan tänka mig att …

Hon hann inte längre förrän Erland, den äldste pojken, slängde upp dörren och med spänning i rösten ropade:

— Peder Kalv och Toer Mage står och pratar vid Anders Böstes gårdsbrunn med alla byamännen. De säger att det ska bli krig.

Pernille slog ifrån sig med båda händerna.

— Krig, inte ska här bli krig … Men kors om det blir det. Ib som inte är hemma!

Ellena lyfte händerna mot himlen.

— Krig! Herre du milde Skapare!

— Krig, sa Hanna lugnt. Inte här.

Hon gick mot dörren.

— Din pojke ska ha Ingars träskor, antingen du tycker om det eller inte, Pernille, sa Hanna vid utgåendet.

— Du hoverar dig som om du vore en riktig storbondekvinna, ropade Pernille efter henne. Du med din välvilja och dina gamla träskor.

Hanna vände sig om i dörren, såg bort mot sängen som dunkelt avtecknade sig mot väggens mörka bakgrund av grå, sprickande lera. Röken från eldstaden slog just ner och lade en slöja tvärs över rummet mellan Pernilles säng och dörren.

— Det är skillnad på min Hagen och din Ib, svarade Hanna. Tacksamhet har bestämt aldrig varit någonting för dig, Pernille.

— Jag har alltid varit för fattig för att ha råd att ge bort någonting. Men det du skänker tarvar knappast någon tacksamhet: ett par gamla träskor med trollboss i.

Hanna kom åter in i rummet.

— Vad menar du med det där du säger om trollboss?

— Det vet hela byn att Ingar ä synsk och blir en häxa. Gud vet om hon inte blir bränd på bål i Landskrona med tiden.

— Det önskar du förstås, sa Hanna bittert.

Pernille teg och skämdes.

Hanna stod stilla, såg bort mot Pernille som hon endast otydligt kunde skönja i det tilltagande eftermiddagsdunklet.

— Jag önskar dig intet ont, Pernille, sa hon sorgset.

På hennes ord följde en lång tystnad.

Pernilles minsta ungar kom inrusande. Det blev åter stoj och oväsen. Syna stack in huvudet, rörde vid Hannas axel och sa, att de borde gå nu, för hon tyckte det var kallt att stå utanför och vänta.

Hanna vände ryggen åt Pernille och steg ut över tröskeln.

— Du kan skicka de där träskorna, om du har lust! ropade Pernille efter henne.

Pernille kunde inte avgöra om Hanna hörde vad hon ropade. Pernille ångrade redan sin surhet.

Hanna var givmild. Med barn var hon också. I tredje månaden. Hagen Pedersens första barn. Jojo! Vilket prat det var i Hagens gård om den tilldragelsen. Precis som om det var någonting att tala om att en kvinna skulle föda barn. Kring henne, Pernille, hade det aldrig varit någon uppståndelse. Det var bara till att lägga sig ner och föda. Sen gällde det att se till att det fanns någonting att äta. Den saken borde Ib ombesörja, men det gjorde han dåligt. Och sedan han nu försvunnit i Köpenhamn … ja, vad skulle hon och barnen nu leva av? Byamännens tålamod och medlidande med änkor och faderlösa hade aldrig varat särskilt länge. Hur var det prästen hade sagt: — Föder nu Gud gräset på marken och fåglarna under himmelen …

Erland kom fram till sängen. Han tittade på Pernille med stora ögon.

— Om det blir krig mor, kommer då soldaterna hit och slår ihjäl oss allesamman?

Pojkens ögon var blanka och uppspärrade.

Pernille tittade efter den lille Ib, faderns namne.

Stackaren satt hopkrupen intill spiselmuren och frös.

— Kom hit till sängen, Ib, sa Pernille, så ska jag värma dig.

Pojken kom, huttrade och hackade tänder. Pernille tog pojken till sig i sängen, svepte in honom i sängdynan och gav honom av sin egen, moderliga kroppsvärme, alltmedan hon andades på hans stelfrusna fingrar.

— Mor, om det blir krig …, envisades Erland.

— Gå ut efter mer torv i torvhuset, sa Pernille till en av flickorna.

Flickan gick ut men kom tillbaka tämligen fort.

— Mor, råttorna äter på lillebror, sa hon.

Pernille tänkte efter.

— Tag in honom och lägg honom på kistan i kammaren.

Flickan släppte ner de inburna torvstyckena på golvet.

— Jag törs inte, sa flickan. Erland kan hämta honom: han är större.

— Ja. Erland kan hämta, sa Pernille.

Erland ville inte. Han ville i varje fall först ha svar på sin fråga.

— Mor, om det blir krig kommer då soldaterna hit och slår ihjäl oss allesamman?

— Nej, svarade Pernille, det gör de inte. De slår bara ihjäl din far Ib, och han är inte hemma. Men gå nu ut efter pojken, mens det är något kvar av honom. I kristen jord ska han komma så odöpt han är.

Erland försvann. Pernilles blickar var nog så befallande och dessutom hade hon sträckt ut handen efter den långskaftade kvasten.

Efter en stund kom Erland in med ett solkigt knyte som han balanserade på en träspade som han hämtat i ladugården.

Pernille grälade för att pojken kom med barnet på det där vårdslösa sättet, men Erland försvarade sig med att råttorna visat tänderna när han kommit dem nära.

— Nånå, sa Pernille, så skitig ska han inte behöva komma i jorden.

Därmed lämnade Pernille sin barnsäng för gott och gick att ställa med det döda barnet.

Den lille nerbäddade Ib hade inte lyckats få upp kroppsvärmen. Han frös så han skakade. Han tittade längtansfullt efter modem. Kände hur sängen svalnade sedan den inte längre hölls varm av henne.

Inte lång stund efter det att Pernille lämnat sängen kom Hannas dotter Kirstine med Ingars träskor. Dessa var visserligen litet snedslitna, men de var ospruckna och tycktes ännu en tid kunna hålla stånd mot både vatten och modd.

— Skulle lämna, sa Kirstine.

— Hälsa och tacka, svarade Pernille. De blir goda för pojken när han kommer på benen.

— Mor har stoppat dem med gott, torrt gräs, upplyste Kirstine.

— Tacka för gräset.

Erland var ivrig. Han sa:

— Har du hört att det blir krig, Kirstine?

— De säger hemma att det allt begynt, svarade flickan. Men de säger att krig aldrig är någonting som kommer oss vid.

— Om de kommer hit slår de ihjäl far, men han är inte hemma, sa Erland och funderade med rynkad panna.

— Var dricker man öl idag? sporde Pernille och tänkte att hon nog ändå måste ta reda på vad allt detta prat om krig i verkligheten rörde sig om.

— Far Hagen bjuder idag, svarade Kirstine. Många byamän har kommit.

Pernille log.

— Öl har en mäktig förmåga att dra folk. Eftersom Ib inte är hemma, är det ju jag som är lejebonde. Hälsa mor och far och säg att Pernille kommer. Om jag orkar efter barnsängen.

Kirstine neg tyst och försvann ut i mörkret.

Pernille räknade in ungarna. De var inte svåra att få in, de var alla mer eller mindre mörkrädda. De allra flesta var mycket mörkrädda, skydde troll och spöken, gastar och otyg som lurade bak husknuten, nattens och djävulens sotsvarta anhang, utsläppt från helvetet i skydd av mörkret och mäktigare om natten än ljusets änglar på dagen. Änglar hade ingen skådat, men djävlar och spöken kände man till.

Julen led mot sitt slut. Det var Knutsdag och en festdag för byarnas vuxna ungdom.

— De har gjort en faslig knutsgubbe i Asmundtorps by. Han har horn som Satan men är barskrapad på nosen, sa Erland och såg med vidgade ögon och rädsla i blicken någonting stort och farligt framför sig.

Pernille tog fram en spilkum som var halvfull med mjölk. Hon bar den bort till vattenspannen vid spiseln och spädde mjölken med vatten tills skålen blev full. Sedan bar hon den till bordet, tog ur bordslådan fram några torra brödkanter och från en hylla ett fat med en kokt och söndermosad rova. Hon sa till barnen att de skulle sätta sig till. Sedan skulle de gå till sängs, det vill säga de mindre skulle lägga sig på bänkarna som löpte runt stugan, de större skulle reda halmbädd på golvet. De största flickorna skulle ligga närmast eldstaden för att passa på elden. När nätterna var riktigt kalla trängde de sig alla samman vid värmen, tätt packade, medan torven pyrde och falnade, blinkade till med en sömnig gnista då och då, och kölden lade rimfrost på stugväggarna.

Denna vinter hade inte varit så sträng som den föregående, det var mest dimma och gråväder.

Sedan Pernille förmanat barnen, lade hon huvudduken över håret, knöt den under hakan och lämnade barnen och gården att sköta sig själva tillsammans med gårdshunden, som hon släppte in.

Pernille tog ut stegen.

Gråvädret hade börjat lätta. En skrämd kråka skränade någonstans i närheten. Den lyfte otympligt flaxande, tung och grå som vinterslätten, med ett läte, fyllt av vintermelankoli. Som en människa som ropade och inte fick något svar. Nattkråka fick aldrig svar. Inte vad Pernille hade hört. Var kunde Ib hålla hus? Detta med krig, vad angick det henne? De hade alltid haft krig. Tagit ut folk till Tyskland, män som sällan kommit tillbaka. Från deras by hade aldrig någon återvänt. Inte från Sallerupsbyn eller Remmarlövsbyn eller Asmundtorpsbyn. Krig var detsamma som att människor försvann för att aldrig mer komma tillbaka. En död utan hemmabegravning.

Pernille snubblade över vägens kokor och trampade ner i hjulspåren. Under hennes träskor hördes det svaga klirrandet från vattenpölarnas och vattenrämnornas nylagda isspeglar.

Pernille ångrade att hon inte tagit med sig hornlyktan. Hon kände vägen och hade inte trott att hon skulle behöva annat ledljus än det hon kunde få från den askgrå himlen.

Hon tittade uppåt och såg en stjärna som hängde stilla över askträden invid vattenhålet.

En disig måne steg upp bakom Pernilles rygg. Dess strålar skar inte igenom dimman men Pernille fick gott ledljus och tog sig ganska raskt fram till Hagen Pedersens gårdsport.

Det rådde ett nattsvart mörker i portgången, men Pernille såg mot öppningen inåt gården och den ljusare himlen ovan hustaken att portgången var full med ungdomar som viskade och småknuffades i mörkret. Från och till hördes flickskratt, pojkröster och en och annan drängbas. Ett fnitter vars orsak det var omöjligt att utröna gick genom portgången just som Pernille trängde sig in.

Någon sa:

— Här kommer bestämt ett kvinnfolk.

Pernille kände att någon trevade över hennes bröst. Hon lyfte handen och drämde till. Dömde mer efter förmodande än efter vad hon kunde se.

Handen träffade en orakad karlkind. Det small ordentligt.

— Låt bli en hederlig hustru, sa Pernille kärvt.

— Herregud det är Pernille! skrek någon.

Man släppte hastigt nog fram Pernille.

Någon sa:

— När har det blivit brukligt att käringar är med och dricker byalagsöl?

Ingen tordes skratta. Inte ens i skydd av nattmörkret. Pernille var känd för att vara både lyhörd och röstsäker, hennes tunga var lättrörlig och hennes tal flytande. Dessutom var Pernille sådan att hon kunde ge sig till tåls med att öva vedergällning, tills hon fann tillfället från hennes synpunkt som mest lämpligt och för motparten som mest olämpligt. Skrattarna stannade för det mesta på Pernilles sida.

Pernille öppnade dörren till stuggången. Ljus strömmade ut.

Syna kom i dörren. Hon ryckte till då Pernille dök upp alldeles inpå henne.

— Jag kommer hit, sa Pernille, men kunde inte finna fler ord.

— Du kan gå in till de andra. Mette och Malin och Hanna sitter och lyssnar till ridefogden.

Det var fullt med karlar i stugan. De satt och de stod. Somliga stödde handen mot dörrposten, andra satt på huk och lutade ryggen mot spiselmuren. Alla hade de dryckeskärl i händerna, enstäver- och bokstäverstånkor, som de då och då rådfrågade.

Vid bordets huvudända satt ridefogden på Eriksholm, Rasmus Rasmusen. Han hade lagt värjan framför sig på bordet. För första gången på år och dag såg bönderna inte tjurpesen som han brukade vifta och slå med. De tyckte nog också att ridefogden var en smula mörare i mun än vanligt, men de var inte helt säkra på den saken.

Bredvid ridefogden satt den undanträngde bonden Hagen Pedersen.

På andra sidan Hagen Pedersen satt Jakob Danielsen, den en gång i församlingen tillämnade prästen. Då och då tittade bönderna på honom. De kände knappt igen honom. Han hade lagt sig till med fina later, helskägg och mustasch, sedan han avancerat till hans höggrevliga nådes, herr Tage Ottesen Thotts till Eriksholm sekretarius och betrodde brevdragare och uppdragsman.

Jakob Danielsen satt och teg. Från och till såg han sig omkring på bönderna. Han tyckte de stod honom fjärran numera. Och ändå kände han dem allesamman. Bonne Olsen, Toer Mage, Peder Kalv, Anders Böste, Bendt Svensen, den trätgirige Per Nielsen, Thorben Hansen och alla de andra. Men det fanns en ny i sällskapet, nummertrebonden Mads, Piparen kallad, för sin spröda stämmas skull.

Jakob Danielsen märkte att någon betraktade honom. Han såg bort mot ugnsbänken och mötte Synas ögon. Mötte också Hannas stadiga blick. Han tyckte att hon log. Han mindes hennes leende. Det kunde vara gott men det kunde också utstråla kyla.

— Hans nåde har befallt att utskrivning ska förrättas vid sockenkyrkan söndag åtta dagar efter vad som kommer att pålysas från predikstolen. Varenda dräng och var femte bonde i varje by ska ställas under vapen och fana …

Han sa inte så mycket i kväll, ridefogden. Han hade på något sätt fått munlås på sig, tyckte de. Jakob Danielsen, som de annars kände som en både lärd och kvick herre, sa ingenting han heller.

Ölet var mustigt. Alla drack och teg.

Syna kom in med fem bägare som hon delade ut bland kvinnorna. Sedan gick hon och hämtade den stora ölkannan och slog upp åt dem.

Ölet var visserligen mustigt men det hade börjat få jästsmak. Det var det sista i tunnan, och julen var slut med ölet.

— Var femte bonde, tänkte byamännen. Utskrivning. De kunde inte förstå. Vem skulle skrivas ut? Var och en tyckte att det inte gällde honom utan bara de andra.

— Ib slipper, sa Pernille.

— Ingen kan gärna tänka sig att ta ålderman, sa Bonne Olsen som var ålderman det året.

— Jag är för gammal för att gå i krig, sa Hagen.

— Låt de stora herrarna slåss, sa någon, ridefogden kunde inte komma underfund med från vem de orden härledde. Han slamrade hotfullt med värjan, lät dess spets peka på än den ene, än den andre.

— Sådant är ingenting för bönder att tänka över. Över krig och fred bestämmer endast och allenast två: Gud och Konungen.

Ingen sa någonting.

Kvinnorna tröttnade på att lyssna till männens litet villrådiga prat och gick ut i bryggerset, den ena efter den andra. Hanna gick först, efter henne kom hennes förra svärmor Mette. Hagen Fadersens mor. Efter henne kom inhysekvinnan Malin som en gång hoppats att hon skulle bli hustru i Hagen Pedersens gård. Sist kom Pernille, glad över att Ib var borta från byn, hur mycket hon än harmades över att han inte var där.

Kirstine kom också. Hon och Ingar hade skilt sig från skaran i portgången.

— Jag vill sova, sa Ingar.

— Jaja, sa Hanna, vi ska strax gå tillbaka till stugan och se efter om männen tänker bryta upp snart. Det är inte stort mer än bottensatsen kvar i öltunnan.

— Har du tittat på stjärnorna, Ingar? frågade Pernille nyfiket.

— Ja, svarade flickan, det har jag gjort.

— Vad sa de dig?

— Ingenting. De sa ingenting.

— Prata inte sådant som är dumt, kom det tillrättavisande från Hanna. Jag tycker inte man ska försöka göra flickan märkvärdigare än hon är. Det kan inte vara bra.

— Det är hon ändå … började Malin. En blick från Hanna tystade henne.

Alla barnen hade nu lämnat portgången. De frös om händerna, och det gick inte längre att hålla kroppsvärmen vid makt genom att stampa värme i träskorna. Stampande malde bara den instoppade halmen sönder till fnas.

Ungdomarna sökte sig till logan, lekte i mörkret tafattlekar som inte var helt ofarliga för flickorna.

Ingen märkte hur några karlar med djupt nerdragna luvor kom insmygande på gården. De såg sig försiktigt omkring. Ingen syntes till. De frös. Hade legat och lurat så länge mellan byhusen att det tycktes dem som om benen i deras kropp frusit samman till ett enda stycke.

Mellan sig bar de någonting märkvärdigt. Något som såg ut som en människa. En människa som prasslade. Hade ett huvud som satt styvt på en konstig hals. Flinande mun och underligt hår.

Den som gick sist bar på något blänkande.

De stannade och lyssnade efter ljud. Stod tryckta intill väggarna i portgången. Drog igen själva porten för att de inte skulle synas mot månstrimman ute på bygatan.

De såg kvinnorna komma från bryggerset på väg tillbaka in i stuggången, där de ställde sig att lyssna till samtalet inne i stugan. De kommande ställde sig beredda vid yttre dörren.

Bultade på den.

Hanna som stod längst bak i den lyssnande kvinnoraden gick för att se efter vem som kom så sent på kvällen.

Men Hanna hann inte mer än sträcka ut handen efter klinkan förrän dörren slogs upp och den prasslande figuren slängdes in under de utanförståendes ljudliga och triumferande skrik.

— Här kommer knutgubben till Eslövsbyn. Han har en rova till huvud alldeles som byamännen i Eslöv.

— Och här kommer byamanskonterfejet, skrek en hes röst, och en renskrapad koskalle med kvarsittande horn och ögon men utan öron, kom dundrande in efter halmgubben med det grinande ansiktet, utskuret i rovan.

Den som kastade var bara mån om att få in koskallen innanför dörren och såg sig inte för när han kastade, kunde inte heller, eftersom de som bar halmdockan stod i vägen. Därför bar det sig inte bättre än att koskallen for rakt på Hannas mage och träffade henne så hårt att hon föll baklänges, slog huvudet i stengolvet och svimmade.

Kvinnorna skrek och skyndade sig fram för att ta hand om Hanna.

Det dröjde innan männen inne i stugan fattade vad som hänt. Den som var mest fortfärdig därvidlag var Jakob Danielsen. Han armbågade sig fram och satte efter de snabbt flyende kastarna. Han hann inte upp dem, såg bara att de försvann bortåt Asmundtorpshållet.

Männen kom småningom ut på gårdsplanen. Ungdomarna slutade brått sin lek på logen och sällade sig till. De såg inte de flyende klart i nattmörkret men hörde skrik och skratt. Och riktningen de flydde i var det omöjligt att ta fel på.

De skulle nog ge igen, menade de. Men innan de gjorde det ville de ta sig en titt på knutgubben. De fann att den var väl stoppad, och rovan, som satt på en käpp och var skuren till ett huvud med ansiktet färgat med rödbetssaft, grinade åt dem med hån, vilket också grisögonen gjorde, som satt instuckna i rovan. Ögon hade man aldrig använt förut, och det såg illa ut. Men koskallen gick deras ära för när, den tände deras vrede.

Den verkliga vreden kom dock först när de såg att man bar in Hanna och lade henne till sängs, avsvimmad och blek. De förskräckta kvinnorna sa att det började rinna blod ur Hanna och att det kunde bli livssak av det hela eftersom Hanna var havande.

Ingar trängde sig fram mellan kvinnorna i det hon ideligen ropade på modern. Man föste undan henne; ingen hade tid med henne. Till slut lyckades dock Syna få Ingar och Kirstine med sig över till Niels Boesens gård. Ingar grät tyst och var otröstlig. Kirstine grät inte men hon var blek. Hon hade sett blodet som rann från modern och var rädd. Visste en del om döden. Hade sett den gå i byn mer än en gång.

Kvinnorna körde ut männen, även Hagen, men denne gick inte längre än till ytterdörren. Klev ut på trappstenen och såg mot himlen, där Orion spände svärdet vid sitt gnistrande bälte.

— Det här kräver vedergällning, skrek Mads Pipare. Pissa mig i örat om inte det ska flyta blod i Asmundtorps by i natt.

— Ingen ska pissa dig i örat i natt, sa en röst intill Mads. Det var Tine, Mads hustru. Du går med hem nu.

Men så lydig var inte Mads. Han rustade sig tillsammans med byns manliga ungdomar, några drängar och ett par bönder som anslöt sig, för att göra hemgång i Asmundtorpsbyn med liar och påkar.

Den natten blev det bultat och slaget på alla gårdsportar i Asmundtorps by, men ingen öppnade. Hundarna skällde och tupparna blev timgalna på sina pinnar och började ge hals.

Så småningom återvände man till hemmabyn. Männen gick var till sitt, medan de duktigaste kvinnorna stannade i Hagen Pedersens gård och lade råd om vad man kunde göra för att försöka rädda livet på Hanna.

Hagen kom in och såg på sin hustru. Hon slog upp ögonen och såg på honom. Hennes ansikte drog sig samman i smärta. Hagen gav henne en mörk blick.

— Du skulle aldrig ha gett bort hosepenningen, Hanna, sa han elakt. Du ser hur det går.

Hanna svarade inte. Hennes ögon som varit vänliga ändrade uttryck. Genom det drag av smärta som förvred hennes mun lyste, liksom genom ögonen, ett uppenbart förakt.

2

Varken ridefogden Rasmus Rasmusen på Eriksholm eller hans grevliga Nådes sekretarius Jakob Danielsen deltog i det gagnlösa oväsendet i Asmundtorps by. Hagen Pedersen hade liksom svågern Niels Boesen nöjt sig med att följa de uppretade byamännen ut i portgången trots att de båda två var mer än måttligt uppretade. Åldermannen hade försökt dämpa byamännens vrede men haft föga framgång. Han hade därför i sakta mak dragit efter de andra bort till grannbyn för att se hur det hela skulle avlöpa. Då eslövsbornas besök varken ledde till hemfridsbrott eller blodsutgjutelse och förde med sig en knappast nämnvärd förstörelse på redskap och lösa föremål som påträffats utomgårds, drog han en lättnadens suck. Och då kölden plötsligt slog till medan månen steg över en djupsvart himmel och vargtjut i fjärran började blanda sig med hundarnas ilskna skall i gårdarna hade han ingen större svårighet att påverka de mera besinningsfulla. Han bad dem betänka följderna om de gjorde hemgång för en sådan oskyldig saks skull som en knutgubbe och en koskalle. Det var oturligt att koskallen råkat träffa Hanna i magen, men detta var ändå ingenting att ställa till bygräl för, helst de hade den gamla historien med dråpet av förre åldermannen i Asmundtorp och den nedstuckna tjuren ännu vilande som ett gnagande och ouppgjort trätoämne byarna emellan. Man borde dessutom betänka att man hemma i byn hade både hans nådes ridefogde och högst densammes sekretarius på besök vilka båda skulle kunna vittna emot byn, ifall Eslövs byamän gjorde sig skyldiga till dråp eller hemgång under sitt besök i grannbyn. Därför rådde han dem att tillsammans med honom återvända hem. Kanske skulle man på något bättre sätt än genom bråk och slagsmål kunna nå en överenskommelse med bönderna i Asmundtorps by. Nu hade man ju ett utmärkt tillfälle att kvitta Asmundtorpsböndernas tjur mot Hanna Boesdatters mage.

Denna åldermannens anmärkning angående tjuren lugnade, tillsammans med nattkylan och vargtjutet, i hög grad de uppretade sinnena. Någon började fnissa. Aldrig hade de hört någonting så tokigt: byta Asmundtorps tjur mot Hannas mage!

Dessutom: om man toge tid på sig och tänkte sig för, kunde man kanske finna på något lämpligare sätt än hemgång när det gällde att ge Asmundtorpspojkarna betalt för både knutgubben och koskallen.

De uppretade ungdomarna med Mads Pipare i täten gick dock för syns skull ännu en runda mellan gårdarna och bankade på de stängda portarna och skrek okvädinsord. Den varma luften stod som kvastar ur deras halsar, frostsattes av nattkylan och bolmade mot månen.

De samlades för att gå hemåt. Stod i byaledet och väntade på de eftersläntare som de ännu hörde skrika borta i Asmundtorpsbyn.

Sist bland de återvändande kom Hagen Pedersens dräng Ormer. Han hade innan han drog hemifrån ryckt till sig en lie som hängde innanför stalldörren. Nu bar han lien över axeln. Orven petade honom i örat.

— Jag vånne det vore slåtter och ängen vore täckt av Asmundtorpsbönder istället för med gräs, sa han, medan den döende förargelsen kämpade med en