Bortom sol och måne

By Albert Olsson

"Bortom sol och måne" är en samling sagor som utspelar sig i olika indiska regioner. I "Sagan om lärjungen" får man följa en ung gosse som från tidig ålder tjänstgör åt en brahman i hopp om att vinna vishet. i "Sagan om Prajapati och fågeln" får man följa kvinnorna i Guptanerna som iakttar en förbipasserande fågelflock med längtansfulla blickar. Samlingen består allt som allt av femton fristående sagor.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 24, 2021
• ISBN: 9788726741179

Book preview

författaren.

Sagan om lärjungen

T ill en av brahmanerna långt inne i skogen kom en gosse från en avlägsen by. Hans ansikte var smalt och tärt, han hade ett rep kring sina länder och i handen ett gissel.

Han sade till brahmanen:

— Ditt rykte är stort bland oss, o fader. Därför sände min guru mig hit till dig. Nu vill jag att du skall lära mig något, innan jag går ut ibland människorna, ty jag önskar komma med fulla händer.

Brahmanens hustru vände sig om vid elden och sade till sin man:

— Låt honom samla ris åt mig i skogen. Medan elden brinner må du undervisa honom.

Den vise nickade, och gossen gick för att samla ris till elden.

— Elden slukar din vedermöda, sade brahmanen och log, när hans hustru makade in riset mellan härdens ohuggna stenar. — Denna eld slocknar för nattens köld och himlens väta. Men den som vill gå med ett budskap till människorna, inom honom måste det brinna en eld som nattens köld icke dödar och nattens väta icke släcker.

— Nog brinner det inom mig, svarade gossen och lutade sig framåt i skymningen, så att lågorna rödfärgade hans kinder. Men elden tär mig, och jag älskar den inte. Jag ber dig: Släck den!

— Om jag förmådde släcka den skulle du ha mindre frid än du nu har, svarade brahmanen. Ty den som är född med elden kan aldrig göra sig fri ifrån den. Där gudarna så gnistor där uppstå profeter. Men för en profet gäller det att kunna mottaga den lön som är profeters.

— Vilken är profeters lön, o fader?

— Stenar, min son.

— Det tyckes mig vara en dålig lön, o fader.

— Den är icke annorlunda.

— Då vill jag icke bli profet, o fader.

Brahmanen log underfundigt.

— Den saken får du avhandla med gudarna och inte med mig.

Skuggorna föllo djupa och tystnaden spred sig kring elden.

Och så gingo åren, och gossen blev yngling. Han gick ensam i skogen och samlade ris till brahmanens eld. Den heta lågan brann ännu kraftigare inom honom och en röst talade till honom:

— Jag vill sända dig till människorna.

Han vred sig i vånda, ty han fruktade människorna. Hans ögon sågo icke längre trädens praktfulla blommor trots att det var mitt vårtiden, och han hörde icke längre den pärlande fågelsången. Till slut uthärdade han icke längre utan gick till brahmanen.

— Jag skulle vilja gå till människorna, o fader, men jag vill att du först skall lära mig hurudana de äro.

— Fråga stenarna, svarade brahmanen och fortsatte att snurra sin bönekvarn, medan han förstrött nickade med huvudet inåt den steniga skogen.

Då gick ynglingen in i skogen. Han vandrade runt en halv dag och tittade på stenarna. Han talade till dem, men de tego.

— Stenarna ligga tunga och tysta, tryckta mot marken. Inte kan väl människorna vara lika dem.

Så tog han vägen ner till byn och talade med byfolket om gudarna och om att han bar en eld inom sig och att han ville skänka dem av den elden, för att de inte skulle bli dästa och tunga och jordbundna som stenarna i skogen utan kunna höja sig ur mullen och upp emot gudarna.

Men byfolket skrattade åt honom och tyckte att de hade det bra som de hade det. Elden som han talade om skrattade de åt.

Då löpte lärjungen tillbaka till skogen och kom till brahmanen.

— Inte fick jag annat än spott och spe av att tala till människorna, sade lärjungen. Du har inte lärt mig väl.

— Inte har jag lärt dig något, svarade brahmanen och såg ljust på ynglingen. Var och en får lära sig själv. Och du är väl ännu för ung för att ha fått budet ifrån gudarna.

— Vilket bud? frågade lärjungen förvånad.

— Inte vet jag, vad det blir för ett bud. Du lär väl få veta det när tid blir, svarade brahmanen.

Och så snurrade åter bönekvarnen, och brahmanen fortsatte att torna sitt berg av förtjänster så högt att det nådde ända upp till gudarna i den fjärde himlen. Ynglingens ögon hängde grubbelsjuka vid elden. Kvinnan smekte hans hår. Då grät han.

Åren gingo. Lärjungens hår hängde ner över hans skuldror. Då gick han åter till brahmanen.

— Elden bankar och vill ut, o fader. Lär mig mer om människorna.

— Gå bort i gräsmarken och trampa bland blommorna, min son.

Då gick han och gjorde såsom brahmanen hade rått honom. Sedan kom han tillbaka.

— Nå, vad såg du, min son? sporde den gamle.

— Jag såg somliga knäckas under mina fötter, medan andra reste sig segt och ihärdigt gång på gång. Men det var de vackraste som bräcktes.

— På samma sätt är det med människorna, min son. Många krossas av Ödet. Andra resa sig gång efter annan, oslagna, fast sårade, ihärdiga och envisa fast pinade av våld och fattigdom.

Tordönsmolnen började skocka sig på himlen under den stigande monsunen. Då ryste lärjungen. Men brahmanen spände sina ögon i honom och sade med ett leende:

— Fruktan är ingenting för den som är född till profet, min son.

Regnet började forsa och lärjungen vred vattnet ur sitt våta hår. Han stirrade med regnblinda ögon mot skyn och tänkte på dundret som födde fruktan och på blixten som slog. Men han glömde snart åskan för att beundra det mångskiftande liv som spirade ur marken. Hans ögon fröjdades och hans näsa drog in den honungssöta luften. Och fylld av ljuva drömmar gick han neråt byn för att tala till byfolket.

— Se där kommer lärjungen, ropade man. Vad vill han oss nu månne?

Men lärjungen stod förlägen och främmande bland människorna och visste inte vad han skulle säga.

— Jag bär en eld inom mig, stammade han.

Då skrattade man på nytt åt honom.

Tungsint och besviken återvände han på den blöta stigen in i skogen där den vithåriga brahmankvinnan låg på knä och blåste eld i de pyrande glöderna.

Lärjungen ställde sig framför brahmanen. Det regnvåta håret hängde i långa svarta ringlar ned över hans tunna axlar. Han såg bittert på brahmanen och sade:

— När jag första gången kom till dig här i skogen, o fader, då var mitt sinne ljust och mitt hopp gott. Nu är mitt sinne mörkt och mitt hopp dött. Ty aldrig blir det något av mig, fader.

— När ditt sinne blir så mörkt att natten ter sig ljus, när all tro lämnat dig och livet ligger framför dig såsom ett härjat land, då kommer det att kvälla upp källor ur sanden.

Den vise lutade sig trött tillbaka mot det vidstammiga sala-trädet, oförtrutet malande på sin bönekvarn, medan de småsnåla vindgudarna i fjärde himlen försiktigt lutade sig ut genom golvfönstren och kastade en skygg blick på den outtröttlige brahmanen.

Men nu blev lärjungen vred.

— Din lärdom ger jag inte mycket för, ropade han. Jag vill bli såsom en människa och leva såsom en människa.

Så lämnade han brahmanen och dennes hustru och drog ut i skogen, bröt sig en båge och tvinnade sig en sträng av sitt hår. Från den dagen började han livnära sig av djur som han dödade. Han drack deras blod och åt deras kött.

Hans bröst blev brett, hans muskler svällde och hans röst började bullra som åskan.

Sedan han vistats i skogarna i något mer än två år, vände han tillbaka till brahmanen och cirklade länge omkring denne som alltjämt satt hopkrupen under sala-trädet. Slutligen satte han sin hårda sula med en ovänlig knuff mot brahmanens knä.

— Varför så orolig, min son? sporde brahmanen.

— Nu är jag inte orolig längre, svarade lärjungen, för nu har jag funnit det ord, som jag skall säga människorna.

Och så lyfte han foten, gav brahmanens bönekvarn en spark så att den for upp i salaträdet, till stor lättnad för vindgudarna, och så vinkade han åt kvinnan och beredde sig att gå ner till byn. Men innan han gick, vände han sig om och ropade till brahmanen:

— Du ser att jag redan vet profeters lön.

Så kom han ner ifrån skogarna och gick vägen genom byn. Utanför bydomarens hus hörde han ett klagoskri. Han stannade och såg bydomaren komma ut ur huset, försiktigt klämmande en skorpion mellan två långa pinnar.

Bydomaren satte varsamt ner djuret, som kvickt snodde undan i gräset.

— Varför slog du inte ihjäl kräket? frågade lärjungen.

— Huru? utbrast bydomaren förfärad. Detta är ju ett heligt djur och har nyss dödat min fader, ty så var gudarnas vilja.

Då ropade lärjungen högt av ursinne och grep bydomaren vid nacken. Bydomaren skrek och byfolket kom löpande för att se.

Medan han skakade och riste den förskräckte bydomaren talade han vreda ord till folket:

— Äntligen vet jag vad jag skall säga er, I dästa och mätta.

Det är dårskap att bära ut ondskan och sätta ner henne vid dörren.

Men så är tidens sed: mjäka med ondskan i stället för att utrota den ifrån jorden.

I stryken ondskan utefter ryggen på fega mäns sätt. Slå den onde ihjäl. Det är en lära för människor och män. Se på den onde som han gör. Men han får nog sitt igen! säger I. Därför regerar djävulen världen, och det är de goda och makliga som släppt loss honom. En stark man skall trampa på skorpionerna. Allting är inte livet värt, fast det är fött med liv. Onda män och vanvettingar ha förverkat livet. Ty allt liv är inte gott, och den är galen som respekterar liv bara för livets skull.

— Du är ifrån dina sinnen, skriade byamännen. Detta är icke fädernas lära.

— Vad angår mig fädernas lära? svarade lärjungen. Med ondskan skall människan strida om makten. Då gäller det att krossa eller krossas. Den som är rädd för den striden han borde aldrig kommit till liv på jorden.

En orm ringlade genom gräset. Lärjungen böjde sig ner, grep den i stjärten och slungade den in bland byfolket.

— Med hårda gissel skall ondskan en dag slå er,