Tusen och en natt

By Okänd

"Tusen och en natt" är en av litteraturens stora klassiker. En älskad sagosamling som bär spår av persiska, arabiska, indiska, egyptiska och beduinska berättelser med rötter från 800-talet e.Kr. Bland sagorna finns de välkända berättelserna "Aladdin" och "Ali Baba och de fyrtio rövarna". Här kan du läsa den klassiska sagosamlingen i en språkligt uppdaterad och bearbetad version.Ramberättelsen i "Tusen och en natt" handlar om den sasanidiske vesirens dotter Scheherazade, som ska tillbringa en natt med den persiske storkungen Shahriâr. I gryningen ska hon, precis som alla de andra unga kvinnorna före henne, avrättas. För att undgå döden berättar Scheherazade en saga för kung Shahriâr. Skickligt väver hon in en saga i en annan, och sedan ännu en, och när gryningen kommer är kungen så nyfiken på hur det ska sluta att han låter Scheherazade leva ytterligare ett dygn. Hennes sagor varar enligt många versioner i 1 001 nätter, varefter Shahriâr kapitulerar och gifter sig med henne.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 12, 2018
• ISBN: 9788711926161

Book preview

Einar Ekstrand

Tusen och en natt

Saga

Tusen och en natt

är översatt från arabiska av Einar Ekstrand

Copyright © 2018 SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711926161

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

Kung Shahriyar och Shahrazad.

I Allahs den Allsmäktiges, Allbarmhärtiges namn! Prisad vare Allah, den välgörande kungen, världsalltets Skapare, Herren över de tre världarna, som upprest himlavalvet utan pelare och brett ut jorden som en bädd därunder; prisad vare också Han, somstyrt förgångna släktens öden och låter dem tjäna våra dagars människor till lärdom, varning och ledning i deras levnadssätt!

Det berättas (men endast Allah är allvetande liksom allhärskande och allgod) att för längesedan levde en kung av sassanidernas ätt, som härskade över Indiens och Kinas öar. Hans namn var Shahriyar, och han hade gjort sin yngre bror, Shah Zaman, till härskare över Samarkand. Bröderna regerade med klokhet och rättvisa, var och en i sitt land, och deras undersåtar njöt av fred och välstånd. I tjugo år varade detta tillstånd oavbrutet, men sedan började den äldre kungen längta efter att få återse sin yngre bror. Han skickade därför sin storvesir med brev och dyrbara gåvor till Shah Zaman för att bjuda in honom till ett besök.

Shah Zaman tog med glädje emot den äldre broderns inbjudan. Han lät genast skaffa en mängd dyrbarheter, såsom praktfulla tyger, eldiga hästar, vackra, högbarmade tärnor, och med allt detta, avsett som gengåvor till sin bror, reste han från Samarkand.

Men vid midnatt insåg han, att han i slottet glömt kvar en sak som han måste ha med sig, så han återvände i tysthet och klev in i sitt sovrum, där han fann sin hustru, drottningen, i armarna på en vedervärdig och nedsotad kock. Vid denna syn svartnade det för hans ögon, och han tänkte: »Att detta kunde ske innan jag nätt och jämnt hunnit utanför staden, vad skulle då den simpla kvinnan inte tillåta sig när jag är borta i fjärran land?» Han drog sitt svärd och dräpte både sin hustru och kocken. Därefter lämnade han slottet och reste utan uppehåll tills han anlände till sin brors huvudstad.

Kung Shahriyar lät smycka hela staden och ställde till ett präktigt kalas till hans ära. Men då bröderna stod inför varandra, kunde den äldre inte undgå att märka att den yngre såg blek och förstörd ut och han frågade honom vad orsaken var. Shah Zaman ville dock inte berätta sin hemlighet utan skyllde på resans besvärligheter och mödor.

Några dagar efter broderns ankomst sa kung Shahriyar till honom: — Jag åker ut på jakt i dag. Jag önskar att du ville följa med mig, det skulle muntra upp dig och skingra din dysterhet. Men Shah Zaman, vars tankar fortfarande kretsade kring hustruns missgärning, vägrade och ursäktade sig med att han inte kände sig frisk.

När kungen begett sig i väg och hans bror blivit ensam i den del av palatset som han bebodde, slog han sig ned vid ett av gallerfönstren som vette utåt den praktfulla lustgården, och här satt han länge försjunken i bittra tankar, grubblande över sin hustrus otrohet, och brännande suckar hävde hans tunga bröst. Medan han satt där, öppnades plötsligt en hemlig port där nere och tjugo unga slavinnor, tillsammans hans brors hustru, trädde ut i trädgården. Drottningen var ett under av skönhet och behag, och hon rörde sig likt en lätt, smidig gasell, när hon skyndade fram till den uppfriskande bäcken.

Shah Zaman drog sig tillbaka från fönstret, men lämnade inte de utträdande ur sikte. De gick fram i lustgården till en fontän med en stor vattenbassäng; här kastade de av sig kläderna, och se! tio av dem var kvinnor, kungens bihustrur, och de andra tio var vita slavar. De ordnade sig parvis, men drottningen, som då blev ensam, ropade nu med hög röst: »Kom till mig, å min herre, Said!» Och från ett av träden hoppade en stor, svart slav ned och slog armarna om hennes hals. Hon besvarade hans omfamning med värme, och de andra paren följde deras exempel. De fortsatte att kyssa och smeka varandra ända tills kvällen inbröt.

Då Shah Zaman såg detta, tänkte han: — Vid Allah, min olycka är mindre än min brors. Han är en större kung än jag, och likväl försiggår denna skamlighet i hans eget palats, och hans hustru ger bort sig åt den smutsigaste bland slavar.

Han jagade bort sin dysterhet, och när Shahriyar återkom från sin jakt kunde han inte undgå att märka den förändring som hans yngre bror undergått, och han sa därför:

— Å, min bror, när jag for ut på jakten var du blek och matt och sorgmodig och ville varken äta eller dricka, men nu ser jag dig med hälsans färg på kinderna och du har återfått din matlust. Jag ber dig förklara för mig, hur detta kommer sig och vad som var orsaken till ditt besynnerliga lidande.

Shah Zaman ville till en början komma med undanflykter, men då Shahriyar pressade honom med frågor och bad om hans förtroende, berättade han slutligen alltsammans, både det som hänt honom själv och det som han sett i trädgården. Shahriyar beklagade och tröstade honom, men hade svårt att tro på sin egen hustrus trolöshet.

— Om du vill se det med dina egna ögon, sa Shah Zaman, så säg att du beger dig bort på jakt igen, men res inte utan stanna och göm dig här hos mig.

Kungen berättade för hela hovet, att han skulle resa bort, och hans karavan tågade ut ur staden och slog läger en bit därifrån. Shahriyar, som följt med så långt, förklädde sig nu och återvände i hemlighet till sitt palats. Därpå satte han sig hos sin bror vid fönstret, som vette utåt trädgården och inväntade det som skulle hända. Det dröjde inte länge förrän drottningen, slavarna och slavinnorna kom ut i lustgården och gick fram till fontänen, där de betedde sig på samma sätt som förut.

När kung Shahriyar såg detta blev han utom sig av vrede och förtvivlan, och han sa till sin bror Shah Zaman: — Kom, låt oss dra ut i världen och se, om vi kan hitta någon, som drabbats av en lika stor olycka som vi, och om vi inte hittar någon, ja, då är det bättre för oss att dö än att leva i denna bedrövelsens och orättfärdighetens värld.

De gick ut ur slottet genom en lönndörr och färdades sedan både natt och dag, tills de kom till en grönskande äng nära havsstranden, där en frisk källa porlade. De drack av vattnet och slog sig ned i gräset för att vila. Men när de suttit där en timme hördes ett fruktansvärt rytande, havet hävde sig, och ur dess vågor uppsteg en svart pelare som reste sig ända upp till skyarna och därpå rörde sig inåt ängen. När bröderna såg detta, greps de av förfäran, klättrade upp i ett närstående träd och inväntade där vad som skulle ske.

Och se! det var en djinn, jättestor med väldigt huvud och brett bröst, som närmade sig, vadande i vattnet. På hjässan bar han en stor kista av ren kristall. Han steg upp på ängen och slog sig ned under det träd, där kungarna satt. Därefter satte han ned kristallkistan som var försedd med sju starka lås, tog fram sju nycklar, som hängde vid hans sida, och låste upp locket. Och ut ur kistan steg en ung flicka, vit, yppig och strålande skön som fullmånen.

Djinnen satte ned henne bredvid sig under trädet, såg på henne med beundrande blickar och sa: — Å du den skönaste bland kvinnor, som jag rövade bort under din bröllopsnatt så att ingen annan än jag skulle få äga dig, och som aldrig smekts av någon annan, låt mig slumra en stund i din famn.

Han lade sitt huvud i hennes knä, sträckte ut sina ben, som räckte ända ned till stranden, somnade in och snarkade så att det lät som om åskan mullrat. Genast började den unga kvinnan se sig omkring, och då hon blev varse de båda männen i trädet, vinkade hon åt dem och sa: — Kom ned, ni båda, och frukta inte denna djinn!

De båda kungarna svarade: — Vid Allah och vid din blygsamhet, å härskarinna, låt oss slippa komma ned!

Men hon fortsatte: — Vid Allah, ni ska genast komma ned, annars väcker jag min man, djinnen, och bussar honom på er så att han sliter sönder er.

Förskräckta klättrade de ned för trädet och hon ställde sig framför dem och uppmanade dem att omfamna henne. De vägrade till en början, men hon hotade igen med att väcka djinnen, och slutligen måste de foga sig efter hennes önskan. Sedan de gjort henne till viljes, tog hon fram en liten pung ur sin ficka, öppnade den och tog upp ett silkessnöre, på vilket tvåhundrasjuttio signetringar var uppträdda.

— Kan ni gissa varifrån jag fått alla dessa ringar? frågade hon. Nej, det kunde de inte. Då sa hon: Dessa signetringar har tillhört tvåhundrasjuttio män, som omfamnat mig mitt framför näsan på den där avskyvärda djinnen, ge mig därför era ringar också, å bröder! De gav henne sina ringar, och hon fortsatte: Denne djinn har verkligen bortrövat mig på min bröllopsnatt och stoppade in mig i den där kristallkistan, som han låste med sju lås och ställde ned på havets botten under brusande vågor för att på så sätt hindra mig från att beröras av alla andra män. Men inte desto mindre har jag omfamnat så många män jag behagat, och den usle djinnen inser inte, att ödet inte låter sig luras och att kvinnan alltid driver sin vilja igenom.

När de båda kungarna hörde detta blev de oerhört förundrade och drog skyndsamt därifrån för att undgå den uppvaknande andens vrede. Och den äldre brodern sa till den yngre:

— Det finns ingen höghet, ingen makt utom hos Gud, den allsmäktige! Tänk på, å min bror, hur denna kvinna behandlade en djinn, som är så mycket mäktigare än vi. Och eftersom hans olycka följaktligen är större än vår, så bör vi återvända tröstade till våra städer, men låt oss fatta det beslutet att aldrig mer ta någon kvinna till äkta maka, och låt oss genast visa dem hur vi har för avsikt att behandla dem!

Efter tre dagars vandring kom de tillbaka till Shahriyars palats. Kungen satte sig på sin tron, tillkallade sin storvesir och befallde honom att låta avrätta hans hustru och hennes favoritslav, vilket också skedde. Därpå svor han en dyr ed, att han hädanefter skulle ta sig en brud endast för en natt och låta halshugga henne på morgonen så att hon inte skulle kunna kränka hans ära eftersom, sa han, det inte finns en enda ärbar kvinna på jorden.

Sedan Shah Zaman återvänt till sitt land, befallde Shahriyar en afton storvesiren att föra en brud till honom för natten, och emiren ordnade en behagfull flicka, dotter till en emir. På kvällen gick kungen in till henne, och på morgonen följande dag lät han halshugga den unga kvinnan. Dagen därpå ordnade vesiren en annan flicka, och på morgonen blev hon dödad. Så fortsatte det i tre års tid med bröllop på kvällarna och avrättning på morgnarna, till dess folket förbannade kungen och bad Allah tillintetgöra honom och hans regering. Mödrarna grät, de unga flickorna levde i ständig ångest, fäderna flydde med sina döttrar, tills det inte längre fanns en giftasvuxen ungmö kvar i staden.

Slutligen kom det till, att när storvesiren som vanligt fick befallning att ordna en flicka, kunde han inte hitta någon, hur mycket han än sökte. Han återvände hem tyngd av oro, eftersom han fruktade för sitt liv.

Nu var det så, att denne storvesir själv hade två döttrar, Shahrazad och Dunyazad. Den äldre systern hade läst många berättelser om forntida bedrifter, kungakrönikor, sägner och dikter, av vilka hon kunde åtskilliga utantill. Hon hade studerat filosofi och vetenskaper, var klok och belevad, behagfull och väluppfostrad.

Då Shahrazad fick höra sin fars bekymmer, talade hon till honom och sa: — Vid Allah, min far, hur länge ska dessa kvinnomord fortsätta? Hör på, jag önskar att du ger mig till hustru åt kung Shahriyar. Antingen kommer jag att överleva det eller bli en lösensumma för muslimska döttrar och ett medel till deras befrielse från denne förskräcklige tyrann.

Fadern förfärades över hennes tal och förklarade bestämt, att han aldrig skulle tillåta sin dotter att frivilligt störta sig i fördärvet, men Shahrazad var envis och gav sig inte förrän hon fick sin vilja fram. — Om du inte för mig till kungen, sa hon, så går jag ensam till honom.

Sedan vesiren förgäves försökt förmå sin dotter att avstå från detta upptåg, som han ansåg vanvettigt, gick han upp till kung Shahriyar och meddelade honom att han denna kväll skulle föra sin egen dotter till honom.

Kungen blev ytterst förundrad och sa: — Å trognaste bland rådgivare, vad betyder detta? Du vet ju vad jag svurit vid himlens och jordens skapare, och om du för din dotter till mig, så måste hon dö i morgon. Vesiren svarade: — Å stormäktige kung, jag har sagt detta till henne, men hon vill inte lyssna till mig. Och han berättade för kungen om sin dotters besynnerliga uppförande.

— Det är bra, sa kungen, för henne till mig.

Vesiren återvände till sin dotter med budskapet om kungens befallning. Shahrazad gladde sig åt det, gjorde sig i ordning och sa till sin syster Dunyazad: — När jag kommit in till kungen ska jag låta skicka efter dig, och när du märker att han tänker sova ska du säga till mig: Å syster, om du inte är sömnig, så berätta någon av de underbara historier du kan, för mig, något som kan underhålla oss under vår vaka. Och då ska jag berätta en historia, som — om Allah så vill — ska utgöra början till vår befrielse och kungens omvändelse från sin blodtörstiga vana.

— Hjärtans gärna ska jag göra det, svarade Dunyazad.

När kvällen kom förde vesiren sin dotter till kungen, som gladde sig när han såg henne och följde henne in i sitt sovrum. Men där började hon gråta och när han frågade henne vad som fattades henne svarade hon: — Å dyre kung, jag har en yngre syster och jag skulle så gärna vilja ta avsked av henne innan dagen gryr.

Shahriyar lät då genast skicka efter Dunyazad och tillät henne att ta plats vid den kungliga bäddens nedre ände. Och när kungen började visa sig sömnig satte Dunyazad sig upp på sina dynor och sa: — Allah vare med dig, min syster, berätta någon av dina underbara historier för oss, något som kan underhålla oss medan vi är vakna.

— Med största nöje, svarade Shahrazad, om vår milde och mäktige kung tillåter det.

— Berätta! sa kungen, som råkade ha ett rolöst sinne och gladde sig åt möjligheten att få höra en underhållande historia.

Och på så vis började Shahrazad berätta sin första saga. Men när hon kommit till det mest spännande stället i berättelsen och dagen började gry, avbröt hon sin historia. — Å syster, sa Dunyazad då, vad din saga är roande och underbar! — Det som återstår är ännu mer underbart, svarade Shahrazad, och om vår nådige herre och kung tillåter mig att leva ännu en dag så ska jag berätta det nästa natt.

Shahriyar, som varit mycket fängslad av hennes historia, sa för sig själv: — Jag ska låta henne leva tills jag hört slutet på hennes saga. Men när Shahrazad följande natt slutat den första historien började hon en ny, som fängslade kungen ännu mer, och när dagen grydde, sköt han upp hennes avrättning ännu en dag för att få höra slutet på historien. Storvesiren var förundrad och gladde sig obeskrivligt åt att varje morgon finna sin dotter ännu vid liv. På så sätt fortsatte det i tusen och en natt, och vad som sedan skedde, ska vi senare berätta.

Bäraren och de tre sköna damerna i Bagdad.

En gång levde i Bagdad en bärare, som trots sin enkla samhällsställning hade både levnadsvett och gott förstånd. När han en dag stod sysslolös på gatan, lutad mot sin korg, kom en ung dam i guldbroderad silkesslöja och guldstickade skor fram till honom. Hennes rika hår föll i långa flätor över skuldrorna och när hon lyfte lite på slöjan såg man ett par ljuva, smäktande ögon, skuggade av långa, svarta ögonfransar, och vars blick var som en smekning.

Den unga damen tilltalade bäraren med melodisk röst och sa i vänlig ton: — Ta din korg och följ mig! Bäraren var helt förvirrad och bländad av hennes fägring, men han fick i en hast upp korgen på skuldran och följde henne, och han mumlade för sig själv: — Å vilken lyckodag! I dag är Allah mig god!

Den vackra damen gick först till en bod där hon köpte vin och frukt, syriska äpplen, arabiska persikor, Nil-gurkor, jasminer från Aleppo, doftande myrtenbär, blodröda anemoner, violer och narcisser. Hon lade alltsammans i bärarens korg och uppmanade honom att följa henne. Därpå gick hon till en sockerbagare, där hon köpte de läckraste tårtor och bakverk, och till en kryddkrämare för att köpa torkad frukt, pistaschkärnor, russin och mandlar. När hon sedan gick till en slaktare och handlade kött, som även det placerades i korgen, sa bäraren, som var en skämtsam typ: — Jag borde kanske haft en häst eller en kamel med mig.

Då smålog den sköna och gav honom ett lätt slag på huvudet. — Gå bara på och gör inga anmärkningar, sa hon, om Allah så vill ska du få lön för din möda. Därefter begav hon sig till en parfymhandel, där hon köpte tio olika slags luktvatten tillsammans med en stänkflaska samt ambra, aloe, mysk och rökelse. Hon lade alltsammans i korgen och sa: — Ta din korg, bärare, och följ mig!

Han gjorde som han blivit befalld och följde efter den sköna, som slutligen stannade vid ett vackert hus med smäckra pelare och dörrar av ebenholts, smyckade med röda guldplattor. Damen drog slöjan åt sidan och knackade sakta på porten. Den öppnades strax av en annan ung dam, som om möjligt var ännu vackrare än den första. Hon var välväxt, storbystad och smidig, hennes panna var rosenvit och hennes kinder skära som anemoner, hennes ögon var milda som gasellens, hennes läppar korallröda och hennes tänder liknade en rad av pärlor eller kamomillens blomblad.

Och när bäraren såg henne stod han som förtrollad och tappade nästan den fullastade korgen i sin förvirring. De trädde in i huset och gick vidare tillsammans med den unga kvinnan som öppnat porten, tills de kom in i en stor sal, underbart vacker och prydd med målningar och skulpturverk, balkonger och korsvalv, gallerier och nischer. I salens mitt fanns en vattenbassäng med fontän och på andra sidan om den stod på en estrad ett tronliknande säte, smyckad med pärlor och ädelstenar. På tronen satt en ung kvinna med ljus och skär hy, förtrollande ögon och svarta bågformiga ögonbryn. Hon strålade som Vintergatan eller som ett tempel med gyllene mosaik eller som en brud i sin fulla prakt, ja, hon kunde med all rätt beskrivas med diktarens ord:

Hon ler som solen i en sommarmånad

och blottar pärlor, vilkas glans är lånad

från kamomillen, som i knoppning står.

Som nattens slöja böljar hennes hår,

och hennes ögon gäcka dagens blånad.

När hon blev varse de som trädde in, steg hon upp från sitt säte och närmade sig dem med behagfullt vaggande gång. De tre damerna hjälpte nu bäraren att sätta ned korgen, varefter de tömde den på dess innehåll och la var sak på sin plats. Slutligen gav de honom två guldmynt och sa: — Nu kan du gå, bärare! Men den unge mannen gick inte utan blev stående, försjunken i sin beundran av de vackra och vänliga damerna, vilkas like han aldrig sett, och han kastade även en förstulen blick på det präktiga förrådet av vin, frukt och välluktande blommor. Det förvånade honom också att inte se någon man på platsen. Då han dröjde, sa den äldsta flickan, som suttit på sätet och vars namn var Zubeyda: — Vad fattas dig, eftersom du inte går? Var din lön möjligtvis för liten? — Och hon vände sig till den systern som gjort inköpen och tillade: Ge honom ännu en dinar, Amina!

Men bäraren svarade: — Vid Allah, å härskarinna, det är inte för lönens skull, som jag dröjer, utan för att bekänna sanningen så är hela min själ och alla mina tankar upptagna av er och er omgivning. Det förvånar mig att se er ensamma och utan en enda varelse till sällskap. Ni vet väl att minareterna skulle störta in, om de inte stod fyra tillsammans, och hos er fattas den fjärde. Och fru Nöje kan inte trivas utan man och Löje. Eller som diktaren säger:

Fyra ting till nöjet kräves: klarinett och luta, flöjt och harposträngar — fyra dofter det förljuvar: myrten, ros, viol och anemoner — fyra ting till fest det höjer: sång och kärlek, vin och ungdomsglädje.

Ni är bara tre och saknar en fjärde, som bör vara kvick och klok samt i stånd att bevara en hemlighet.

Dessa ord tilltalade och roade de unga damerna mycket; de skrattade åt honom och sa: — Och var ska vi hitta en sådan? Vi är alla tre flickor, och vi är rädda att anförtro oss åt någon som kanske inte skulle vara värd vårt förtroende.

— Vid era liv, svarade bäraren, jag är en hänsynsfull och förståndig man, som läst många böcker och studerat många krönikor. Och jag handlar enligt diktarens råd:

Bara den gode bevarar en hemlighet . . . den gode bevarar den oförseglad. — Hos mig är den som i ett tillstängt hus . . . med lås utan nycklar och dörren reglad.

Flickorna lyssnade till hans ord med nöje och därpå sa den skälmaktiga, yngsta systern, som kallades Safi: — Nå, vad har du att ge oss i gengäld, om vi bjuder dig på något av allt det goda vi köpt? Du får utan tvekan umgås med oss och delta i vår kvällsmåltid och titta på våra vackra och rara ansikten, om du betalar oss en rund summa.

— Ja, inföll Zubeyda, den äldsta systern, du har väl hört ordspråket:

Utan hopp om vinst och gunst

kärlek blott är sken och dunst.

Men Amina, flickan som gjort uppköpen, la sig emellan och sa: — Nej, mina systrar, retas inte mer med honom, för han har betjänat oss så väl, och jag betalar gärna hans andel för middagen. Låt honom stanna.

Bäraren blev förtjust, kysste golvet framför Aminas fötter, tackade henne och sa: — Vid Allah, detta är sannerligen en lyckodag för mig. Och då systrarna hörde dessa ord svarade de: — Sitt ned och var välkommen! Men Zubeyda, den äldsta, tillade: — Du får stanna hos oss endast på ett villkor, och det är att du inte frågar om det som inte angår dig. Och straffet väntar den olydige! Bäraren svarade: — Överenskommet, å härskarinna, se, jag är stum och har ingen tunga.

Nu reste sig Amina, drog till sin korsett fastare, flyttade fram ett bord till fontänen, satte blommor i vaserna, och dukade fram frukt, vin och bakverk. Därpå slog hon sig ned, tillika med sina systrar, och emellan sig placerade de den överlycklige bäraren, som trodde att han drömde. Amina hällde upp vin åt sina systrar och åt sig själv och fyllde även en bägare, som hon räckte bäraren med orden:

Drick den goda drycken, drick med glättigt hjärta,

druvans saft förjagar olust, sorg och smärta.

Och han tog emot bägaren, bugade sig, tackade och improviserade:

Bägarens must mig för till sällhetens land,

när den räcks mig av din vita, vackra hand.

Aldrig förr jag druckit i så ljuvligt lag,

aldrig förr jag skådat liknande behag.

Och Amina fyllde ännu en gång deras bägare, de drack och bäraren stod upp inför husets härskarinna och sa: — Å drottning, jag är din slav, din mamluk, din vita träl. Och han uttalade halvsjungande dessa strofer:

En slavars slav står vid din dörr och prisar gåvan, som du ger,

förhäxad av din skönhet är han; från kärlek skils han aldrig mer.

Och han fortsatte, samtidigt som han fyllde hennes bägare på nytt och räckte henne den:

Jag gav dig vin, ej rödare än dina läppars rosenglöd,

det var mitt sårade hjärtas blod, som uti bägaren sjöd.

Och Zubeyda svarade skrattande:

Om du för mig ditt hjärtblod kunnat gjuta,

så skall jag, vid ditt huvud, ock det njuta.

Länge fortsatte de på så sätt att skämta och skratta, att dricka, läsa vers och dansa och sjunga. Bäraren kysste deras händer och smekte dem; ibland stack en av dem en läckerbit i hans mun, medan en annan daskade till honom, den ena nöp honom, den andra kastade blommor på honom; han var som i paradisets lustgård eller som om han suttit i sjunde himlen, omgiven av dess houris.

De upphörde inte med detta förrän vinet stigit dem åt huvudet och omtöcknat deras sinnen; då steg Safi, den yngsta systern upp, och kastade av sig sina kläder tills hon var alldeles naken. Därpå lät hon håret falla som en slöja kring kroppen och hoppade i bassängen, lekte, simmade och dök som en and, tog munnen full med vatten och sprutade det över bäraren. Sedan hon tvättat sig om armarna, bröstet och magen, steg hon upp, satte sig i bärarens knä och sa: — Å mina ögons ljus, vad kallar du detta? Och hon pekade på sitt upplösta hår.

— Jag kallar det din peruk, svarade bäraren. Men hon nöp och slog honom och ropade: — Fy, fy, att du inte skäms att använda ett så simpelt ord! — Ditt hår, din huvudväxt, sa bäraren. — Nej, nej, sa flickan, och de pryglade honom alla tre. — Nå, vad kallar ni det då? frågade bäraren. — Vår silkesmantel, svarade Safi.

Åter fylldes bägarna med skummande vin, och de drack och skrattade. Därpå klädde Amina av sig och badade i bassängen, och när bägaren ännu en gång gått laget runt, tog även Zubeyda, den äldsta och vackraste, av sig kläderna och hoppade i vattnet, simmade och dök, lekte och tvättade sig. Bäraren stirrade på hennes nakna kropp, som om den varit en bit av fullmånen och på hennes ansikte, som skimrade likt morgonrodnaden, och hans blickar följde hennes härliga figur och dess ädelt rundade former som böljade då hon rörde sig. För hon var naken såsom Herren skapat henne. Han uppgav flera utrop av hänförelse och tilltalade henne med följande strof:

Om jag liknar din kropp vid ett blommande träd,

— som klätt är fagrast och grönast —

så haltar min liknelse mycket, ty du

är fullkomligt naken som skönast.

När Zubeyda hörde denna vers steg hon upp ur vattnet och satte sig i hans knä. Men när han kysste och smekte henne började hon slå och örfila honom. Så gick hon upp och alla tre systrarna tog på sig kläderna igen, och åter fylldes och tömdes vinbägarna. Slutligen tog även bäraren av sig kläderna och plumsade ned i bassängen, där han simmade omkring och tvättade sig liksom de andra. Därpå steg han upp, la sig i Zubeydas knä med huvudet i Safis sköte och benen i Aminas. Och de lekte med honom och skrattade, så att alla fyra rullade ned på golvet.

Först då