Joseph Balsamo II

By Alexandre Dumas

Namnet Joseph Balsamo är inte speciellt känt i historien, och det ringer antagligen inga klockor hos läsaren om vem denna mystiska karaktär kan vara. Han är mer känd under namnet Alessandro Cagliostro - en av de mest ökända figurerna i europeisk historia, med en livsbana fylld av bedrägerier, äventyr och lögner. Cagliostro presenterade sig som greve, och genom påstådda förmågor började han snart klättra på samhällsstegen. Han påstod sig vara synsk, och kunnig i orientalisk mystik. Ingenting stoppade Cagliostros väg till framgång, och han tog till alla möjliga medel för att nå rikedom och ära. Tillsammans med sin väldigt unga fru gjorde han internationell karriär, och var inblandad i flera av sin tids stora skandaler. Han rörde sig i engelsk högadel, Roms intelligentia och hade den franska drottningen Marie Antoinettes öra. Här beskrivs en levnadshistoria som ingen annan.Detta är den andra delen i serien "En läkares anteckningar". "This book is as good as the Count of Monte Cristo, perhaps even better."Olivierco, Goodreads (Betyg 5/5)-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788711667392

Alexandre Dumas

Alexandre Dumas (1802-1870) was a prolific French writer who is best known for his ever-popular classic novels The Count of Monte Cristo and The Three Musketeers.

Book preview

Joseph Balsamo II

är översat från franska av Carolina Wancke efter

Joseph Balsamo

Copyright © 1884, 2018 Alexandre Dumas og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788726042504

1. L&R-utgåva

SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com

37.

Voltaire och rousseau.

Såsom vi redan antydt, var sängkammaren på Lucicnnes ett underverk i bygnadsstil och inredning.

Liggande åt öster, var den så hermetiskt tillsluten med förgylda fönsterluckor och sidengardiner, att dagern aldrig dit inträngde, förrän den, lik en hofman, först hade erhållit sina små och stora entreer.

Om sommarn insilades genom osynliga luftvexlingsinrättningar en förfinad luft, liknande den, som skulle åstadkommas genom fläktandet med tusentals solfjädrar.

Klockan var tio, då konungen gick ut ur den blå sängkammaren.

Den gången väntade konungens uppvaktning sedan klockan nio på stora gården.

Zamore stod med armarna i kors och gaf eller låtsade gifva befallningar.

Konungen såg ut genom fönstret och märkte alla dessa förberedelser till afresan.

— Hvad vill det här säga, min grefvinna? frågade han; skola vi då inte frukostera? Man kunde tro, att ni vill låta mig resa alldeles fastande.

— Gud förbjude det, sire! svarade grefvinnan; men jag trodde, ers majestät, att ni kallat herr de Sartines till Marly.

— För tusan, svarade konungen, jag tycker, man kunde gerna låta tillsäga Sartines att uppsöka mig här; det är ju så nära?

— Ers majestät torde göra mig den äran att tro, sade grefvinnan småleende, det ers majestät inte var den förste, som kom på den tanken.

— För öfrigt är morgonen allt för vacker att användas till arbete; låt oss frukostera.

— Sire, ni måste likväl gifva mig några underskrifter …

— För fru de Béarn?

— Alldeles, och sedan utsätta dagen.

— Hvilken dag?

— Och timmen.

— Hvilken timme?

— Dagen och timmen för min presentation.

— Ja, minsann, svarade konungen, har ni inte gjort er förtjent af att presenteras, min grefvinna. Sätt sjelf ut dagen.

— Sire, så snart som möjligt.

— Allt är då i beredskap?

— Ja.

— Ni har lärt er de tre nigningarna?

— Dem måste jag väl ha lärt, då jag öfvat mig ett helt år.

— Ni har er drägt i ordning?

— Tjugufyra timmar äro tillräckliga för att anskaffa den.

— Och ni har er gumor?

— Om en timme skall hon vara här.

— Välan då, grefvinna, låt oss sluta ett fördrag med hvarandra.

— Hvilket då?

— Ni talar inte mer om vicomte Jeans affär med löjtnant Taverney?

— Skola vi då uppoffra den stackars vicomten?

— Ja, på min heder.

— Nå väl, sire, vi skola inte mer tala derom. Dagen?

— I öfvermorgon.

— Timmen?

— Klockan tio på aftonen, som vanligt.

— Öfverenskommet, sire?

— Öfverenskommet.

— På ert konungsliga ord?

— På min adelsmannaheder.

— Ett handslag då, la France.

Och fru Dubarry räckte konungen sin lilla vackra hand, i hvilken Louis XV lät sin falla.

Denna morgon hade hela Luciennes känning af konungens munterhet; han hade gifvit vika i en punkt, hvari han redan länge sedan beslutit ge vika, men han hade segrat i en annan. Det var således ren vinst. Han ville gerna ge Jean hundra tusen livres med vilkor, att denne begaf sig bort att förstöra dem vid badorterna i Pyreneerna eller i Auvergne, och detta skulle i Choiseuls ögon gälla för en landsförvisning. Nu vankades lousidorer för de fattige, bakelser för karparna och beröm för Bouchers målningar.

Ehuru hans majestät aftonen förut superat ypperligt, frukosterade han ändå med god matlust.

Klockan hade emellertid slagit elfva. Under det grefvinnan serverade konungen, riktade hon stundom sina blickar på bordstudsaren, som i hennes tycke gick allt för långsamt.

Konungen hade sjelf behagat tillsäga, att om fru de Béarn anlände, kunde man föra in henne i matsalen.

Kaffet serverades, smakades, dracks, utan att fru de Béarn hördes af.

Klockan en qvart på tolf hörde man en häst galoppera in på gården.

Fru Dubarry steg hastigt upp och såg ut genom fönstret.

En kurir från Jean Dubarry hoppade af en löddrig häst.

Grefvinnan ryste till, men då hon ej fick visa det minsta af sin oro för att bibehålla konungen vid hans goda lynne, gick hon åter och satte sig hos honom.

Ett ögonblick derefter inträdde Chon med en biljett i handen.

Här gåfvos inga undflykter, man måste läsa den.

— Hvad är det, lilla Chon, ett kärleksbref? frågade konungen.

— Ack ja, ers majestät!

— Från hvem då?

— Från den stackars vicomten.

— Är det visst, det?

— Se sjelf.

Konungen kände igen stilen, och som han trodde, att det i biljetten kunde vara fråga om händelsen i Lachaussée, sade han, i det han sköt bort den med handen.

— Godt, godt, det är nog.

Grefvinnan stod som på glödande kol.

— Är biljetten till mig? frågade hon.

— Ja, min grefvinna.

— Tillåter konungen?

— Gå på, för tusan! Chon skall få läsa upp Mäster Korp för mig under tiden.

Och han drog Chon till sig, i det han, som Jean-Jacques sade, med den falskaste röst i riket sjöng:

Min tjenare mist jag har,

och svunna äro lyckans da’r.

Grefvinnan drog sig tillbaka i en fönstersmyg och läste:

»Vänta inte på den elaka käringen; hon påstår sig ha bränt sin fot i går, och att hon måste hålla sig inne. Låt oss tacka Chon, för det hon kom så lämpligt i går, ty det är hon, som förorsakar oss det här; trollpackan kände igen henne, och hela vår komedi är nu misslyckad.

Det är ganska lyckligt, att den lille skälmen Gilbert, som är skuld till allt det här, är försvunnen. Jag skulle annars vrida halsen af honom. Men om jag någonsin träffar honom, kan han vara lugn, att han inte slipper undan det.

I korthet sagdt, kom genast till Paris, eller stå vi alla på samma punkt som förut.

Jean.»

— Hvad är det då? frågade konungen, som varseblifvit grefvinnans plötsliga blekhet.

— Ingenting, sire; en underrättelse om min svågers helsotillstånd.

— Han mår väl allt bättre och bättre, den käre vicomten?

— Ja, allt bättre och bättre, svarade grefvinnan. Tack, sire! Men se der kör en vagn in på gården.

— Vår grefvinna förmodligen?

— Nej, sire, det är herr de Sartines.

— Nå väl, sade konungen, då han såg fru Dubarry närma sig dörren.

— Nå väl, sire, svarade grefvinnan, jag lemnar er med honom och går till min toalett.

— Och fru de Béarn?

— När hon kommer, sire, skall jag ha den äran underrätta ers majestät derom, sade grefvinnan, i det hon kramade i hop biljetten i fickan på sin morgonrock.

— Ni öfverger mig då, grefvinna? sade konungen med en vemodig suck.

— Sire, det är i dag söndag; era underskrifter, era underskrifter!

Och hon räckte konungen sina friska kinder, på hvilka begge han tryckte en smällande kyss, hvarefter hon gick ut ur rummet.

— Åt fanders med underskrifterna, utropade konungen, och äfven med dem, som komma att hemta sådana! Hvarför har man då funnit upp ministrar, portföljer och stämpladt papper?

Konungen hade knapt hunnit uttala denna förbannelse, förrän både ministern och portföljen visade sig i den dörr, som låg i motsatt riktning mot den, hvarigenom grefvinnan försvunnit.

Konungen drog åter en suck, ännu vemodigare än den förra.

— Ah, der har jag er, Sartines! sade han; hvad ni är punktlig!

Dessa ord uttalades i en sådan ton, att man omöjligt kunde veta, om de innefattade ett beröm eller en förebråelse.

Herr de Sartines öppnade portföljen och beredde sig att framtaga papper derur.

Då hörde man hjulen af en vagn gnissla i sanden af alleen.

— Vänta, Sartines, sade konungen.

Och han skyndade fram till fönstret.

— Huru! sade han, det är grefvinnan, som far bort?

— Hon sjelf, sire, svarade ministern.

— Hon väntar då inte på grefvinnan de Béarn?

— Sire, jag är böjd för att tro, det hon tröttnat att vänta och nu sjelf far att hemta henne.

— Men hon skulle ju komma hit i dag på förmiddagen?

— Sire, jag är nästan öfvertygad, att hon ej kommer.

— Hvad! Vet ni det, Sartines?

— Sire, jag bör veta allt, hvad som händer, på det ers majestät må vara nöjd med mig.

— Hvad har då händt? Säg mig det, Sartines.

— Hvad som händt den gamla grefvinnan, sire?

— Ja.

— Hvad som händer med allting, sire: svårigheter.

— Men, korteligen, kommer hon, den der grefvinnan de Béarn?

— Hm, hm, sire, det var säkrare i går afton än i dag.

— Den stackars grefvinnan! sade konungen, som ej kunde afhålla sig från att låta en stråle af glädje framlysa i sina ögon.

— Ah, sire, qvadrupelalliansen och slägtfördraget voro endast småsaker i jemförelse med presentationsaffären.

— Den stackars grefvinnan! upprepade konungen och skakade på hufvudet; hon skall då aldrig hinna sitt mål.

— Det fruktar jag, sire, så vida inte ers majestät antager sig saken på allvar.

— Hon trodde sig vara så säker på sin sak.

— Det värsta för henne, sade herr de Sartines, är, att om hon inte blir presenterad, innan hennes höghet dauphine anländer, så är det troligt, att hon aldrig blir det.

— Det är mer än troligt, Sartines, deri har ni rätt. Man påstår, att min sonsons hustru är mycket sträng, mycket from, mycket sipp. Den stackars grefvinnan!

— Visserligen, återtog herr de Sartines, blir det en mycket stor sorg för fru Dubarry att ej bli presenterad, men det skall också bespara ers majestät många bekymmer.

— Tror ni det, Sartines?

— Ja, otvifvelaktigt, det blir så mycket mindre afimdsjuka, elaka tungor, vismakare, smickrare och tidningsartiklar. Om fru Dubarry blefve presenterad, sire, skulle det kosta oss minst hundra tusen franc i extra polis.

— Verkligen? Den stackars grefvinnan! Hon önskar det emellertid så ifrigt.

— Då torde ers majestät befalla, och grefvinnans önskan går i fullbordan.

— Hvad säger ni, Sartines! utropade konungen. Säg mig uppriktigt, kan jag väl blanda mig i allt det der, jag? Kan jag underteckna en befallning, att man skall vara artig mot fru Dubarry? Kan väl ni, Sartines, ni, en man med hufvud, råda mig till en statskupp för att tillfredsställa grefvinnans nycker?

— Nej, visst inte, sire. Jag åtnöjer mig med att säga liksom ers majestät: Den stackars grefvinnan!

— I alla fall, tillade konungen, är ju hennes belägenhet ej så förtviflad. Ni ser allt i samma färg som er rock, ni, Sartines. Hvem säger väl, att fru de Béarn ej skall ändra beslut? Hvem ansvarar oss för, att dauphine kommer så snart? Vi ha ännu fyra dagar, innan hon anländer till Compiègne, och på fyra dagar kan man göra en hel hop saker. Nå, ha vi något att göra i dag, Sartines?

— Åh, ers majestät, bara tre underskrifter.

Polisministern framtog nu det första papperet ur portföljen.

— Aha, sade konungen, en häktningsorder?

— Ja, sire.

— Hvem gäller den?

— Ers majestät torde sjelf se.

— Herr Rousseau? Hvad är det för en Rousseau, Sartines, och hvad har han gjort?

— Han har författat Le contrat social, sire.

— Aha, Jean-Jacques! Ni vill då sätta honom på Bastiljen?

— Sire, han gör skandal.

— Hvad fan vill ni väl han skall göra?

— För öfrigt ämnar jag inte sätta honom på Bastiljen.

— Hvartill tjenar då häktningsordern?

— Sire, till att ha ett vapen i beredskap mot honom.

— Ja, inte för att jag sätter stort värde på filosofer, sade konungen.

— Och deri gör ers majestät ganska rätt, svarade Sartines.

— Men man skulle skrika, ser ni; för öfrigt trodde jag, att man tillåtit honom vistas i Paris.

— Öfversett dermed, sire, men med vilkor, att han ej skulle visa sig.

— Och han visar sig ändå?

— Han gör inte annat.

— I sin armeniska drägt?

— Nej, sire, den ha vi ålagt honom att lägga af.

— Och han lydde?

— Ja, sire, men han skrek öfver förföljelse.

— Och hur kläder han sig nu?

— Som andra menniskor, sire.

— Då är skandalen inte stor.

— Huru, sire! Kan ni gissa, hvart en person, som man förbjudit att visa sig, går alla dagar?

— Till marskalk de Luxembourg, till herr d’Alembert, till fru d’Epinay?

— Till Café de la Régence, sire. Der spelar han hvarje afton schack, blott på trots, ty han tappar alltid, och hvarje afton behöfver jag en hel brigad för att bevaka folksamlingen, som bildar sig kring stället.

— Aha, sade konungen, parisarne äro verkligen ännu enfaldigare, än jag trodde. Låt dem roa sig med det der, Sartines; under tiden skola de ej skrika öfver elände.

— Ja, sire, men tänk, om han en vacker dag finge det infallet att hålla tal, liksom han gjorde i London.

— Åh, då vore det ett verkligt brott, ett offentligt brott, och ni behöfde ingen häktningsorder, Sartines.

Polisministern märkte, att Rousseaus häktning var en åtgärd, hvilken konungen ej ville ta på sitt ansvar; han yrkade alltså ej vidare derpå.

— Nu, sire, sade herr Sartines, är det fråga om en annan filosof.

— En till? svarade konungen uttråkad; men vi få då aldrig slut med dem?

— Ack, sire, det är de, som aldrig få slut med oss!

— Om hvem är det fråga då?

— Om herr de Voltaire.

— Har den der också kommit tillbaka till Frankrike?

— Nej, sire, men det vore kanske bättre, att han funnes här; då kunde vi åtminstone ha ett vaksamt öga på honom.

— Hvad har han gjort?

— Han sjelf gör ingenting, men hans anhängare; det är ej fråga om mindre än att uppresa hans bildstod.

— Till häst?

— Nej, sire, och ändå är han en skicklig stadseröfrare, det ansvarar jag för.

Louis XV ryckte på axlarna.

— Sire, jag vet ej maken allt sedan Poliorketes, fortfor herr de Sartines. Han står i hemligt förstånd med personer öfver allt, de förnämste i riket ge sig till smugglare för att införa hans skrifter. Här om dagen tog jag åtta kistor fulla; två voro adresserade till herr de Choiseul.

— Han är ganska rolig.

— Sire, märk emellertid, att man gör för honom, hvad man gör för konungar: man röstar för en bildstod åt honom.

— Man röstar ej för bildstoder åt konungarne, min käre Sartines, de rösta sjelfva derför. Och hvem har fått sig det vackra arbetet uppdraget?

— Bildhuggaren Pigale. Han har farit till Ferney för att utföra modellen. Emellertid regnar det underskrifter på listan. De ha redan fått sex tusen écus, och märk, sire, att endast vitterhetsidkare ha rättighet att teckna på. Hvar och en kommer med sin lilla skärf. Det är en riktig procession. Herr Rousseau har tecknat sina två louisdorer.

— Nå väl, hvad vill ni jag skall göra vid den saken? frågade Louis XV. Jag är ingen vitterhetsidkare, således rör det mig ju alls inte.

— Sire, jag ämnade ha den äran föreslå ers majestät att helt tvärt afbryta denna opinionsyttring.

— Akta er väl för det, Sartines. I stället för att rösta för en bronsstod åt honom, skulle de då rösta för en af guld. Låt dem hållas. Ack, i brons blir han ju mycket fulare, än han är i kött och ben!

— Ers majestät önskar då, att saken får ha sin gång?

— Önskar, låt oss förstå hvarandra rätt, Sartines, önskar är ej rätta ordet. Visserligen ville jag gerna förhindra allt det der, men hvad skall jag göra? Det är ju omöjligt. Den tid har försvunnit, då konungamakten kunde säga åt filosofien, liksom Gud sade åt oceanen:Längre får du icke gå. Att göra väsen utan på följd, att slå utan att träffa vore endast att röja vår svaghet. Låt oss hellre vända bort våra blickar, Sartines, och låtsa oss inte se.

Herr de Sartines drog en suck.

— Sire, sade han, om vi inte straffa menniskorna, så låt oss åtminstone förstöra deras verk. Här är en lista på de arbeten, mot hvilka vi nödvändigt måste anställa åtal, ty några angripa tronen, andra kyrkan; de förra äro upproriska, de senare gudlösa.

Louis XV tog listan och läste med matt röst:

— Den heliga smittan eller vidskepelsens naturhistoria; Natursystem eller lagar för den fysiska och moraliska verlden; Gud och menniskorna; Afhandling om Jesus Kristos’ underverk; Kapucinermunkens i Ragusa förhållningsorder för brodern Perduicloso, då han begaf sig till det heliga landet.

Konungen hade ej hunnit fjerdedelen af listan, och dock lät han papperet falla; hans vanligtvis lugna anletsdrag antogo nu ett besynnerligt uttryck af sorg och nedslagenhet.

Han förblef tankfull, grubblande, liksom förintad under en kort stund.

— Det vore att uppröra en hel verld, min käre Sartines, mumlade han; må andra försöka det.

Sartines betraktade honom med den skarpblick, som Louis XV så mycket tyckte om att finna hos sina ministrar, emedan det besparde honom sjelf tankeansträngning och verksamhet.

— Lugn, är det inte så, sire, sade han i sin ordning, lugn, se der, hvad konungen, önskar?

Konungen nickade.

— Ack, jag begär inte mer af era filosofer, era encyklopedister, era undergörare, era illuminater, era poeter, era ekonomister, era tidningsskrifvare, som komma, man vet inte hvarifrån, och som kräla, skrifva, kraxa, förtala, beräkna, predika och skrika! Må man bekröna dem, må man uppresa deras bildstoder, må man bygga tempel åt dem, men blott lemna mig i fred!

Sartines steg upp, bugade sig för konungen och gick, i det han mumlade:

— Lyckligtvis bär vårt mynt inskriften:Domine, salvum fac regem¹.

Louis XV, som nu var ensam, tog en penna och skref till dauphin:

»Du bad mig påskynda hennes höghet dauphines ankomst; jag skall göra dig till viljes.

Jag ger nu befallning att ej stanna i Noyon; följaktligen är hon om tisdag morgon i Compiègne.

Jag kommer sjelf dit på slaget tio, det vill säga en qvart före henne.»

— På det sättet, sade han, blir jag befriad från den der ledsamma presentationsaffären, som plågar mig mer än herr Voltaire, herr Rousseau och alla nu varande och blifvande filosofer. Då blir det en sak mellan den stackars grefvinnan, dauphin och dauphine. För tusan, låt oss afleda en del af bekymren, hatet och hämden på de unga sinnena, som ega styrka att strida! Må barnen lära att lida, det är nyttigt för ungdomen.

Och förtjust öfver att sålunda ha kringgått svårigheten samt öfvertygad, det ingen skulle kunna förebrå honom att ha befrämjat eller förhindrat den presentation, som nu syselsatte hela Paris, steg konungen åter i sin vagn och for till Marly, der hofvet väntade honom.

38.

Gumor och gudotter.

Den stackars grefvinnan — låt oss bibehålla det epitet, somkonungen gifvit henne, ty hon förtjente det verkligen i denna stund. — den stackars grefvinnan, säga vi, for nu, söm en själ i vånda, på vägen till Paris.

Chon, likaledes alldeles bestört af näst den sista punkten i Jeans bref, dolde i budoaren på Luciennes sin smärta och sin oro, i det hon förbannade sitt olycksaliga infall att på stora landsvägen upptaga Gilbert.

Då grefvinnan anlände till bron i Antin, som var slagen öfver det afloppsdike, hvilket hade sitt utflöde i floden och omgaf Paris från Seine till La Roquette, fann hon en vagn, som väntade henne.

I denna vagn befann sig vicomte Jean, i sällskap med en prokurator, med hvilken han tycktes underhålla en liflig tvist.

Så snart han blef varse grefvinnan, lemnade Jean sin prokurator och hoppade ur vagnen, i det han gaf sin svägerskas kusk en vink att stanna.

— Fort, grefvinna, sade han, stig i min vagn och skynda till Saint-Germain-des-Présgatan.

— Den gamla gör då narr af oss? sade fru Dubarry, i det hon bytte vagn, under det att prokuratorn, vid ett tecken af vicomten, gjorde sammaledes.

— Jag tror det, grefvinna, sade Jean, jag tror det; det är betaldt som qvitteras eller lika mot lika.

— Men hvad har då tilldragit sig?

— I korthet följande. Jag stannade qvar i Paris, jag, emedan jag alltid misstror menniskor, och det med rätta, som du ser. Då klockan var nio på aftonen, företog jag mig att vandra af och an kring värdshuset D e n galande tuppen. Ingenting förmärktes, inga anstalter, inga besök, allt gick efter önskan. Följaktligen trodde jag mig kunna gå hem och lägga mig. Jag går hem och jag sofver.

I morse vaknar jag i daggryningen, jag väcker upp Patrice och tillsäger honom att ställa sig på utkik i gathörnet.

Klockan nio, märk väl, en timme före den utsatta, kommer jag med vagnen; Patrice har inte sett något oroande, och temligen lugn går jag uppför trappan.

I dörren hejdas jag af en jungfru, som säger mig, att grefvinnan ej kan lemna sina rum på hela dagen eller kanske på åtta dagar.

Jag tillstår, att ehuru jag visserligen var beredd på någon motgång, hade jag inte väntat mig denna.

— Huru, kan hon inte lemna sina rum? utropade jag; och hvad fattas henne då?

— Hon är sjuk.

— Sjuk? Omöjligt! I går mådde hon ju alldeles förträffligt.

— Ja, min herre. Men grefvinnan plägar sjelf tillaga sitt choklad, och då hon i morse kokade det, kom hon att spilla ur pannan på sin fot och brände sig. Vid grefvinnans nödrop skyndade jag till hennes hjelp. Grefvinnan var nära att svimma. Jag bar henne i säng, och i detta ögonblick tror jag hon sofver.

Jag vardt krithvit som dina spetsar, grefvinna. Jag utropade:

— Du ljuger.

— Nej, bäste herr Dubarry, svarade en stämma, så skarp, att den tycktes tränga igenom taket; nej, det är ingen osanning, och jag plågas förskräckligt.

Jag störtade åt det håll, hvarifrån rösten kom, och slog in en dörr, som ej ville gå upp; den gamla grefvinnan låg verkligen till sängs.

— Ah, min fru! … sade jag.

Det var allt, hvad jag kunde yttra. Jag var alldeles ursinnig; jag hade med nöje strypt henne.

— Se der, sade hon, i det hon visade mig en eländig turkisk kaffepanna liggande på golfvet, se der pannan, som är skuld till allt.

Jag hoppade jemföttes på kaffepannan.

— I den der skall man ej koka choklad mer, derför ansvarar jag.

— Sådan otur! fortfor den gamla med sin sorgsna stämma; nu blir det fru d’Alogny, som presenterar er svägerska. Hvad skall man göra? Det är ödet, som österländingarne säga.

— Ack, utropade fru Dubarry, ni gör mig alldeles förtviflad, Jean!

— Men jag förtviflar inte, om du bara infinner dig hos henne; det var derför, jag skickade efter dig.

— Men hvarför förtviflar du inte?

— För tusan, emedan du kan göra, hvad jag inte kunde, emedan du är fruntimmer och kan låta inför dig aftaga förbindningen och, då bedrägeriet blifvit ådagalagdt, säga fru de Béarn, att hennes son aldrig skall bli annat än en landtjunkare, att hon aldrig skall få en enda fyrk af herrar de Saluces’ arfgods, slutligen, emedan du kan efterhärma Camillas förbannelser med större sanning, än jag skulle kunna framställa Orestes’ raseri.

— Jag tror han skämtar! utropade grefvinnan.

— Ja, med läpparna, men tro på mig.

— Hvar bor då vår gamla hexa?

— Det vet du ju: på Den galande tuppen, vid Saint-Germain-des-Présgatan, i ett stort svart hus med en ofantligt stor tupp, målad på en bleckplåt. När skylten gnisslar, gal tuppen.

— Det skall bli ett förskräckligt uppträde.

— Derom är jag öfvertygad. Men min öfvertygelse är också, att man måste utsätta sig derför. Vill du, att jag skall följa dig?

— Nej, akta dig väl derför, du skulle skämma bort alltsammans.

— Hör nu på, hvad vår prokurator sade, då jag frågade honom till råds om saken; det skall lända dig till efterrättelse. Att slå en person i dess hemvist, kostar böter och fängelse. Att slå den utom hus …

— Kostar ingenting, sade grefvinnan till Jean, det vet du bättre än någon.

Jean gjorde en stygg grimas.

— Åh, svarade han, på gamla skulder blir det hög ränta, och om jag någonsin får tag i min man …

— Låt oss nu endast tala om min fru, vicomte.

— Jag har ingenting vidare att säga dig; skynda!

Och Jean steg åt sidan för att lemna rum för vagnen.

— Hvar väntar du mig?

— I samma värdshus; jag begär en butelj spanskt vin, och behöfver du handräckning, så är jag till hands.

— Kör, kusk! ropade grefvinnan.

— Till Saint-Germain-des-Présgatan, värdshuset Den galande tuppen, tillade vicomten.

Vagnen for hastigt af åt Champs-Elysées.

En qvart derefter stannade den helt nära Abbatialegatan och Sainte-Margueritetorget.

Der steg fru Dubarry ur, ty hon fruktade, att bullret af ett åkdon kunde varna den gamla sluga grefvinnan, som utan tvifvel stod på lur, och att hon, dold bakom någon gardin, skulle märka den ankommande nog tidigt för att kunna undvika henne.

Sedan hon följaktligen blifvit ensam med sin lakej, som gick bakefter henne, skyndade grefvinnan till den lilla Abbatialegatan, som ej hade mer än tre hus, af hvilka värdshuset var det mellersta.

Hon snarare sprang än gick in genom den vidöppna porten till värdshuset.

Ingen såg henne gå in, men nederst vid trätrappan mötte hon värdinnan.

— Fru de Béarn? frågade hon.

— Fru de Béarn är illa sjuk och kan ej ta emot någon.

— Sjuk, ja, det vet jag, sade grefvinnan; jag kommer just för att fråga, hur hon mår.

Och lätt som en fågel, var hon på en sekund uppför trappan.

— Min fru, min fru, skrek värdinnan, man tränger sig in till er.

— Hvem då? frågade den gamla processmakerskan längst in ifrån sin sängkammare.

— Jag, svarade grefvinnan, som plötsligt visade sig i dörren med ett ansigtsuttryck, helt och hållet lämpadt efter omständigheterna, ty deri lågo både ett artigt leende och ett sorgset deltagande.

— Grefvinnan här? utropade processmakerskan, blek af förskräckelse.

— Ja, min bästa fru, jag kommer för att visa, hur lifligt jag deltar i ert missöde, hvarom jag nyss blifvit underrättad. Var god och berätta mig olyckshändelsen.

— Men jag vågar inte be er sitta ned i detta usla kyffe, min fru.

— Jag vet, att ni har ett slott i Touraine, och jag ursäktar värdshuset.

Grefvinnan satte sig. Fru de Béarn insåg, att hon slog sig ned på allvar.

— Ni tyckes plågas mycket, min fru? frågade fru Dubarry.

— Ja, förfärligt.

— I högra foten? Men hur bar ni er då åt för att kunna bränna er fot?

— Det var helt enkelt så: jag stod och höll kaffepannan, skaftet slant i handen på mig, det kokheta vattnet rann ur, och på min fot kom ungefär så mycket som ett dricksglas.

— Det var förskräckligt!

Gumman drog en suck.

— Ack ja, förskräckligt! svarade hon. Men hvad skall man göra? En olycka kommer aldrig ensam.

— Ni vet ju, att konungen väntade er i dag på morgonen?

— Ack, ni gör mig ännu mer förtviflad, min fru!

— Hans majestät är missnöjd, min fru, för det han inte fick se er.

— Mitt illamående torde ursäkta mig, och jag hoppas att sjelf få framföra min underdåniga ursäkt för hans majestät.

— Jag säger det visst inte för att göra er nedslagen, tillade fru Dubarry, som märkte, hur dryg gumman var; jag ville bara låta er förstå, hur mycket detta steg låg hans majestät om hjertat och hur tacksam han skulle varit derför.

— Ni ser min belägenhet, min fru?

— Visserligen; men tillåter ni mig säga er en sak?

— Säg; jag hör er med största nöje.

— Jo, efter all sannolikhet var händelsen i dag en följd af någon stark sinnesrörelse ni erfarit.

— Det vill jag inte motsäga, svarade processmakerskan, i det hon endast med öfverdelen af kroppen gjorde en vördnadsbetygelse; jag kände mig verkligen mycket upprörd af den heder, ni visade mig genom att så artigt taga emot mig hemma hos er.

— Jag tror, att det dessutom äfven var något annat.

— Något annat? Nej, ingenting, som jag vet, min fru.

— Åh jo, ett möte?

— Som jag skulle haft?

— Ja, då ni lemnade mitt hus.

— Jag träffade ingen, min fru, jag åkte i er svågers vagn.

— Men innan ni steg upp i vagnen?

Processmakerskan tycktes försöka att erinra sig.

— Under det ni gick utför yttertrappan.

Processmakerskan låtsade ett ännu större eftersinnande.

— Ja, fortfor fru Dubarry med ett småleende, blandadt med otålighet, just som ni lemnade mitt hus, kom någon in på gården.

— Det är allt för illa, min fru, men jag kan inte påminna mig det.

— Ett fruntimmer … Ah, nu mins ni det?

— Jag är så närsynt, att på så få stegs afstånd från mig, som ni nu är, min fru, urskiljer jag alls ingenting. Döm således sjelf.

— Aha, hon är slipad! sade grefvinnan för sig sjelf. Ingen list mer, hon skulle besegra mig. Nå väl, efter ni inte såg det der fruntimret, fortfor hon högt, så skall jag säga er, hvem det var.

— Det der fruntimret, som kom, just då jag gick?

— Alldeles. Det var min svägerska, fröken Dubarry.

— Ah, mycket bra, min fru, mycket bra. Men då jag aldrig förr sett henne …

— Åh jo.

— Har jag sett henne?

— Ja, och äfven tagit emot henne.

— Fröken Dubarry?

— Ja, fröken Dubarry. Men den dagen kallade hon sig mamsell Flageot.

— Aha, utropade den gamla processmakerskan med en bitterhet, som hon ej kunde dölja, aha, den der föregifna mamsell Flageot, som kom och besökte mig och som narrade mig att resa hit, var er svägerska?

— Ja, hon sjelf, min fru.

— Som blifvit skickad till mig?

— Ja, af mig.

— För att göra mig löjlig?

— Nej, för att tjena er på samma gång ni tjenade mig.

Den gamla grefvinnan rynkade sina tjocka, grå ögonbryn.

— Jag tror, sade hon, att detta besök inte kommer att gagna mig stort.

— Skulle väl herr de Maupeou tagit illa emot er, min fru?

— Tomma artigheter.

— Men jag tror, att jag haft den äran erbjuda er något bättre än tomma artigheter.

— Min fru, menniskan spår och Gud rår.

— Låt oss tala allvarsamt, min fru, sade grefvinnan.

— Jag hör er.

— Ni har bränt er i foten?

— Det ser ni.

— Illa?

— Förskräckligt illa.

— Men skulle ni ej, oaktadt denna visserligen smärtsamma, men dock ej farliga brännskada, kunna göra en ansträngning samt uthärda att åka till Luciennes och endast en sekund i mitt kabinett hålla er upprätt inför hans majestät?

— Omöjligt, min fru; vid blotta tanken på att stiga upp känner jag mig nära att svimma.

— Det är då en förfärlig skada ni tillfogat er?

— Ja, som ni säger, förfärlig.

— Och hvem förbinder er, hvem går er tillhanda med råd, hvem sköter om er?

— Liksom alla husmödrar har jag förträffliga medel för brännskador; jag begagnar en balsam, den jag sjelf tillagat.

— Kan man, utan att vara för närgången, be att få se detta botemedel?

— Det fins i den der flaskan på bordet.

— Skrymterska! tänkte grefvinnan; så långt har hon drifvit sin förställning. Hon är verkligen mycket slipad, men jag vill dock se slutet. Min fru, tillade hon högt, äfven jag har en förträfflig olja mot dylika åkommor, men dess användande beror mycket af brännskadans beskaffenhet.

— Hur så?

— Jo, den kan bestå af rodnad, blåsa eller sår. Jag är visst inte läkare, men alla ha väl bränt sig mer eller mindre i sin lefnad.

— Min fru, det är ett sår, sade grefvinnan.

— Ack, hvad ni måtte lida deraf! Tillåter ni mig att försöka min olja?

— Gerna, min fru. Ni har den då med er?

— Nej, men jag skall skicka efter den …

— Tack, tusen tack!

— Men först måste jag se, hur farligt såret kan vara. Gumman skrek till.

— Nej, nej, min fru, sade hon, från en sådan åsyn vill jag förskona er.

— Godt, tänkte fru Dubarry, nu har jag henne. Frukta inte för min skull, min fru, sade hon; jag är van att se sår.

— Åh, min fru, jag vet ganska väl, hvad som passar sig …

— När det gäller att bistå sin nästa, får man inte tänka på det passande, min fru.

Och plötsligt utsträckte hon sin hand mot benet, som grefvinnan hvilade på en länstol.

Gumman uppgaf ett förfärligt ångestrop, ehuru fru Dubarry knapt vidrört henne.

— Väl speladt! mumlade grefvinnan, som noga betraktade hvarje dragning i fru de Béarns vanstälda ansigte.

— Jag dör! sade gumman. Ack, hvad ni förskräckte mig, min fru!

Och med bleka kinder och matta ögon föll hon baklänges, liksom om hon varit nära att svimma.

— Tillåter ni, min fru? fortfor favoriten.

— Var så god, svarade gumman med slocknad röst.

Fru Dubarry förlorade icke tiden; hon borttog knappnålarna, hvarmed det kring benet lindade förbandet var fäst, och afrullade det derefter hastigt.

Till hennes stora förvåning lät gumman henne hållas.

— Hon väntar, tills jag kommit till sjelfva omslaget, för att högljudt jämra sig, men om jag också måste qväfva henne, skall jag se hennes fot, tänkte favoriten.

Hon fortsatte vidare.

Fru de Béarn suckade, men gjorde intet motstånd.

Omslaget aftogs, och ett verkligt sår tedde sig för fru Dubarrys blickar. Det var ingen förställning, och längre kunde ej fru de Béarns diplomati sträcka sig. Det svartblå, blodiga såret talade för sig sjelft. Fru de Béarn kunde ha sett och känt igen Chon, men då hade hon också lyft sig till lika höjd med en Porcia och en Mucius Scævola.

Fru Dubarry teg och beundrade.

Gumman, återkommen till sans, njöt i fullt mått af sin seger; hennes röda ögon betraktade med välbehag den vid hennes fötter knäböjande grefvinnan.

Fru Dubarry pålade åter omslaget med den ömma omsorgen hos fruntimmer, hvilka ha en så lätt hand att sköta sårade, lade den sjukas ben åter på kudden och satte sig bredvid henne.

— Hör på, min fru, ni är ännu starkare, än jag trodde, sade hon, och jag ber er ursäkta, att jag inte strax framstälde saken så, som jag bort för ett fruntimmer med era egenskaper. Bestäm era vilkor.

Gummans ögon blixtrade, men blixten slocknade strax.

— Förklara tydligt er önskan, min fru, sade hon, och jag skall se till, hvari jag kan vara er till tjenst.

— Jag önskar bli presenterad i Versailles af er, min fru, svarade grefvinnan, om det också skulle kosta er en hel timmes lika svårt lidande, som ni utstått denna morgon.

Fru de Béarn hörde henne utan att blinka.

— Och sedan? frågade hon.

— Det är allt, min fru; säg nu ni i er ordning.

— Jag skulle önska, yttrade fru de Béarn med en bestämdhet, som tydligt ådagalade för grefvinnan, att man underhandlade med henne som med en jemlike, jag skulle önska, att de två hundra tusen livres, som utgöra föremål för min rättegång, tillförsäkrades mig.

— Men om ni vinner er rättegång, så får ni då fyra hundra tusen livres, tyckes det mig?

— Nej, ty de två hundra tusen livres, om hvilka herrarne de Saluces tvista med mig, betraktar jag som min tillhörighet. De andra två hundra tusen bli en vinst förutom den äran jag haft att göra er bekantskap.

— Ni skall få dessa två hundra tusen livres, min fru. Vidare?

— Jag har en son, hvilken jag ömt älskar, min fru. Vår familj har alltid med heder tillhört militärståndet, men då naturen danat oss att föra befäl, finner ni väl, att vi äro medelmåttiga soldater. Jag måste strax ha ett kompani åt min son, tillika med en öfverstefullmakt för näst kommande år.

— Hvem skall bekosta regementets uppsättning, min fru?

— Konungen. Ni förstår väl, att om jag på regementets uppsättning använde de två hundra tusen livres, som utgöra min behållning, vore jag lika fattig som förut.

— Noga räknadt, blir det således sex hundra tusen livres.

— Fyra hundra tusen, under förutsättning, att regementet är värdt två hundra tusen, hvilket är en allt för hög uppskattning.

— Kan så vara; ni skall få er önskan uppfyld här vid lag.

— Vidare anhåller jag hos konungen om ersättning för min vingård i Touraine; den utgjorde fyra goda kappland, hvilka de kungliga ingeniörerne för elfva år sedan fråntogo mig för kanalens anläggning.

— Den har man ju betalat er för?

— Ja, men blott efter goda mäns värdering och jag uppskattar den till fullt dubbla värdet mot hvad de åsatte.

— Godt, man skall betala er den för andra gången. Är detta allt?

— Förlåt; som ni kan föreställa er, är jag inte stadd vid kassa. Jag är skyldig herr Flageot omkring nio tusen livres.

— Nio tusen livres?

— Ja, detta är ett alldeles oundgängligt vilkor. Herr Flageot är en förträfflig rådgifvare.

— Det tror jag nog, svarade grefvinnan. Jag skall betala dessa nio tusen livres ur min egen kassa. Jag hoppas, att ni finner mig medgörlig?

— Ja, ni är makalös, min fru, men jag tror också, att jag å min sida visat prof på god vilja.

— Om ni visste, hur ledsen det gör mig, att ni bränt er, sade fru Dubarry småleende.

— Jag är inte ledsen deröfver, min fru, svarade processmakerskan, emedan, oaktadt denna händelse, min tillgifvenhet, som jag hoppas, skall gifva mig styrka att vara er lika nyttig, som om ingenting händt.