Kurtisanernas liv

By Honoré de Balzac

Lucien har förlorat allt och måste nu hitta ett sätt att bygga upp sitt liv och återbetala gamla skulder. I samma veva träffar han den vackra kurtisanen Esther van Gobseck på en bal och blir upp över öronen förälskad. Känslorna är besvarade, men innan någon av dem hinner göra någonting åt saken kommer prästen Herrera och ställer sig i vägen. Han har stora planer för Lucien – planer som inte involverar Esther. De unga tu måste hållas ifrån varandra för att allt ska gå i lås. Men det ska visa sig bli svårare än vad Herrera hade räknat med.Lucien de Rubempre återvänder här i ett nytt kapitel av Honoré de Balzacs stora realistiska epos Den mänskliga komedin. Boken innehåller de två första av totalt fyra delar i berättelsen om Lucien, Esther och Herrera, som så småningom visar sig vara någon helt annan. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788728154939

Honoré de Balzac

Honoré de Balzac (1799-1850) was a French novelist, short story writer, and playwright. Regarded as one of the key figures of French and European literature, Balzac’s realist approach to writing would influence Charles Dickens, Émile Zola, Henry James, Gustave Flaubert, and Karl Marx. With a precocious attitude and fierce intellect, Balzac struggled first in school and then in business before dedicating himself to the pursuit of writing as both an art and a profession. His distinctly industrious work routine—he spent hours each day writing furiously by hand and made extensive edits during the publication process—led to a prodigious output of dozens of novels, stories, plays, and novellas. La Comédie humaine, Balzac’s most famous work, is a sequence of 91 finished and 46 unfinished stories, novels, and essays with which he attempted to realistically and exhaustively portray every aspect of French society during the early-nineteenth century.

Book preview

Honoré de Balzac

Kurtisanernas liv

Översättning från franskan av

Erik Staaff

SAGA Egmont

Kurtisanernas liv

Översatt av Erik Staaff

Originaltitel: Splendeurs et misères des courtisanes

Originalspråk: franska

Copyright © 1928, 2022 Honoré de Balzac och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728154939

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Hans Höghet

Prins Alfonso Serafino di Porcia.

Tillåt mig att sätta Edert namn på titelbladet till ett väsentligen parisiskt arbete, till vilket jag uttänkt planen hos Eder under de senaste dagarna. Är det icke naturligt att erbjuda åt Eder de litterära blomster, som växt upp i Eder trädgård, vattnade av en saknad, som lärt mig känna hemsjukan, men som Ni lindrade medan jag strövade omkring under Edra »boschetti», vilkas almar minde mig om Champs-Elysées? Kanske skall jag sålunda försona mitt brott att hava drömt om Paris mittemot »Il Duomo», att hava längtat efter våra smutsiga gator på Porta-Renzas rena, fina stenläggning. Då jag får några böcker att offentliggöra, som kunna tillägnas milanesiskor, så skall jag hava glädjen finna namn, som voro kära redan för Edra gamla italienska berättare, bland namnen på de damer, som äro oss kära och till vilka jag beder Eder framföra min hälsning.

Eder uppriktigt tillgivne

De Balzac.

Juli 1838.

Första delen

Huru de älska

I.

På den sista operabalen år 1824 förvånades flera masker över skönheten hos en ung man, som promenerade fram och tillbaka i korridorerna och foajén med sättet och hållningen hos en person, som letar efter en kvinna, vilken av oförutsedda omständigheter blivit fördröjd hemma. Hemligheten i denna ömsevis loja, ömsevis ivriga gång är blott känd av gamla kvinnor samt några utlevade flanörer. På denna ofantliga mötesplats iakttager folk föga varandra, intressena äro så spända, själva sysslolösheten är upptagen. Den unge sprätten gick så fullständigt upp i sitt ängsliga sökande, att han icke märkte vilket uppseende han väckte: varken de skämtsamt beundrande utropen från vissa masker eller uttrycken av allvarsam förvåning från andra, varken de mest mördande lazzi eller de mest smekande ord väckte hans uppmärksamhet. Allt gick hans öra och öga förbi. Ehuru hans skönhet hänförde honom till den klass av undantagsmänniskor, som gå på operabalerna för att få något äventyr och som vänta därpå, såsom man väntade ett lyckligt slag på ruletten, då Frascati levde, tycktes han borgerligt säker på sin kväll; han måste hava varit hjälten i något av dessa mysterier med tre personer, av vilka hela operans maskeradbal består och vilka endast äro kända av dem, som spela en roll i dem. Ty för de unga kvinnor som gå dit för att efteråt kunna säga: Jag har varit där, för oerfarna unga män och för främlingar måste Operan vid dessa tillfällen te sig som ett trötthetens och tråkighetens palats. För dem är denna mörka, långsamma hop, som trängs, går fram och tillbaka, slingrar sig, vänder sig fram och åter, går upp och ned och endast kan jämföras med myrorna i en stack, lika obegriplig som Börsen för en bretagnisk bonde, som är okunnig om huvudbokens tillvaro.

Utom i sällsynta undantagsfall maskera männen sig icke i Paris: en man i domino gör ett löjligt intryck. Häri framträder nationalandan. Folk som vilja dölja sin lycka kunna gå på operabalen utan att komma dit, och de masker, som äro absolut tvungna att alls gå in, försvinna genast åter. Ett av de mest roande skådespel, man kan se, är trängseln, som redan vid balens början uppstår vid porten, då strömmen av folk, som går sin väg, möter dem som komma. De maskerade herrarna äro således äkta män, som komma för att spionera på sina hustrur, eller äkta män, som äro ute på äventyr och vilja undvika sina hustrurs spioneri, tvenne i lika hög grad narraktiga situationer.

Den unge mannen följdes, utan att han själv visste det, av en lurande mask, kort, tjock och rund som en tunna. För varje habitué på operabalerna förrådde denna domino en ämbetsman, en växelagent, en bankir, en notarie eller någon annan borgare, som var i färd med att utspionera den misstänkte upphovsmannen till hans husliga olycka. Ty i den höga societeten söker man icke upp förödmjukande vittnesbörd. Flera masker hade redan skrattande visat varandra på denna vidunderliga person, somliga hade tilltalat honom och några unga män hade gycklat med honom, men hans gång och hållning angav ett tydligt förakt för dessa oskadliga pilar; han gick dit den unge mannen förde honom, lik ett förföljt vildsvin, som icke bryr sig om kulorna, som vina kring dess öron eller hundarnas skall. Ehuru man vid första ögonkastet är böjd att säga att nöjet och oron tagit samma uniform, den berömda venetianska kåpan, och ehuru allt är förvirrat på operabalerna, så kunna dock de olika kretsar, varav parissocieteten består, där återfinna, igenkänna och iakttaga varandra. För vissa invigda finnes det så osvikliga märken, att de kunna läsa i hela detta virrvarr av intressen såsom i en underhållande roman. För habituéerna var det således tydligt, att denne man icke kunde vara ute på fruntimmersäventyr; han skulle då ofelbart hava burit något överenskommet rött, vitt eller grönt tecken, vilket betyder långt på förhand överenskomna möten. Gällde det kanske någon hämnd? Några sysslolösa åskådare började, då de sågo den egendomliga masken följa så tätt efter en man, som tydligen var där i galanta ärenden, att åter betrakta det vackra ansiktet, vilket glädjen kringstrålat med sin gudagloria.

Den unge mannen intresserade: ju längre han gick där, ju mera nyfikenhet väckte han. Allt hos honom talade om ett liv i lyx och dyrbara vanor. I enlighet med en för vårt tidevarv ödesdiger lag finnes det föga vare sig fysisk eller moralisk skillnad mellan den finaste och mest väluppfostrade son till en hertig eller en pär och denne intagande unge man, som nyligen mitt uppe i Paris tryckts av nödens järnhänder. Skönheten och ungdomen kunde dölja djupa avgrunder hos honom liksom hos många unga män, som vilja spela en roll i Paris utan att äga det för tillfredsställandet av deras anspråk erforderliga kapitalet och som varje dag våga allt för allt, i det de offra åt den i denna kungliga stad mest hyllade guden, slumpen. Emellertid voro hans dräkt och hans sätt oklanderliga, han trampade foajéns klassiska golv med operahabituéns steg. Vem har icke märkt att här, liksom överallt i Paris, finnes ett sätt att vara, som förråder vad man är, vad man gör, varifrån man kommer och vad man vill?

— Sådan vacker ung man! Här kan man vända sig om för att se på honom, sade en mask, i vilken balhabituéerna igenkände en fin dam.

— Kommer ni inte ihåg honom? svarade herrn, som förde henne vid sin arm. Fru du Châtelet har ju presenterat honom för er …

— Nej! Är det verkligen den där apotekarsonen, som hon förgapade sig i? Han som blev tidningsman och älskare åt fröken Coralie?

— Jag trodde, att han hade fallit för djupt för att någonsin kunna resa sig igen, och jag förstår inte, hur han kan visa sig vidare i parisvärlden, sade greve Sixte du Châtelet.

— Han har en furstlig hållning, sade masken, och den kan då inte den där aktrisen, han levde med, ha givit honom. Min kusin, som hade gissat, vad han gick för, kunde inte göra något av honom. Jag skulle gärna vilja veta, vem som är den där Sargines älskarinna. Säg mig någonting om hans liv, så att jag kan göra honom nyfiken.

Detta par, som viskande följde den unge mannen, blev nu föremål för en ivrig uppmärksamhet från den besynnerliga, bredaxlade masken.

— Min bäste herr Chardon, sade prefekten i Charente och tog dandyn i armen, tillåt mig att för er presentera en person, som önskar återknyta bekantskap med er …

— Min bäste greve Châtelet, svarade den unge mannen, denna person har lärt mig förstå, hur löjligt det namn, ni ger mig, var. Genom kunglig fullmakt har jag återfått min mödernesläkts, familjen Rubemprés namn. Fast tidningarna verkligen meddelat detta faktum, rör det ju en så anspråkslös person, att jag alls inte rodnar för att själv meddela det åt mina vänner, mina fiender och likgiltiga personer: ni kan räkna er till vilken av dessa grupper ni vill, men jag är i alla händelser säker på, att ni inte skall ogilla en åtgärd, som tillråddes mig av er hustru, medan hon ännu bara var fru de Bargeton.

Detta epigrammatiskt tillspetsade svar framkallade hos markisinnan ett småleende men hos Charenteprefekten en nervös ryckning.

— Hälsa henne, tillade Lucien, att nu för jag »röd botten med rörlig tjur i silver på grön äng».

— Rörlig tjur i silver … upprepade du Châtelet.

— Markisinnan kan förklara för er, om ni inte vet det själv, varför denna gamla vapensköld är något mer än Kejsardömets kammarherrenyckel och guldbin, som ni har i er, till stor förtvivlan för fru Châtelet, född Négrepelisse d’Espard, sade Lucien livligt.

— Eftersom ni har känt igen mig, kan jag inte längre göra er nyfiken, men jag kan inte säga, i vilken grad ni väcker min nyfikenhet, sade markisinnan d’Espard med låg röst, alldeles häpen över den oförskämdhet och den säkerhet, som nu utvecklades av denne man, som hon fordom hade föraktat.

— Tillåt mig i så fall, fru markisinna, att behålla den enda utsikt jag har att sysselsätta era tankar, och förbliva i detta hemlighetsfulla halvdunkel, sade han med leendet hos en man, som icke vill sätta en säker lycka på spel.

Markisinnan kunde icke återhålla en liten, torr åtbörd, då hon sålunda fann sig, för att använda ett vulgärt uttryck, ställd genom Luciens fintlighet.

— Jag lyckönskar er till er förändrade ställning, sade greve du Châtelet till Lucien.

— Och jag mottager er lyckönskan på samma sätt som ni framför den, genmälde Lucien och hälsade markisinnan med utsökt behag.

— Den sturske narren, sade greven sakta till fru d’Espard, han erövrade ändå till slut sina förfäder.

— Hos unga män tyder sturskheten, då den träffar oss, nästan alltid på någon gunst på mycket högt håll, för hos sådana som ni tyder den på otur. Därför skulle jag bra gärna vilja veta, vilken av våra väninnor har tagit den vackra fågeln under sitt beskydd; då skulle jag kanske kunna roa mig i kväll. Min anonyma biljett är naturligtvis en elakhet av någon rival, för det är frågan om den där unge mannen; sin oförskämdhet visar han säkert på uppdrag; spionera på honom. Jag tar hertig de Navarreins under armen, ni finner mig lätt.

Just då fru d’Espard skulle gå fram till sin släkting, ställde sig den hemlighetsfulla masken emellan henne och hertigen och viskade till henne:

— Lucien älskar er. Det är han, som skrivit biljetten; er prefekt är hans värste fiende, han kunde ju inte förklara sig framför honom!

Den okände avlägsnade sig och lämnade fru d’Espard under intrycket av en dubbel överraskning. Markisinnan visste ingen människa, som skulle kunnat spela denna masks roll, hon fruktade en snara och gick därför och satte sig i skymundan. Greve Sixte du Châtelet, vars anspråksfulla d u Lucien utelämnat med en affektation som tydde på en länge övertänkt hämnd, följde på avstånd denne beundransvärde dandy och träffade snart en ung man, med vilken han trodde sig kunna tala öppet.

— Nå, Rastignac, har ni träffat Lucien? Han har bytt om fjädrar.

— Om jag vore lika vacker som han, skulle jag vara ändå rikare än han är, svarade den unge sprätten i en lätt men fin ton, som smakade det attiska hånet.

— Nej, viskade en tjock mask till honom och gav honom hånet tusenfalt igen blott genom det sätt, varpå han uttalade detta enstaviga ord.

Rastignac, som icke var man att finna sig i en skymf, stod som slagen av åskan och lät sig av en järnhand, som det var honom omöjligt att skaka, föras in i en fönstersmyg.

— Ungtupp från mamma Vanquers hönshus, ni som inte hade mod att lägga hand på pappas Taillefers millioner, fast det värsta redan var undanstökat, vet nu för er personliga säkerhets skull, att, om ni inte uppför er mot Lucien som mot en älskad bror, så är ni i våra händer, utan att vi äro i era. Tystnad och hängivenhet, eller också börjar jag taga del i ert spel och slå omkull era käglor. Lucien de Rubempré beskyddas av den starkaste makten nuförtiden, av kyrkan. Välj mellan liv och död. Svara!

Det svindlade för Rastignacs ögon, liksom för en i skogen sovande mans, då han vaknar upp bredvid en hungrig lejoninna. Han blev rädd, men han var utan vittnen: även de modigaste män kunna då vika för fruktan.

— Det finnes ingen annan än h a n, som kan veta — och våga, sade han halvhögt för sig själv.

Masken kramade hans hand för att hindra honom att sluta meningen.

— Gör som om det vore han, sade han. Rastignac handlade då som en millionär på stora landsvägen, då han ser rövarens bössa riktad mot sin tinning: han kapitulerade.

— Min käre greve, sade han till du Châtelet och gick åter fram till honom, om ni håller på er ställning, så behandla Lucien de Rubempré som en man, vilken ni en dag skall se i en mycket högre ställning, än ni nu intager.

Masken gjorde en omärklig åtbörd av tillfredsställelse och började åter följa efter Lucien.

— Min käre vän, så fort ni har ändrat åsikt om honom? svarade prefekten med förklarlig förvåning.

— Lika fort som personer, som tillhöra centern men rösta med högern, svarade Rastignac prefektendeputeraden, vars röst ministären sedan några få dagar förlorat.

— Finnes det några åsikter nuförtiden? Det finnes ju bara intressen, inföll des Lupeaulx, som hörde på samtalet. Vad är det frågan om?

— Om herr de Rubempré, som Rastignac vill göra till någon slags personlighet, sade deputeraden till generalsekreteraren.

— Min bäste greve, svarade des Lupeaulx med allvarlig min, herr de Rubempré är en ung man av stor förtjänst och med så inflytelserika gynnare, att jag skulle vara lycklig att få återknyta min bekantskap med honom.

— Jaså, nu råkar han in i våra ruéers getingbo, sade Rastignac.

De trenne samtalande vände sig nu till en annan grupp, bestående av några kvickhuvuden, mer eller mindre berömda, samt flera unga eleganta män på modet.

De gjorde tillsammans sina iakttagelser, sade sina vitsar, talade om sina skvallerhistorier och sökte roa varandra, under det de väntade på att få något roligt. I denna underligt sammansatta grupp befunno sig personer, till vilka Lucien haft förbindelser såväl av beskaffenhet att kunna erkännas och erkännas med en viss fåfänga som av mera komprometterande art.

— Nåå, Lucien, mitt barn, min älskling, vi ha således kommit på grön kvist igen. Var kommer vi ifrån? Vi ha klivit upp på vårt djur igen med hjälp av gåvorna, som skickades från Florines budoar? Bravo, min pojke! sade Blondet och släppte Finots arm för att helt förtroligt taga Lucien om livet och trycka honom till sitt hjärta.

Andoche Finot var ägare till en tidskrift, i vilken Lucien arbetat nästan för ingenting och som Blondet riktade med sin medverkan, sina visa råd och sina djupa vyer. Finot och Blondet personifierade Bertrand och Raton med den skillnaden, att Lafontaines katt slutligen märkte, att han blev lurad, medan Blondet visserligen också visste, att han lurades, men i alla fall fortfarande tjänade Finot. Denne lysande pennans condottiere måste verkligen länge vara slav. Finot gömde en brutal vilja under sitt tunga yttre sätt och sin oförskämda dumhet, som var ingniden med kvickhet liksom en arbetares bröd med vitlök. Han förstod att taga vara på vad han plockade upp, tankar som mynt, under sina strövtåg genom det nöjesliv, som litteraturens och politikens män föra. Till sin olycka hade Blondet satt sin kraft i sold hos hans laster och hans lättja. Alltjämt ansatt av behoven, som han var, tillhörde han den fattiga klass av framstående män, som kunna göra allting för andras framgång men ingenting för sin egen, dessa Alladiner, som låna bort sin lampa. Dylika beundransvärda rådgivare hava en klarsynt och rättrådig karaktär, då den icke slites av det personliga intresset. Hos dem är det huvudet och icke armen som handlar. Härav kommer det oregelbundna i deras seder och härav det klander, varmed underlägsna begåvningar överhopa dem. Blondet delade gärna sin kassa med en kamrat, som han sårat dagen förut; han kunde äta middag, dricka och gå till sängs hos en, som han följande dag skulle nedgöra. Hans roliga paradoxer gjorde allting berättigat. Liksom han tog hela världen som ett skämt, ville han icke heller själv tagas på allvar. Ung, älskad, nästan berömd och lycklig, tänkte han icke, såsom Finot, på att förvärva en för ålderns dagar behövlig förmögenhet.

Det svåraste av allt slags mod är kanske just det, som Lucien i detta ögonblick behövde för att snoppa Blondet, liksom han nyss snoppat fru d’Espard och du Châtelet. Olyckligtvis stodo fåfängans njutningar hos honom i vägen för stoltheten, vilken förvisso utgör grunden till många stora ting. Hans fåfänga hade triumferat vid hans förra möte: han hade visat sig rik, lycklig och föraktfull mot tvenne personer, som förr föraktat honom, då han var fattig och nödställd, men kunde en skald, liksom en åldrig diplomat, öppet bjuda spetsen åt tvenne så kallade vänner, som vänligt upptagit honom under hans olyckstid och hos vilka han sovit under fattigdomens dagar? Finot, Blondet och han hade förnedrat sig tillsammans, de hade vältrat sig i orgier, som icke endast slukade deras fordringsägares penningar. Lik sådana där soldater, som icke förstå att använda sitt mod, gjorde Lucien då vad många personer göra i Paris, han blottställde ånyo sin karaktär genom att mottaga ett handslag av Finot och genom att icke undandraga sig Blondets vänskapsyttringar.

Var och en som haft något att göra med tidningsvärlden eller fortfarande är förbunden med den, befinner sig i den grymma nödvändigheten att hälsa på personer, som han föraktar, att småle mot sin värsta fiende, att dagtinga med den mest stinkande låghet, att besmutsa sina fingrar, då han vill betala sina belackare med deras eget mynt. Man vänjer sig vid att se det dåliga göras och låta det ske; man börjar med att gilla det och slutar med att göra det själv. På längden krymper själen genom att alltjämt besudlas av skamliga och ständigt återkommande kompromisser, de ädla tankarnas drivfjäder rostar, banalitetens gångjärn nötas och vända sig av sig själva. En Alceste blir en Philinte, karaktärerna förlora sin halt, talangerna förflackas, tron på de goda handlingarna försvinner. Mången som ville vara stolt över sin pennas alster, förnöter sin kraft på beklagliga artiklar, som hans samvete förr eller senare utpekar såsom lika många dåliga handlingar. Mången, som kommit, liksom Lousteau eller Vernou, för att bliva en stor författare, finner sig vara en maktlös tidningsmurvel. Därför kan man icke nog hedra de män, vilkas karaktär befinner sig på samma höjd som deras talang och vilka, liksom en d’Arthez, förstå att med säker fot vandra fram mellan det litterära livets skär.

Lucien visste icke vad han skulle svara på Blondets inställsamma tal. Dennes kvickhet utövade på honom en oemotståndlig tjusning, Blondet bibehöll förförarens inflytande över sin lärjunge, och för övrigt hade han en god ställning i societeten genom sin förbindelse med grevinnan de Montcornet.

— Har ni ärvt någon onkel? frågade Finot med skämtsam min.

— Jag har slagit mynt av dumheten, liksom ni, svarade Lucien i samma ton.

— Kanske min herre har en tidskrift eller någon slags tidning? återtog Andoche Finot med denna fräcka dryghet som exploatören alltid utvecklar mot den, som han exploaterar.

— Jag har bättre än så, svarade Lucien som, sårad i sin fåfänga av den överlägsenhet som Finot i egenskap av huvudredaktör antog, återfick känslan av sin nya ställning.

— Vad har ni då, min käre vän?

— Jag har ett parti.

— Jaså finns det ett Lucienskt parti? sade Vernou leende.

— Finot, nu har den där pojken lämnat dig bakom sig, det var det jag förutsade. Lucien har talang, du skonade honom inte, du skojade honom. Ångra dig, gamle dummerjöns! återtog Blondet.

Skarpsynt som myskdjuret läste Blondet mer än en hemlighet i Luciens tonfall, gester och min; på samma gång han lugnade honom, förstod han sålunda, att med dessa ord draga åt betselkedjan. Han ville känna orsakerna till Luciens återkomst till Paris, hans planer och hans existensmedel.

— På knä inför en överlägsenhet, som du aldrig kommer att ha, fast du heter Finot! återtog han. Giv plats åt denne herre, och det tvärt, bland de starka män, vilka framtiden tillhör, han är en av de våra! Måste han inte, kvick och vacker som han är, komma fram genom dina quibuscumque viis? Där står han i sin goda milanesiska rustning, med sin mäktiga dolk till hälften dragen och med sin fana fladdrande för vinden! För tusan, var har du kommit över den där vackra västen? Det är bara kärleken, som finner sådana tyger. Har vi något hemvist? För tillfället måste jag känna till mina vänners adresser, jag vet inte, var jag skall ligga på natten. Finot har kört bort mig för i kväll under den banala förevändningen av en fruntimmershistoria.

— Min käre vän, svarade Lucien, jag praktiserar en grundsats, med vilken man är säker om att få leva i fred: Fuge, late, tace. Nu lämnar jag er.

— Men jag lämnar inte dig, innan du gör upp en liten hedersskuld, den där lilla supén, du minns? sade Blondet, som var något för begiven på mat och dryck och som lät bjuda sig, då han var utan pengar.

— Vilken supé? frågade Lucien och gjorde en lätt åtbörd av otålighet.

— Kommer du inte ihåg det? Sådan blir en vän, då han kommer i välstånd: han har inte längre något minne.

— Han vet, vad han är oss skyldig, jag svarar för hans hjärta, inföll Finot, som uppfattade Blondets skämt.

— Rastignac, sade Blondet och tog den unge sprätten under armen i samma ögonblick han kom upp till foajéns övre ände till den pelare, bredvid vilken de så kallade vännerna stodo, det är fråga om en supé. Ni måste vara med. Såvida inte denne herre, återtog han allvarligt och pekade på Lucien, fortfarande envisas att förneka en hedersskuld; han kan göra det.

— Herr de Rubempré är ur stånd till sådant, det svarar jag för, sade Rastignac, som tänkte på helt andra saker än en mystifikation.

— Se där är Bixiou! utropade Blondet. Han skall också med. Ingenting är fullständigt utan Bixiou. Utan honom klibbar champagnen sig fast vid tungan, och jag tycker allting har en fadd smak utan honom, till och med kvickhetens kryddor.

— Mina vänner, sade Bixiou, jag ser att ni äro samlade kring dagens underverk. Vår käre Lucien börjar omigen Ovidii metamorfoser. Liksom gudarna förvandlade sig till besynnerliga grönsaker och annat för att förföra kvinnor, så har han förvandlat tisteln ¹ till adelsman för att förföra, vad? Karl X! Min lille Lucien, fortsatte han och tog honom i en av rockknapparna, en tidningsman, som förvandlas till förnäm adelsman förtjänar att man gör ordentligt väsen av det. I de därs ställe, sade den obarmhärtige skämtaren och pekade på Finot och Vernou, skulle jag ta ihop med dig i deras lilla tidning; du skulle kunna inbringa dem en hundralapp, tio spalter roligheter.

— Bixiou, sade Blondet, en värd är helig för oss tjugufyra timmar före och tolv timmar efter festen: vår berömde vän bjuder oss på supé.

— Sannerligen, upprepade Bixiou, sannerligen det finnes något nödvändigare än att rädda ett stort namn ur glömskan och begåva vår fattiga aristokrati med en talangfull medlem! Lucien, du har pressens aktning, du var dess främste prydnad, och vi skola stödja dig. Finot, en notis under Parisnyheterna! Blondet, en fin tirad på fjärde sidan i din tidning! Låt oss förkunna framträdandet av vårt tidevarvs skönaste bok, Karl IX:s bågskytt! Låt oss bedja Dauriat att snart låta oss få Chrysanthemum, den franske Petrarcas gudomliga sonetter! Låt oss bära vår vän på en sköld av detta stämplade papper, som skapar och krossar ryktena!

— Om du vill bli bjuden på supé, sade Lucien till Blondet för att bli fri från denna samling, som hotade att bli allt större, så tycker jag inte, att du därför behövde använda liknelser och hyperboler med en gammal vän, som om han vore en idiot. Vi träffas i morgon kväll på Lointier, slutade han hastigt, då han såg en kvinna närma sig, och skyndade emot henne.

— Å! Å! Å! sade Bixiou på tre olika toner med skämtsam min, i det han tycktes känna igen den mask, som Lucien gick till mötes. Det här tarvar bekräftelse.

Han följde efter det vackra paret, gick framför och undersökte med genomträngande blick masken och kom så igen till stor tillfredsställelse för alla dessa avundsmän, som voro intresserade av att få reda på ursprunget till Luciens ändrade ställning.

— Mina vänner, ni känner sedan länge herr de Rubemprés väninna, sade Bixiou, det är des Lupeaulx gamla råtta.

En av de nu förgätna, om moraliskt fördärv vittnande vanor, som ännu var i bruk i början av detta århundrade, var lyxen att hava råttor. Namnet råtta, som nu är föråldrat, användes om ett barn på tio till tolv år, som var kompars vid någon teater, mest operan och som utsvävande vivörer utbildade till last och skändlighet. En råtta var en slags infernalisk page, en kvinnlig pojke, en spjuver, vars alla spratt man förlät. Råttan kunde taga allting; man måste akta sig för henne som för ett farligt djur, hon förde in i livet ett element av munterhet liksom fordom en Scapin, en Sganarelle, en Frontin i den gamla komedien. En råtta var för dyr; den inbragte varken ära, vinst eller nöje; råttmodet gick så fort över, att nuförtiden endast få personer kände till denna intima detalj av det eleganta livet före restaurationen, ända tills några författare togo råttan om hand såsom något alldeles nytt.

— Vad för slag, skulle Lucien sedan han fått Coralie död under sig, röva Darrålen också ifrån oss? sade Blondet.

Då masken med de atletiska formerna hörde detta namn, lät han undfalla sig en liten rörelse, som, fast behärskad, dock märktes av Rastignac.

— Det är inte möjligt! svarade Finot. Darrålen har inte en styver att ge honom: hon har lånat tusen francs av Florine, det har Nathan sagt mig.

— Nej, mina herrar, nej! sade Rastignac och försökte försvara Lucien mot så förhatliga beskyllningar.

— Å! utropade Vernou, den som förut underhölls av Coralie, är väl inte så granntyckt?

— Ja, de där tusen francsen, sade Bixiou, äro för mig ett bevis på, att vår vän Lucien lever tillsammans med Darrålen …

— Vilken oersättlig förlust för eliten inom litteraturen, vetenskapen, konsten och politiken! sade Blondet. Darrålen är den enda glädjeflicka, som visat sig äga stoff till en skön kurtisan; ingen undervisning har förstört henne, hon kan varken skriva eller läsa: hon skulle ha förstått oss. Vi skulle ha begåvat vår tid med en av dessa storartade Aspasiafigurer, utan vilka det icke finnes något stort tidevarv. Tänk på vad du Barry passar bra på sjuttonhundratalet, Ninon de Lenclos på sextonhundratalet, Marion de Lorme på femtonhundratalet, Imperia på fjortonhundratalet, Flora i den romerska republiken, som hon gjorde till sin arvtagarinna och som kunde betala statsskulden med detta arv! Vad vore Horatius utan Lydia, Tibullus utan Delia, Catullus utan Lesbia, Propertius utan Cynthia, Demetrius utan Lamia, som nu utgör hela hans berömmelse.

— Blondet talande om Demetrius i operans foajé, det tycker jag smakar litet för mycket av L e s D é b a t s, viskade Bixiou åt sin granne.

— Och vad vore Cæsarernas välde utan alla dessa drottningar? fortsatte Blondet. Lais och Rhodope äro Grekland och Egypten. Alla utgöra de poesien i det tidevarv, de levat i. Denna poesi, som Napoleon saknar, för änkan efter hans stora armé är ett kasernskämt, den saknade inte revolutionen, för den hade fru Tallien! Nu är det tydligen en tron ledig i Frankrike, där man ävlas om att sitta på tronen! Vi alla tillsammans kunde kröna en drottning. Jag skulle givit Darrålen en tant, för hennes mor har alltför autentiskt stupat på vanärans fält; du Tillet skulle ha givit henne ett hotell, Lousteau en vagn, Rastignac lakejer, des Lupeaulx en kock, Finot hattar (Finot kunde icke återhålla en rörelse, då han mottog denna skarpa pik), Vernou skulle ha gjort reklamer för henne och Bixiou skulle ha lärt henne att vara spirituell! Aristokratin skulle ha kommit och roat sig hos vår Ninon, och vi skulle kallat dit artisterna vid straff av mördande artiklar. Ninon II skulle ha haft en storartad fräckhet, en förkrossande lyx. Hon skulle ha haft åsikter. Man skulle ha läst något förbjudet dramatiskt mästerverk hos henne, i nödfall särskilt skrivet för ändamålet. Hon skulle inte ha varit liberal, en kurtisan är till sitt väsen monarkisk. Ack vilken förlust! Hon borde kyssa hela sitt tidevarv och hon älskar med en sådan där obetydlig ung man! Lucien gör henne väl till någon slags jakthund!

— Ingen av de kvinnliga makter, du nämner, har någonsin traskat omkring i gatsmutsen, sade Finot, men den där vackra råttan har rullat i dyn.

— Liksom ett liljefrö i sin mylla, återtog Vernou, har hon där förskönats och blomstrat. Därav kommer hennes överlägsenhet. Måste man inte ha lärt känna allting för att skapa ett skratt och en glädje, som rår på allting.

— Han har rätt, sade Lousteau, som hittills iakttagit utan att tala. Darrålen kan skratta och narra till skratt. Denna de stora författarnas och de stora skådespelarnas konst tillhör dem, som trängt ned i alla samhällets djup. Vid aderton års ålder har denna flicka gjort bekantskap med det största överdåd, det djupaste elände och människor av alla stånd och klasser. Hon äger liksom en trollstav, med vilken hon rör upp de råa lustarna, som så våldsamt tryckts tillbaka hos män, som ha ett hjärta, fast de sysselsätta sig med politik, vetenskap, litteratur eller konst. Det finnes ingen kvinna i Paris, som såsom hon kan säga till djuret: Kom ut! Och djuret lämnar sin bur och vältrar sig i utsvävningar; hon sänker en i vällevnad ända till hakan, hon hjälper en att dricka och att röka. Denna kvinna är, kort sagt, det av Rabelais besjungna saltet, som,