Kusin Pons

By Honoré de Balzac

Parismusikern Sylvain Pons har två stora svagheter i livet: han har en passion för att samla på konstverk och han älskar god mat. Hans kollega och rumskamrat, den tyske pianisten Wilhelm Schmucke, har däremot bara en enda svaghet: kärleken till Sylvain Pons. Men Pons tillbringar en stor del av sin tid med att besöka sina kusiner, advokatparet Camusot, i sin jakt på kulinariska förträffligheter. Allt tycks gå väl, fram tills den dag då Pons plötsligt kommer på kant med sina släktingar. När det verkliga värdet på hans stora konstsamling sedan blir känt, vänds tillvaron upp och ner för såväl Pons som Schmucke. Deras situation kan inte längre sluta i något annat än katastrof. Frågan är bara när... Kusin Pons är en del i Honoré de Balzacs stora realistiska epos Den mänskliga komedin. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728119389

Honoré de Balzac

Honoré de Balzac (1799-1850) was a French novelist, short story writer, and playwright. Regarded as one of the key figures of French and European literature, Balzac’s realist approach to writing would influence Charles Dickens, Émile Zola, Henry James, Gustave Flaubert, and Karl Marx. With a precocious attitude and fierce intellect, Balzac struggled first in school and then in business before dedicating himself to the pursuit of writing as both an art and a profession. His distinctly industrious work routine—he spent hours each day writing furiously by hand and made extensive edits during the publication process—led to a prodigious output of dozens of novels, stories, plays, and novellas. La Comédie humaine, Balzac’s most famous work, is a sequence of 91 finished and 46 unfinished stories, novels, and essays with which he attempted to realistically and exhaustively portray every aspect of French society during the early-nineteenth century.

Book preview

I.

Vid tretiden en eftermiddag i oktober år 1844 kom en omkring sextioårig man, som dock såg betydligt äldre ut, gående längs boulevard des Italiens med näsan i vädret och ett undertryckt smålöje på sina läppar, alldeles som en köpman, som nyss gjort en utmärkt affär, eller som en självbelåten ungherre vid utgåendet från en dams budoar. Det är i Paris det högsta uttryck för en människas personliga tillfredsställelse, som man kan tänka sig. När de personer som tillbringa sin dag på bulevardens säten, upptagna av det stora nöjet att studera de förbigående, på avstånd fingo syn på denne gubbe, avspeglade sig i deras drag detta särskilt för parisbefolkningen utmärkande leende, som är så fullt av på samma gång ironi, hån och medlidande, men som för att uppliva den på alla möjliga skådespel blaserade parisarens ansikte kräver någonting alldeles särskilt märkvärdigt. Följande yttrande skall komma läsaren att lättare förstå såväl denne mans arkeologiska värde som orsaken till det leende, vilket upprepades som ett eko i allas ögon. Man frågade en gång Hyacinthe, en för sina många infall ryktbar skådespelare, var han lät göra de hattar, vid vilkas åsyn hela salongen brukade brista ut i gapskratt: »Jag låter inte göra dem alls», svarade han, »jag gömmer dem.» Nåväl, det finns bland den million skådespelare, varav Paris’ stora teatertrupp består, många vilka som Hyacinthe, fast utan att själva veta det, gömma hos sig en tids löjligheter, och som i så hög grad förefalla en som personifikationen av en hel epok, att man omöjligt kan hålla sig allvarsam därvid, när man är ute och promenerar för att skaka av sig den bittra sorgen över en före detta väns förräderi.

Genom att i några detaljer i sin klädsel troget bibehålla 1806 års mod, erinrade denne man om kejsardömet utan att därför verka alltför mycket karikatyr. För en iakttagare gör denna hårfina åtskillnad dylika uppenbarelser ytterst värdefulla. Men dessa småsaker i förening fordra det skarpa aktgivande, som endast dagdriveriets verkliga kännare äro begåvade med, och för att således redan på avstånd kunna väcka munterhet måste ifrågavarande person i sitt utseende erbjuda en av dessa iögonfallande märkvärdigheter, vilka skådespelarna lägga an på för att göra lycka redan vid sin första entré. Denne torre och magre gubbe bar över sin grönaktiga, med vita metallknappar försedda rock en nötbrun spens. En människa i spens år 1844, det är, ser ni, ungefär som om Napoleon skulle för ett par timmar ha värdigats stiga upp från de döda.

Spensen blev, som av dess namn framgår, uppfunnen av en engelsk lord, som utan tvivel var mycket stolt över sin vackra figur. Före freden i Amiens hade denne engelsman löst problemet att skydda ryggen och bröstet utan att betunga kroppen med denna ohyggligt fula kappa, som numera slutat sin bana på de gamla droskkuskarnas axlar; men som en vacker figur är tämligen sällsynt, lyckades spensen i Frankrike endast vinna en mycket kortvarig framgång, oaktat den var en engelsk uppfinning. Vid åsynen av detta plagg klädde nu fyrtio- och femtioåringarna i sina tankar den gamle herrn i höga kragstövlar, i knäbyxor av pistaschgrön kaschmir med bandrosetter, och återsågo sig i sin ungdoms klädedräkt. De gamla damerna påminde sig på nytt sina erövringar. Vad de unga männen beträffar, så frågade de sig, varför denne gamle Alkibiades hade klippt av den nedre delen på sin överrock. Allt överensstämde så väl med denna spens, att man utan den ringaste tvekan hade kunnat kalla honom en man i empir, liksom man talar om en möbel i empir; men han symboliserade icke kejsardömet för andra än dem, för vilka denna storartade och glänsande epok är känd, åtminstone i egenskap av åsyna vittnen, ty han förutsatte en noggrann hågkomst av modet på denna tid. Kejsardömet är redan så avlägset från oss, att alla icke kunna foreställa sig det i dess gallogrekiska verklighet.

Den långt tillbakaskjutna hatten lämnade nästan hela pannan fri, som vanligt på denna samma tid, då de civila genom ett slags skroderande uppträdande sökte efterapa militärerna. Det var för övrigt en ohygglig fälbhatt för fjorton francs, på vars brätten ett par långa öron hade avtryckt vita märken, som borsten förgäves sökt utplåna. Den som alltid på pappformen illa fastsatta fälben hade lagt sig i veck på några ställen och föreföll att vara angripen av spetälska, trots handen som slätade ut den var morgon.

Under denna hatt, som såg ut att kunna ramla av i vilket ögonblick som helst, framträdde ett av dessa löjliga och tokroliga anleten, som endast kineserna förstå att framställa på sina porslinsgubbar. Detta stora ansikte, som liknade en skumslev med sina många hål, vilka åstadkommo djupa skuggor, och ingrävt som en romersk mask, stred emot alla anatomiens lagar. Det fanns icke den ringaste planmässighet i det sätt, på vilket det var format. Där, varest konturerna fordrade ben, såg man endast gelatinartat, hoptorkat kött, och där, varest vanliga ansikten äga fördjupningar, var detta vanställt av knöliga utväxter. Detta som sagt groteska ansikte, hoptryckt som en pumpa och fördystrat av ett par grå ögon med två röda streck i stället för ögonbryn över sig, behärskades av en näsa à la don Quijote, liksom en slätt domineras av ett rullstensblock. En sådan näsa uttrycker, som Cervantes torde hava anmärkt, en viss medfödd benägenhet att hängiva sig åt storverk — en hängivenhet, som lätt urartar till dumhet. Denna ända till löjlighet drivna fulhet lockade emellertid icke till den ringaste munterhet. Den ytterliga melankoli, som flödade fram ur den stackars gubbens matta ögon, rörde begabbaren och kom skämtet på hans läppar att stelna. Man förstod genast, att naturen hade förmenat denne man att giva uttryck för sin ömhet, vid äventyr av att varje kvinna skulle skratta ut honom eller bliva förargad. Fransmannen förstummas inför denna olycka, som förefaller honom grymmare än alla andra olyckor: att icke kunna behaga!

Denna av naturen så vanlottade människa var klädd som en fattiglapp med god uppfostran, något som de rika ofta söka att efterhärma. Hans skon voro dolda av damasker, gjorda efter det kejserliga gardets modell, och vilka antagligen tilläto honom att behålla samma strumpor en viss tid. Hans svarta klädespantalonger skiftade i en rödaktig färg och utvisade såväl genom de urblekta eller glänsande vecken som genom sin fason, att det minst var tre år, sedan de köptes. Vidden hos detta plagg dolde på ett mycket otillfredsställande sätt en magerhet, som mera hade sin orsak i själva kroppsbyggnaden än i ett pytagoreiskt levnadssätt, ty den hedersmannen, som hade en sinnlig mun med tjocka läppar, visade, när han log, två rader bländvita tänder, värdiga en haj. Västen, som likaledes var av svart kläde, men fodrad med en vit väst, under vilken kanten av en röd trikåväst stack fram, återkallade med sina trenne ränder i minnet Garats fem berömda västar. En ofantlig halsduk av vit muslin, vars anspråksfulla knut kunde hava anstått en sprätt, angelägen att tjusa till 1801 års charmanta kvinnor, sköt så långt fram över hakan, att ansiktet tycktes sjunka ner däri som i en avgrund. En silkessnodd, som såg ut som gjord av hår, gick tvärsöver skjortan och beskyddade klockan mot en mycket osannolik stöld. Den grönaktiga rocken, som för övrigt var anmärkningsvärt snygg, var nog sina tre år äldre än byxorna, men den svarta sammetskragen och de vita, nyblankade metallknapparna förrådde, att de voro föremål för den mest minutiösa omvårdnad.

Detta sätt att skjuta hatten så långt bakut som möjligt, den tredubbla västen, den ofantliga halsduken, vari hakan sjönk ner, damaskerna, de vita metallknapparna på den grönaktiga rocken, alla dessa lämningar efter kejsardömets moder harmonierade fullkomligt med jag vet ej vad för petigt i hållningen, med något korrekt och torrt i hela uppträdandet, som hade ett tycke av Davids skola och påminde om Jakobs smäckra möbler. Man såg för övrigt vid första ögonkastet, att det antingen var en man med uppfostran, som var offer för någon hemlig last, eller också en av dessa små kapitalister, som ha sina utgifter så noga uträknade på förhand, för att de icke skola överskrida deras obetydliga räntor, att en krossad glasruta, en sönderriven rock eller en insamling för välgörande ändamål beröva dem deras handpengar för en månad. Om ni varit där, skulle ni ha frågat er, hur ett leende kunde upplysa detta groteska ansikte, vars vanliga uttryck borde vara sorgset och kallt, liksom hos alla dem, som strida i hemlighet för att skaffa sig livets nödtorft, men när man lade märke till den moderliga försiktighet, varmed denne egendomlige gubbe i sin högra hand höll ett synbarligen dyrbart föremål dolt under de båda vänstra skörten på sin dubbelrock för att akta det för oförutsedda stötar; när man vidare såg hans viktiga min, så betecknande för alla sysslolösa människor, som ha någon kommission att uträtta, kunde man misstänka honom för att ha lyckats hitta reda på någonting motsvarande en markisinnas mops och att i triumf och med en mans från kejsardömet beställsamma artighet återföra den till den gamla förtjusande dam, som ännu icke kunnat förmå sig att avstå från sin beundrares dagliga besök. Paris är den enda stad i världen, där man blir vittne till dylika skådespel, som göra dess bulevarder till ett ständigt drama, uppfört gratis för fransmännen till förmån för konsten.

Det skulle säkert aldrig ha fallit någon in att inrangera denne man, som trots spensen såg så torr och korrekt ut, bland de parisiska konstnärernas stora familj, vilken liksom Paris’ gatpojkar har till privilegium att uppväcka alla dygdiga borgares med ett visst intresse uppblandade fasa. Och ändå var han författaren till den första kantat, som belönats med stora priset av franska institutet vid den romerska akademiens återupprättande, med ett ord det var herr Sylvain Pons! — författaren till de berömda romaniser, som våra mödrar gnolade, till två eller tre operor, som uppfördes 1815 och 1816, och vidare till några outgivna partitur. Denne framstående man hade slutat som orkesteranförare vid en bulevardteater. Tack vare sitt ansikte var han lärare i några flickpensioner och hade ingen annan inkomst än sin lön och sina lektioner. Springa på lektioner vid hans ålder! … Hur många hemligheter funnos icke i denna så föga romantiska tillvaro!

Denne gubbe med sin gammalmodiga spens bar således icke endast på sig kejsardömets symboler utan även en läxa, som var uppskriven på hans tre västar. Han framstod gratis som ett av de talrika offren för det olycksbringande och otäcka system, benämnt tävlan, som ännu härskar i Frankrike efter att i hundra år ha praktiserats utan det ringaste resultat. Detta frampressande av talangerna uppfanns av Poisson de Marigny, bror till fru de Pompadour och 1746 utnämnd till direktör för de sköna konsterna. Men man kan ju försöka räkna på fingrarna de storheter, som sedan ett sekel tillbaka blivit prisbelönta. Först och främst kan aldrig någon administrativ ansträngning ersätta de slumpens underverk, som världen har att tacka för sina stora män. Det är bland alla alstringens hemligheter den, som är mest oåtkomlig för vår moderna analys. Vad skulle man vidare få för tanke om egyptierna, vilka, efter vad som påstås, uppfunno ugnar att kläcka ut kycklingar i, om de icke också genast hade givit dessa samma kycklingar mat. Så uppför sig emellertid Frankrike, som försöker skapa konstnärer medelst tävlingskampens drivhus, och sedan det genom denna mekaniska procedur framkläckt en bildhuggare, en målare, en gravör eller en musiker, icke bekymrar sig mera om dem än en dandy om kvällen bekymrar sig om de blommor, som han satt i sitt knapphål. Det visar sig att den verkliga och stora talangen är Greuze eller Watteau, Felicien David eller Pagnesi, Géricault eller Decamps, Auber eller David (d’Angers), Eugène Delacroix eller Meissonier, män, som icke brydde sig ett spår om några pris, och vilka växte upp på kalljord i strålarna från den osynliga sol, vars namn är den heliga kallelsen.

Skickad till Rom av staten för att bliva en stor musiker, hade Sylvain Pons därifrån fört med sig smaken för antikviteter och konstsaker. Han förstod sig beundransvärt väl på alla dessa arbeten, handens och tankens mästerverk, vilka sedan någon tid tillbaka innefattas under den populära benämningen bric-à-brac. Detta barn av Euterpe återkom således 1810 till Paris som en ursinnig samlare, fulllastad med tavlor, statyetter, skulpturer i elfenben, i trä, emaljer, porslin etc., vilka under hans akademiska vistelse i Rom hade uppslukat den största delen av hans fädernearv, såväl genom utgifterna för transporten som genom vad de kostat. Han hade på samma sätt använt arvet efter sin mor under den resa, som han företog i Italien efter de trenne år, som han officiellt vistats i Rom. Han besökte i allsköns lugn Venedig, Milano, Florens, Bologna, Neapel; i det han uppehöll sig i var stad som en drömmare, en filosof, med den vanliga bekymmerslösheten hos konstnären, som räknar på sin talang, liksom en glädjeflicka räknar på sin skönhet. Pons var så lycklig under denna resa, som det är möjligt för en själfull och förfinad man, vars fulhet nekade honom all framgång hos det täcka könet och som fann allt i livet underlägset den idealtyp, som han skapat sig i sitt inre; men han hade tagit sitt parti beträffande denna brist på harmoni mellan klangen i hans själ och verkligheten. Denna känsla för det sköna, som han bevarade ren och oförminskad i sitt hjärta, var utan allt tvivel upphovet till de fyndiga, vackra och smekande melodier, som förskaffade honom en viss ryktbarhet under åren 1810 till 1814. Allt rykte, som i Frankrike har sin grund i modet för dagen, i Paris’ efemära dårskaper, frambringar män, sådana som Pons. Det finns intet land, där man icke är så sträng med det, som är stort och så spotskt överseende mot det, som är obetydligt. Om därför också Pons, som snart drunknade i den tyska harmonimusikens vågor och den rossiniska produktionen, ännu 1824 var en behaglig och genom några senare romanser känd musiker, så kan man lätt tänka sig, vad han skulle vara 1831. Och 1844, det år, då det enda dramat i detta obemärkta liv tog sin början, hade Sylvain Pons uppnått en ställning, som i värde var lika med en antediluviansk åttondels not; musikhandlarna voro fullkomligt okunniga om hans existens, oaktat han för ett ömkligt pris komponerade musik till några stycken på sin egen och de i grannskapet liggande teatrarna.

Denne hedersman gjorde för övrigt full rättvisa åt vår tids ryktbara mästare; ett vackert uppförande av några utvalda stycken hade honom att gråta, men han visade aldrig sin hänförelse, han njöt inom sig. Förmågan att kunna uppfatta och beundra, den enda egenskap, varigenom en vanlig människa kan bliva en stor skalds frände, är så sällsynt i Paris, där alla meningar likna resande, som gå ut och in i ett värdshus, att man bör skänka Pons sin djupa högaktning. Det faktum, att han misslyckats, kan synas överväldigande; men han tillstod helt naivt sin okunnighet i harmoni: han hade försummat att studera kontrapunkt; och den moderna instrumenteringen, som utvecklats över alla gränser, förekom honom oåtkomlig i samma ögonblick som han genom nya studier skulle ha kunnat hålla sig kvar bland de moderna kompositörerna och bliva, om också icke en Rossini, så åtminstone en Herold. Dessutom fann han i samlarens alla njutningar en så rik ersättning för förlusten av sitt rykte, att om han varit tvungen att välja mellan sina konstskatter och Rossinis namn, han utan tvekan skulle bestämt sig för de förra. Den gamle musikern tillämpade samma axiom som Chenavard, den lärde samlaren av sällsynta gravyrer, att man endast kan ha nöje av att betrakta en Ruysdael, en Hobbéma, en Holbein, en Rafael, en Murillo, en Greuze, en Sebastian del Piombo, en Giorgione, en Albrecht Dürer, så länge som tavlan icke kostat mer än femtio francs. Pons köpte aldrig något, som kostade mer än hundra francs; och för att han skulle betala femtio francs för en sak, skulle denna vara värd minst tre tusen. Det vackraste konstföremål i världen, som kostade tre hundra francs, existerade helt enkelt icke för honom. Tillfällena hade icke varit många, men han ägde framgångens tre grundelement: ben som en hjort, tid som en rik flanör och tålamod som en jude.

Detta system, praktiserat under fyrtio år såväl i Rom som i Paris, hade burit sina frukter. Efter att sedan sin återkomst från Rom ha givit ut omkring två tusen francs om året, ägde Pons en för allas blickar dold samling av mästerverk av olika slag, som i katalogen uppnådde den fabulösa siffran 1,907. Ifrån 1811 till 1816 hade han under sina strövtåg i Paris för tio francs köpt saker, som i denna dag betalas med tusen till tolv hundra francs. Det var tavlor, utplockade bland de fyrtiofem tusen tavlor, som årligen utställas i de parisiska försäljningslokalerna; Sèvresporslin, köpt av auvergnarna, dessa det svarta bandets satelliter, som på sina kärror återförde det pompadourska Frankrikes märkvärdigheter. Vidare hade han samlat ihop spillrorna från det sjuttonde och adertonde århundradet, i det han till fullo uppskattade den franska skolans genialiska mästare, dessa stora okända, en Lepautre, en Lavalle-Poussin, och så vidare, vilka ha skapat Louis-quinze- och Louis-seize-stilen, och vilkas arbeten utgöra källan till de förmenta nyheterna av våra konstnärer, som jämt och samt stå lutade över kopparstickskabinettets skatter för att utgiva som sitt eget, vad som endast är listiga efterapningar. Pons hade kommit över flera goda saker genom sådana utbyten, en obeskrivlig lycka för alla samlare! Nöjet att köpa konstföremål kommer först i andra rummet; det första intages av nöjet att på annat sätt tillhandla sig dem. Pons var den förste, som slagit sig på att samla snusdosor och miniatyrer. Okänd för kuriositetshandlarna, ty han besökte aldrig auktionerna eller de berömda affärerna, var Pons fullkomligt okunnig om sin skatts saluvärde.

Den numera avlidne Dusommerard hade flera gånger försökt att träda i förbindelse med den gamla musikern; men denne bric-à-bracens furste dog, utan att ha lyckats intränga i Pons’ museum, det enda som kunde jämföras med Sauvageots ryktbara skattkammare. Mellan Pons och herr Sauvageot förefanns det en viss likhet; Sauvageot var musiker som Pons och likaledes utan någon större förmögenhet, samt hade gått till väga på samma sätt, med användandet av samma medel, med samma kärlek till konsten och samma hat mot de rika ryktbarheter, som med sina samlingar endast avse att åstadkomma en skicklig konkurrens med köpmännen. I likhet med sin rival och antagonist beträffande dessa handens mästerverk, dessa arbetets under, kände Pons i sitt hjärta en omättlig girighet, och försäljningen i rue des Jeûneurs lokaler, åtföljd av auktionskommissariernas klubbslag, föreföll honom som ett hemskt brott. Han ägde sitt museum för att kunna njuta av det i varje ögonblick, ty en människa, som är skapad att beundra de stora mästerverken, har samma storartade förmåga som en sann älskare; han erfar samma sällhet i dag som i går; han tröttnar aldrig, och mästerverken förbliva lyckligtvis alltid unga. Därför var också helt säkert det föremål, som Pons var så ytterligt aktsam om, ett av dessa fynd, som man bär på med en ömhet och kärlek, som endast herrar amatörer kunna fullt förstå.

Redan vid de första konturerna av denna biografiska skiss skola säkert de flesta utropa: »Se där en människa, som trots sin fulhet är den lyckligaste på jorden! »I själva verket motstår ingen leda eller spleen den moxa, som man ligger på själen genom att skaffa sig en vurm. Alla de, som icke längre kunna dricka ur det, som man i alla tider kallat för nöjets bägare, skulle försöka att samla något av vad slag som helst (man har till och med samlat affischer!), och de skulle återfå lyckans guldtacka, växlad i småmynt. En vurm, det är nöjet förvandlat till en idé. Icke desto mindre är det knappast skäl i att för mycket avundas Pons; denna känsla skulle liksom alla andra av dylikt slag vila på en felaktig grund.

Denne man, som var så finkänslig och vars själ levde av en outtröttlig beundran för det mänskliga arbetets storhet, var slav under den av de sju dödssynderna, som Gud torde straffa minst strängt: Pons var gurmand. Hans obetydliga förmögenhet och hans passion för konstsaker föreskrevo honom en diet, som stod i en så skarp strid med hans fina gom, att han först löst frågan genom att alla dagar äta middag borta. Under kejsardömet hyste man en mycket djupare beundran för konstens ryktbarheter än nuförtiden, kanske därför att de voro så få och hade så små politiska anspråk. Man blev poet, skriftställare, musiker för så gott pris! Pons, som ansågs som blivande rival till en Nicolo, en Paër eller en Berton, emottog således så många inbjudningar, att han var tvungen att skriva upp dem i en annotationsbok, liksom en advokat skriver upp sina mål. I egenskap av konstnär återgäldade han dessutom sina värdar genom att skänka exemplar av sina romanser åt dem och spela piano hemma hos dem; han gav dem biljetter till Feydeau, en teater, som han arbetade åt; han anordnade konserter där och spelade till och med ibland fiol hos sina släktingar på små, av honom improviserade baler. De vackraste männen i Frankrike utbytte under den tiden sabelhugg med koalitionens vackraste karlar; Pons’ fulhet blev till följd därav kallad originalitet, i enlighet med den föreskrift, som Molière utfärdat i Eliantes ryktbara kuplett. När han gjort någon vacker dam en tjänst, kunde han ibland få höra sig kallas en högst intagande människa, men längre än till detta uttryck nådde aldrig hans lycka.

Under denna period, som varade omkring sex år, från 1810 till 1816, lade sig Pons till med den fördärvliga vanan att äta goda middagar, att se de personer, som inbjödo honom, slå på stort genom att ha på sitt bord de första grönsakerna för året, slå upp sina bästa viner, ägna särskild omsorg åt desserten, kaffet och likörerna, och traktera honom på bästa sätt, som man gjorde under kejsardömet, då en mängd hus efterapade den ståt, som utvecklades av de konungar, drottningar och furstliga personer, varav Paris översvämmade. Man lekte då kunglighet, liksom man nu leker politisk kammare genom att bilda en mängd föreningar med presidenter, vicepresidenter och sekreterare; linföreningar, vinodlingsföreningar, silkesodlingsföreningar, åkerbruksföreningar, industriföreningar och så vidare. Man har kommit ända därhän att söka reda på sociala sår för att kunna bilda en kvacksalvarförening! En mage, vars uppfostran fullföljes på detta sätt, inverkar nödvändigtvis på moralen och förstör den genom den stora kulinariska vishet, som den skänker den. Vällusten, som tagit hjärtats alla vrår i besittning, härskar där oinskränkt, förlamar viljan och hederskänslan, och vill till varje pris bliva tillfredsställd. Man har aldrig skildrat gommens fordringar och krav, de undkomma den litterära kritiken genom nödvändigheten att leva, men man har icke en aning om, hur många människor, som bordet har ruinerat, det är i detta avseende kurtisanens rival i Paris. När den ständigt bjudne Pons genom sitt konstnärliga förfall övergick till att bliva en snyltgäst, var det honom omöjligt att utbyta dessa med läckerheter fyllda bord mot en restaurangs billiga kraftsoppor. Det gick kalla kårar över hans rygg vid tanken på att hans oberoende var förknippat med så stora uppoffringar, och han kände sig i stånd till vilken låghet som helst för att fortfarande få leva gott, njuta av de första grönsakerna, och med ett ord moja sig (ett populärt, men betecknande uttryck) framför en med goda saker fylld tallrik. Liknande en snattande fågel, som flyger sin väg med fylld kräva och kvittrar en visa till tack, erfor Pons dessutom ett visst nöje av att leva på bekostnad av det samhälle, som endast önskade driva med honom. Som alla ungkarlar, vilka hysa förskräckelse för sitt eget hem och leva hos andra, hade han vant sig vid dessa sociala formler och grimaser, som ersätta känslorna i stora världen och begagnade sig av komplimanger som småmynt; och beträffande människorna nöjde han sig med att rätt och slätt döma efter ytan.

Detta någorlunda drägliga skede varade ytterligare tio år, men vilka år! Det var som en regnig höst. Under hela denna tid lyckades han, fast på nåder, bibehålla sin plats vid bordet hos alla de familjer, där han på ett eller annat sätt gjort sig oumbärlig. Han slog in på en fördärvlig väg genom att åtaga sig en mängd kommissioner och att många gånger intaga en portvakts eller tjänares ställning. Satt som ett slags bokhållare för en mängd inköp, blev han en hederlig och oskyldig spion, som skickades från den ena familjen till den andra; men man visade honom aldrig någon tacksamhet för så många ärenden och lågheter.

— Pons är en ungkarl, sade man, han vet inte vad han skall göra av sin tid, han är så lycklig att få springa ärenden hos oss … Vad skulle det annars bli av honom.

Den köld, som den åldrige sprider omkring sig, trädde snart i dagen. Denna köld smittar, den utövar sin verkan på den moraliska temperaturen, framför allt när gubben är ful och fattig. Är det icke att vara gubbe tre gånger om? Det var livets vinter, en vinter med röd näsa, ihåliga kinder och förfrusna fingrar.

Ifrån 1836 till 1843 blev Pons endast sällan bortbjuden. Långt ifrån att söka parasitens sällskap, fann sig familjerna i det, liksom man finner sig i en pålaga; man höll honom icke längre räkning för någonting, icke ens för hans största tjänster. De familjer, där han utförde sina evolutioner, ägde icke ett spår vördnad för de sköna konsterna och satte endast värde på det, som de hade förvärvat sig efter 1830: lysande förmögenheter och samhällsställningar. Pons, som varken hade den andliga överlägsenhet eller det förnäma sätt, varigenom snillet och talangen imponerar på borgarklassen, hade således helt naturligt slutat med att bliva mindre än intet, utan att icke desto mindre bliva föremål för en djup missaktning. Ehuru han, liksom alla blyga män, blev utsatt för många bittra lidanden bland dessa människor, förteg han dem alldeles. Han hade så småningom vant sig att undertrycka sina känslor och att i stället göra sitt hjärta till ett sanktuarium, dit han vid behov drog sig tillbaka. Denna företeelse översätta många ytliga personer med ordet egoism. Likheten är tillräckligt stor mellan enstöringen och egoisten, för att icke baktalarna skola synas få rätt mot en hedersman, framför allt i Paris, där ingen bryr sig om att göra iakttagelser, där allt forsar förbi som ett vattenfall, och där allt är övergående som en ministär.

Kusin Pons dukade således under för en anklagelse för egoism, som utslungades på hans rygg, ty världen slutar alltid med att döma dem, som den anklagar. Är man medveten om, hur djupt en blyg människa tar sig av en oförtjänt onåd? Vem skall en gång skildra blyghetens olyckor? Denna belägenhet, som förvärrades dag för dag, förklarar den sorgsna minen hos denne stackars musiker, som levde av att på ett ovärdigt sätt kapitulera med sig själv. Men de lågheter, som varje passion tvingar en att begå, äro lika många band; ju flera passionen kräver, desto starkare bindes man av den; den gör alla uppoffringar till en negativ idealguldgruva i vars botten människan ser omätliga rikedomar. Efter att ha emottagit en dumdryg borgares oförskämt nedlåtande blick, läppjade Pons till hämnd på sitt portvinsglas och smakade på sin fågelpastej, i det han sade för sig själv:

— Det är inte för dyrt betalt!

Ur moralisk synpunkt fanns det emellertid i detta liv åtskilliga förmildrande omständigheter. I själva verket existerar endast människan genom att erfara någon sann tillfredsställelse. En människa, som saknar passioner och är fullkomligt rättrådig, är ett vidunder, en ängel, som ännu icke fått vingar. Änglarna ha i den katolska mytologien endast huvuden. Den rättrådige här på jorden, det är den ledsamme Grandisson, för vilken till och med gatans Venus skulle sakna kön. Om man undantar hans få och simpla äventyr i Italien, där klimatet utan tvivel var orsaken till hans framgångar, hade Pons aldrig sett en kvinna le emot sig. Många män ha samma olyckliga öde. Pons var en vanskapling, hans föräldrar hade fått honom på sin ålderdom, och han bar märke av denna sena födsel på sin likbleka hy, som föreföll att vara preparerad i en av dessa spritburkar, vari vetenskapen förvarar vissa märkvärdiga foster. Denne man, begåvad med ett känsligt, drömmande och kärleksfullt hjärta, men tvungen att antaga den roll, som hans yttre påtvingade honom, var förtvivlad över att aldrig kunna bliva älskad. Han var således ungkarl av nödtvång mera än av böjelse. Frosseriet, denna munkarnas kardinalsynd, öppnade sina armar för honom, han kastade sig i dessa armar, liksom han hade kastat sig i det hav av beundran och dyrkan, som han ägnade konstens mästerverk och musiken. Bordet och hans konstskatter voro för honom, vad pengarna äro för en kvinna, ty musiken var hans yrke, och vem har någonsin sett en människa älska det, som giver henne hennes bröd. I längden blir det med ett yrke som med ett äktenskap, man känner icke annat än obehagen.

Brillat-Savarin har gjort full rättvisa åt gastronomernas smak, men kanske han icke tillräckligt ändå framhållit det verkliga nöje, som bordets njutningar bereda människan. Matsmältningen utgöres av en inre strid mellan olika krafter, som för läckergommen är lika mycket värd som de högsta kärleksfröjder. Man känner en så stor utveckling av livsförmågan, att hjärnan tyckes taga plats i diafragman, och ruset infinner sig genom själva trögheten hos alla ens kroppsförmögenheter. Vilken man vågar, sedan han fyllt fyrtio år, arbeta efter middagen? … Också ha alla stora män varit måttliga i mat och dryck. Människor, som tillfrisknat efter en svår sjukdom, och vilka under sin konvalescenstid endast få förtära en njugg och särskilt utvald föda, ha ofta kunnat lägga märke till det gastriska rus, som en enda vinge av en kyckling förorsakat dem. Pons, vilkens alla njutningar voro koncentrerade i hans mage, befann sig alltid i samma belägenhet som dessa konvalescenter: han fordrade, att bordet skulle skänka honom all den sällhet, som det förmådde, och hittills hade han alla dagar fått denna önskan uppfylld. Ingen vågar säga farväl åt en vana. Många självmördare ha stannat på dödens tröskel genom att erinra sig den kopp kaffe, vid vilken de äro vana att spela sitt parti domino om kvällarna.

Året 1835 hämnade Pons för det täcka könets likgiltighet, det gav honom vad man i dagligt tal kallar ett ålderdomsstöd. Denne gubbe ifrån födseln fann i vänskapen ett stöd för sitt liv, han ingick det enda äktenskap, som samhället tillät honom, han gifte sig med en man, en gubbe, en musiker som han själv. Om icke la Fontaines odödliga fabel funnits, skulle denna berättelses titel blivit De båda vännerna. Men hade det icke varit detsamma som ett litterärt attentat, ett vanhelgande, för vilket en samvetsgrann författare måste rygga tillbaka. Detta vår store fabelförfattares mästerverk, på en gång hans själs bekännelse och hans drömmars historia, bör ha denna titel som ett evigt privilegium. Den sida, på vilken skalden inristat dessa tre ord: De båda vännerna, är en helig egendom, ett tempel, i vilket släkte på släkte skall inträda med vördnad, och som världen skall besöka, så länge boktryckerikonsten finnes till.

Pons’ vän var en pianolärare, vars liv och vanor så mycket överensstämde med hans egna, att han ofta sade, att de till hans olycka lärt känna varandra för sent, ty deras bekantskap, som stiftades vid en prisutdelning i en pension, förskrev sig endast från 1834. Aldrig förr kanske hade två hjärtan varit så lika i den mänskliga ocean, som emot Guds vilja har sin källa i det jordiska paradiset. Dessa två män blevo efter en kort tid oumbärliga för varandra. I det de ömsesidigt skänkte varandra sitt förtroende, voro de inom åtta dagar som två bröder. Med ett ord, Schmucke trodde icke längre, att det kunde existera en Pons, lika litet som Pons kunde tänka sig, att det existerade en Schmucke. Endast detta är tillräckligt för att beskriva dessa båda präktiga människor, men det är icke alla intelligenser, som äga sinne och smak för en syntes’ korthet. Det blir därför nödvändigt, att för de klentrognas räkning leda den i bevis.

Denne pianist var liksom alla pianister tysk. Tysk som den store Liszt och den store Mendelsohn, tysk som Steibelt, tysk som Mozart och Dusseck, tysk som Meyer, tysk som Thalberg, som Dreschok, som Hiller, som Leopold Mayer, som Crammer, som Zimmermann och Kalkbrenner, som Hertz, Woëtz, Karr, Wolff, Pixis, Clara Wieck och alla andra tyskar. Ehuru han var en stor kompositör, hade han slutat som musiklärare, till den grad saknade hans karaktär den djärvhet, som ett musikaliskt geni måste besitta för att slå sig igenom. Naiviteten hos många tyskar är icke beständig; den som återstår dem vid en viss ålder tages, liksom man tar vatten ur en kanal, ur deras ungdoms källa, och de begagna sig därav för att fruktbargöra sina framgångar i allting, i vetenskap, i konst och i affärer, i det de frigöra sig från sin misstro. I Frankrike ersätta åtskilliga sluga människor denna tyska naivitet med den parisiske kryddkrämarens enfald. Men Schmucke hade bevarat hela sin barndoms naivitet, liksom Pons hos sig bevarat kejsardömets reliker, utan att själv veta det. Denne hederlige och äkta tysk var på samma gång skådespelet och åskådarna, han komponerade musik åt sig själv. Han vistades i Paris som en näktergal i sin skog, och han sjöng sedan tjugu år tillbaka, ensam och allena, ända till det ögonblick, då han i Pons träffade på sitt andra jag.

Pons och Schmucke besutto båda två i hög grad den hjärtats och karaktärens sentimentala barnslighet, som är så utmärkande för tyskarna; såsom en stor passion för blommor och en kolossal beundran för naturliga effekter, som kom dem att sticka ner stora flaskor i sina trädgårdar för att i smått njuta av det landskap, som utbredde sig i stort för deras ögon; vidare denna predisposition för efterforskningar, som kan få en tysk lärd att trava hundra mil i sina damasker för att finna en sanning, som, sittande på kanten av en brunn under gårdens jasmin, betraktar honom med ett leende, och slutligen detta behov att skänka en psykisk betydelse åt allt möjligt lappri i skapelsen, ett behov, som åstadkommit Jean-Paul Richters obegripliga arbeten, Hoffmanns tryckta galenskaper och de stängsel in folio, som Tyskland uppför omkring de enklaste frågor, vilka de göra till avgrunder, på vars botten icke kan upptäckas något — om icke möjligtvis en tysk. Katoliker båda två, gingo de i mässan