Från Donau till Save

By Gustaf Lindqvist

Första världskriget härjar. Kontinenten ligger nergrävd i skyttegravar och världen står i brand. Författaren Gustav Lindqvist beger sig på resande fot till Donaumonarkien, det vill säga dagens Österrike, för att belysa en nation som vid tidpunkten ofta hamnade i skymundan. Han träffar krigare som slagits i Flandern, Galizien och Dolomiterna. Mötena är många och minnesvärda. "Från Donau till Save" är en reseskildring under brinnande världskrig.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 12, 2023
• ISBN: 9788726195057

Book preview

Gustaf Lindqvist

Från Donau till Save

SAGA Egmont

Från Donau till Save

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726195057

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

På väg till Donaumonarkien.

För oss svenskar är dubbelmonarkien vid Donau på det stora hela ett dunkelt begrepp och ett fjärran land, trots det relativt korta avståndet. Närmare än både London och Paris ligger oss Wien. Och ändå är det mera sällan turisten löser biljett åt detta håll. I flera hänseenden undanskymmas tyvärr kejsar Frans Josefs stater av deras bundsförvanter i nordväst.

Vi äro fyllda med beundran över Tysklands hisnande snabba uppmarsch under Vilhelm II:s energiska regemente, över detta folk, som mera än något annat i världen visat sig sin samtid vuxet och vetat avvinna den moderna tekniken dess mest omfattande resultat. Vi stå slagna med häpnad inför denna övermänskliga kraftutveckling, varmed detta folk sedan aderton månader med vapen i hand vetat hävda sin rätt att leva. Och trots denna oavbrutna kroppsliga och andliga spänning tyckes ändå inte finnas ett spår till trötthet, inte skuggan av tvivel om den slutliga segern, ingen längtan efter en fred, vars villkor man icke själv dikterar från början till slut.

En afton nu i oktober kom jag med bil till Pöchlarn, en liten stad vid Donau — i närheten av slottet Artstetten, där den mördade ärkehertig Frans Ferdinand och hans maka äro begravna — då ett bajerskt militärtåg rutschade in och stannade några minuter.

Men, vid härskarornas gud, vadan denna överväldigande glädje? Hade karlarna då äntligen fått permission för att begiva sig till sina hem eftersom de klämde i med Die Wacht am Rhein så att man knappt fick öronljud. Nej, detta tåg gick åt annat håll. Åt den farliga, ovissa södern. Åt seger för många, åt död för många. Och ändå ett jubel, som hos skolpojkar, vilka fått ferier …

Jag gick fram till en liten krigare med brunt helskägg och små klipska ögon och sporde huru han hade det.

— Först har jag slagits i Flandern, sade han, därefter i Galizien, sist i Dolomiterna, i de insprängda skyttegravarna. Nu äro vi sedan fyra dagar på väg till Serbien.

— Och alltjämt med friskt mod?

— Naturligtvis, ropade han och strålade upp. Naturligtvis! Det måste ju lyckas till sist.

Han nickade farväl med en blick, där intet tvivel fanns, och tåget ångade vidare — mot Serbien!

Kriget måste äga en elektriserande, ja, rent av pånyttfödande förmåga, såsom intet annat. Annars skulle väl denna människa, som sedan femton månader legat vid fronterna, marscherat med sin tunga packning på sönderkörda, bottenlösa vägar, bivackerat i ösregn, väckts av larmtrummorna mitt i ett villsamt beckmörker, allt medan Lee-Enfieldkulorna susade som ilskna myggor över hans kompani eller granaterna slungades fram ur haubitserna med ljudet av ylande hundar — annars hade väl denna människa för länge sedan varit utsliten, uppgiven och förbi. I stället hade han nu vuxit med faran. På tre skådeplatser hade han sett det stora dramat vältra fram. Och han ägde ännu barnets glada mod och trosvittnets orubbliga visshet.

Tänk dig själv efter en lång dags järnvägsfärd. Denne man hade i fyra dygn skakat i en tredjeklassfinka — och han var till mods som på en lustresa!

Kom ihåg, att ett sådant folk aldrig går under, förrän denna gamla jorden stöter samman med någon kringstrykande komet, vilken med ens reder ut allt vårt trassel och drar ett streck över alla våra bekymmer.

Jag sade, att Tyskland skymmer undan Donaumonarkien för oss. Ringa vetskap äga vi därom, huru rastlöst här har arbetats i alla riktningar, huru man inom flera industrier hunnit upp till världsrekord. Huru t. ex. Bosnien och Herzegovina från förfallet under den turkiska regimen på en mansålder höjts till en nivå, som snart ställer dessa provinser i jämnbredd med de kulturländer, varmed de införlivats.

Icke heller har man till hela dess vidd insett vilken förbittrad brottning Frans Josefs alla folk hade att utstå när under världskrigets första skede de tallösa ryska skarorna, då ännu med obruten segervisshet samt rikligt försedda med vapen och ammunition, vältrade fram över Galizien, tills detta folkhav rullade fram mot Karpaternas vågbrytare, där gränsen för dess