Munken Ansgar och kärleken

By Björn Fontander

Munken Ansgar har en given plats i den svenska historieskrivningen. Så vitt historieböckerna förtäljer var han den första kristna missionären i Sverige. En missionär som på 800-talet skapade sig sin beskärda del av uppseendeväckande minnen. I "Munken Ansgar och kärleken" får vi följa Ansgar från det att han anländer till ett hedniskt Birka och hans äventyr som bland annat leder honom till ett midsommarblot i Dalarna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2021
• ISBN: 9788726784923

Book preview

Adolphson

Inledning

Tusen år är en lång tid och bara ett andetag för vår Herre i Evigheten. För tusen år sedan hade han ännu inte gett sig tillkänna överallt, men valt att visa sig för människorna i Norden, där det hedniska mörkret vilade tungt.

Denna reseberättelse tilldrog sig för något mer än elvahundra år sedan. Ansgar var så vitt känt den förste kristne missionären i Sverige, men knappast den förste kristne.

Då han försommaren år 830 anlände till Birka i Mälaren fanns där redan kristna trälar, som tagits vid vikingatåg i söder och öster. Dessutom besöktes Birka av utländska köpmän, ofta via danska Hedeby, där redan en kristen missionsstation upprättats. Som vanligt låg de kontinentala danskarna före sina bröder i norr, de i Ultima Thule, de som troddes bo i trädkronor och yla som hundar där de levde vid randen av den eviga isen.

Fader Ansgar kom till Norden knappt 30-årig med direktiv från kejsar Ludwig den fromme, frankerrikets härskare, son till Karl den store. Kyrkan var lika fanatiskt intresserad av makt som någonsin de världsliga makterna. Sammanträffandet mellan Ansgar och kejsaren var okänt för Rimbert, Ansgars elev, efterträdare och hävdatecknare. Rimbert antydde ingenting om detta i sin Ansgars levnad – Vita Ansgarii.

I alla tider har åtråvärda föremål och aktstycken kopierats och förfalskats. Inte heller Rimberts Ansgarskrönika har undgått förfalskares klåfingrighet. I slutet av 1600-talet prånglade en lärd tysk, historikern Paullini, ut hemmagjorda uppgifter om tidig tysk kyrkohistoria, inklusive noteringar om Ansgar. I början av 1800-talet bättrade den tyske kyrkoherden Falke fräckt på autentiska källor och hänvisade till en dagbok som Ansgar skulle ha fört under missionsresorna.

Några historiker trodde honom. Den danske professorn Estrup sökte på 1920-talet i Italien efter detta dagboksmaterial. Men först några decennier senare, helt in i vår tid, skulle sanningen uppenbaras.

Ansgars egna anteckningar existerar av allt att döma inte. Det gör i stället Vitmars, Ansgars vän och medhjälpare, som tillsammans med dennes halvbror Vismut var med på den första missionsresan till Norden och Birka. Rimbert antyder själv källan i tionde kapitlet av sin Ansgars levnad. Om denna resan "kan den nämnde fader Vitmar, som själv var med (förf:s kursiv) berätta". Ögonvittnet och den säkraste källan var alltså munken Vitmar, Ansgars nära vän.

Då Hitlers tredje rike störtade samman arbetade tyska forskare och museimän frenetiskt för att rädda konstskatter och museiföremål västerut, undan framryckande ryska styrkor.

Nära Dresden störtade den 21 april 1945 en flygmaskin med medeltida handskrifter i lastrummet, bland annat benediktinermunken Vitmars dittills förbisedda anteckningar. Bönder i trakten uppges ha plundrat flygplansvraket och tillvaratagit en plåtlåda med 800-talsböckerna. Först 1983 blev det känt att en östtysk, lidelsefullt intresserad av historiska handskrifter, sålt materialet vidare till en västtysk samlare av medeltida föremål och dokument. Samlaren berättade hur han under stor fara och dramatiska omständigheter lyckats smuggla in Vitmars uppteckningar i dåvarande Västtyskland.

Av en händelse var denne författare närvarande då sigillen bröts på några av pergamentbuntarna, sammanbundna med sköra och halvmurkna hampsnören. Utanpå varje bunt stod Witmar präntat. På måfå vände jag försiktigt ett av de spröda, elvahundra år gamla dokumenten och läste med möda några rader av den karolingiska minuskelskriften.

…änkan Frideborgs ord och lite hesa, sömndruckna röst gjorde vår Fader Ansgar salig, och han åtrådde henne på nytt. Medan han åter och åter kysste Frideborg flög genom hans huvud frågan om detta var en del av himlen, eller om Satan lockat honom med ränkspel. Vagt mindes han klosterpriorns varningar för köttets lusta och Satans grin bakom varje kvinnosköte. Men vår Fader Ansgar tänkte, att med sådant Satans verk kunde helvetet icke vara allt för illa.

Omtumlad blev jag länge sittande med pergamenten framför mig. Herregud, var detta berättelsen om Guds utsände, Nordens apostel! Men framför mig låg bevisen.

Med blandade känslor publicerar jag den del av Vitmars krönika som berör hans, halvbrodern Vismuts och Ansgars första besök i Birka. Här ger benediktinermunken Vitmar den verkliga bilden av livet, människorna och sina egna innersta tankar, så fjärran från Rimberts högaktningsfulla ord. Denne tolkar det historiska förloppet teologiskt; Ansgar görs till ett gudsrikets tydliga instrument i den fortsatta frälsningshistorien. Rimbert gör Ansgar till helgon; Vitmar beskriver honom som människa.

Hans skildring kan möjligen stöta någon med förutfattade meningar om helgon och heliga ting. Vikingatidens seder och yttringar var inte våra. Bara i undantagsfall nådde de ned till våra dagars nivå.

Med lätt hand har 800-talets tyska språkdräkt anpassats till vår tid men i allt väsentligt har originaltexterna följts. Bara i undantagsfall har Vitmar gjort syftningsfel och andra språkliga missar, vilka har rättats. Han kan till exempel inte ha menat vad han skrivit om sin företrädares barndom.

Ansgar var född i norra Frankrike. Redan vid fem års ålder hade han förlorat sin mor och strax därefter sin far, ty som barn ville han gärna ställa till odygd.

Björn Fontander

Kapitel 1

Början av sommarmånaden juni 830

Bravo Gud!

En liten mörklagd 28 års karl med hängande axlar stod en tidig junimorgon uppe på staden Birkas borgvall och såg ut över den vida mälarfjärden. Täta daggdroppar försilvrade hans grå mantel i gryningsljuset. Med sin lite framåtlutade gestalt, sin tunna romersk-katolska näsa och av vaknätter rödkantade ögon påminde mannen där uppe vid palissaden om en våt kråka.

Bravo Gud, mumlade mannen återigen, såg upp mot himlen och gjorde korstecknet.

Året var 830 efter Kristi födelse. Den klenbyggde mannen i grå kappa var benediktinermunken Ansgar, Ludwig den frommes och i någon mån även Guds lille utsände i Norden. Detta tilldrog sig vid tiden för kejsar Ludwigs regentskap över det väldiga frankiska riket, det som senare skulle bli Frankrike och Tyskland.

Morgonen var fortfarande kylig. En lätt bris strök över fjärden och krusade vattnet. Vinden förde med sig dofter av tidig sommar. På sin väg upp mot borgen hade munken följt en stig som ledde förbi slånbusksnår och ängar med gullvivor, tjärblomster och andra örter. Nu stod han och betraktade detta vattenlandskap med öar, holmar och vassvikar, oändligt vackert och så ovant för hans ögon. Vår Herre hade här åstadkommit ännu ett av sina under.

Du kan du, Gud, upprepade Ansgar stilla.

Han jämförde med landskapet omkring Nya Corvey, klostret vid floden Weser, där han fungerat som lärare och rektor innan han sänts på missionsuppdrag till Danmark. Men även danernas stad Hedeby inne i sin skyddade havsvik var helt olika detta. Mannen på borgvallen vände sitt ansikte mot himlen och tackade tyst Gud för att denne sänt honom hit. Han tänkte på frestelser och prövningar Herrens tre utsända utsatts för, han själv och kollegerna Vitmar och Vismut. De tre senaste åren hade inneburit starka omvälvningar i ett tidigare stilla klosterliv.

Allt hade gått så fort. Bara förra hösten, i september, hade han deltagit i kvällsmässan i domkyrkan i Worms. Stilla och mäktiga hade benediktinermunkarnas hymner stigit mot de grå stenvalven, medan priom lett andakten vid korets osande vaxljus. Ansgar mindes hur han stämningsfylld vandrat från domkyrkan till den klostercell där han anvisats logi.

Den mäktige kejsaren över frankerriket hade kallat honom till Worms. Ludwig den fromme var en imposant figur, en enmansprocession. Noga hade kejsaren hört sig för om Ansgars erfarenheter från Danmark och berättat att kallelsen gällde ett specialuppdrag.

Och vördig kejsaren kallar min ringa person? hade Ansgar undrat.

"Käre unge man, jag håller mig underrättad. Gjorde jag inte det satt någon annan på min kejsartron. Makt bygger på information. Fråga dina förmän i kyrkan. Du är tjuguåtta år, vigdes 15-årig till munk och kom för sju år sedan till klostret Nya Corvey, som jag, hm, finansierat en smula. Abboten Wala där är mannen som berättat om dig.

Kejsaren hade betraktat den unge munken och berättat att han och hans råd varit nöjda med Ansgars arbete hos den danske kung Klak, som från sin landsflykt i Tyskland återvänt hem. Och så undrade han hur det fungerat med hjälpprästen som Ansgar fått med sig till Danmark.

Ack, den stackars fromme broder Autbert, hade Ansgar suckat och korsat sig. "Länge delade vi glädjeämnen och motgångar innan han blev opasslig. Kung Klak betydde visserligen vårt skydd hos danerna, men han och hans drottning var nydöpta här i Tyskland och de hedniska vanorna satt djupt. De förstod inte hur Guds tjänare borde hedras. Under sina långa resor i hemlandet ville de alltid ha oss med.

Sommartid satt vi i farlig närhet av de väldiga träekrade hjulen i den skakande vagnen. Vi döpte den till Hjulianus. Vintertid fick vi alltid sitta bakpå den kungliga släden utan skinnfällar. Som andra hjon.

Broder Autbert drabbades av svår blåskatarr och tvingades att gå hukande, beredd att snabbt sätta sig och tömma blåsan när det knep till. Att stå upp och lätta sig var aldrig att tänka på. Innan han hittat kjortelfållen i munkkåpan var det alltid för sent. De råa danerna kallade honom omväxlande för Autbert den Kissnödige, Fader Kallomball, Hukbert eller Pink Floyd. Räkningarna från tvättkvinnorna tärde hårt på vår missionsbudget.

Till slut blev fader Autbert så sjuk att jag var tvungen att sända honom hem till Nya Corvey för vård. I påskas fick jag besked om att han fått en salig hädanfärd, vågar vi hoppas.

Innan han blev sjuk hann vi öppna en missionsskola i Hedeby och där undervisades ett dussin friköpta trälpojkar. Några få var upptända av de heliga sakramenten, och vad de övriga var upptända av vete fåglarna. Sakramenten var det inte. Pojkarna brukade härma fader Autberts hukande gång och då glömde han kärlekens budskap och jagade dem med knölpåk. Men min vördig kejsare har ännu inte berättat varför jag kallats den långa vägen från danernas Hedeby hit till Worms…"

Vid riksdagen här i stan i somras, hade Ludwig den fromme börjat, "kom sändebud från sveakungen Björn med begäran om kristna präster till hans land. Folket i norr längtade efter kristendom, hälsade kung Björns män. Men min käre Ansgar, missionsföretag är aldrig enbart kyrkliga ärenden. För oss handlar det också om nya handelsvägar, nya marknader och expansion av vårt heliga rike. Hedningar finns i så fall på närmare håll.

Hör noga på vad jag har att säga, och håll det sedan för dig själv. Vi talar om Lebensraum, Ansgar, Lebensraum, livsrum, utvidgning, vidare vyer, kolonisering. Vi måste utvidga det, hm, lilla imperium vi har, främst i norr. Missförstå inte. Du vet att världen kallar mig Ludwig den fromme, och att jag alltid sätter gudstro och kyrkans väl främst. Nåja, ibland i alla fall", hade kejsaren mumlat för sig själv.

"Med far min, Karl den store, var det annat. Han var en hård man. Själv skulle jag aldrig drömma om att hugga huvudet av folk som vägrade lämna sig till Kristus.

Hittills har de vilda nordmännen hejdat vår makts expansion. I stället har de haft fräckheten att härja längs våra kuster. Oerhört! Skeppens antal har ökat. Den oändliga skaran av vikingar upphör icke att växa. Överallt blir de kristna offer för massakrer, plundringar och mordbränder. En gång för alla skulle jag göra upp med dem, hade jag tänkt. Blitzkrieg. Operation Seelöwe. Fienden anar ingenting. Mina starka flottor kommer över havet och pang! Hahahaha…"

Kejsaren hade undergått en märklig förändring medan han talade med Ansgar.

Den blide femtioåringen med det långa grå håret hade gripit om de gyllene, snidade stolskarmarna så hårt att hans knogar vitnat. Han hade skrattat hårt och blicken hade stelnat mot något okänt i fjärran. Med gäll röst hade han skrikit och om det kommer till drabbning ska jag bygga långskepp, långskepp, långskepp, och jag ska slå dem med mina flottor, flottor, flottor… Ordnung muss fan-i-mej sein!

Rösten hade blivit otydligare och så småningom kunde Ansgar knappt uttyda vad som sades. Plötsligt samlade sig kejsaren och talade med hög röst som till en stor församling.

Så slog han näven i stolskarmen.

Ich werde meine Feinde vernichten! Jag ska förinta mina fiender.

Efter en stund hade mannen i kejsarstolen lugnat sig. Ansgar hade skräckslagen iakttagit honom och tänkt att Ludwig plötsligt blivit galen. Han verkade mera som en vålnad ur de gamla sagorna än en verklig människa. Genom Ansgars huvud hade tanken flugit, att denne man höll världens öde i sina händer. Så hade Ludwig den fromme hämtat sig, och med låg röst fortsatt som om ingenting hänt.

"Svearnas sändebud till Worms i somras kom lägligt. Utan svärdshugg kanske vi kan nå handelsavtal och nyttja deras nya vägar i norr och öster för trälar och pälsverk. Sveakungens önskan om kristna präster måste därför uppfyllas. Påven i Rom har fått en vink och välsignar vårt företag och förväntar sig i stället jordiska gåvor till sitt företag."

"Här, unge vän, kommer du in i bilden.

Efter tre år i Hedeby känner du nordmännens kynne. Du har ord om dig som organisatör och skicklig förhandlare. Du blir vår man i Birka, svearnas stora handelsplats. Jag förväntar mig rapporter om handelspolitiska iakttagelser. I övrigt sköter du själarna och jag affärerna. Vikingaandan måste knäckas inifrån, Ansgar, inifrån. Vi ska döpa dem till kristna som straff för allt jävulskap de ställt till med efter våra kuster. Vi sänder femtekolonnare i skepnad av missionärer, trosseger betyder politisk seger, om du ursäktar. De utsända skall vara kejsarens ögon och öron.

Vad jag nu berättat är oss emellan. Du måste ha kännedom om bakgrunden. Officiellt frågar jag om du vill resa till svearnas handelsplats Birka som den förste för att vinna hedningarna för Guds heliga tro?"

Det skulle vara en skymf mot lammets dyra blod att tacka nej, hade Ansgar trosvisst svarat.

Du får med dråpsnara hedningar att göra, med människoätare, kvinnokämpar som äter män, karlar som hoppar på ett ben, cyklopiska vidunder med ett öga i pannan och skällande män med hundhuvuden, med barbariska bärsärkar, krigare, sjörövare, plundrare och våldtäktsmän. Du ska missionera bland en liten arktisk, galen folkspillra ledd av en kung Björn. I hans land är mörkret störst, solen syns sällan och där blåser alltid den mäktiga nordanvinden. Deras helvete heter Nifelheim, det tomma, frusna svalget, deras fiende kölden som fryser blodet till is och förlamar viljan. Stackars jävlar, hade kejsaren ryst.

Åja, hade Ansgar vågat invända, "under mina år i Hedeby mötte jag skeppsfolk och handelsmän från Birka, men de med ett ben hade mist det andra genom svärdshugg. Och de enögda hade mött lans eller pilskott. Inga utom ilskna kvinnor har jag hört skälla som hundar, men det händer även i ditt rike, kejsare.

Däremot vet jag, att svearnas styresmän på ting befallt var man och kvinna att äta 6–8 brödstycken om dagen. Att tingsmännen inte genast blev ihjälslagna för sin inblandning i människors privatliv vittnar om folkets tröghet och dumhet. Jag vill se vad som felas dem", hade Ansgar sagt.

"Det kan finnas hundmänniskor. Ta rabiespulver med dig, hade Ludwig den fromme envisats och avslutat audiensen med löften om rikliga gåvor till kung Björn. Den unge munken hade lämnat kejsarens praktfulla gemak med orden gå i Herrens heliga namn" efter sig.

Kejsar Ludwig hade en stund blivit sittande i tankar.

"Ack ja, dessa munkar. Såna kufar, såna fanatiker. Tur att dom inte enbart är intresserade av kyrkan och nådens ordning där uppe utan inser vad pengar och makt här på jorden betyder. Herregud, dom samlar ju som ekorrar i sina lador.

Ska bli intressant att se hur den här Ansgar ska klara uppdraget. Tunn och blek är han, vill bli en liten Jesus förstås, späker sig som en fakir har jag hört, flyr väl kvinnor… Förstår inte livets goda. Nåja, jag har ju sett en del av den andra sortens präster också; feta som ostar, häver öl, rapar, talar lismande om bönens makt medan ögonen falkar efter såsen till kötträtterna. Undrar vilken typ som är farligast.

Tror jag föredrar dom feta sybariterna, deras ögon brinner med mindre glöd. Asketiska fanatiker kan vara knepiga att göra affärer med. Minns väl påvens kardinaler. Vem av dom vågade förresten kalla mej fanatiker… Så fräckt!

Ansgar tillhör de bleksiktiga. Klipsk, men oerfaren. Bör kunna klara galningarna i norr. Han är i karriären, lystrar till signaler uppifrån. Tror förstås att han är vår och Guds utvalde. Tänk om jag berättat att vi letat efter nån frivillig tokfan.

På riksdagen i Ingelheim slog alla ifrån sig och påstod att dom inte kände till nån så from att han ville ge sig iväg till Birka för Kristi namns skull. Så from, sa dom. Hahaha. Så galen, menade dom. Tur att den där abboten Wala tipsade oss om Ansgar. Han är tillräckligt from, sa Wala och log som en räv.

Ansgar blev nog till sej när jag sände efter honom ända från Danmark. Pinkade väl i byxorna av upphetsning… nej, i kjolarna förstås! Hahaha! I kiolarna. Löjliga kläder dom har, dom där kyrkliga… Nej, jag får inte låta mina tankar kläs i ord. Påvestolen stöder min krona och kallar mej den fromme. Mej! Ja jävlar!

Nå, Ansgar får försöka. Människohundarna däruppe i norr sliter säkert upp strupen på honom, men jag skickar iväg några nya munkar. Lite svinn får man alltid räkna med, som farsgubben brukade säga. Den där Wala får skaka fram nytt folk. Börjar bli gott om munkar. Ska be min sekreterare Helmut Kål hålla ett öga på Ansgar och kolla hans rapporter. Om den här handelsexpeditionen går över styr får jag ta till hårdare metoder. Då slår jag till, bygger flottor, flottor, flottor och förintar dom… Såja, jag får inte bli upprörd. Blodtrycket, Ludwig, blodtrycket…"

Så satt den mäktige kejsaren av frankerriket i tankar.

I Worms trånga gränder, på väg hem till klostercellen från kejsarens mottagning, gick Ansgar med funderingar.

"Underlig kurre, vår kejsare. Sniken och fixerad vid ett Stortyskland. Talar om livsrum men klarar inte ordningen inom nuvarande gränser.

Nya handelsvägar och hundhuvuden! Om han frågat köpmannaförbundet hade han fått veta att skepp redan seglar över Elbe till de danska öarna och upp mot svearnas kuster med järn, vapen och redskap. Handelspolitik vill han att jag ska syssla med, vara hans kunskapare och spion. Hur var det nu Herren befallde Moses när han sände honom till Kanaans land: ’…och se efter hurdant landet är, och om folket som bor däri är starkt eller svagt, om det är litet eller stort, och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt, och hurudana platser äro, där de bo, om de bo i läger eller befästa städer. Och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med eder hit av landets frukter…"’

Jojo, tänkte Ansgar, "det är nog frukterna han är mest intresserad av. Ludwig den fromme! Scheisse! Mina gamla sandaler är frommare. Hans donationer till vårt kloster är bara schackdrag, han känner påvestolens makt.

Klart att mitt uppdrag är riskabelt. Går det illa blir jag martyr. Om jag lyckas är jag i karriären. Men kejsarens snack om missionärer som femtekolonnare. En sån jävla gubbe! O förlåt dyre fader i himlen."

En junimorgon året därpå återkallade Guds lille benediktinermunk i minnet, där han stod på Birkas borgvall och såg ut över Mälaren, hur han efter samtalet med kejsaren fått en bråd tid.

Under sin resa till svearnas land måste han ersättas av vikarie i danska Hedeby. Åter blev abboten Wala hemma i klostret Nya Corvey den som skulle lösa frågan. Wala hade också sänt den fromme fader Gislemar samma höst till Hedeby. Men ytterligare ett personalärende hade dykt upp. Ansgar skulle resa tillsammans med Vitmar, vän och lärarkollega från klostret. Men Vitmars villkor för att följa med på den farliga färden var att hans halvbror Vismut skulle ledsaga honom.

Vismut var i brytningen mellan yngling och man. Den några år äldre Vitmar hade lovat deras gemensamma mor att hålla ett öga på sprakfålen. Två gånger hade Vismut suspenderats som munk och var novis för tredje gången. Utan Vitmars böner hade brodern visats på klosterporten för länge sedan. Det artade sig dåligt med fromheten för unge Vismut som under bönestunderna stördes av tankar på leende, mjälla unga kvinnor.

Han var alltid förälskad; tre gånger bara under de senaste två månaderna. Men det var ingenting allvarligt; flickorna hade haft för svarta tänder, för smala skuldror.

Ansgar menade två vara nog för denna färd och ville inte ha en reskamrat som hyste agg till sin reseledare. Ansgar hade som lärare ideligen gett Vismut avbasningar för upptåg. Men Vitmars villkor gällde, och därvid blev det. Vännen var ovärderlig.

Då Ansgar nu tänkte tillbaka insåg han att den unge galningen i stället blivit ett glädjeämne, trots att leenden ibland frusit till grimaser. Alla Vismuts fantastiska förslag!

Men vid härdande uteliv var Vismut den främste. Ingen kunde som han göra upp eld av sur ved och få till mat av just ingenting. När de suttit där med tomma magar hade det inträffat att Vismut försvunnit en stund och återvänt med en nackad höna medan han skyggt spanat bakåt. Ansgars reaktion hade kommit först efter måltiden och i samband med kvällsbönen ute i skogen. Vismut hade tagits åt sidan och tyst tillhållits:

Gud välsigne dej. Hönan var delikat, men läs för säkerhets skull några extra Ave Maria i kväll.

Jag vet, hade Vismut en gång svarat med ett flin, brorsan var nyss här i samma ärende. Ansgar hade tänkt på ett ordstäv. Ge en man en fisk och han klarar sig en dag. Lär honom fiska och han klarar sig genom livet.

Kapitel 2

Återblick till svedjemånaden april 830

Tidigt på våren följande år, i Nådens år 830, hade de tre benediktinermunkarna anlänt till danskarnas Hedeby.

Ansgar och Vitmar var glada över att återse sin gamla tjänstgöringsort, och den ystre Vitmar sa ja till livet i Nordens sydligaste utpost.

Här löpte gränsvallen Danevirke som en kinesisk mur tvärs över det jylländska näsets smala landtunga mellan Östersjön och Atlantkusten. Över näset kunde skepp släpas och handelsvaror fraktas. Danskarna hade lagt staden på gränsen till sitt rike, på skiljelinjen mellan vikingarnas värld och västerlandets. Hedeby var Nordens främsta handelsplats och kallades också Sliestorp eller Haithabu – vid hedarna.

Sliestorp. Längst inne i Slienfjorden låg staden väl skyddad från öppna havet. Här vakade forsvarsborgen på sin kulle i stadens nordkant, och här förbi ledde den gamla härvägen som sett kämpar, släktled efter släktled, tåga till drabbningar. I de djupa hjulspåren drog också handelsmän och annat folk, stadda i fredliga ärenden.

Runt Hedeby löpte en väldig halvcirkelformad försvarsvall, krönt av en grov träpalissad. Här brukade Ansgar sitta i tankar eller vanka längs palissaden och småprata med vaktmännen. Vallen var genombruten av öppningar, där vägar löpte in mot staden. Genom en av bräscherna rann en bäck som försåg stadsborna med dricksvatten. Bäcken som var överbryggad med talrika spänger rann ut i havsviken.

Johannes hade i en av sina uppenbarelser sett en annan stad. Och stadsmuren var byggd av jaspis, men staden själv var av rent guld likt rent glas. Stadsmurens grundstenar voro skönt lagda och utgjordes av alla slags ädelstenar…

Här låg svinskit och matrester.

Uppifrån vallen såg Ansgar över gyttret av låga hus skeppen som låg ankrade ute på viken och innanför pålkransen som skyddade hamnen.

Här vid Hedeby grenade sig härvägen söderut och sögs upp av kontinentens vägnät. Nordsjökustens handelsmän föredrog vanligen forvägen till Hedeby för vidare skeppningar mot Östersjön jämfört med riskabla skeppsfrakter upp längs jylländska västkusten och genom Limfjorden; den fjord som norrmännen till danskarnas förtrytelse kallade Klisterkanalen.

Genom den trånga öppningen i det halvcirkelformade pålverk som omgav Hedeby hamn löpte handelsmännens bredbukiga knarrar in och förtöjdes vid bryggorna, sida vid sida med slanka krigsskepp. Här rådde ett myller, många tungomål talades och främmande män i praktfulla kläder vandrade på de leriga gatornas kavelbroar. Starka dofter fördes med vinden genom gatorna, tuppar gol, grisar vältrade sig i smutsen, kreatur leddes bort för slakt, barns gälla röster skar som glas genom luften.

På många språk handlades med frisiska kläden och sidentyger från Orienten, rhenskt glas, italienskt och spanskt vin, kryddor, honung, salt, guld, silver, tågvirke, tran, pälsverk och trälar.

Överallt stoj från hantverkares hus. I dörröppningar skymtade kvinnor som arbetade med brokiga tyger i vävstolar, här sorterade en myntpräglare de första nordiska mynten, medan en köpman med hånfull min såg på. För egen del ämnade han hålla sig till klippt och vägt silver som betalningsmedel.

Allt detta hade de tre benediktinermunkarna upplevt, sedan de efter en lång färd på Rhen via Köln och Dorestad vid flodens utlopp och utefter nordsjökusten nått Hedeby. Genast sökte de upp fader Gislemar, Ansgars vikarie.

Frid! hälsade Ansgar när de trädde in i Gislemars hus mitt emot stadens Dun- og Fidhurhreinsun, Dun- och fjäderrenseriet. Huset användes också som kapell.

Ansgar mindes hur bekymrad han varit över den alltför sakta spirande kristenheten i Danmark. Danakungen Harald Klak var en omstridd figur, som efter ett år vid makten jagats utomlands. Han hade sökt skydd hos den frankiske kejsaren, som gladdes över denna nya pjäs i det diplomatiska spelet. Ludwig hade intalat Harald mod och gett honom en fet landsända vid Wesers utlopp att vara herre över. Handelsinkomster därifrån tillät Harald leva ståndsmässigt med drottning och frillor. Ludwig insåg danakungens betydelse som länk mellan kejsarimperiet och hednalanden.

Sedan Harald under ståt döpts i Tyskland som Nordens förste kristne kung hade han återvänt till Danmark tillsammans med Ansgar och Autbert den Kissnödige. Men kungens dop hade vållat vrede i Danmark. Den gamla trons främste ville inte ha en kristnad kung, och Harald valde att återvända till Tyskland, hellre än att mista sitt nyligen vattenösta huvud.

Kristprästerna hade fått stanna i Hedeby. De vann många hjärtan genom sitt vänliga sätt och viljan att hjälpa. Många handelsmän söderifrån var kristna, och även stadsborna såg med blida ögon på Ansgars lilla sjömanskyrka.

Hela kvällen satt de fyra klosterbröderna och talade om förhållandena bland danerna. Ilsket berättade fader Gislemar om de trälgossar som Ansgar och den hädangångne Autbert friköpt och satt i skola. Fria och lyckliga löpte slynglarna nu runt i staden och lagade ofog. Då Gislemar talade om Kristus räckte de lång näsa.

Ansgar tänkte tillbaka på tiden i Hedeby med glädje. Någon gång hade han tvekat om att hedningarna verkligen förstått det kristna budskapet.

En söndag hade Gislemar och de tre andra munkarna som vanligt hållit mässa i Gislemars kapell nära hamnen. Några av de få nykristna hade sökt sig dit, men där fanns också smygtroende och kyrkomisstänksamma, sådana som med smala ögon satt på bänkarnas yttersta kanter. Efter mässan väntade några av dem utanför kapellet, trampande och mumlande. Munkarna gick omkring och tryckte deras händer med fridsönskningar, men anklagades för svikna löften.

Hör du Ansgar, hade hopens talesman sagt, när kommer dom där hororna vi skramlade till förra gången du var här? Vi har väntat länge nog.

Horor? Vilka horor? undrade Ansgar, vit i ansiktet medan ett stort flin bredde ut sig i ansiktet på Vismut.

Dom du lovade oss sedan du vackert talat om dom och lockat av oss mynt och silver till kollekthåven. Vi vill förbereda förlustelserna.

Ansgar vände sig mot himlen för hjälp. Han våndades.

Vi skramlade inte till horsändning. Kollekten var till förmån för fallna kvinnor i Danmark. O min Gud!

Hopen utanför kapellet hade besvikna och muttrande lomat iväg sedan Ansgar gett dem en mild avbasning. De hade inte bara talat med gröt i munnen, deras öron var fyllda med gröt när de lyssnade till det kristna budskapet. Ansgar gav också Vismut en skopa ovett för dennes flinande, och läste ur minnet en danadrapa om oviktighet av småttigheter.

"Husk att huske når det gælder

Husk att glemme bagateller

Husk att leve mens du gör det

Husk att elske mens du tör det."

Klantskalle där, hade han tillagt med en blick på Vismut.

Munkarna brukade gå en daglig runda i Hedeby för att se till gamla och sjuka. De berättade om Kristus och hans väldiga kraft. Ansgar mindes den gamla kvinnan Ella som lovat att lämna hedendomens mörker och söka det sanna ljuset. Vid ett av besöken hos Ella hade den gamla blivit sömnig av alla gudsorden och ville sova.

Gonatt Ella, önskade Ansgar.

Nat Gonella, fyllde Vismut i. Han hade mycket skit för sig, han Vismut.

Sover kärringen? hade Vismut undrat när den gamla kvinnan inte reagerade.

Näe, hon dog just, konstaterade Ansgar sorgset.

Ordensbröderna var omtyckta för sin osjälviskhet och gratishjälpen till de sjuka. Men där fanns också andra som utövade helandets konst mot silver. En man från England botade enbart kvinnor och deras åkommor. Deras män knorrade och fick mörka ögon och misstänkte att utlänningen tog sig friheter. Men de som behandlats log gåtfullt och menade att mannen gjorde dem mycket gott. På denna verksamhet tjänade han åtskilligt klippt och vägt silver och ibland guld.

Mannen kallades Goldfinger. Han väntades ut i mörkret av män, gifta män och frilloägare vars kvinnor han behandlat. Efter första överfallet sa han troskyldigt att han inte förstod varför man slog honom. Men när han kort därefter fick en ny omgång log han genom sina svullna blåtiror och sa:

I’m still confused, but now on a higher level.

Ansgar stod på Birkas borgvall och mindes plötsligt med ett grin Kalle Kattskit i Hedeby, han som där kallades Carlo Kattebæ. Han hade kommit med en cirkus till staden tillsammans med tre andra danska artister, flickorna Allindelille och Allindemagle samt ynglingen Orm.

De fyra gick runt i stadens gränder och ropade ut med höga röster allt märkvärdigt de tänkte visa i tältet de rest på hamnplanen. På kvällen hade Ansgar och hans ämbetsbröder diskret slunkit med åskådarhopen in i tältet.

Inte för att vi skall roa oss, förmanade han sina ämbetsbröder strängt, men som missionärer är det vår skyldighet att veta vad vi skall fördöma.

Flickorna Allindelille och Allindemagle red tillsammans baklänges på en häst, vilket åstadkom stora ögon bland åskådarna. Förvirring märktes sedan flickorna förklarat att de nu skulle göra numret svårare genom att rida framlänges på hästen som skulle springa åt motsatt håll. Av detta blev ingenting eftersom hästen plötsligt stannade och lyfte på ena benet, ty detta var för tusen år sedan, och kastade våldsamt sitt vatten så att det stänkte på de närmast sittande.

Heliga Guds moder, hostade broder Vismut och torkade sig i ögat, medan de som drabbats hårdast gick ut för att vrida ur kläderna.

Huvudnumret var Carlo Kattebæ. Han var en berömd man, ansågs som filosof och hade uppträtt vid hovet i Jelling. Det han utfört hade fått såväl kungen som hans frillor att dåna. Sitt sydländska namn till trots var Carlo från Svågerslev, en ort som angliska munkar muntert kallade brother-in-law-spoon.

Nu klev Carlo in på scenen, långsamt och med högburet huvud. Publiken väntade andlöst. En helt vanlig bondkatt bars runt i tältet och sades vara den enda hönskatt världen skådat, ett av gudarnas underverk. Katten var präglad på höns och kunde kackla. Född i ett hönshus hade den blivit ensam kvar då mamman och syskonen dränkts i en säck. Kattungen betraktade tuppen som sin far och sedermera som fästman, till hönornas stora grämelse.

Som